onsdag, juni 23, 2010

Lucazins skånska ortografi

Jag har läst Mikael Lucazins bok "Utkast till ortografi över skånska språket" som kom ut nu i juni 2010. Den kan man ladda ner här.

Det är ett intressant projekt. Det är akademiskt och kunnigt. Författaren är uppenbarligen själv nordöstskåning, men ambitionerna gäller hela Skåne, södra Halland, västra Blekinge och Bornholm. Han har t ex skriftspråkligt valt bort "sina" (sekundära) nordöstskånska diftonger i ortografin för att skapa ett regionalt samlat skriftspråk.

Kanske är det bra att han är från just den trakten, eftersom dialekten nog är mest levande där idag. Jag kan tänka mig att författaren själv talar eller har minst en förälder som talar det och det gör projektet till ett mindre teoretiskt verk än när undertecknad utgår från skriftlig dokumentation av det sedan två generationer utdöda Lundaspråket.

Lucazin använder sig mycket av de skånska ordens fornnordiska ursprung, så att det syns i ortografin. Han använder t o m ibland samma tecken i slutprodukten som dialektforskare som t ex Ingemar Ingers gör när Ingers beskriver ursprunget.

När undertecknad har jobbat med en skånsk ortografi så har viljan varit att det väldigt nära skulle reflektera språket så som det till slut utvecklades till vid sekelskiftet 1800/1900 och början på 1900-talet. Vi talar då om den sista oberoende regionala språkvarianten, innan standardsvenskan slipade ner den generation för generation. Mitt projekt från 1998 hittar du här.

När man, som Mikael Lucazin gör, använder sig mycket av de skånska ljudens gemensamma ursprung, så kan ortografin bli ganska konservativ, och ibland lite "svensk" eftersom svenskan är språkligt mer konservativ. Det blir t ex stavningen "hém" istället för sydvästskånska "himm" och "drikka" istället för sydvästskånska "dritjja". Inte heller e-ljudsspråket från hörnet vid Skanör/Falsterbo kommer på något sätt med i ortografin (även om författaren diskuterar det hela i ett helt eget litet delkapitel). De som säger (sa?) "pibe" (eg. "pive"), tvingas skriva "piba". Och den klassiska skånska -"or"-ändelsen som i "kommor" blir "kommer" där -er blir en gemensam skånsk skriftspråkändelse liksom på svenska. Trots att uttalet -er är ovanligt utom allra längst i nordöst.

Å andra sidan är ljudens ursprung så konsekvent logiskt genomfört att språket kommer att skilja sig från svenskan genom alla ortografiska fiffiga speciallösningar, t ex med accenter och specialtecken för d och g. Eller bara genom att författaren valt æ och ø istället för ä och ö. Estetiskt ser språket intressant och unikt ut. Och t o m vackert kanske.

Undertecknad minns en diskussion om ett gemensamt skånskt skriftspråk med en norrman, Thorgeir Holm. Han var mycket insatt i nordiska språk och kunde givetvis nynorskan på alla sina fem fingrar. Han ville, om jag minns rätt, konsekvent i våra debatter att jag skulle gå i riktning mot vad Mikael Lucazin nu gör. Detta var för tretton år sedan. Tanken som både Lucazin och Holm står för är väl att enas om vissa tecken oavsett lokalt uttal, och den ambitionen är i ett perspektiv bara god. Jag antar att det var den principen som Ivar Aasen använde när han på 1800-talet samlade de sydvästnorska dialekterna i ett skriftspråk.

Jag argumenterade, på den tiden, emot Holms idéer och sa att det skulle riskera att döda vissa spännande uttalsutvecklingar i skånskan. Skriver man "drikka" istället för "drittja" så bidrar man på sikt troligen till att döda uttalet "drittja". Det kan nog aldrig komma igen. Holm argumenterade att skåningarna själva måste bära sitt uttal i dessa fallen utan hjälp från skriftspråket och jag svarade att så levande var inte vårt språk: vi måste ha lite extrahjälp från ortografin för att få stöd i visst uttal.

På många sätt skiljer sig min standardskånska från Lucazins ortografi. Jag ska inte gå in på detaljer. Jag gick, som antyds ovan, snarare mer och mer i riktning mot skriftspråket i befintlig dialektlitteratur och lät alltså många olika stavningsformer existera sida vid sida beroende på dialekt. Det finns också likheter. Jag använde æ och ø. Jag övergav å som kort å, stavade det alltså inte "fålk". När Lucazin i vissa fall sätter akut accent på, så sätter jag cirkumflex på. Det gäller definitivt a och o (även om jag satte min cirkumflex på det "andra" o:et).

Mikael Lucazins förslag är imponerande. Det liknar inte min lösning och det har nackdelar jämfört med min lösning. Ändå är det kanske han och Holm som har haft rätt hela tiden. Lucazin presenterar en ren "kall" ortografisk universallösning för alla de skånska dialekterna. Det här samlar dem. Jag kan, med viss tvekan, ställa mig bakom att testa denna ortografi som ett svar på hur skånskan bör representeras ortografiskt i officiella sammanhang. För vi behöver enas.

Eller har jag sagt för mycket nu?

12 kommentarer:

Gråhatt sa...

Údkásted te ét skánskt skrivtmál, Mikael Lucazin har gued váss, er imponérandes oğ særmærkt. Hær finner mánga skrivemáda rúm, vi ællas barresten kann sé i islændskena oğ færøskena bland dé nórðiska málen. Ditte er inte sá bléed fordi skánskena er sá meged mér gammelmóðiğa æn dé hina, men fordi ditte skrivtmáled ska fağna alla údtalen i dé ólige skánelændske dialekterna.

Hvad dá með tvælyðen, diftongerna, vill somma spøra. Men dé er dær ju. Dé er barra skrevna pá skánske, inte pá svænske. I skánskena læser vi bógstaven é som [e:] pá synnerskánske, men som ét tvælyð – sé Lucazins liste – ætte dialekten annenstað i Skáneland. Tvælyð døller si bag á, i, yæ með, oğsá ou. Með disse tú ættasta synes jağ ad Lucazin kunde ha gjort aksenten mér knøden te tvælyð, oğ skreved ó, ú sammedant (som jağ gør hær) for dé allskánska tvælyðen [eU] oğ [øʉ], mæn hansa «réna» ó dá fár blé o ella u.

Með ditte skivted jağ gør i o, ó, u, ú, kann jağ sé ándra údveğa með:

* Lucazins ø udan mjúger k blér o: kopp inte køpp, mód kød
* Lucazins skivte ø/á blér o: troll inte trølð/trálð
* Lucazins komma blér kumma. Ditte svarar te údtaled [kUma] i dağ oğ te skrivemáden kumbær (for mit kummer) i gamle skáneloven (Cod Holm B74).

I konsonanterna har jağ disse idéerna:

Bógstaven w synes va ónødiğer, v kann brugas, oğ údtaled forstås frá nabóbógstavana, som ad sv-, tv-, hv- alltið har [w], oğ ad v- alltið har [v].

ð kann bydas með d i nd, ld (som i ándra nórðiska mál), oğ én kann skilla mællum históriskt ndnn, som bornholmskena væl gør.

Disse forslağen te ændringa er barresten smá oğ snælla innspel i grunnlağed, Lucazin har lağt með sá meged arbeð, oğ fár um noğed barra staðfæsta ad den veğen, han har pégad úd, kann føra fram te máled.

Redaktionen sa...

Omedelbart kan jag tycka att Lucazins ortografi ær onødigt komplicerad. Jag tycker absolut att man ska anvænda "æ" och "ø" i till ett skånskt skrivspråk (som jag nu mot alla konventioner gør med min standardssvenska).

Bokstaven "å" är inte alldeles nødvændig då man kan anvænda o, ó, u, ú och á før vad man normalt skulle ha o, å, á eller diftonger med svensk eller dansk ortografi och uttal.

Bokstæverna ð och ğ ær dock helt fræmmane før de allra flesta i Skåne. Antingen skriver man dh och gh før dessa mjuka konsonanter alltid dær man verkligen uttalar det. Nær man inte utalar det så stør det mest med dessa øverflødiga bokstæver. Dessutom riskerar man att man återfør kononanterna i uttalet på det hær sættet som okså har skett i svenska och danska nær man har extra bokstæver som egentligen aldrig utalats (gæller speciellt danska). I det fallet kan man kompromissa med en appostrof såsom " lan' " (land (sv)) eller dubbeslsættning av "n" " lann ".

W tycker jag ær ett intessant grepp som folk genom engelskan lætt kan ta till sig.

Summa summarum så tycker jag att hans førslag ser mycket intressant ut. Jag ser fram emot en uppdaterad version med en del førenklingar.

Det ær viktigt med en skånsk standardløsning men som dessutom ær enkel før alla skåningar både med nuvarande svensk och med dansk skriftbakgrund att ta till sig. Det økar chansen till att det verkligen anvænds betydligt.

Nær skapas det en studiecirkel i det hær? Jag ser fram emot det!!

Malte Lewan sa...

Tack för dina kommentarer, Thorgeir! Du har lite andra lösningar i detaljerna som du redogjort för. Problemet är också hela tiden läsuttalet som riskerar att stadfästa något som bara skulle vara ortografi till att bli ett underligt uttal som aldrig funnits i dialekterna själva. Det måste med i tankarna här.

Jag kan också tillägga att jag per mail utbytt lite ord med Mikael Lucazin och att han har läst mina kommentarer i detta blogginlägg och att han var glad över diskussionen.

Gråhatt sa...

Nár læseúdtal er vanliǧt i svænskt oǧ norskt «normalmál», som inte forsøger ad faǧna fléra dialekter, kann én inte vænta ad kumma undan ditte problemed i skánskena, der má saména fléra dialekter oǧ dærfor inte kann skrivas ætte prinsipen ‘én bógstav – étt lyð’. Faktiskt kann dé óvanliǧe bógstavana ðǧ hjælpa te ad skaba meðvedenhéd um ditte, ættesom dé inte representérar éǧna lyð, barra históriska lyð með óliga reflækser.

Mikael sa...

Tack, Malte, för den fina artikeln. Du belyser många aspekter som är viktiga att fundera över.

ANGÅENDE E-MÅL OCH TRYCKSVAGT ⟨ER⟩

I uppteckningar och litteratur har jag endast funnit belägg för ett uttal /ɛʁ/ i sydväst. "Det rena e-målet har icke den å-haltiga färg hos svagtonigt e-ljud framför [...] [/ʁ/] [här använder jag ipa där Ingers använder landsmålsalfabetet]." (Ingers 1939, Studier över det sydvästskånska dialektområdet, s.198). "Den troligaste förklaringen till infortisförsvagningens fasta förankring till just folkmålet i Skytt är väl att området s.a.s omringats av städer [Skanör, Falsterbo och Trelleborg] med e-mål under dansk tid. Det är en situation som inte har förelegat på samma sätt för Skånes övriga landsbygd." (Ohlson 1979, Skånes språkliga försvenskning, s. 94). Vidare invänder han mot Ingers beskrivning av skytts-målet som intencitetscentrum: "de lantliga dialekternas större inneboende tröghet [inför förändringar] [...] gjorde att de [annorstädes under den danska tiden] motstod en infortisförsvagning." (Ibid, s. 95), vilket skulle innebära att e-målet sannolikt existerat i princip endast som stadsmål och under en relativt kort tid i stadsperiferin.

Trycksvagt ⟨er⟩ i nordöstra skåne uttalas /ɒ(ʁ)/, eller /ɐ(ʁ)/ vilket motsvarar ett förmodat allmänt danskt och skånskt uttal. Ortografiskt ⟨er⟩ återfinns i svenskan och danskan, och borde inte utgöra något problem med uttalet. Det kan vara viktigt att reflektera över att ett svenskt trycksvagt ⟨or⟩ ofta får uttalet /uʁ/ även i Skåne.

Mikael sa...

ANGÅENDE GRÅHATTS VOKAL-SKIFTE

Förslaget belyser vissa problem som står ivägen för en enhetlig ortografi. Det här gillar jag, eftersom det sannolikt löser problematiken ⟨á⟩ kontra ⟨ø⟩, med kanske ett fåtal undantag, och därmed oregelbundet ⟨k⟩ före främre konsonant. Nackdelarna kan vara att förslaget innebär en högre frekvens av aksentuerade grafem och att deras kvaliteter kan försvåra avkodningen. Jag vill gärna tro att en minimering av accententuerade grafem är att föredra. Detta förslag är tankvärt och inte att förkasta.

Jag har funderat över detta problem tidigare och har ett förslag liggande i byrålådan, som jag valde att exkludera i boken: ⟨ó⟩ byts mot ⟨ú⟩; samt ⟨á⟩ och ⟨ø⟩ bryggas samman av ⟨ó⟩. Frekvensen av aksentuerade grafem minskar eftersom dessa grafem förekommer relativt sällan, problemet med en eventuellt svårare avkodning minskar troligtvis, och kanske är grafemen mer länkade till etymologierna.

Båda dessa förslag till en invariant lösning av motsättningen /ø/ (i norr) och /ɒ/ (i söder) innebär att det kan vara svårt att veta vilket grafem man skall använda. Det vill säga att i norr kan /ø/ tecknas ⟨ø⟩ eller ⟨ó⟩; och i söder kan /ɒ/ tecknas ⟨á⟩ eller ⟨ó⟩.

Mikael sa...

ANGÅENDE GRÅHATTS SKIFTE AV ⟨W⟩

En alldeles utomordentligt skifte, som kan tänkas utgöra ett fåtal problem, som exempelvis att lovt och lowt stavas lika. Det rör sig dock troligen endast om några få undantag. Jag måste emellertid erkänna att jag är svag för ⟨w⟩ och att i synnerhet ⟨aw⟩ och ⟨ow⟩ är tydliga signaler.

Mikael sa...

ANGÅENDE GRÅHATTS SKIFTE AV ⟨LÐ⟩ OCH ⟨NÐ⟩

⟨lð⟩ och ⟨nð⟩ separeras från ⟨ll⟩ och ⟨nn⟩ eftersom de kan eventuellt väntas tillåta eller förhindra metateser av konsonant + etymologiskt -gh(a), -(gh)ia och dylika (förmodat i Göinge och på Bornholm). Jag har inte fördjupat mig tillräckligt i dessa metateser. I nordöst är uttalet /bàɪ̯ːlɛ/ s f ˈbalja', men /bàlɛ/ s m ˈmjukdel, stuss'. ⟨nd⟩ uttalas alltid /nd/ och ⟨ld⟩ alltid ⟨ld⟩. Jag tror det kan bli svårt att kompromissa, men håller det inte för omöjligt.

Gråhatt sa...

Mikael, jaǧ er sams i din værdéring av ⟨w⟩ som ét góðt alternativ sét frá skánska lyðværked. Min innvænðing stár barra pá den skandinaviske læsevanen oǧ minimalism.

Nár dæd gælðer brúged av akút aksent, va min tanke, ad ét systematiskt bánð mællum aksenten oǧ dé skánska tvælyðen (i dé umráðen dær tikkena fins) skulðe gøra aksenten mér forståliǧer, veð ad den alltið pégar pá disse tvælyð.

Anonym sa...

Jag får nog säga, att även om Lucazins utkast är utförligt, har jag vissa synpunkter:

Man behöver inte nödvändigtvis klänga sig fast vid de 'svenska' stavningsreglerna som L. gör. Jag har funnit, att de tyska reglerna, mixat med några danska, och islänska regler, lämpar sig betydligt bättre för det skånska ljudförrådet, vilket ligger närmare tyskan än svenskan, vokalmässigt.

Alfabetet består av bokstäverna A-Z, därtill kommer specialtecknen Æ Ø Ü ß Þ Đ.

Stavning:
A uttalas långt, som i tyskan och danskan. Svenskans A-ljud som i 'Adel' förekommer mycket sparsamt i skånskan. Istället diftongeras det långa A-ljudet till ex. au.

I uttalas mjukare än i svenskan.I lång form alltid med j - ij.

O uttalas som svenskans Å.

Svenskans O-ljud som i 'Olle' motsvaras av tyskans U, som i 'Ufer' (strand). U uttalas alltså som svenskt, långt O.

För svenskt U (om än något mjukare) används Ú.

Ü uttalas ungefär som i tyskan, om än något lite hårdare.

Y uttalas öyj. För svenskt Y-ljud (om än med dragning åt y-i) Ý.

Ä och Ö motsvaras av Æ och Ø. Dessa räknas som varianter av A och O, som i tyskan.

Ä-ljudet är alltid slutet, som i 'är', men kan även vara kort.

E uttalas som ett öppet Ä-ljud, som i svenskans 'jämt'. Både långt och kort.

För svenskt E-ljud, används É.
Detta diftongeras ofta till ei (uttalas ejh). É används endast till 'rena', hårda E-ljud.

Diftongerna är i skånskan många, men en gemensam stavning av samma ljud är att eftersträva.

AI uttalas aj.
AU ersätter svenskt a.
EI uttalas eih.
OI uttalas oj.
IE uttalas som ett mellanting mellan i och e, liknande tyskans IE, fast något hårdare och även kort.

Vidare finns EU, EÚ, EO, EÓ, AO,
ÖY och ÖU.

W uttalas som V, liksom i tyskan.
V uttalas som FV, eller bara F, som i tyskan.

WW förekommer aldrig, utan ersätts av VV, FV, VF.

Z uttalas ungefär ts.

Svenskans tje-ljud, som i 'känna', 'tjock' motsvaras av SCH, som i tyskan.

Svenskans sje-ljud skrivs även det med SJ. (Det kan dock argumenteras om det är sant skånskt, eller inlånat.).

Skånskan har även ett CH-ljud, som i tyskans 'Ich'.

SCH och CH kan även ha initialt T, som i Tschöura (köra).
CH kan även uttalas K, i början av ord.

Svenskans KV-ljud, som i 'kvinna'', 'kval' ersätts av QU - 'Qualiteið'.

PH uttalas F.

Hw, Hv etc. uttalas som svenskt V, fast med initierat (halvstumt) H.

ß uttalas S, som i tyskan och motsvarar 'ss'. Det används i samband med diftonger, som i 'spießa' - äta.

Þ (thorn) har samma uttal som i isländskan, ett tonande läspljud, som i engelskans 'the'.

Đ (= ð) är ett tonlöst läspljud - inte stumt som i Lucazins utkast!

Ex. 'Det' - Þeið.

I vissa bokstavskombinationer, där man vill markera, att det inte är fråga om en diftong, används ¨ över vokalen, såsom i Yën (ögon), Lië (lie).

Anonym sa...

Vidare bör C användas som K i substantiv, vilka bör skrivas med stor Bokstav. Detta för att undvika sammanblandningar av vissa ord.

Angående grammatiken:
Lucazin gör ingen skillnad mellan dativ och ackusativ, vilket är ett särdrag i skånskan. Det heter ju 'Jau seo hann' och 'Jau gau hanom (honom) ('nom)).'
På samma sätt med hon: 'Jau seo (ha)na' och 'Jau gau henne'.

För att vara konsekvent, måste man alltid göra skillnad på kasusen, inte bara i vissa fall.


Personliga pronomen
Nom Ack Dat Gen
Jau
Majj Mi

Dajj Di
Hann
Hann (Hon)‘nom Hamm
Hunn
(Ha)‘na Henne
humm hennarr
Þeið
Þeið Þeðð
‘eþ
Wi
Wouß wouß
I
eðer eðer

Domm dimm dorra







Fritt stående artikel, obestämd form
Obest. Form sing Nom Ack Dat Gen

M Ein
F Eina
N Ett

Obest. Form pl. Nom Ack Dat Gen
2 3 2 3 2 3 2 3
M tvo trei
F tvo trei
N tú try





Fritt stående artikel, bestämd form
Sing. Nom Ack Dat Gen
M ðenn
F ðei
N þæð

Plur. Nom Ack Dat Gen
M Þe
F Þe
N Þe

Tyvärr har jag inte hittat övriga former, men de bör kunna finnas i isländskan och fornskånskan.

Även adjektiven böjs enligt kasus.

Lucazin hävdar även att man kan använda verbstam + e och verbstam + ar efter behag. Detta är fel, då -e utgör en konjunktivform, som i 'vare'.
Konjunktiv 1 och 2, presens och imperfekt förekommer i skånskan, om än väldigt sporadiskt nuförtiden.
Ett skånskt skriftspråk bör dock vara mer avancerat än talspråket, (till skillnad från svenskan(!)), och i skånska texter syns tydligt hur konjunktiven ska användas.

Bruket av genitiv är mer frekvent än i svenskan. Det gäller inte bara s-genitiv, utan även a-, och e-genitiv.

Slutligen behöver de prepositioner identifieras, som styr olika kasus. Här kan tyskan och isländskan vara till stor hjälp.

Mikael sa...

ANGÅENDE Gråhatts och Mikaels diskussion om W, vokaler och specialtecken ovan:

Först och främst ett stort tack till Mikael Lucazin för arbetet!
Jag tenderar att hålla med Gråhatt när det gäller skiftet ó/o, ú/u.
Som Mikael skriver blir det väldigt många accentuerade grafem. Skiftet ø/á -> ó är intressant men däremot blir det fel om man byter Mikaels "rena" ó mot ú. Snarare skulle Mikaels "rena" ó bytas mot u då ú markerar diftongerat u (med skiftet ó/o, ú/u enligt ovan).

I fallet trølð/trálð skulle det alltså bli trolð.

Det skulle då innebära att /ø/ tecknas ⟨ø⟩ eller ⟨o⟩ och i söder kan /ɒ/ tecknas ⟨á⟩ eller ⟨o⟩. Detta är inte helt lyckligt heller. En lösning skulle vara att skriva med cirkumflex ⟨ô⟩. Därmed tillgodoses både det nordliga korta /ø/ och det sydliga /ɒ/. Samtidigt införs emellertid även cirkumflex i ortografin. I bornholmskan används emellertid redan cirkumflex för att markera /ɑ/ dvs ⟨â⟩.

Med dessa byten skulle alltså trølð/trálð bli trôlð. ⟨o⟩ är "rent" medan ⟨ó⟩ är diftongerat. ⟨ô⟩ ligger då närmare /ɒ/ medan /ø/ blir ett hårdare, alternativt mer diftongerat ljud. ⟨ô⟩ skulle då mestadels bli kort (utom i Kristianstad...). Likaså skulle ⟨â⟩ användas för /ɑ/ istället för ⟨a⟩ som betecknar /a/ medan á används för diftonger.

När det gäller ⟨w⟩ anser jag liksom Mikael att det bör vara kvar.