Debatten om regioner har startat

Det kommer så mycket skrivet nu om ansvarskommittén, så jag ägnar bara tid åt att läsa, snarare än skriva. Men med 43 träffar igår måste jag ändå ge något livstecken från mig idag. Mats Svegfors fick äran att skriva på DN Debatt idag med "Planeringen kan inte göra halt vid våra länsgränser". Artikeln var inte jätteinnehållsrik.

Det har varit ganska mycket kritik mot ansvarsutredningen. Jag är inte tillräckligt erfaren för att säga om det var väntat eller inte. Samtidigt har den klart stöd också från många inflytelserika personer. Men idag ska ju vara kommitténs dag då den får ljuset på och kan framföra sina åsikter. Det kan bli tuffare redan imorgon t o m.

Olle Schmidt (fp) från kommittén är förstås i princip för storregioner, men skrev lite oroväckande saker i "Dags gå upp ur skyttegravarna" där han också "gärna en förnyad diskussion om ett ökat statligt ansvar för skolan"! Han har också lämnat in ett särskilt yttrande "till betänkandet där han beklagar att utredningen inte innehåller tankar om en nationell rättighetslagstiftning för sjukvården"!

Den moderate ledamoten Carl Cederschiöld skriver formellt på resten av utredningens slutsatser, men säger "Jag vill ha beskattningsrätt för regionkommunerna så länge man inte lyckats ta bort sjukvården vilket man bör göra. Sjukvården vill jag liksom andra moderater ha under statligt ansvar". Det gör att hans stöd till utredningen bara är en formalitet.

Den moderate partisekreteraren Per Schlingmann skriver bl a att han kan tänka sig ett assymetriskt regionsystem, så att t ex Region Skåne och Region Västra Götaland blir kvar. Samtidigt kan man läsa sig till att han vill plocka 80-90 procent av deras budget och ansvar genom att förstatliga sjukvården över hela Sverige. Så var det med den assymetrin.

Uppsalsa Nya Tidning skriver den festligaste ledaren där man är så övertygad om att man redan vunnit sin strid mot ansvarskommitténs förslag (innan man läst det) att man tycks tycka att övrig debatt är överflödig. De blev nog nästan förvånade att Svegfors ens brydde sig om att lägga fram utredningen dagen efter. :-)

HD:s ledare är kanske den mest negativa upplevelsen att läsa eftersom denna skånska tidning faktiskt tycks vara emot sjukvårdsregioner: "Landshövding Anders Björck har en klar poäng när han efterlyser en anständig demokratisk process. Han tycker att man i stället skulle ha börjat i en annan ände. Vi borde göra som i Norge, nämligen att förstatliga den högspecialiserade vården." Eller citerar man bara Björck?

Sydsvenskan skriver mycket om regioner och dagens uppslag har en bild på en ganska stor skånsk flagga i mitten. En artikel heter "En fråga om identitet, tillhörighet och rötter". I en annan artikel vill man att läsarna ska uttala sig. Då börjar mer än en handfull tala om vikten av historia och identitet och önska en samlad region Skåneland eller ett fritt Skåne. Det stämmer inte riktigt överens med förra artikelns (troligen korrekta) uppgifter om att den skåneländska flaggan börjat sälja sämre igen. Jag är överraskad. Så låter det säkert inte i någon annan region. Jag kände inte igen något av namnen från föreningslivet heller.

Jag återkommer.

[ Andra bloggar om: ansvarskommittén, ansvarsutredningen ]

Europas InterRail-tragedi

Ett av EU:s och järnvägsbolagens stora felgrepp var när man tillät chockhöjningarna på Interrailkortet i mitten på 90-talet. Så förlorades en europeisk generation. Jag tillhörde de sista som hann med under flera år. Det var mäktigt när vi unga européer samlades på tåg på vissa linjer.

Nu blir det som förr igen, lovar bl a SJ och tidningarna hänger på. Antalet tågluffare har ju minskat från 70 000 till 5000 sedan början av 90-talet. Så här säger SJ:

"Nu ska det bli enklare och smartare igen att se Europa med InterRail. Zonindelningen försvinner och räknar man in inflationen så är priset för ungdomar i princip detsamma som det var för 35 år sen, när det lanserades första gången. [...] Kortet är mer flexibelt än det var ursprungligen. De allra flesta ägnar ju inte en hel månad åt att åka tåg."

Så låt oss jämföra förra årets priser med de nya. Andra klass global kostade 2006 5190 kr för vuxna och 3660 kr för ungdom 12-25 år. Nu har priserna höjts till 5520 kr för vuxna och 3680 kr för ungdom samma ålder.

På 90-talet, i samband med prishöjningarna, infördes ett zon-system som var ett alternativ för en resenär som ville hålla nere sina kostnader. Då hette det att zon-systemet skulle göra tågluffandet ännu billigare. Nu heter det tvärtom att vi "äntligen" blir av med zon-systemet för att vi nu ska kunna resa överallt (dumheter, för global-kortet har alltid funnits).

Denna gång, när de höjer priserna, är det det nya flexikortet som ska avleda uppmärksamheten. Med flexikortet global (10 valfria resdagar inom 22 dagar!) är priset 3310 kr för vuxna och 2200 kr för ungdomar. Men det är bara ett annat sätt att resa med sina nackdelar - grundkortet har hur som helst blivit dyrare 2007. Som varje år sedan 90-talet.

Kanske ännu viktigare är att järnvägsbolagen inte tycks ha gjort upp med sina komplicerade tilläggsavgifter på de flesta tåg. I början på 90-talet hörde dessa till undantagen. Man bara satte sig på ett tåg. Idag ska man stå i kö för att köpa tillägg på nästan alla tåg. Vi kan namnet på många språk - Zuschlag, supplément, suplemento etc - eftersom många har träffat en arg tysk eller fransk viftande konduktör som begärt dessa. Tilläggen kan vara 10 kr eller 100 kr på en sträcka. Man kan inte kostnadsplanera i förväg för tilläggspriserna är olika från land till land och inte sällan även komplicerade inom ett land.

Till sist finns det åtskilliga snabbtågslinjer där InterRailkortet helt enkelt inte gäller. Tilläggen och tillgången till resor på alla sträckor borde ha inkluderats i priset - högt eller lågt - för två eller tre decennier sedan, eftersom nuvarande kortpris är en exercis i att gömma det finstilta.

Prishöjningarna i år och bristen på heltäckande kort visar att Europas politiker inte har förstått vad de borde förstå: en europeisk identitet uppstår inte av sig själv utan när folk reser. InterRail, denna unika typ av resande, integrerad i sin omgivning, är en fantastisk praktisk utbildning i det europeiska.

[ Andra bloggar om: EU, resor ]

Länkar om ansvarskommittén

I morgon tisdag 27/2 är det fest. Fram med chipspåsen och läsk. Bänka er framför datorn. Då lämnar äntligen ansvarskommittén över sitt slutbetänkande till regeringen. Vi har väntat sedan 2003 och nu är det dags. Min analys kommer.

Under tiden har jag hittat två intressanta länksamlingar beträffande Ansvarskommittén. Det är dels Debatt/nyheter om Ansvarskommittén, dels Bloggar om ansvarskommitten. Check it out! Wicked!

[ Andra bloggar om: ansvarskommittén, regionalism ]

Internetröstning i parlamentsval

Estland blir det första landet i världen att införa internetröstning i ett parlamentsval rapporterar DN i "Estland röstar via internet". Datumen för internetröstning är den 26 - 28 februari; det ordinarie valet hålls den 4 mars. Äntligen, kan man säga.

Jag har i och för sig varit tveksam länge. Jag har menat att just valet är den institution som ska elektronifieras sist av alla p g a att det är en så oerhört känslig process. Där är ett viss mått av konservatism positivt. Sättet vi gör det på idag fungerar och det är inga större problem att en gång vart fjärde år göra en tur till en vallokal i närmsta skola eller bibliotek. Men då utgår jag från ett gammalt sätt att se på val och vad val kan vara.

Nu är vi tekniskt framme vid att kunna sköta även detta med Internet. Om jag kan hantera tiotusentals och hundratusentals kronor hemifrån med hjälp av bank-id, ska det också gå att rösta. Fördelarna är följande:

• Miljöskäl (transporter till vallokaler, papper för valsedlar, transporter av valsedlar till 5783 vallokaler).
• Snabbare valresultat inklusive alla personval. Analysen och eftervalsdebatten kan börja när intresset är som högst.
• Troligen högre valdeltagande och möjlighet till utökad demokrati i form av fler omröstningar. Man behöver inte heller längre "samla" frågor - och därmed splittra fokus - för att få rimligt valdetagande.
• Små partier kommer i én teknisk mening på lika fot med stora när den omfattande distributionen av valsedlar blir mindre viktig. Det ger en mer dynamisk demokrati där de stora partierna måste anstränga sig för att försvara sina röstetal.
• Utlandsröstande lättaregörs.

Vivan Nilsson, informationschef på Valmyndigheten, är dock mycket skeptisk. Hon menar att det är en säkerhetsfråga. Hon säger också: "Om valresultatet blir lite märkligt, hur skulle folk tro på det som bara stoppas in i en maskin?"

Men hur funkar det idag då? Vi har ju Valdatasystemet och vi förväntas alltså tro på sammanställningen som helt ligger i datorer redan. Inte hjälper det mig att det ligger ett antal tusen fysiska valsedlar i min vallokal då, som jag möjligtvis kan få lov att verifiera senare.

Det har, enligt Nilsson, "i Sverige aldrig varit på fråga att svenskarna skulle få rösta hemifrån".

Problemet med svensk demokrati är att så många är så övertygade om dess förträfflighet att det sker mycket få förändringar. Men få länder i EU har troligen en så begränsad demokrati som Sverige. Mellan valen med fyra års mellanrum förekommer t ex ingen formell input från invånarna utom i EU-valen; jag tror det är unikt inom unionen. Nu naggas yttrandefriheten dessutom i kanten bl a när sverigedemokraterna hindras i sitt valarbete, t ex genom att inte kunna annonsera på samma villkor som andra eller ha tillträde till skolor som andra partier. Det finns många andra exempel på hur yttrandefriheten står mindre stark än på länge.

Rent tekniskt kan vi, genom att införa internetröstning, på ett sätt förändra svensk demokrati i positiv riktning.

Från sakfråga till centralism

Det var en debatt i förrgår i "Argument" (2007-02-20) på SVT om barnomsorg på obekväm arbetstid: "I Röda Stolen sitter Pirjo Dall. Hon jobbar skift och kämpar för att hennes barn ska få gå på nattis. Får hon inte baromsorg på natten måste hon byta jobb. Se henne debattera med statssekreteraren Bertil Östberg (fp) och Anna-Karin Simlund från TCO. Tycker du att det är kommunens skyldighet att hjälpa Pirjo?" Programmet finns på nätet på dess hemsida (under "Se programmet").

Det riktigt märkliga med debatten var att det bara diskuterades om dels sakfrågan, dels om diskussionen skulle leda till ett behov av tvingande nationell lagstiftning. Ingen tog upp den tredje synpunkten att det är en poäng att kommunerna i enlighet med sitt självstyre är den nivå som beslutar om saken. Där kan man ha en lokal diskussion. Där finns redan en demokratisk nivå som kan ta ett beslut om att införa nattdagis eller ej (delvis en ekonomisk fråga).

Vad skulle de dra in statssekreteraren i debatten för? Allt han möjligen kan "bidra" med är ytterligare centralisering. Han verkade tacknämligt nog avstå - dock inte av uttryckliga kommunaldemokratiska skäl tyvärr.

Andalusiens omröstning nådde aldrig Sverige

Det finns en väldigt provinsiell inställning i ett antal frågor i Sverige bland alltifrån skånska kommunpolitiker till journalister och ledarskribenter. Det kan gälla att en hel del blir provocerade över förslag om offentlig flaggning med något annat än nationalstatsflaggan. Eller så förstår man ingenting när någon yrkar på stöd för traktens regionala språk. Det räknas inte sällan som Lokalpatriotiskt Svammel™ om någon vill satsa på något motsvarande listalänska i skolan, men inte om någon vill satsa på somaliska, trots att talare av båda finns.

Här är en liten förklaring till det smala svenska perspektivet. Det har med media att göra. Andalusien i södra Spanien röstade 2007-02-18 för att få självstyre motsvarande de tre "historiska" regionernas, Baskien, Katalonien och Galicien (källor här och här). 87 procent röstade för och 9 procent mot! Valdeltagandet var dock bara 36 procent. Trots allt en klar seger för Regionernas Europa.

Men se nu på Google News Sverige vars valspråk är "Sök och bläddra i 100 [svenska] nyhetskällor som uppdateras oavbrutet." Söker man på Andalusien kommer én relevant länk upp (från Sydkusten - "Svenskarnas egen lokaltidning i Spanien, Costa del Sol"). That's it. Mer än så har inte svenska media rapporterat, dvs inte alls. Någon TT-notis på fyra-fem rader i de tryckta upplagorna av de största tidningarna kan dock inte uteslutas; det vet jag helt enkelt inte. En bloggkommentar påpekar att Sesams nyhetssök brukar ge fler träffar. Med hjälp av Sesam hittar vi också DN:s notis, men inga ytterligare.

Med ett så begränsat rapporterande inom det svenska mediala samhället blir också debatten provinsiell. Ska man finna ett lite mer internationellt orienterat intresse, så ska man nog söka sig till de skånska aktörer som också är regionalt orienterade.

De gillar nog inte debatt i alla fall

Sydsvenskans politiske redaktör Heidi Avellan skriver att man på redaktionen inte säger sig fått in insändaren i förra blogginlägget (läs kommentarerna till förra inlägget). Det kan jag inte förklara. Det gick inte att misstolka Gerts reaktion i mail till mig över att han inte blivit publicerad.

I vilket fall avslutar hon kort och gott: "Vi gillar debatter." Det låter positivt. Frågan om de tankemässiga grunderna för en ny regional indelning är då inte ett undantag heller tydligen.

Men om redaktionen verkligen är intresserad av debatt här, varför vill den då så gärna skapa en meningsmotståndarbild av (citat från "Den skånska pusselbiten") "rödgul chauvinism" och berätta om "skånska politiker [som] storvulet talar om Skåneland eller en Scaniaregion, byggd på historia och identitet [och] ligger farligt nära dravel"? Då har man ju diskvalificerat en stor del av debatten redan.

Så länge inte Sydsvenskans ledare i tryckt form väljer att formulera sig annorlunda kan jag bara konstatera att det kvarvarande intrycket definitivt är att politiska redaktionen inte gillar debatt i denna fråga.

Inga reaktioner på Sydsvenskans ledare?

Gert Björk, f d mångårig ordförande i Föreningen Skånelands Framtid (FSF) och numera hedersmedlem, reagerade också på Sydsvenskans ledare Den skånska pusselbiten från 2007-01-28. Han skickade in en insändare samma dag. Ordet-redaktionen skickade i sin tur över den till ledarsidan och där blev den aldrig publicerad.

Så kan man också föra en debatt, när en tidning fungerar som megafon för åsikter men reaktionerna tillåts inte ta sig in. Hade jag trott att jag hade blivit publicerad hade jag nog också skrivit en insändare, men jag har har blivit refuserad allt för många gånger, så det har jag slutat med. Här är Gerts insändare. Den kommer också att hamna i FSF:s medlemstidning:


Den skånska pusselbiten

Så rubricerades ledaren i SDS den 28:e januari. Den handlade om de nu förestående förslagen från ansvarskommittén om bl.a. Sveriges nya regionala organisation. Ledaren tar förtjänstfullt upp en del av de frågor som nu står inför avgörande.

Men, sen visar ledaren som så många gånger förr sin aversion mot den skånska regionala rörelsen: "Dessutom vore det bara skönt att slippa rödgul chauvinism. Det händer att skånska politiker storvulet talar om Skåneland eller en Scaniaregion, byggd på historia och identitet. Det ligger farligt nära dravel."

Flera organisationer har under 90-talet drivit frågan om regionalisering av Sverige grundat på EU:s subsidiaritetsprincip. Alltså att beslut inte skall fattas på högre nivå än nödvändigt och att vi bör bilda Regionernas Europa. Själv har jag stått på barrikaderna åtskilliga gånger i dessa sammanhang. Vi hade tidigt visioner om bl.a. slopandet av Malmöhus och Kristianstad län, ett regionalt parlament, bro till Danmark och ett erkännande av Skånelands historia före år 1658. Som symbol återlanserades den skåneländska flaggan. Drivkraften var regionalism. I förlängningen såg vi ett förändringsarbete som givetvis skulle genomföras av politiker i demokratisk ordning. Viktigast för oss var att få igång en idédebatt men att överlåta åt politikerna att forma detaljer kring regionernas ansvar som t.ex. forskning, hälso- och sjukvård, kommunikationer, arbetsmarknad, m.m.

Det är inte lätt att inför SDS figurera som budbärare eftersom man där inte räds att skjuta på densamme. Men faktum kvarstår: Någon måste föra fram ett budskap första gången hur obehagligt det än är för ledarsidan i SDS. Att budskapet från vissa håll ibland har fått en del övertoner skall inte hindra en seriös tidning som SDS att borra djupare i budskapet för att kunna beskriva den seriösa delen.

Avslutningsvis skriver ledaren: "Så glöm sentimentalt nonsens om hur Skåne såg ut för 350 år sedan." Varför då? Är det inte en mänsklig rättighet att ta del av vår egen historia? Ledaren fortsätter: "Glöm den store förvaltningsorganisatören Axel Oxenstierna, han dog 1654 och lär inte protestera." Ja, han dog ju innan Skåneland införlivades med Sverige så han har vi inte ens kommit ihåg.

Gert Björk

Centralistisk inkomstutjämning bland kommuner

På en av kurserna idag för förtroendevalda berättade på ett förtjänsfullt sätt ekonomidirektör Uldis Skuja (lett?) om kommunens ekonomi. Det finns en inkomstutjämning mellan Sveriges kommuner. För några år sedan innebar det helt enkelt att kommuner som låg över det genomsnittliga skatteunderlaget betalade till de kommuner som låg under. Simple.

Men icke så idag. Idag garanteras alla kommuner ett skatteunderlag uppgående till 115 % av rikets genomsnittliga skatteunderlag. Det betyder att staten skjuter till pengar. En del riktigt rika kommuner betalar fortfarande till fattigare, men även ganska rika kommuner som t ex Lund - som ligger över det genomsnittliga skatteunderlaget - får idag bidrag i inkomstutjämningsssystemet. Det kan uppfattas som om t ex Danderyd genom en "utjämningsavgift" finansierar Lunds intäkter, men egentligen är det staten som skjuter till pengar till systemet.

Varifrån kommer pengarna ursprungligen? De kommer ju från medborgarna på olika sätt. Jag antar att moms och statlig inkomstskatt står för en del. Fastighetsskatten är - än så länge - också en någorlunda stor statlig inkomstkälla. Så pengarna går från medborgarna till staten som sedan graciously delar ut det till kommunerna.

Varför kan inte kommunerna få ta upp den skatten själv? Detta ändå relativt nya system som den tidigare vänstermajoriteten i Sveriges riksdag infört är centralism och det bör nu ändras tillbaka till den gamla enkla modellen, där staten håller tassarna borta från kommunernas utjämningar.

Nybliven i utbildningsnämnden

Som nybliven i Lunds kommuns utbildningsnämnd går jag en hel del kurser just nu. Det här är en något underlig värld, där information som kan får vilken normal person som helst att tänka "boring!" diskuteras som om det vore något... hm...intressant. Och det är väl som med det mesta här i livet att när man väl kommer in i det så blir det intressant. Alla specialintressen bygger ju på det.

Dessutom är nämndsuppdrag en ganska så social aktivitet. Man ska "hantera" ett antal människor som har olika roller i beslutssystemet i ett ganska komplicerat mönster. Men framför allt är så många människor beroende av en och tillräckligt många av dem vet om att det är oss de är beroende av för att de ska höra av sig till oss. Vi kommer att vara med på skolkonferenser och i olika kommunala "temaråd" m m.

Utbildningsförvaltningen - som i stort sett har hand om gymnasieutbildningen - har knappt 950 tills vidare-anställda och budgeten är på ca en miljard. Bortseett från de anställda är givetvis massor av lundabor beroende av vår service. Vi är i nämnden relativt självständiga - inte särskilt hårt styrda av kommunstyrelse/kommunfullmäktige. Tjänstemännen bestämmer mycket, men vi sitter i toppen av förvaltningen och sätter ramarna för verksamheterna. Vi skulle alltså teoeretiskt kunna ta över många av tjänstemännens uppgifter om vi så ville. Inte sällan sätter vi dem i arbete.

Jag tillhör de ordinarie ledamöterna i en borgerlig majoritet som bara har en rösts övervikt i nämnden. Min röst blir på så vis väldigt viktig, liksom var och en av de andra sexs röster är. Det finns bara en ordinarie centerpartist i nämnden, så det blir jag som skriver på borgerliga dokument för centerns räkning. Det känns som ett privilegium att få så mycket att säga till om som relativt ny.

Vi har borgerliga gruppmöten innan nämndssammanträdena som är ca en gång i månaden. På det borgerliga gruppmötet beslutas i princip allt viktigt. Jag kan erkänna att jag har svårt att tvinga mig att engagera mig i något som jag tidigare inte skulle brytt mig alls om. Men när man väl kommer in i ärendena, så kan man så där lagom icke-passionerat argumentera för en ståndpunkt. Det känns ändå naturligt att man inte brinner för alla, eller ens en majoritet, frågor, för de är ofta av en generell administativ karaktär även om man vet att besluten får följder. Här gäller en viss professionalism.

Vi kan lägga s k skrivelser undertecknade med en ledamots namn till nämnden, som väl ungefär motsvarar en motion till kommunfullmäktige. Det kan alla medborgare göra, men sitter man i nämnden för en majoritet får skrivelsen i praktiken klart mer tyngd. Det är kanske då det roliga börjar. När man på så sätt kan driva hjärtefrågor och förhoppningsvis blir lyssnad på av övriga på gruppmötet. Men det mesta är ännu nytt för mig.

Idag var jag på mitt första nämndssammanträde. Det är en konstig värld. Ärendena gick snabbt förbi och det hela kändes effektivt. Förberedelse är essentiellt. Och då satt vi ändå i drygt tre timmar (vilket f ö räknas som lite). Det blev en hel del omröstningar där vi alltid vann 7 röster mot 6 med handuppräkning. (Vi satt rakt mittemot varandra på raka rader så jag fick bilden av två slagskepp som fyrade av kanoner (röster) med bredsidan mot varandra.) Nämndsordföranden gick ändå oppositionen till mötes i några frågor. Oppositionen var ofta konstruktiv, tyckte jag också.

Regionsammanslagningar påtaglig partipolitik

"Blekinge vill fortsätta vara en egen region" är rubriken i Kristianstadsbladet. Regionstyrelseordföranden Mats Johansson (s) säger om en eventuell sammanslagning: "Då kommer besluten längre ifrån människorna. Det finns en ganska tydlig identitet hos blekingarna."

Artikeln tar upp att Skåne och Blekinge redan samarbetar på flera områden, kanske mer än mellan övriga av Skånes grannlän och Skåne. Skånes regionstyrelseordförande, Jerker Swanstein, vill heller "inte forcera fram en större region med Blekinge". Han menar att man "förutsätter att det är en process underifrån".

Bland det mest intressanta är följande: "Rent partipolitiskt är Swanstein inte odelat positiv till att bara få med sig Blekinge i en större region. – Det kan innebära att socialdemokraterna kan vinna ett val."

Det har jag inte ens tänkt på. I 2006 års val fick borgarna 39 104 röster (41.51 % av rösterna) och vänstern (inkl mp) 48 721 (51.71 %). Sverigedemokaterna fick i princip övriga. Mp samarbetar ju med de borgerliga i Region Skåne, så det är lite osäkert hur man ska räkna de 3535 röster som de fick i Blekinge. De extraröster som vänstern i Skåne(-Blekinge) kan räkna med om Blekinge kommer med i en (halv) skåneländsk region är således mellan 9617 och 6082. Det är i och för sig inte jättemycket när blocken i övrigt har i 300 000-röstersklassen i Region Skåne. Det är någonstans 1-1.5 %. Men visst kan det göra skillnaden i ett tajt race.

För Blekinge är situationen den omvända fast mycket mer påtagligt: man kan verkligen förstå att vänsterföreträdare ser med skepsis på en sammanslagning med Skåne eftersom den under många år givna s-majoriteten i Blekinge blir ett minne blott!

Stockholmare på kurs i göingska

Jag beskriver några kvällskurser på skånska idag i mitt bidrag "Skånska igår, idag och imorgon" i Föreningen Skånelands Framtids jubileumsbok Skåneland i förändring (2003, s 51). Jag berättar om en kurs i Ängelholm, en i Sjöbo och en i Broby i Göinge. "Börjar man leta kan man kanske finna ännu fler kvällskurser eller studiecirklar i Skåne. Och i Halland och Blekinge finns säkert också en del."

I tidningen Norra Skåne kan man läsa i en artikel "Göingska pau rikti't" om en kurs i Östanå ca 8 km söder om Osby. Bertil Strömberg håller kursen om den göingska dialekten. Det var också Strömberg som höll i Broby-kursen som jag skev om i boken ovan.

Det är en hel del intressant i artikeln: "Samtliga deltagare är väl bekanta med den göingska dialekten, men det tar inte lång stund innan diskussionerna om dialektskillnaderna mellan Lönsboda, Glimåkra och Broby kommer i gång. [...] Var är då göingedikalekten som mest genuin? – Det är nog i Hunshult utanför Lönsboda, konstaterar Karl-Lennart Svensson. Där finns det väl några kvar som pratar riktig göingska. Att Lönsboda är något av ett epicentrum för göingedialektens utbredning enas gruppen om."

Det står också: "Förra året lyckades en inflyttad stockholmare ta sig in på kursen. – Och han var riktigt duktig, berättar flera vid bordet."

Det är mycket positivt när inflyttade vill lära av den regionala kulturen. Det är en nyfiken och öppen inställning. Det är lite samma fenomen som när nederländare kommer från de stora städerna i väster (Randstat) till den nederländska regionen Brabant i söder och tar till sig det lokala nästan överdrivet. En översatt artikel är från NRC Handelsblad 1998-09-05.

Skånskt Vasalopp "i fäders spår"

"Vasaloppsparollen med texten i 'I fäders spår för framtids segrar' vajade lojt. De blågula flaggorna längs spåret rörde sig knappt." Så börjar Sydsvenskan beskrivningen av Barnens Vasalopp i Vellinge ("Ont om snö i fäders spår", 2007-02-09). Tidigare i år har Sydsvenskan beskrivit loppet i t ex Trelleborg.

Varje år på "vintern", sedan några år tilbaka, turnerar Barnens Vasalopp runt i Skåne. Vi har ju ingen snö, så man får skaffa snöskrap från närmaste ishall. Skånes skidförbund tycker idén är så god så man tillhandahåller ett särskilt "arrangemangspaket". Barnens ska till varje pris åka skidor som Gustav Vasa i "fäders spår" (anfäderna har hastigt och lustigt blivit svenska) omgivna av svenska flaggor och med Dalarnas ortnamn på skyltar som svischar förbi. På Barnens Vasalopps webbsajt kan man läsa om den hjältemodige Vasa som slåss mot den danske kungen, "Kristian Tyrann".

Lars-Olof Larsson, professor i historia vid Växjö universitet, inleder sin text "Vandringssägen gav namnet" på NE:s webbplats: "Dalarnas ära för Gustav Vasas väg till kungamakten är inget annat än en regions sätt att ta makten över det kollektiva minnet, och det fortplantas varje år med bl.a. Vasaloppet." Han skriver också om traditionsbildningen kring Gustav Vasas skidåkande: "Alltsedan 1600-talet har danskhatet varit ett bärande inslag. Nu är det typiskt nog enbart stora skaror danska knektar som jagar 'frihetshjälten'. [...]

Anförda av landshövdingar och officerare, folkskollärare och konstnärer frammanas [under 1800-talet, särskilt dess senare del] bilden av Dalarna som det mest svenska av alla svenska landskap, som nationens vagga. [...] Otaliga monument reses över den folklige frihetshjälten och hans hjälpare. Kungligheter deltar, Dalregementet paraderar, högstämda tal hålls i storvulet nationalistisk anda, leverop utbringas för konungen och fosterlandet, för dess urfader Gustav Vasa och framför allt för Dalarna.

En sådan högstämd invigning, av Anders Zorns staty över den unge frihetshjälten i Mora, ägde rum för jämnt 100 år sedan. Invid denna symbol för svensk frihet och Dalarnas hjältemodiga folk placerades målet för Vasaloppet då detta fick sin urpremiär 1922. Även denna skidtävling, under mottot 'I fäders spår för framtids segrar', fick tydlig karaktär av en nationell manifestation, med Dalarna och Gustav Vasa i fokus.

Vasaloppet är ett av 14 Worldloppet-tävlingar i världen. Om man nu måste kopiera ett befintligt lopp, varför kan inte skånska barn lika gärna åka t ex ett tyskt Kung Ludwig-lopp (efter "sagokungen" i Bayern) eller ett geografiskt ganska närliggande tjeckiskt Jizerska padesatka? De har inte samma historisk-nationalistiska belastning för oss.

Debattartikel om regioner från SSF

Det finns i huvudsak två olika delar av en strömning som driver politiska frågor om kultur och identitet i Skåne. Den ena delen representeras av Stiftelsen Skånsk Framtid (SSF) och den andra av Sällskapet Skånsk Samling/Föreningen Skånelands Framtid. Jag är ensam om att vara styrelsemedlem i båda.

Det finns egentligen inga specifika frågor som särskiljer organisationerna, men den ena sammanslutningen är att alltså organisatoriskt en stiftelse och det andra en medlemsförening. Det har utåt varit tyst ganska tyst från dessa organisationer ett tag, men idag 2007-02-01 fick SSF publicerat en debattartikel "Historia och identitet viktigt för regioner" i Kvällsposten.

Vi angriper idén om en indelning av Sverige där Skåne hamnar i en region med delar av Småland som dessutom kallas "Södra Götalandsregionen". Vi förklarar vad regionalism är för oss, utifrån kapitel 8 i vår bok "Regionalismen inför 2000-talet. (Jag tycker det är en sensationellt bra text som förklarar grunden om regionalism. Det framgår att det är en tredje väg bort från "civic" och etnisk nationalism.) Vi ger också "den största tidningen i regionen" en välförtjänt känga för sin ledare 2007-01-28 och menar att de kanske "ser ohistoriska gränsdragningar för regioner som en positiv del i en svensk nationalistisk ideologi".

Limhamn "Sverige" för danskarna

Danskarna - och då menar jag danskarna i allmänhet - är fenomenala på att nationalisera oss skåningar och generalisera oss till "svenskere" varifrån vi än kommer. Ingen ytterligare specifiering behövs. Men artikeln "Svenskere sætter dansk på skoleskemaet" (Öresunddirekt, 2007-01-29) når ändå nya höjder.

Artikelrubriken ropar alltså ut hur svenskarna nu får danskundervisning. Men läser man artikeln ser man att det handlar om en enda skola, Geijerskolan, i lilla Limhamn som i rubriken får representera "svenskarna" från Ystad till Haparanda.

Och nej, jag hade inte varit nöjd om de, i detta fallet, hade generaliserat ens till Skåne och skåningarna. Vi måste kunna klara att se detaljerna och det lokala och det delregionala i det som sker i Öresundsregionen. Annars kommer vi inte närmare varandra än man gör i vilket internationellt samarbete som helst.

Ett annat sorgligt exempel återfinns i artikeln "Øresundsborgernes nye stemme" i JyllandsPosten (webbpubl 2007-01-31). Det handlar om Foreningen Øresundsborger igen som inte tycks ha lärt sig så mycket på de tre veckor sedan jag sist hade kontakt med medlemmar ur den. Så här skrev en jag känner efter att ha läst artikeln:

"Vet inte om det är föreningen eller journalisten, men inte ett ord om Skåne. Det var Sverige, Sverige, svensker, svenskerne, svensk, svensker, svensker, Dansk-Svensk, svenske och Sverige hit och dit. Inte ens 'sydsvensk' lyckades de få in. Bara svensk. Hmmm..."

Föreningens ordförande vill ha en bred inriktning på föreningens frågor (inte bara pendlarfrågor) och han vill ha med fler med ursprung från denna sidan (i nuläget bara 10 procent). Men hans språkbruk alienerar nog en del som skulle tänkas kunna vara intresserade av en regional, snarare än en internationell förening.

DN:s ledare - ännu en 80-talsdebatt

Dagens nyheters ledare "Landstingen är en onödig mellannivå" bör också kommenteras på denna blogg. Den är f ö helt i överensstämmelse med en linje som bloggaren Dick Erixon drivit.

DN:s ledare saknar, fast på ett annat sätt, liksom Sydsvenskans ledare helt sammanhang med en längre debatt som förts om regioner. Den stiger, liksom Sydsvenskans, nymornad upp från sent 1900-tal. Den ser landstingens/regionernas enda tänkbara uppgift som sjukvården. Inte ens kollektivtrafiken förtjänar mer än en parentes: "(och i en del fall också kollektivtrafik)". Nej, regionala utvecklingsfrågor har man tydligen inte hört talas om. Och så kommer citatet:

"Räcker det verkligen med riksdag och kommuner? Ja, det gör det. Sverige må vara ett vidsträckt land men vi är inte särskilt många, nio miljoner, och Sverige är en enhetsstat - tacka Axel Oxenstierna och Gustav Vasa för det. Här finns ingen tradition av självstyrande delar, inga kulturellt avvikande regioner, och vi har stora krav på likformighet."

Jag vet inte hur många etnologer, politiker, omvärldsanalytiker, statliga utredningar och t o m en proposition (Regeringens proposition 1995/96:38) som observerat åtminstone Skånes och Gotlands regionala identitet ("Regional identitet" i Utsikt mot framtidens regioner. Sju debattinlägg. SOU 1992:64). En utredning nämner också Jämtland (borde varit självklar) och Dalarna (Regionberedningen, SOU 1993:97). Men DN vet inget.

Sedan är det barockt att stirra sig blind på befolkningstalet. Sverige har större avstånd än något annat av EU:s 25 medlemsländer. Inget land inom EU har av avståndskäl större behov av regiondemokrati och federalism. Beträffande kravet på likformighet är det något som jag - och jag hoppas på, mitt parti - bekämpar nästan dagligen. DN:s skribenter fortsätter:

"Däremot har vi en stark uppslutning kring den nationella arenan, regering och riksdag ifrågasätts inte, det är de som ska styra Sverige."

Tja, i Skåne är uppslutningen i alla fall inte överdriven. I artikeln "Skåningar misstror politiker" (NST 2000-06-14) kan man läsa: "Förtroendet för de som styr landet Sverige är som sämst i dess södra delar. I Skåne är det inte många som känner riktigt förtroende varken för riksdagen som institution eller för dess representanter från hembygden. [...]

224 skåningar svarade på enkäten som genomför[d]es under hösten. Det är tillräckligt många för att det statistiskt ska gå att dra slutsatsen att Skåne skiljer sig från resten av landet enligt Martin Brothén [vid Göteborgs universitet som gjort undersökningen]. I Skåne känner bara 12 procent av de tillfrågade mycket stort eller ganska stort förtroende för de riksdagsledamöter som kommer från Skåne. Det är bara i Norrbotten som förtroendet är lägre, nio procent. När det gäller förtroendet för riksdagen som institution hamnar det i botten i Skåne. Bara 16 procent av de tillfrågade anser sig ha mycket stort eller ganska stort förtroende för riksdagen. Det är lägst i landet."

Det är nog idag, men kanske inte bör vara, riksdagen som till största delen ska styra Sverige, DN.

Sydsvenskan tar statsnationaliskt steg

Dagens nyheters artikel "Klart för storregioner" (webbpubl 2007-01-26) reagerade på en slutjustering av Ansvarsutredningens huvudslutsats. Och skapade en nystart för en debatt som legat och puttrat ända sedan Ansvarsutredningen påbörjades våren 2003. SVT hängde på och så kom Sydsvenskans ledare "Den skånska pusselbiten" (2007-01-27) som jag, vis av erfarenhet, tror att jag kommer att citera delar av i år framåt:

"Skulle skåningarna förlora något av sin identitet om Skåne försvann ur regionnamnet? Knappast. Förr hette det Malmöhus respektive Kristianstads län och skåningen var inte mindre skåning då. Dessutom vore det bara skönt att slippa rödgul chauvinism. Det händer att skånska politiker storvulet talar om Skåneland eller en Scaniaregion, byggd på historia och identitet. Det ligger farligt nära dravel. [...] Så glöm sentimentalt nonsens om hur Skåne såg ut för 350 år sedan."

Det känns lite som om man är tillbaka på 80-talet under Skånepartiets glada dagar, och som om debatten inte utvecklats sedan dess. Var har Sydsvenskans ledarredaktion hållit hus? Ut och lufta sig lite i en ny europeisk regional värld! Dåvarande statsminister Göran Persson talade en gång i Regeringsförklaringen 1998-10-06 om att "Kulturen är samtidens känselspröt in i framtiden. Här blandas historiens identitet med förhoppningarnas nyfikenhet."

Den unkna statsnationalistiska syn på en regional identitet och dess historia som Sydsvenskan med sin artikel ger uttryck för ger mig föga smickrande associationer från åsiktsrörelser i andra länder.

Peter J Olsson på Kvällsposten påpekar i ett svar i sin ledare "Levande regioner, tack " (2007-01-29) att Region Skåne "haft en större folklig förankring eftersom invånarna faktiskt identifierat sig som skåningar". Och varför identifierar de sig som skåningar? Jo, svarar jag, p g a historien och av i n g e t annat skäl. Så fortsätter Peter J: "Och att som Sydsvenskan hylla borttagandet av Skånenamnet för att man ogillar 'rödgul chauvinism', det är bara fånigt. Den som tror sig hitta farliga tendenser i skånsk regionalism har säkert styrts av förutfattade meningar."

Jag vill tillägga att jag däremot hittar farliga tendenser i svensk nationalism, men det är inget som jag noterat att Sydsvenskan klagar på. För det är i det lägret de har givit mig intryck att de hör hemma. Fokus är på det svenska. Det har blivit ganska tydligt med Heidi Avellan som politisk redaktör.

"Skåne dagens Tjetjenien"

Snapphane-/folkmordsdebatten är tydligen inte slut ännu. Krönikan i Skånska dagbladet går på temat "Skåne dagens Tjetjenien" (2007-01-26). Alf Ronnby tycks vara frilansskribent. Att döma av hans övriga produktion är han inte specialintresserad av ämnet som sådant, i alla fall inte i sin journalistiska verksamhet.

Jag tycker, till skillnad från en del historiker, om när jämförelser mellan dåtid och nutid görs. Människor som lever nu och människor som levde tidigare har ett band mellan sig. Inte tycker jag heller det skadar så mycket om man försiktigt analyserar dåtid i nutida termer. Det kan tvärtom ge upphov till en uppfriskande syn på vad som hänt och människan i stort.

I alla situationer handlar det om människor och människor har alltid brottats med moral. Jag har dessutom en värdeobjektiv syn på viss grundläggande moral för homo sapiens. Oavsett tid och plats. Det är förstås samma idé som ligger bakom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Det är underligt att en hel del historiker och historieintresserade som jag diskuterat med genom åren tycks avsäga sig den idén. Istället får man höra att många grymheter var "normala" för tiden och därmed, som jag tolkar dem, oantastliga: "det var en grym tid, det bara var så, det är inget vi kan sätta oss till doms över". Med den flexibla synen på moral är det kanske tur att vissa av dem forskar istället för att lägga sig i nutidens världspolitik...

Broavgifterna icke-fråga i Sydsvenskan

Det här måste vara en nyhet i sig. Sydsvenskan har i "Brons nya vd vill ha tätare trafik" 2006-01-27 en ganska lång artikel om kommande vd:n för Öresundsbron Caroline Ullman-Hammer. Vad är speciellt då? Vi får reda på att hon har två franska bulldoggar och gillar skidåkning på fritiden...men inte vad hon anser om broavgifterna.

Har det sjukliga (broavgiften på 300 kr enkel resa) nu till slut blivit norm?

Mufare vill ha frihet till Skåne

Marko Huttunen, styrelseledamot i Moderata ungdomsförbundet (Muf) Skåne, propagerar för ett långtgående självstyre i Skåne i Helsingborgs Dagblad och Kvällsposten 2007-01-08. Även Öresunddirekt refererade artikeln. Huttunen hänvisar till snapphanarna och talar om skåningarnas historiska strävan efter frihet. Vidare: "Det känns förlegat att styras från Stockholm och Bryssel." Han vill ha "ett större inslag av frihet till Skåne och Öresundsregionen".

Huttunen tycks alltså inte vara så förtjust i makten i Bryssel, men om man kollar på ett begrepp, Paneuropa, och en förening han återkommer till, Svenska Paneuropaföreningen, så ser man på föreningens hemsida att det handlar om att fördjupa samarbetet i Europa och att skapa en EU-konstitution etc. Huttunen talar faktiskt själv i artikeln om att de vill ha ett "närmare samarbete mellan Europas stater". Så den föreningen kan jag ställa upp på.

I övrigt skriver inte Marko Huttunen jättemycket om Skåne och Öresund på sin blogg. Något om att broavgiftena borde sänkas, att han tycker det är en kul idé att gräva en kanal mellan Skåne och övriga Sverige och att han gillar skånska. Men jag vet ju hur det är; man kan tycka många åsikter är viktiga som man inte väljer att sätta i fokus på sin blogg.

Det finns nog en viss tradition av frihet/Skåne-koppling inom Muf Skåne. Minns ni Jonas Jacobsson, ordförande i först Muf Malmöhus och sedan i Muf Skåne, när det hade bildats. Här är SVT text från 1999-11-05:

"Muf-bas: Skilj Skåne från Sverige

Skåne bör lämna Sverige. Det anser Jonas Jacobsson, ordförande i Moderata ungdomsförbundet Malmöhus.
-Nationalstaten står inför ett sammanbrott och vi skåningar är därför redo att nu ta steget och lämna Sverige, säger Jacobsson.
Skåningarna behöver ingen överrock i form av ett nationellt parlament i Stockholm, förtydligar han.
Muf-basen vill göra Skåne till en autonom region med beslutanderätt i alla de frågor som riksdag och regering i dag styr över."

Även flera år senare gick ganska långtgående propositioner från distriktstyrelsen igenom på stämmor. Nu har jag inte längre koll på det läget.