torsdag, januari 22, 2015

Standardskånska VI

"Och vad beträffar idéerna om att skapa ett enhetligt skånskt skriftspråk, så är detta en utopi, ty Skånemålen är splittrade i ett flertalsinsemellan avvikande dialekter, vilket är resultatet av en utveckling, som skedde redan i senmedeltiden. Ett nykonstruerat skånskt skriftspråk skulle bli något onaturligt och artificiellt. Vilken dialekt skulle där ha företräde? Skulle vi skriva yja (öga) såsom i Sydskåne eller öa, öva, iva el. yva såsom i Nordskåne? Skall man skriva Skånemål, skall man hålla sig till en bestämd, avgränsad dialekt, och märk väl endast den som man behärskar."

      Ingemar Ingers i tidskriften Skånsk Kontakt. Årg 3, Nr 2, 1969.

Standardskånska VI, version 2010-08-06

Författare: Malte Lewan

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning

Förord

I. Stavning
1. Alfabetet
2. Accenter och lång respektive kort vokal

II. Ordlista efter ordklasser
1. Artiklar och substantiv
2. Adjektiv
3. Adverb
4. Räkneord
5. Pronomen
6. Verb
7. Konjunktioner
8. Prepositioner
9. Interjektioner

III. Syntax m m

Källor

Förord

Detta är version sex av mitt förslag till en stavning för genuint skånemål. Arbetet är i huvudsak författat under 1998, men jag har språkligt sett över texten sommaren 2010. Orsaken till mitt nya intresse för mitt gamla förslag är Mikael Lucazins förtjänstfulla arbete i sin bok Utkast till ortografi över skånska språket. Hans förslag är en ortografi som använder helt andra utgångspunkter än jag och därför mycket intressant att studera. Jag rekommenderar att läsa hans bok (den finns för nedladdning , se källor nedan). Lucazin 2010.

Förutom att vara ett förslag till ett stavningssätt är min text samtidigt en ordlista för den gamla dialekten i staden Lûng (Lund). Texten och idén avser att inte stå i konflikt med min gammelmorbror Ingemar Ingers varning i citatet ovan. Standardskånska är ett försök att hitta ett enhetligt, praktiskt stavningbruk som kan användas för olika dialekter i Skåne, på Listerlandet och i Halland upp till Tvååker. (Vill talare av andra närliggande dialekter använda sig av det så är det naturligtvis inget som hindrar.) Detta innebär inte en gemensam stavning för ord som uttalas olika på olika skåneländska dialekter utan denna skrift föreslår att samma ljud och ljudkombinationer, accenter etc stavas på ett enhetligt sätt som följer vissa principer.

Förebilden är inte minst den skrivna occitanskan som inordnas i ett system som heter standard eller larg (bred) där ett antal olika former är lika accepterade. Occitanska är ett pluricentralt språk. Skriver man med den klassiska normen på occitanska, så ser det olika ut för olika dialekter inom occitanskan, men systemet hänger ändå samman, dvs bl a samma ljud representeras på samma sätt i olika dialekter. Det är en fonetisk och diasystematisk ortografi. (Wikipedia ”Occitan language”.)

I denna text redogör jag för en standardskånsk skrivning av den gamla dialekten i staden Lûng. Den kan, om man vill, ses som en normalvariant för t ex den som inte har språket som modersmål men vill skriva det eller för den som är allmänt osäker. Förhoppningsvis kommer jag att någon gång addera andra versioner som följer andra dialekter.

Jag har utgått från nedteckningar på landsmålsalfabetet vid Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund eller indirekt från ord skrivna på landsmålsalfabetet i böcker. (När jag påbörjade detta arbete 1998 så använde jag fysiska sedeslappar på arkivet i Lund. Då fanns inget digitalt arkiv.) Därefter har jag förutsättningslöst tittat på hur en stavning bäst kan återge detta. Den ska också kunna förklaras för en utomstående vilket modersmål denne än har på ett ganska enkelt sätt.

Det finns en estetisk och psykologisk vinkel. När någon vill skriva svenska på ett vulgärt sätt – ofta för att nedsättande få fram en enkel och folklig prägel – så använder denne ofta stavning av typen "fålk" och "fånetisk". (Ofta kan f ö utskrivna skånska diftonger ge samma effekt.) Det tycker många av oss ser illa ut och det stämmer inte överens med någon skandinavisk skriftspråkstradition.

Det finns en skillnad mellan det tankesätt jag har och det som har varit det traditionella. Jag är inte bara ute efter att förmedla ett uttal utan vill också skapa ett estetisk, praktiskt och informationsrikt sätt att skriva skånemål på som anknyter till de skandinaviska skriftspråken utan att innehålla alltför många komplicerande undantag. Däri ligger en avvägningsfråga naturligtvis.

Detta inlägg är ett försök till en kombination av två system: ett fonetiskt system och de skandinaviska språkens skriftspråkstraditioner. Man kan säga att det handlar om att renodla reglerna i dessa skriftspråk ner till en viss begränsad komplicitet. Och sedan som komplettering stoppa in specialtecken på de punkter där det behövs.

Inga skrivna former av skånemål som jag hittills har sett har uppfyllt mina krav. I skönlitteratur på skånemål, t ex Gabriel Jönssons, så sammanfaller öppna och slutna a:n i samma tecken och det för målet så särpräglade accenterna på andra stavelsen – t ex skomágare – markeras inte. Det finns fler exempel. I andra sätt att stava som jag har sett finns det fullt av folliga stavningar av typen "fålk" och "såmm". (Gabriel 1944.)

Ett annat exempel: i Gerth Rosbers "Udsocknes" (1996) är texten full av a:n med cirkumflex. De finns där på långa öppna a:n men även på korta öppna a:n i ändelser. Det är konsekvent gjort, men det är knappast praktiskt eller snyggt. (Det ska dock sägas att i mitt förslag har jag indirekt låtit mig påverkas av cirkumflexen på det långa öppna a:et från just denna text – fast jag har tvärtom satt den på det mörka a:et i enlighet med bornholmsk skriftspråkstradition.)

Trots att jag ser bristerna i det tradionella skönlitterära sättet att skriva på bygdemål vill bryta denna tradition så lite som möjligt. Det finns många olika sätt att stav på i den omfattande dialektala floran från Hernik Wranér till Ulla-Grett Johnsson men det finns en del gemensamt också. Bl a är bruket av unika specialtecken minimalt. Att orsaken delvis kan ha varit tryckteknisk gör inte att man helt kan bortse från att traditionen med få specialtecken finns.

Ett annat mål med den standardskånska som beskrivs i denna essä är att om man tar bort accenterna så ska det se ut ungefär som vanligt och fortfarande fungera. Ett undantag är det korta o-ljudet som jag betecknar <û>. Att kort o-ljud skrivs med <û> stämmer överens med danska och norska där det stavas (men stämmer tyvärr inte överens med svensk stavning av ljudet). I standardskånskan betyder utan cirkumflex ett svenskt (och nordskånskt) spetsigt u. Det andra undantaget är långt öppet å som skrivs <ô>.

I. Stavning

1. Alfabetet

Standardsskånskan använder i sin Lûngavariant tecken eller teckenkombinationer för 9 + 6 = 15 vokaler, 18 konsonanter och halvvokaler (varav två dubbelskrivna) samt för 2 muljerade ljud:

a, o, u, åu, e, i, y, æ, ø = 9

ê, ø^, â, ô, û, î = 6

Kommentarer på de sex tecknen ovan: de två första markerar lång vokal med den kortare vokalens klangfärg. <ê> är således ä-haltigt och ovanligt som långt. Â är det bakre, slutna, mörka, typiska svenska långa a:et. <ô> markerar långt öppet å (möjligen lite ö-haltigt, finns inte i rikssvenskan, men i sydvästskånska ”tôla”, tåla). <û> markerar ”skånskt” kort o-ljud som i svenskans ”ost”. <î> markerar ett kort e-haltigt i, ett av två möjliga uttal av kort i på skånska (det andra är ett mer utpräglat kort i-uttal; dialektupptecknare har alltid haft svårt att skilja dem åt). <ê>, <ø^> och <î> är bara fonetiska beteckningar och ersätts med , <ø> resp i skriven standardskånska, för att slippa en massa specialtecken som ändå inte är betydelseskiljande för orden. Det finns också ett <ä> i standardskånskan som dock inte finns i Lûngavarianten. Det markerar ett kort slutet a. Det finns inte heller i det rikssvenska uttalet, men är mycket vanligt i många svenska dialekter och finns även i nordöstskånska.

b, d, f, g, h, j, k, l, m, n, ng, p, r, s, sj, t, v, w (eng: where) = 18
dj (eng: hedge), tj (eng: check men med tje-ljud istället för sje-ljud) = 2

Ö markerar kort öppet /ø/, diftongerna aû och âû, kort å m fl finns på andra håll i Skåne men inte i Lûngadialekten och alltså inte i  denna variant av standardskånskan.


Danska och norska æ och ø har valts av två skäl: 1) för att kunna placera cirkumflexer och accenter ovanpå tecknen och 2) av språkhistoriska skäl: litteraturen brukar ange skånemålet som en östdansk dialekt.

Jag har i mitt förslag gjort en del anpassningar till de skandinaviska språken, bl a till svenskan. Ett exempel på skandinavisk anpassning är att frågeord stavas i början. Det finns en huvudidé som går ut på att när alla tre skandinaviska språk är ense om en stavning av ett visst ljud i ett visst sammanhang (inte vanligtvis av ett visst gemensamt ord dock) så ska standardsskånskan alltid följa denna och standardskånskan är tänkt att anpassa sig ibland annars också till ett eller flera skandinaviska språk.

2. Accenter och lång respektive kort vokal

Om det inte finns utskrivet en accent på ett flerstavigt ord så gäller grav accents betoning på första stavelsen. Annars gäller markerad accents betoning på ifrågavarande stavelse. Accent över diftong sätts ut på första vokalen i diftongen.

Vokal är lång i betonad stavelse om den inte efterföljs av flera konsonanter (där ingår och ) eller då den blir kort. Vokal är lång i betonad stavelse i vilket fall om a) ordet är en sammansättning och vokalen inte efterföljs av flera konsonanter i ledet den står i (*) eller b) om vokalen följs av ett stumt h. När vokalen skulle ha följts av ett h för detta syfte så står långt /å/, som alltid  skrives <åu>, kvar som <åu>, långt slutet dubbelskrives .

Vokal på slutet uttalas lång i enstavigt ord och i enstavigt led av sammansatt ord (utom när dessa ord är obetonade i en sats, se nedan) och vokal uttalas kort i flerstavigt ord om vokalen inte är dubbelskriven.

Också vokal i ett obetonat ord i en sats är kort. Om då uttalas i svagton så blir ljudet /ê/. Om uttalas i svagton kvarstår ljudet /i/. För övriga vokaler är detta oklart ännu i denna min essä.

(*) Detta innebär ibland ett avsteg från att skriva fonetiskt. Det är nämligen inte alltid så att det följer en lång konsonant på en kort vokal i ett sammansatt ord. T ex ska bara ett kort /r/ uttalas i ordet "fôrrbí". Beträffande dubbla konsonanter framför annan konsonant i standardskånskan är detta än så länge något osystematiskt i mitt förlag. Uppteckningarna skiftar och det påverkar givetvis stavningen för Lûngavarianten av standardskånskan.

Ett exempel är ordet "entelîen" som också finns upptecknat "enntelîen". Finns båda så väljer jag den kortaste varianten. Uttalen är ju stort sett desamma.

II. Ordlista efter ordklasser

I detta stycke så presenterar jag Lûngavarianten av standardskånskan i form av en ordlista efter ordklasser och med vissa tabeller som är tänkta att förenkla för den som vill lära sig dialekten. Några första stapplande steg mot en grammatik finns också insprängda i texten.

I denna textversion är de tillgängliga tecknen begränsade. Därför skrivs eventuella accenter över <â>, <ô>, <å>, <ê>, <î>, , <æ>, <ø> och <ø^> efter tecknet (gäller också i diftonger vilket här innebär mitt i dftongen). Egentligen ska accenterna stå över (i fallen med <æ> och <ø>), dela plats med (i fallet <å> och (akut accent)) och vända upp och ner på circumflexen i övriga fall. Jag får hoppas att jag aldrig behöver markera grav accent mitt i ett ord för dessa övriga fall. ;-)

Asteriskerna markerar att jag inte är helt säker på om ordets form i dialektuttalet är korrekt och håller på och ska kolla upp det.

Ords böjning skrivs ut bara med ändelser i vanliga fall. Då ska ändelsen läggas till ordets stam. Det innebär oftast att en ensam vokal på slutet får plockas bort innan ändelsen läggs till (ändelsen – betyder att ingen ändelse ska läggas till dock). I några fall kan man bli tvungen att ta bort lite mer (t ex -ed), men det är då förhoppningsvis uppenbart. Framför ändelsen markerar jag också om den melodiska accenten i huvudordet ska ändras, t ex så här till akut accent: ´-ed. Jag markerar med plus-tecken om vokalen måste fördubblas, t ex så här: +-t. m: markerar att adjektivet har en alternativ form som kan användas i reale. Om ändelsen inte har en markerad accent betyder det helt enkelt att ingen accent ska skrivas ut (gäller förstås inte cirkumflex-accent). När huvudordets stam förändras så skriver jag ut hela den nya formen.

1. Artiklar och substantiv

en                             en/ênn
ett                            itt/êd

Bestämd form är ofta -ed (jämför svenska: -et). Pluraländelse är ibland -a (jämför svenska -ar). Då är bestämd form plural -ana (jämför svenska -arna). Pluraländelser kan också vara -ôr (jämför svenska: -er och -or). Då är bestämd form plural -ôrna (jämför svenska -erna och -orna).

Ansikte                         annsájte
Arbetet Nyheterna Arbájjed
Backe                            *bâke, -en, -a, -ana
Baksmälla                    bâgrús, -ed – ”ja gåur liasomm i bâgrús”
Barn                             *bâûrn, ´-ed
behändig, praktisk; känslig, mottaglig, läraktig
                                      *nimm, nimmor, nimmt(?), nimma (?), -are, -ast (î)
biskop                          biskópp, -en
bok                               *bog
bonde                           *bone
bro, båtbrygga            bro, ´-en, -or, -orna
byxor                            bojsa, -an, -or, -orna (används vanl i plural)
cykel                             sy´kel, ´-en, sy´y´kla, ´-ana
dansk                           dansk, ´-en, -a, -ana/di danske
del                                del, ´-en, -a, -ana
dag                               dâ, -n, -, -na
dialekt                          dialétt (m), -en, -or, -orna
distrikt                         jestrítj, -ed, -, -en (î)
dörr                              dorr, ´-en, -a, -ana
far                                 fâr, ´-en, -a, -na; gen: fãrses
farfar                            fáfforr
fartyg                           *farrtójj
folk                               folk, ´-ed
Folkpartiet                   Fólkpartied
framme, framända     framménne, ´-n, ´-a
fråga                             sporsmåul, -ed, -, -en (rr)
fågel                             ful, pl: -a
gata                              gada, -an
granne                         nabó, ´-en, ´-a, ´-na
hem                              himm, ´-ed (î)
hjärta                           jarta, -d, -en, -en
hus                               *hus, -ed, -, -en
huvud                          hoed, -ed
hälsning                       helsning (î, ll)
hög                               *hojj
höst                              hyst
(bröd)kaka/bakverk  kâga, -an, -or, -orna
ingång                          inggóng, pl: ´-a (î, å)
krog                              kru
kvinna/hustru            kvinga, -n, -or, -orna (î)
kyrka                            tjorka, -an, -or, -orna (rr)
kött                               tjyd, ´-ed
lag, sällskap                 lav, ´-ed
land                              lann, ´-ed
landsting                      lánsting, ´-ed (î, nn)
ljus                                ljus
(få) lov                         (fåu) lâw
lärare                           lærare, -en, -, -ana el skolemestare el méstor
lögn                              lojn, ´-en
lördag (jordag)           jórrda
mage                            mave, -en
man                              mann, ´-en, -a, -ana
mat                               mâd
mening                         mening, -en (î)
minne                           minge, -ed (î)
mjölk                            miltj, ´-en (î, ll)
mode                            mod, ´-en
mor, "min hustru"      mor, ´-en, -a, -ana
morbror                       mobbròr, ´-en
mord                            mûrd, ´-en (rr)
morfar                          mófforr, ´-en, móffra, ´-na; gen: móffors
morgon                        mãren, mârnen, mârna, mârnana
mormor                        mórrmorr
moster                          mósstorr, ´-en, mósstra, ´-ana
mål, tal, uttal, språk    måul, ´-ed
måndag                        mónda, ´-an, ´-or, ´-orna
mölla                            mylla, -an, -or, -orna
möte, sammankomst   møde, -ed, -
namn                            *namm, ´-ed, -, ´-en
nummer                       *nómmor, ´-ed, ´-, ´-na
nyårsdagen                 *nyåursdã (alltid obestämd form)
nöje                              *nojje, -ed, -, -enen
onsdag                         *ónsta, ´-an, ´-or, ´-orna, i óónstes (nn)
ord                                or, ´-ed, -, -en – ”va stor i óren”
plats, anställning         plass, ´-en, -or, -orna
pojke                            *påug
regn                              rajn, ´-ed (jj)
regnskur                      iling, -en (î)
riktighet                       *rajtihed
sida                               sia, -an, -or, orna
sill                                 sill, ´-en, ´-or, ´-orna (î)
skog                              skâw, ´-en, -a, -ana
skoj, roliga saker         skojj, ´-ed
skola                             skola, -en
skräp                            *møg, -ed
skåning                        skåuning, -en, -a
Skånska Dagbladet     Skonskan
Släkt                             *slajt
Smak                            smâg, ´-en, -or, -orna
Snö                               sny
Sommar                       sommar, -en, somra, somrana
Spettkaka                     spiddekaga, -an, -or, -orna (î)
Språk                            *snakk
Stad                              stâ, stãen?, stær, stæ´rna (rr)
Sten                              sten, ´-en, -a, -ana
Struntprat                   *hams
Student                        stûdént, ´-en, ´-or, ´-orna (nn)
(en kort) stund           (itt lided) granne (î)
stycke                           stitje, ´-en
Sydsvenska Dagbladet     Snéllposten
i sällskap med             i lav (mæ)
göra sällskap, slå sig samman:
                                      ledja lav
sätt                               sett, ´-ed
söndag                         sy´nda, ´-an, ´-or, ´-orna, i sy´ndes
tid; oro, förvirring, uppståndelse:
                                      tid (tit ffr ord som börjar med ), ´-en, -or, -orna
tidning                         tining, -en, -or, -orna (î)
tjenst                            tjehnst, tjéhnsten, -or, -orna
tålamod                        tôlamod, -ed; plural finns ej
torsdag                         tåursta, , -an, -or, -orna
torsk                             tosk, ´-en
vagn                             vojn, ´-en, -a, -ana
vatten, regn                 vann, -ed
vind, innertak              lâwt, ´-ed
wienerbröd                 vínorbrø, -ed, -, -en
vinter                           víntor, ´-en, vintra, -ana (i fjor víntors) (î, nn)
vår                                framtíden, i framtíds
vänlighet                      venlihed, -en
år                                  åur, ´-ed, -, ´-en
äpple                            ehble, -ed, -, -enen
öga                                yja, -ad, -en, -enen
önska ngn gott nytt år     helsa ny´åur
önskning                      ønskning (f), -en, -a, -ana (nn)

2. Adjektiv

En hel del adjektiv har en grundform på -i. Den obestämda adjektivformen är antingen identisk med grundformen eller har ändelsen -or.

Den obestämda adjektivformen i singular är ofta gemensam för maskulinum och femininum. Den kan då antingen vara identisk med adjektivets grundform eller ha ändelsen ´-or som ursprungligen bara vara en maskulin ändelse. Ändelsen i neutrum (samma som för adverb) är -t. I pluralis: -a (Lech 1925, s 55-57)

Ändelserna i denna uppställning listas som följer: grundform och obestämd adjektivform för maskulinum och femininum, alternativ obestämd adjektivform för maskulinum och femininum (inte alltid med), form för neutrum, pluralform, semikolon, komparativ och superlativ.

För en vanlig kategori adjektiv som slutar på -ig på svenska är ändelserna -i eller -or, -et och -ia; -iare-, -iast på standardskånska.

All                                 all, m: ´-or, -t, -a
betänksam, försiktig; ängslig, rädd; trist:
                                      forrhúeli
blodig                           bloed
blyg                              blojj
dimmigt                       dimmed
dryg                              drojj
dum                              dûmm, -t, -a – ”det var dumt av dem dær jore di dûmmt”
dyr                                dyr, +-t
dålig                             dolli, m/f: -or, -et, -ia; -iare/sémmor, -iast/semmst
ensam                          ena
...bara med honom      ...me hann ena
farlig                             *fâhrli, -et
fattig                             fatti, -et, -ia
fisk                                fisj, ´-en (î)
fjantig, löjlig                 fjanted, -et (?), -eda
framstående                frammstå´ûene
främmande                 frammad, -ade
full (också drucken)   fûll, -t
färdig                           færi, -et
förarglig, retsam         forrárli/forrárjeli, -et (rr)
god                               go, gott, goa; goare/béttor, goast/best
glad                              glâ, pl: glâa         (goare, goast=välsmakande)
halv                              hal, +-t
hög                               hojj
jul, hjul                         *jul
jävla                              jæhvra – ”itt jæhvra svin te hûng”
kall                                koll, -t
klok, förståndig           forrstóndi
konstig                         *kûnsterfared
kulle                             *kûlle
liten                              liden, lided, småu; mingor; lille (î)
lång                              *lûng, laûnt, lûnga (?); læhngor, læhngst
långsam, tidsödande, om ngt arbete:
                                      sensamm, -t
lätt                                lett, ´-or, -, -a
löjlig                              lojjeli, -et
mjuk                             mjug, -t, -a, best form: di mjuge
mycken                        mèen, mèed, monga
möjlig                           mojjeli, -et
nykter                          *nojt, ´-or
nöjd                              nojd
ond                               on, +-t, -a – ”ha ohnt omm”
onödig                          *ûnø´di, m: ´-or, f, n: ´-et, ´-ia; ´-iare, ´-iast
rik                                 ridj
riktig                             rajti
rälig                              ræ´li, ræ´let
sen                                *sen, sehnt, sihst
skuld                            *skûll
sjuk                               *sjug
slö, fuktig                     *slojj
snål                               noga, nûtt
stor                               stor, ´-or, +-t, -a; stórre, storrst
sömnig                         sømned
tjock                              tjokk, ´-or
tråkig                            *tjesam
trög                               *trojj
trött                              trett, (trött på, ledsen): tje, -a (aw, pû)
tvungen                       tvûngen, -ed, -na
vanlig                           vâûnli, -et, -ia
verklig, veritabel; duktig (på):
                                      redi, -et (te)
vänlig                           venli, -et, -ia (nn)
tillräcklig                      *terékeli

3. Adverb

aldrig                            alri (ll)
alls                                als (ll)
alltid                             *stesse, állti
bakom                          bâg omm
bara                              borra
bland (annat)             blant (annad)
bra                                brâ, bettor, best
bort                              henn
borta                            borte
borta vid                      henne ve
båda                             båua
både...och                     bo...å
dit                                 did – ”hûnn fyllde mi te did (hon följde med mig dit)”
                                
dåligt                            dollet, várre, varst (vársta) (rr)
– jag går dåligt            ja e dollet gåuenes
där , t ex form. Subj    dær/darr
emellan                        imellom
emellertid, undertids allt sô
emot                             imód
fastän                           ennsjýnt
flera                              flere
fort                               fohrt
fram                             framm
framåt                          *frámmad
framåt                          frámmforr (sic)
förbi                             forrbí
förr                               *før– *”før i *vâûrden”
förstås                          forrstóss
förutom                        méren
ganska                          *rett, rettsåu
(inte) heller                 (ente) ihéllor
heller                            héllor
helst                             helst (utan ad)
här                                harr (bet: hær)
i morse                         i morres
i morgon bitti              *i mãren titia
icke                               itje (mer emfatiskt än 'ente') (î)
ifrån                             ifråú
igen, kvar, ännu, tillbaka
                                      ijénn – *”i dâ bler de vahrmare ijénn”
(komma) ihåg             kûmma ihú
in                                  ing (î)
innan, förut                 ingan (î)
inte                               ente
ju                                  ju/jû (alltid sist i satsen)
ju – desto                     te - te
just                               *
jämt och ständigt        *for jemt
kanske                          metró
lagom                           lâgom
lika                                lia
lite, i viss grad             litt, lítta (î)
länge                            læhnge
minsann                       minnsánn
mycket                         mèed
många                          *monga (å)
(på) många platser    mongastens (å)
nedan                           najjan
ner                                nør
nere                              nøre
nog                               nokk
nu                                 nu
nära, nästan, nära på nær, némmor, nemst
nästan                          nær
också                            ósse
ofta (titt)                      titt, tiare, tiast
olyckligen                     ûlýtjelia (vahrmt)
plötsligt, häftigt, tvärt akáva (rehnt)
redan                           *âlt, redan
sedan                           sin – ”i agósti va de åur (i augusti var det ett år sedan)”
småningom                  *ettehóns, litt ette litt, mæ tiden, pø omm pø
snarast                         *mæ di fosta
snart                             rettnu, snâûrt
                                 
tidigt                             tilia
tydligt, självklart         tydlet
tyvärr                           tess várre
under tiden                 *óngor tíden
ungefär                        i lav ve, ve lav, nåud sô næra, ommtrént
upp                               *
ut                                  ud
ute                                ude
verkligen                      *varkelien
väldigt, oerhört           *sô dant
åt                                  ad
åtminstone                  entelins
ända                             enna
ändå                             *
ännu (fortfarande)    *enú, inú (î)
äntligen                        entelien (î)
öster                             ýstor

4. Räkneord

grundtal                       ordningstal

noll
ett                                 itt (foste)
två                                tvåu (ãûndre, f & n: ãûndra)
tre                                 tre
.
sju                                 sju
.
nio                                nie
.
tolv                               tôl
.
tjugo                             tjuge
.
åttio                              ótteti

två eller tre (obestämt mindre antal): *toltre, tûltre
tre eller fyra                trellefìra

5. Pronomen

Pers. pron                    subj.form – stark obj.form – svag obj.form – poss. form
Jag                                jâ – majj – mi – min,  mitt, mina
Du                                 du – dajj – di – din,  ditt, dina
Han                               hann – hann/hanom – ên/n – *
Hon                               hûnn – hinge (î) – na – *
Den                               denn – denn – denn – *
Det                                ded (obet: de) de – êd/d –  *
Man                              mann – sajj – si – sin,  sitt, sina
Vi                                  vi – voss – voss – våur, våurt, våura
Ni                                  I – jær – *jær/jarr, jæhrt, jæra
De                                 di – domm – * – dorras  (också refl)

Interrogativa pronomen (h uttalas inte i Lûngadialekten, v uttalas inte östra Skåne)

Vad                               hva
Vem                              hvimm (somm helst) (î)
Vilken                           hvítjen, -ed, -a (î)
var, vart                       *hvåur
när                                *nær
hur                               håur
hurdan, hurdant         *hvódden
varför                           hváfforr

Övriga pronomen

den där                        denndárre, fem: denndárra, n: dedárra, pl: didárre
                                      denndárrade, neutr: dedárrade
detta                             *ditta (î)
därför (så)                   défforr, défforrse
en, någon                     ên
ingenstans                   ingenstens (î)
inget                             inged (î)
ingenting                     ingenting (î)
man I                            mann
man II                          ên
någon                           nåun, nåud, nonna
någonstans                  *nåúnstens
någonting                    *nåunting (î)
som                               somm
somliga, vissa               somma
sådan                           sódden/sónnen/sonn, sonnt, sónna (dær)
varenda, vartenda      varrinda, vartinda (î, nn, rr)
vilken                           sítjen (î)

6. Verb

I Lûngavarianten av standardskånskan finns inte Nord- och Östskånes pluralformer på verb utom i imperativ. Imperativ pluralis ändas på –r i dialekterna i bl a Torna och Bara härader (Ingers, 1939, s 39).

Svaga verb:

Lech (1925, s 121-133) delar in de skånska verben i fyra konjugationer. Denna framstälning följer det mönstret:

1:a konjugationen (-a, -ar, -a, -ad):

akta                              ajta, -ar, -a, -ad
arbeta                          *arbájja, -ar, -a, -ad, -anes
använda, begagna, nyttja
                                      nytja, -ar, -a, -ad
blanda                          blenna, -ar, -a, -ad
bruka, pläga                *plaja, -ar, -a, -ad
börja                             borja, -ar, -a, -ad (rr)
cykla                             sykla, -ar, -a, -ad
flytta sig                       skûbba, -ar, -a, -ad si
fråga I                          fråuga, -ar, -a, -ad, -anes
gissa                             *jetta, -ar, -a, -ad, -anes
kalla                              kalla, -ar, -a, -ad, -anes
kasta                             kâûsta, -ar, -a, -ad, pass: -as
knåpa/fuska (med)    klydda, -ar, -a, -ad
kolla, granska              gransja, -ar, -a, -ad
lita (på)                        *lida (pû)
lugna sig                      *tôla si
modernisera                mûddeséra, -ar, -a, -ad
prata                            prâta, -ar, -a, -ad, -anes
regera                          *redjéra
regna                            *rajna, -ar, -a, -ad
roa sig                          mora, -ar, -a, -ad si
smaka                           *småuga, -ar, -a, -ad  (el: -or, småugte, småugt)
snacka                          snakka, -ar, -a, -ad, -anes
svara (på)                    svâra (te)
tala                               tâla, -ar, -a, -ad, -anes
titta (ette = kolla)       titta, -ar, -a, -ad
tvinga, nödga               *nø
uppfostra                     *fûstra, -ar, -a, -ad opp
vakta                            *vojta
önska                            ynska, -ar, -a, -ad
öppna                           ypna, -ar, -a, -ad (pp)

”de brugas pû denn tíden” (så brukade man göra)
”vara sysselsatt med: ”va i lav å ”+ inf
”sô fohrt hann va dø, sô...”

2:a konjugationen (-a, -or, -de, -d)

betala                           betãla, ´-or, betãû´lde, betãû´ld
drömma                       *drimma (î)
heta                              hidda, ´-or, hidde, hitted (î)
                                      pass. (= påstås): hiddas, hiddes; hiddes, ? (î)
hålla                             *holla
                                      hålla på: *”somm holt just (?) pû å skûlle...”
höra                              høra, hør, høhrde, høhrd
lära (sig) [t ex hantverk]:
                                      *læra, lær, læhrde, læhrd (si)
spörja                           sporja, *spôr, spohrde, spohrd (rr)
ställa                             stella, ´-or, stelde, steld (ll)
vara i behov av           træhnga, ´-or, træhngde, træhngd (te)
välja                              velja, ´-or, vaûlde, vaûld

3:e konjugationen (-a, -or, -te, -t):

bruka, pläga, ha för vana:
                                      bruga, -ar, bruhgte, bruhgt (å)
byta                              bytta, ´-or, bytte, bytt
dela                              *dela, *, dehlte, dehlt
följa                              fylja, ´-or, fyllde, fyllt
försöka                         forrsø´dja, ´-or, forrsø´gte, forrsø´gt
hitta                              *hitta, ´-or, hitte, hitt
hämta                           *henta, *, hente, hent
köpa                             tjøva, '-or, tjyfte, tjyft
leka                               lega, ´-or, lehgte, lehgt
lysa                               jusa, ´-or, juhste, juhst
läsa                               lesa, ´-or, lehste, lehst
mena                            mena, men, mehnte, mehnt
mäta                             *måula, *, måulte, måult
möta                             møda, ´-or, mytte, mytt
sköta, uträtta               sjytta, ´-or, sjytte, sjytt – ”ja hadde sô mèed å sjytta”
äta (högtidligare)       *spisa, *, spihste, spihst
sätta                             setta, ´-or, satte, satt
tycka                             tytja, ´-or, tytte, tytt
tänka                            tæhngtja, ´-or, tæhngte, tæhngt
växa                              *vojsa
åka                                âga, ´-or, âûgte, âûgt

4:e konjugationen (-, -r, -de, -d)

bo                                 bo, bor, bode, bod – boenes
bry sig om                    bry – brør si omm
snöa                              sni, snir, snide, snid – snyenes

Starka verb:

Det som utmärker starka verb är att imperfektformen saknar ändelse som t ex flyta, flöt, flutit eller vara, var, varit. Det finns sju avljuds- klasser (varav en klass saknar avljud). I många fall slutar svenskan på en ändelse -it och danskan på -et. I skånskan är denna ändelse alltid -ed.

                                      infinit. Presens, imperf, supinum, p. part:er

vara                              va, e, va, vad
ha                                 hâ, hâr, hade, hatt
bli                                 ble, bler, ble, bled

bjuda                            bjuda, bjúdor, bjød, bjøded – bjøen
bryta                            bryda, brýdor, brød, brøded
                                      pass: brydas, brydes/bryds, brøhds, brødeds
deltaga                         *deltá
falla                              falla, fállor, falt, falled (ll)
fara, rusa                     fara, far, for, fored/fared, faren, faranes
fattas                            fattas, fattas, fattas, fattas
finna                             *finga, fíngor, faûnt, fûnged
finnas                           fings, fings, faûns, *fûnneds (î)
                                  fåu, fåur, fitj, fåud (î)
fördraga, tåla, uthärda
                                      li, líor, le, lèed
                                  gåu, gåur, jitj, gåud – gåun (î) – kan också skrivas med gj
ge                                  ji, jir, ga, jid – kan också skrivas med gj
göra                              jorra, jorr, jore, johrd – kan också skrivas med gj
hoppas                         hoppas, hoppas, hoppas, hoppads
förstå                            *forståu, *forståur
komma                         kûmma, kû´mmor, komm, kûmmed, kômmen, kômmed
kunna                           *kûnna, kann, kônne, kônnad, kômna
ligga, vistas                  lidja, lídjor, låu, lidjed, lidjanes (î)
lyssna                           *lyss, lyddes, lyss
lägga                             *
läsa                               *lesa
minnas                         *mingas, mings (î)
"måsta"                        fåu, fåur, fitj, fåud + tvûnged + inf (î)
                                      *, motte, motte, mottad
orka, gitta                     *jida, jídor, gâd
                                 nåu, nåur, no, nåud
se (ette = kolla)           se, ser, såu, sitt
sitta                              sidda, síddor, sâd, sûdded, síddanes (î)
sjunga                          sjûnga, sjû´ngor, sjûng/sjûngde, sjûnged, sjûngane
                                      pass: sjûngs
skola                             skûlla, ska, skûlle, skûllad
skriva                           skriva, skrívor, skrev, skreved, skreven
slå                                 slåu, slåur, slo, slad
                                      låta förstå, under förtäckta ordalag: slåu framm
stå                                 *sto, sto
säga                              si, síor, sa, sajd
säga adjö                      be ajø^´
sätta                             *
ta                                  *tâ, târ, to, tâd, tân
tröska                           toska, tóskor, task, tosked
tåla                               tôla, tôl
veta                              veda, ve, visste, visst (î)
vilja                               *villa, vill, ville, villad
välja                              *

det verkar (på mig)    de syhns/synas/synes mi

7. Konjunktioner

att, inf.märke               å
att, konj                        ad
därför                           *dæ´rfor
eller                              ella
fastän                           endå´ûn – ”endå´ûn honn e bling sô vill hûnn resa mæ hid” (î)
för                                 *fôr
medan                          menn
men                              mæn/menn (ad)
nå!                               
när                                *norr
och                                åu
om                                *viss, omm (*for) –  ”sô mann ble ente klog pû ed, *fôr mann skûlle yngka si yor domm”

8. Prepositioner

av                                  âw
efter                             ette
från                              fråu, (*fôr) – ”ja va fri *fôr skolen tre måunador”
genom                          ijø´nom
i                                     i
med                              mæ/mê
                                
till                                 te/tî
under                           óngor
upp                               opp, ópped
ur                                  *
vid                                ve
över                              yor

9. Interjektioner

adjö                              ajø´
fan                                fan (ente + inf t ex)
farväl på er                  farrvell mæ jær
goddag igen                 gûdá ijénn
god eftermiddag         gûéttemidda
god kväll                      gûkvéll
god (sen) morgon       gûmãren oppad dan
hej då                           ajø^´ mæ di
ingen orsak                  de tôl ente/ingen takk
ja                                   ja
ja det kan du tro         du kann tro ja
ja då                             ja mæn
nej                               
nej då                           næ mæn
                                
oj, vad...                         o, somm hann lédjor!
o vad, såsom                sítjen (denn har bled stor) (î)
tack                               takk, ´-en
tack så mycket             takk sô mèed
varsågod                      vásse bra
välkommen (in)          *væ´lkûmmen (ing) (î)

III. Syntax m m

I oäkta sammansättningar (verbfraser) av typen setta ing (sätta in), slåu itú (slå sönder) så sätter man verbalpartikeln (t ex ing eller itú) efter ett eventuellt objekt och ibland adverb. T ex:

Sett bogen rett ing! (Sv: Sätt in boken rätt!)
Di slo femm spegla itú. (Sv: De slog sönder fem speglar.)

Prepositionsuttryck kommer ofta först i satsen:

Pû Syngorléen, dær e mèed go mad.

"Jû" sätts sist i satsen:

Dær fåur tvûnged va nonna stitjen, jû.

Pronomenet denn används ofta istället för hann och hûnn för att hänvisa till människor:

Denn, hann ble fûll ósse.

I förbindelsen av bestämda artikeln denn + adjektiv + substantiv följer (liksom i hela Skåne och rikssvenskan) bestämd slutartikel: den store sténen, de vida húsed, där danskan har den store sten, det hvide hus etc (Ingers 1975, p 37).

Källor

Ingers, Ingemar, 1939. Studier över det sydvästskånska dialektområdet. Carl Bloms Boktryckeri, Lund.

Ingers, Ingemar, 1969. Skånsk Kontakt. Årg 3, Nr 2. 1969.

Ingers, Ingemar, 1975. ”Uniformiteten och Skånes folkmål”, i Ale Historisk tidskrift för Skåneland, Nr 3 1974. p 31-42.

Jönsson, Gabriel, 1944. Skånehistorier.

Lech, Gillis, 1925. Skånemålens böjningslära. Carl Bloms Boktryckeri, Lund

Lucazin, Mikael, 2010. Utkast till ortografi över skånska språket. http://www.maniskor.se/cls.html.

Rosberg, Gerth, 1996. "Udsocknes", s 90-92 i Särlingar i Skåne. Skånska akademin, Corona, Malmö.

Sedeslappar. Arkivet vid Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund. http://www.sofi.se/dal.



Inga direkta referenser i texten, men har använts som inspiration eller för ordlistan:

* Ingers, Ingemar, 1957. Språket i Lund. Kungliga boktryckeriet P A Norstedt & söner, Stockholm.
 
* Kristensen, Kjeld, 1994. Dansk for svenskere, Kristianstads boktryckeri AB, Kristianstad.


* OSD=Ordbok över Sveriges dialekter, 1991-. Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI).