torsdag, juni 28, 2012

Karl Bergman avvisar utan tillräckligt stöd "försvenskning"

Karl Bergman är universitetslektor/docent vid Blekinge Tekniska Högskola. Jag har läst fakultetsopponent Per Frohnerts text i Historisk Tidskrift 2004-1 om Karl Bergmans avhandling från 2002 (Lund). Avhandlingen heter Makt, möten, gränser. Skånska kommissionen i Blekinge 1669–70. Jag är kritisk till flera delar i Bergmans avhandling; jag förklarar varför nedan.

Ett kapitel i avhandlingen handlar om identitetsfrågor. Bergman vill tona ner den nationella identiteten vid Skånelandskapens övergång till Sverige. Frohnert beskriver Bergmans synpunkter: "'Dansk' och 'svensk' användes mest i rent praktisk och inte i etnisk mening." I en artikel i Blekinge Tekniska Högskolas Intranät "Tidigt intresse för historia och het debatt om snapphanar" så kritiserar Bergman att SVT:s dramatisering och dokumentär om snapphanarna från 2006 använder etniska termer.

Frohnert tycks vara ense med Bergman i flera av identitetsfrågorna, men särskilt i ett stycke tycker även han att Bergman går för långt i att "nedtona det politiska brottet" som det innebar för Blekingeborna i att byta statstillhörighet. Frohnert ser sig nödsakad att avsluta stycket med: "Man kommer knappast runt att Blekingeborna fick erfara att man kom att överta en annan politisk ordning." Det kan närmast tyckas vara en underdrift, är undertecknads kommentar.

Bergman menar att begreppet "försvenskning" är oanvändbart. I stället vill han tala om "homogenisering". Här går opponenten Frohnert ännu längre och frågar sig om situationen kanske snarast skulle kunna likna relationen mellan centralmakt och lokalsamhälle för ett län i Uppsverige vid denna tid (!)

Samtidigt tycker Frohnert att Bergman avvisar begreppet "försvenskning" lite väl lätt. Här måste Bergman göra mer, menar den förstnämnde. Bergman kan inte hitta den "prövning" som skulle varit nödvändig för att avfärda begreppet; det kan Frohnert inte ens hitta hos Lundahistorikern Harald Gustafsson "vars arbeten Bergman här stöder sig på".

Undertecknad bloggare vill här sticka in att det har skrivits en hel del i denna debatt om dansk etnicitet bland skåningar fram till statsövergången till Sverige. Det har inte minst diskuterats bland historieintresserade personer som är politiskt regionalistiska och det är svårt att komma förbi deras argumentation som jag vill påstå framför allt består av: (1) tidiga specifika citat som visar på en kraftigt etnifierad bild under medeltiden inom flera samhällslager, (2) av hänvisningar till historieforskare med en annan syn på denna tid i Skandinavien samt (3) generella hänvisningar till de s k primordialisterna inom historieforskningen.

Bergman tycks erkänna, som opponenten Frohnert uttrycker det, "försvenskningsplaner under Karl X Gustavs tid men det var först under det skånska kriget som den etniska dimensionen verkligen kom att bli viktig och försvenskningsåtgärderna kom med enväldets införande". Frohnert säger att det kan stämma att "mycket litet hände på försvenskningsfronten och att de etniska dimensionerna över huvud taget spelade en underordnad roll under 1660-talet". Men, menar han, det säger inte, utan kanske t o m förstärker bilden av, att den svenska centralmakten blev aktiv med försvenskning under skånska kriget och vid enväldet (i slutet av 1670- och början av 1680-talen).

Därmed kanske Bergmans slutsatser är betydligt mer begränsade än han senare i intervjuer gjort dem till och diskussionen kommer mest att handla om när försvenskningen infördes, antingen med full kraft på 1660- eller på 1680-talet.

måndag, juni 25, 2012

Nationalistisk reklam i lådan

Jag accepterar fortfarande reklamutskick från alla butiker/magasin i min brevlåda. De ger också ofta en bra bild av företagen som skickar ut dem. Särskilt finns det i en del utskick svenskt nationalistiska tendenser. De är dessa som detta inlägg kommer att handla om.

Många livsmedelsföretag gör reklam för svensk mat. Det är orimligt och närmast provocerande i en multistatlig livsmedelsregion som Öresundsregionen. Ännu mer negativt är det opåkallade flaggandet och andra "nationella" symboler i utskick, som inte står i samband med en särskild produkt.

Som konsument är man möjligen tveksam eller kanske t o m klart negativ till stödja denna typ av budskap och företag. Detta inlägg är ett försök att lista företag med nationella symboler och nationalistiskt budskap i sin marknadsföring i Skåne. På så sätt kan man underlätta för konsumenter att välja bort dessa företag. Jag kommer att uppdatera denna lista. Det företag som i stället väljer en neutral marknadsföring under två år, kommer jag att ta bort från listan.

Mest nationalistiska av skånska företag är troligen City Gross. I senaste utskicket har man blågula ballonger, girlanger, tårtor, hattar (!) och flaggor. Prisskyltarna är ofta blågula, man gör reklam för "svenskt kött" på allt kött och en stavhopperska finns med, insvept i en gigantisk svensk flagga. Lite överraskande finns också en sida om "Italiensk sommarbuffé", så där hyllar man oväntat plötsligt något av det där (otäcka?) utländska.

Alternativ för konsumenten till City Gross är ganska många: Ica, Coop, Hemköp, Willys och Lidl. Dessa företag ägnar sig då och då åt vanlig matnationalism, men det är inte genomfört på samma sätt konsekvent som City Gross har gjort.

Harald Nyborg pryder i sitt senaste utskick samtliga 64 sidor med svenska flaggor utan att det har något med produkterna att göra. Det är tio flaggor per uppslag vilket ger 320 flaggor som man tagit sig tid med att peta in mellan produkterna. Mindre oväntat är alltså danskarna de som bidrar mest till att hylla svenskheten i Skåne.

Här är alternativen bl a Bauhaus och Jula. Dessa företag har inte samma nationalistiska tendenser. Tyska företag som Bauhaus, Lidl och XXXLutz har överhuvudtaget inte samma problematik.

Också danska Netto nöjer sig denna gång med en svensk flagga på framsidan. Tidigare gånger har de lagt in svenska symboler på varje sida.

Se ovan. De fungerande alternativen är Ica, Coop, Hemköp, Willys och Lidl.

Och danska Jysk hade också en nationalistisk kampanj för en eller två veckor sedan. Nu sist var det faktiskt ingenting. Förutom en blågul idrottare mitt i tidningen. [Uppdatering: nytt utskick 2012-08-27. Alla sidor är fulla av flaggor inte minst första sidan. Uppslaget 2-3 har de lyckats pressa in 157 svenska flaggor på, se bilden.]

Byt här ut Jysk mot neutrala företag som Jula, Överskottsbolaget och Sängjätten.

Slutsatsen är att - med undantag för City Gross - det är de danska företagen som driver den svenska nationella ideologin hårdast i sitt symbolspråk i Skåne. Man kan tycka att det vore önskvärt om dessa företag valde att inte verka i denna region, eftersom de inte tycks klara av att använda ett neutralt reklamspråk. Kanske skulle de då bli ersatta av mer seriösa aktörer som är helt fokuserade på att sälja produkter snarare än att blanda det med att sprida statsideologi.

lördag, juni 23, 2012

Nyansera mer?

Ibland får jag antydan från något håll att jag borde vara mer nyanserad, mer vägande, mer rättvis på denna blogg. Se allt från två eller flera håll. Och ja, det hade jag kunnat vara/göra.

Jag har kanske också tenderat att välja att tolka en beklaglig situation som ett resultat av uttrycklig kulturkamp snarare än kanske ren dumhet och oförståelse för att jag och andra diskuterar utifrån en annan paradigm, som vi har valt. Jag har kanske någon gång målat upp en "fiende", som inte har en aning om att hen skulle kunna vara en fiende. (Öresundbrons VD Caroline Ullman-Hammer är kanske en sådan person. Möjligen, som en garant för nuvarande mycket höga broavgifter, den enskilt mest förstörande kraften i hela Öresundsregionen, men tror sig göra gott och rätt och tror sig knappt har några kritiker att bry sig om.)

Samtidigt vill jag röra om i grytan. Och jag tror man måste ta i lite. Vara skarp och tydlig. Faktiskt inte ens alltid rättvis, inte förrän den (eventuella) efterföljande diskussionen börjar. Jag tänker särskilt på ett citat av den tysk-amerikanske poeten och författaren Charles Bukowski (1920-1994):
The problem with the world is that the intelligent people are full of doubts, while the stupid ones are full of confidence.
Och så finns det de som tycker jag är alltför svävande, resonerande och otydlig. Någonstans måste man välja att ligga. Det kan vara svårt att kombinera. Kanske är mitt emellan ofta då bra.

tisdag, maj 22, 2012

Leker med gränserna: 1990 och 2011

Fortfarande är förslaget aktuellt med en förstorad sydsvensk region där man slår ihop Region Skåne med Blekinge, Kronobergs län och Kalmar län. Det är det vi syftar på när vi talar om en bastardregion.

Jag läste om en intressant text av Göran Hansson i 333-årsboken. Där blev man påmind om politikers tidigare planer (en tidigare bastardregion):
Så sent som i november 1990 satt ett antal representanter för den svenska centralmakten i TV-rutan och debatterade en uppdelning av det svenska riket i ett färre antal län. Man ville spara pengar sades det. En plan gick ut på att bilda ett större län bestående av hela Skåne, Halland, halva Småland och en bit av Västergötland. Blekinge hamnade ihop med andra halvan av Småland, Öland, Gotland och en bit av Östergötland. Inte en enda av de medverkande i programmet visade ambitionen att söka en naturlig uppdelning på kulturellt baserade organiska regioner. Som äkta imperialister som ingenting lärt av historien eller av utvecklingen i Europa satt de med linjal och blyertspenna och ritade raka fina streck tvärs över etniska, historiska och kulturella regioner. Precis som kolonialmakternas tjänstemän som på sin tid drog streck över Afrika och Mellanöstern med de olyckliga följder för befolkningen som vi nu får bevittna. Och detta skall komma från svenska politiker så sent som i November 1990, samma månad som den franske presidenten Mitterrand i samband med nedrustningskonferensen i Paris uttalade: "En sak har historien lärt oss - man leker inte med gränserna"!
Så 1990 så bestod planen av en, jämfört med dagens förslag, total spegelvänd vision där de västra delarna av Sverige ovanför Skåne ("Halland, halva Småland och en bit av Västergötland") skulle ingå. Medan Blekinge och Kalmar län definitivt den gången inte skulle ingå utan tillhöra en nordlig region.

Det finns ett enormt godtycke i det här. Man leker i högsta grad med gränserna. Både nu och då.

tisdag, maj 08, 2012

Skånefederalisternas sjupunktsprogram

I början på 2000-talet startade jag och ett gäng andra ett politiskt parti, Skånefederalisterna, som ställde upp i valet 2002. Vi fick ett tag en del uppmärksamhet i vanliga media och tidningar och jag blev t o m intervjuad i Sydnytt. Partiet är nu nedlagt. Än idag tycker jag att vårt sjupunktsprogram är bland det bästa som jag varit med om att skriva (även om jag skulle vilka klargöra några punkter, som jag nu tycker ser otydliga ut).

Vilken anständig regional avdelning som helst av dagens stora partier borde i princip kunna skriva under och driva de här frågorna utan att man skulle behöva starta ett eget parti. Så här kommer de i repris tio år senare:



Skånefederalisternas sju punkter

• Det skånska självstyret ska skrivas in i grundlagen med lagstiftningsrätt och en regional författning

Det skånska självstyret ska skrivas in i Sveriges grundlag. Skåne ska ha lagstiftningsrätt på flera områden där riksdagen idag beslutar. Ett särskilt politiskt dokument, en regional författning, ska reglera formerna för denna lagstiftningsrätt.

• Skåne är först och främst en del av Europa

Skåne ska, beträffande de beslut som tas i och gällande regionen, ses i sitt geografiska sammanhang som del i Öresundsregionen, i Södra Östersjöregionen och som en del av regionernas Europa. Detta gäller inte minst utbildningsfrågor. Partiet är positivt till europeisk integration.

• Öresundsregionen ska vara gränslös som inom en stat

Administrativa och strukturella hinder inom Öresundsregionen ska inte vara större än de är inom staterna ifråga. Gränsen i sig ska inte märkas. Två avgiftsfria fasta förbindelser mellan Skåne och Själland ska finnas.

• Mångkultur ska främjas

Mångkultur i alla former är tillgångar som ska stödjas och nyttjas. Det gäller regionala vardagskulturer i Sverige, det gäller europeiska kulturer och det gäller kulturer från övriga delar av världen.

• Skånsk kultur, språk och historia stärker identiteten

Framlyftandet av skånsk kultur, språk och historia stärker identiteten för regionen som helhet. Dess institutioner ska främjas. Med skånsk kultur menas både traditionell kultur och nyare blandformer och vidareutvecklingar.

• Media och organisationer bör vara regionala eller lokala

Media och organisationer som stöds av stat, region eller kommun ska som huvudregel finnas i en regional eller lokal variant. Det ska finnas välmotiverade skäl för att dessa media och organisationer ska vara organiserade för större områden.

• Personval, medborgarinitierade folkomröstningar och sann lokaldemokrati ska införas

Partiet arbetar för en en konkret och nära demokrati. Det innebär bl a personval och medborgarinitierade beslutande folkomröstningar. Demokratin ska stärkas i mindre områden än dagens kommuner.

fredag, april 27, 2012

Varför skånska inte är ett språk?

Det är en lite egendomlig upplevelse att läsa den text som Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund (DAL) under myndigheten Institutet för språk och folkminnen skrivit om Missuppfattningar om skånska. Man har flera poänger och jag, som amatörforskat mycket om de gamla skånska bygdemålen, känner igen mig väldigt mycket. "Det är rätt", "det är rätt", "det kan man inte säga emot" tänker jag flera gånger. Ändå hamnar man ganska så fel.

Om man läser om det institut som Dialekt- och ortnamnsarkivet ligger under, så ser man följande på webbplatsen: "Institutet för språk och folkminnen är central myndighet på språkets område i Sverige."

Det leder till min reaktion att det mest egendomliga i texten helt enkelt är polemiken från en statlig myndighet. Jag har aldrig sett det förr; för mig är det unikt. Det ser i delar ut som ett blogginlägg från en engagerad privatperson med ett antal käpphästar på området. Det finns utropstecken ("Det är helt olika sorters skånska man då talar om!") och man går i polemik med en författare eller grupp med en annan synpunkt och kallar dennes/deras slutsatser för "nonsens". Kort sagt, språkbruket i artikeln får karaktär av partsinlaga av från en entusiast snarare än från en vetenskapsman som strävar efter att höja sig över detta och försöker sammanfatta en diskussion och se olika sidor/perspektiv ur ett vetenskapligt perspektiv.

Jag har mött en del oerhört kunniga personer i olika debatter som alltid tenderar att landa i slutsatsen att regionala och dialektala uttryck delvis inte är på riktigt - så kan jag nog uttrycka det - och inte kan jämföras med det svenska etablerade. Dessa diskussioner kan gälla i stort sett vad som helst. Men slutsatsen är alltid densamma. Det här känns om ytterligare ett sådant möte, alltså bara ett i raden. Det är mest forumet som förvånar i detta fall.

Men låt oss diskutera sakfrågan. Som sagt är ju så mycket i texten obestridligen sant: det finns ingen enhetlig skånska, skånska är inte väldigt annorlunda i de svenska dialekternas värld, skånskan har historiskt aldrig varit ett tydligt definierat språk etc.

I texten "Varför skånska inte är ett språk" börjar man med en sund sammanfattning på den infekterade språkdebatten: "Vad som är språk och vad som är dialekt är lika lite som mycket annat en gång för alla givet. Ordet språk har många betydelser och man skulle t.ex. kunna hävda att varje människa har sitt eget språk." Sedan gör man ett tankehopp och är snabbt tillbaka i de möjligen lite meningslösa semantiska diskussionerna: "Vad det handlar om här är dock språk i betydelsen ’konventionellt teckensystem som används som gemensamt uttrycksmedel inom ett område, för en nation, ett folk, en stam e. dyl’ (jfr SAOB). Och i det sammanhanget kan skånska inte ses som ett språk."

Diskussionerna om vad som är språk och vad som är dialekt är gamla - och tröttsamma, enligt mig - och Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund deltar överraskande nog med frenesi. Man väljer en av troligen hundratals definitioner - jag har läst min andel när jag läste lingvistik - och baserar allt på denna. Tydligen krävs det ett teckensystem som många använder, enligt Dialekt- och ortnamnsarkivet. Ja, med den definitionen så slutar debatten där: skånska är inget språk eftersom det ännu inte fått ett eget skriftspråk som används av allmänheten. Men, en följd skulle då vara att om ett av de teckensystem som föreslagits blir etablerat, så blir det ett språk (min slutsats, inget som DAL villigt påpekar).

Sedan lämnar författaren bakom texten sin första definition på språk och öppnar för att den kanske inte behöver vara allenarådande: "Att trots ovanstående hävda att skånska skulle vara ett aldrig erkänt, enbart talat, minoritetsspråk utan någon medveten språkgemenskap håller inte heller. Man hade då velat se ett större språkstrukturellt avstånd till danska, svenska och omgivande dialekter."

Nu kommer vi in på min åsikt. Jag menar att debatten om skånska som språk eller dialekt är ganska meningslös. Det gäller alla dialekter i Sverige som avviker väsentligt från riksspråket. De gamla Skånemålen avviker väsentligt från riksspråket. Det är de inte på något sätt unika med. Dalmålen och flera norrländska dialekter avviker ännu mycket mer. Men det är inte intressant.

En ganska vanlig definition - inte den enda - på språk är att just att den har en väsentlig avvikelse, vanligen så stor så att andra talare inte förstår varieteten. Enligt denna definition finns det ett flertal dialekter i Sverige som avviker så kraftigt från svenska standardspråket så att man, om man så vill, även kan kalla dem för språk. De skånska målen, i den form som de talades av en majoritet för hundra år sedan, kan av denna anledning kallas för språk om man vill. Eller så kallar man de dialekter (det föredrar jag ofta). Att det finns många olika dialekter inom dialekten/språket är också ointressant i detta sammanhang; detta gäller givetvis många språk.

Jag vill göra ytterligare några kommentarer på en av de tre texterna i ämnet på DALs webbsida. Den handlar om Dialekternas status. Man skriver:
"Dialekterna är alltså värdefulla, men de är inga artefakter, inget som kan konserveras och bevaras i ursprungsskick, så som man väljer att göra med ett urval av t.ex. gamla byggnader. Det språkliga som vi upptecknar, spelar in, arkiverar eller för den delen hör, blir historia: vi får en ögonblicksbild av ett skeende som i samma sekund som inspelningen är gjord och det hörda är hört fortsätter att ske, på nya sätt och utifrån nya förutsättningar."
Detta låter förnuftigt, men jag är delvis inte överens. Bevarandet av gamla byggnader är positivt på många sätt, men det handlar ändå bara om materiella ting. Att förhålla sig till och låta det gamla språket blir en synlig del av vår nutida vardag är ännu mer relevant. Det handlar om människor och den kultur som vi bär med oss. Det finns oerhört mycket intressant, lärorikt och givande i att förhålla sig till den gamla kulturen och språket även i vårt nutidssamhälle. Samtidigt som vi går framåt och låter vårt samhälle utvecklas på så enormt många andra områden. Där finns ingen motsättning. Vi kan använda gamla tiders sociala arv (språk och kultur) aktivt idag och inte bara "uppteckna, spela in och arkivera" så som DALs normativa ideal beklagligtvis tycks vara. (Jag tycker inte de borde ha något ideal alls utan uteslutande syssla med den vetenskapliga biten, men det är en annan sak.)

Ännu ett citat från sidan om "Dialekternas status":
Om man på allvar betraktade de äldre skånemålen som ett eget språk vilket då skulle normeras och användas i Skåne (och angränsande landskap?) skulle man i praktiken utsätta skåningarna för ett övergrepp som frånsett sociala och politiska sidor av saken rent språkligt skulle vara jämförbart med att idag tvinga alla svenskar att använda Karl den tolftes bibel som språkligt rättesnöre.
Dialekt- och ortnamnsarkivet väljer att avsluta med en tillspetsad formulering som tyvärr säger mer om den polemiska karaktär som hela texten andas än som verkligen innehåller någon information eller seriös diskussion som läsaren kanske förväntar sig. Jag blir helt enkelt osäker på hur den statliga myndigheten lyckas tänka sig fram till ett sådant scenario med en tvingande språksituation, som man tydligen tycker är viktigt att varna för. I argumentationsteoretiska kretsar brukar man kalla detta för en halmdocka ("straw man").

Jag tror att Dialekt- och ortnamnsarkivet skulle ha glädje av att titta igenom den text som man lagt upp på sin webbplats en gång till. Det finns en del förbättringar och kanske framför allt nyanseringar som man skulle kunna göra.

söndag, februari 05, 2012

Samernas nationaldag och andra "dagar"

Samerna firar nationaldag i morgon. Trevligt, inte minst för att det är en liten utmaning mot staterna om vad innebörden av nation är. Det har staterna försökt (ganska lyckosamt) ta monopol på och använda synonymt med medborgarskap, t ex i begreppet "nationell".

Men sedan önskar jag att olika regioner i Norden skulle ha sina egna officiellt sanktionerade "dagar", där man sätter fokus på den egna regionens situation, förutsättningar och även marknadsföring. Tyvärr betraktas troligen även detta som en liten utmaning mot staten och tankarna sorteras bort redan innan förslagen formellt skulle vara lagda i olika regionala politiska församlingar.