söndag, december 31, 2006

Dokumentären "Snapphanarnas krig"

SVT:s julhelgssatsning Snapphanar har väl inte undgått någon. Filmen består av tre delar plus en dokumentär, "Snapphanarnas krig". Allt kan laddas ner från Internet från länken ovan, i alla fall i en månad till. Filmen ser faktiskt händelserna ur ett skånskt perspektiv och det ser jag och en del andra som positivt. Idag såg jag också dokumentären (som finns att se här). Den var också ok, med en del mindre plumpar i protokollet. Det börjar med killen i studion som presenterar programmet som "1600-talets sydsvenska gerillakrig". Det är dock utanför programmet i sig.

Tre personer står för de tveksamma fakta. Militärhistoriker Peter Danielsson kallar snapphanar för "banditer, helt enkelt" och talar om deras röverier utan att bry sig om att det var svenskarnas nedsättande beteckning på alla som mötte dem motstånd inklusive lokala reguljära förband. Det blir lite lustigt för det är det som historiker Dick Harrison reder ut i inslaget innan.

Danielsson säger också: "För bönderna, spelade det ingen roll om man var dansk eller svensk undersåte. Bara herrefolket var så långt bort som möjligt. Man ville leva i fred. Man ville handla med varann. Man ville gifta sig med varann. Det är ju andra saker som gör att man är tvungen att välja sida." (Det här att man "ville gifta sig med varann" motsägs av etnologen Nils-Arvid Bringéus, se längst ner i detta inlägg.) Försvenskningen var, enligt Danielsson, bara att man vill skapa en "starkare centralmakt vars tentakler når ut i lokalsamhället". Det är en naiv, pittoresk syn på lokalbefolkningen som Danielsson framför förstås. Jag trodde också att den förenklade synen på nationella identiteter som bara något modernt helt fått tacka för sig, genom nyare historiska rön (Harald Gustafsson, Jonas Nordin m fl), men den idén lever tydligen kvar.

"Skåne är ett av de få exemplen i världen där en militär makt har integrerat en region", säger Bo Knarrström, slagfältsarkeolog. Han beskriver enorma skillnader för bönderna mellan Danmark och Sverige (som inte stämmer enligt annan ny forskning jag läst av t ex Kalle Bergman, doktorand vid Historiska institutionen i Lund).

Och Knarrström säger: "Svenskarna, som hade upplevt ett otal bonderevolter, man var mycket mer försiktig med hur man behandlade den lokala bondebefolkningen. Skåningarna gavs samma rättigheter som övriga svenska befolkningen. Man kan tänka sig att en del upplevde den här friheten som någonting positivt. Naturligtvis var det så att de här människorna i till exempel Örkeneds socken som då hade bränt och härjats av svenskarna inte hade hållit med. Men i det stora hela så lyckas ju det här som britterna kallar 'hearts and minds' när man vinner över lokalbefolkningens sympatier på sin sida genom att...uppträda mjukt." Det här blir lite komiskt, mot slutet, när man just sett resten av programmet.

"Forsvenskningen går meget hurtigt i Sverige", säger författare Jens Christian Johansen i historiskt presens (syftar på 1600-talet och början av 1700-talet). Det beror ju förstås på vad man menar med försvenskningen. Språkligt och kulturellt skedde i stort sett ingenting förrän i början av 1900-talet. Att det sedan fanns en passiv acceptans i många kretsar för att Skåne nu för gott skulle tillhöra Sverige är en annan sak. Men vad vet vi egentligen om inställningen hos befolkningen? Det har ju under denna tiden inte varit några opinionsundersökningar vart femte år precis. Ännu idag ville de flesta av Trelleborgs allehandas läsare i en webbundersökning hellre tillhöra Danmark...

Filmen menar också att det inte fanns något som helst stöd för danskarna vid invasionen 1709. Enligt en uppgift jag läst var det svagt i övriga Skåne, men ändå starkt i Helsingborg. Jonny Ambrius i Skåneländsk historiska handbok (s 47): "Vid den danska landstigningen i Skåne 1709 svor bl a helsingborgarna omedelbart och frivilligt den danska kungen sin trohet och fälttåget gick inledningvis riktigt bra för danskarna." Hela Skåne intogs också snabbt utom Malmö och Landskrona. Det borde vara svårt att göra om man skulle ha lokalbefolkningen klart emot sig.

Trots vissa underligheter i dokumentären är resten ganska korrekt. Den är en timme lång och de enda svensknationella tveksamheterna jag kunnat hitta är de som ni kan läsa ovan. Så det är en positiv dokumentär. Andra som medverkar i programmet är historiker Stefan Persson, historiker Jojan Vadenbring, författare Ole Hyltoft, vapensmed Magnus Wiberg, författare Sixten Svensson, författare Uno Röndahl och Örkenedsbo Magnus Rosdahl (som 1985-03-07 ordnade en protestlista/-brev till regeringen för att riksbanken skulle utge 500-kronorssedeln med Karl XI Gustav på).

Om giftemål över gränsen. Nils-Arvid Bringéus säger i Livets högtider (1987, s 78-79): "'Så långt sig göra lät skulle ej någon make tagas i annan församling', omtalar Lasse i Lassaberg från S. Unnaryd. Han tillägger att 'det blir sällan lyckligt äktenskap bland bönder och allmogen, där kvinnan tages från främmad ort'. Under en tid då folkkulturen uppvisade stora regionala variationer, som tog sig uttryck t ex i dräktskicket, kan en sådan uppfattning ha haft god grund.

Något konsekvent sockeningifte har inte funnits på svensk landsbygd, men ett flertal undersökningar visar att äktenskapsfälten var trånga. Gunnar Kvillner visar att flickorna i Algutsboda i Småland visserligen kunde hämta sina fästmän från grannsocknarna, men att avståndet från hemmabyarna därvid endast undantagsvis uppgick till mer än en mil under 1700-talet. Undersökningar i Örkelljunga i nordvästra Skåne visar att giftermålsfälten succesivt vidgades, men också att kontaktytorna hade en bestämd riktning. Giftermål över landskapsgränsen Skåne-Småland förekom praktiskt taget aldrig, men väl mellan skåningar och hallänningar."

söndag, december 24, 2006

Go jul!

Idâ e di julaàttan. Metró hâr i âlt gjord julafint å hâr julamaden færi. I vart fall ynsjar jâ jarr en go jul! Men vi ses nokk injan nyåursdá pu dinja bloggen.

Skrivet på vårt nästan förlorade gamla språk. Låt 2007 bli första året då det hörs seriösa röster bland politiker för att se det som en del av vårt kulturarv, med de konsekvenser det för med sig.

torsdag, december 21, 2006

Bro behövs över Gedser-Rostock

Färjelinjen Gedser-Rostock har haft en markant trafikökning i år, rapporterar NFÖ 2006-12-20. En av orsakerna anses vara att man effektiviserat linjen så att överfartstiden har kortats med 15 minuter till 1 timme och 45 minuter. Ökningen i trafik är ganska intressant.

Om man ser på en karta (t ex över färjelinjerna), så ser man att medan Rødby-Puttgarten är rutten till Hamburg och Västeuropa, så är Gedser-Rostock en ganska direkt resa till Berlin och sedan Östeuropa. Båda färdvägarna behövs. Men inte bara det. Båda rutterna behöver en bro. Nu ska vi ta det lugnt och först få Femer bält-bron klubbad. Men sedan står en bro mellan Gedser och Rostock på dagordningen! Tåg och bil.

Stockholmsperspektivet hinder i ny Öresundsrapport

Öresundsbrokonsortiet och Region Skåne står bakom en rapport som heter "Öresundsregionen 2020- fyra framtidsscenarier". Den innehåller förvånansvärt lite nytt, men är åtminstone dels ett uttryck för ett intresse för Öresundsregionen, dels sammanfattar den en del gammal kunskap och dagsläget. Den har också lite att tillföra. Sydsvenskan skriver om den idag på ledarsidan under rubriken "Klart Malmö skall ha OS". Sydsvenskan fokuserar nämligen på förslaget i texten att regionen ska ansöka om sommar-OS 2024.

Jag har läst en del i den och jag tycker Delrapport 2 som handlar om hur det ser ut idag är den mer intressanta delen. Vi kan börja med följande. Avsnittet om Stockholmsperspektivet är lite tankeväckande. Intervjuer av Skånes makthavare ger följande bild (s 62-64):

"Det är emellertid en utbredd hållning, som sätter krokben för det öresundsregionala utecklingsprojektet. Många svenskar anser att ju mer Skåne utvecklas, dess bättre går det för Köpenhamn i storstadskonkurrensen och Stockholm blir kanske förloraren i det spelet och förlorar konkurrenskraft. Det gäller till exempel flygplatspolitik och universitetsvärlden. Många märker att stockholmska intressen bromsar skånsk utveckling. Stockholmarna anser att Skåne och skåningarna är ett problem. [...]

Utifrån ett stockholmsperspektiv ser man därför Jan Wifstrands Köpenhamn som en konkurrent, men man förstår inte stadens starka sidor och man tar den inte alltid helt på allvar. Ledare i Stockholm vet mycket litet om potentialen här och verkar närmast tro att Köpenhamn bara är ”Wonderful Copenhagen”. Man kan nästan tala om en stockholmsk ignorans för den sydskandinaviska storstadsregionen. Malmö och Skåne beskrivs som ”där nere” och skåningarna betraktas som ”gnälliga landsortsbor”. [...]

[Professor på Handelshøjskolen i København] Per-Olof Berg konstaterar att man i Stockholm rycker på axlarna åt begreppet Öresundsregionen. Man ler åt oss och betraktar perspektivet, som ett störande element. Den stockholmska arrogansen baseras bland annat av att Öresundsregionen inte uppträder som en enhet i statistiska sammanhang, varken i nationalstatistisk eller i Eurostat, men i bästa fall som ett tillägg. som ingen använder sig av."

En annan småintressant analys (s 70-71): "Efter broinvigningen har politikerna dragit sig tillbaka från öresundsfrågorna och överlåtit denna till marknaden. På regeringsnivån talas det om en funktionell passivitet, vilken man är helt medveten om. Man gör ingenting, eftersom man inte vill skjuta sig själv i foten genom att skapa ett motstånd i de övriga delarna av länderna och eftersom man egentligen inte heller tror på något starkt befolkningsstöd lokalt. Trots detta finns de gamla visionerna kvar, men i en helt ny marknadsdriven regi."

Man menar också att Öresundskomiteen tappat i inflytande. "Den är för tillfället en söndervittrad struktur utan annan uppgift än förvaltning av Interreg-medel. Öresundskomiteen är en övergångslösning", menar en person. Andra menar att det ändå måste anses vara Öresundskomiteen som är den enda organisationen som har haft och har politisk legitimitet. Trots att den blivit mindre synlig.

I slutet av Delrapport 2 diskuterar man marknadsföringen av Öresundsregionen, inte minst internationellt och inte minst namnet. Slutsatsen blir att namnet idag inte kan vara något annat än "Öresund" av de förslag som framförts, men att den diskussionen bör fortgå eftersom det är ett problematiskt namn. Dess största brist är att det knappt är känt utanför Skandinavien.

Denna bloggs slutsatser blir att Stockholmsperpektivet länge kommer att kvarstå. Den bästa lösningen är att det inte tillåts spela någon roll längre. Det gör det inte med omfattande maktbefogenheter i regionen - federalism - istället för att ha makten i Stockholm.

Öresundskomiteen är en lite svår nöt. Det är helt klart vår enda politiska Öresundsinstitution och är som sådan värd stöd. Samtidigt är den indirekt vald genom ett fåtal kommuner på båda sidor. Det är också svårt att välja den direkt eftersom den som officiell myndighet skulle konkurrera med andra myndigheter på båda sidor. Jag tror vi får leva med den som kompromiss ett tag till och då bör vi göra den starkare under den tiden.

Namnet Öresundsregionen är det bästa valet, tror jag, framför allt för att den uttrycker en enighet. Jag tycker man kan lägga betydligt större medel än idag på att marknadsföra den internationellt. Alternativet skulle vara the Copenhagen-Skåne (Scania) region, som är ett jämställt märke. Det använder det mest kända varumärket idag, Copenhagen, och låter dessutom regionnamnet Skåne eller Scania åka snålskjuts på den marknadsföringen.

söndag, december 17, 2006

Tre tunga skånska årspriser

Det börjar dra ihop sig för årspriser i Sverige. Det finns en nästan ändlös samling rikssvenska priser som delas ut i alla möjliga sammanhang. De skånska priserna är färre, men finns de också. Priserna är ett tecken på vilka samhälleliga institutioner som finns i en region. De ingår på så sätt i en regional kultursfär och kan tillsammans vara med att upprätthålla en identitet. Det finns tre priser som är viktigare än de andra:

Ishockeyspelaren Kenny Jönsson fick Skånebragden rapporterar Sydsvenskans webb 2006-12-17. "Det har Sydsvenskans läsare och Skånebragdsjuryn bestämt." Priset delas ut i december.

Det finns Region Skånes kulturpris som i november i år gick till författaren Björn Ranelid. Det priset utses av en jury.

Kanske det största man kan få bli i Skåne är Årets skåning. Då är insatsen inte bunden till en viss kategori av sysselsättning. I år blev fotbollsspelaren Henrik Larsson Årets skåning. "Henrik Larsson har utsetts till Årets skåning av P4 Radio Malmöhus och P4 Radio Kristianstads lyssnare." Det skedde i november.

Tidningarna brukar också ha kulturpriser. Dessa priser har dock inte nödvändigtvis pristagare från hela Skåne. "Skåne" eller "skånsk" nämns därmed inte i utmärkelsen. Det finns Sydsvenskans kulturpris (presenteras alldeles i slutet av december), Skånska dagbladets kulturpris och Helsingborgs dagblads kulturpris. Galleristerna och organisatörerna Margareth Anderberg-Fjellström och Ulf-Melvin Fjellström som arbetar med Tomarps kungsgård fick HDs pris i torsdags (14 december).

Nöjesguiden har en årlig prisutdelning på Slagthuset i Malmö. I år var den femtonde gången. Årets bästa koras inom tolv olika nöjeskategorier: film, litteratur, musik, scen, mode m m. Pristagarna tycks förutsättas vara från regionen.

Slutligen ger många kommuner ut sina egna kulturpriser. Jag har rapporterat om att museichefen Margareta Alin i november tyvärr fick Lunds kommuns kulturpris. Musikdirektören Sixten Nordström fick Malmö stads kulturpris redan i maj.

Nu har Sydsvenskan delat ut sitt kulturpris för 2006. Författarinnan Sigrid Combüchen fick det. Hon är i regionalistiska kretsar kanske känd för sitt citat: "Skåne borde ha en annan flagga än den där fula gul-röda som ser ut som om någon mått dåligt efter ett barnkalas." Från Sydsvenskan 1998-11-12 ("Bevingade ord. Författarinnan Sigrid Combüchen hugger till i P1s tyckarprogram Lobbyn".)

torsdag, december 14, 2006

Sydsvenskan, självkänslan och statistiken

Sydsvenskan hade en lite förvånande ledare "Skåne större än Tiffany" 2006-12-06. Vi har i och för sig några gånger sett temat förut på Sydsvenskans ledarsida. Man känner sig förorättad av något banalt från Stockholm och så börjar man blåsa upp sig lite grann. Det blir lite lättsamt och jag ser nästan en kåserianstrykning. Jag trodde det var Per T Ohlsson som hade skrivit de där artiklarna, men såvida han inte gör ett gästspel i det tysta så är det ju någon annan. (Det verkar logiskt, ser jag.)

Det finns också lite tyngre bitar i ledaren. Man säger att det "långsamt, långsamt – håller på att skapas en ny skånsk identitet, en identitet som vilar på stärkt självkänsla". Det är bra att man vågar ta "skånsk identitet" i sin mun. Samtidigt markerar man i nästkommande stycken att det inte handlar om "Edvard Persson" eller "lokalpatriotiskt drömmeri". Sydsvenskan ska man istället ta på allvar för de kommer med en massa statistik och det är seriöst det.

Hur vore det om man istället började analysera lite djupare och se att kultur och utveckling hör ihop. Historia och framtid hör ihop. Genom att gå från det halvstudentikosa till Öresundssiffrorna tycker ledarredaktionen troligen att man klarat en fin balansgång för vad man får skriva. Men vågar man inte ta i de tunga frågorna om kultur, språk, identitet och historia som diskuteras nere på kontinenten så står man bara och stampar i debatten. Det finns en hel del både "varför"-frågor och visioner som man aldrig kommer till.

Men jag är för taskig. Denna ledare ligger i stort i en mycket välkommen riktning. De skriver: "Dagens skåning riktar lika gärna blicken mot Köpenhamn som mot Stockholm." Tänk om Sydsvenskans ledarredaktion från och med nu mer konsekvent kunde hänga på "dagens skåning" och hans nya värld. Vi hoppas.

Jag har inte jättemycket hopp. Av 17 artiklar på Sydsvenskans opinionssida i natt har 5 utrikestema, 11 inrikestema - delat på det rikspolitiska spelet och ekonomi - och 1 handlar om trygghet i Malmös parker. Det finns inget om skånska utvecklingsfrågor och framtiden. Och det är sällan jag ser de senare frågorna i den tidningen. Mycket sällan.

onsdag, december 13, 2006

Likgiltig handboll mellan våra två lag

Igår slog Sverige Danmark i damhandboll. Jag läste en artikel i Sydsvenskan 2006-12-13 om det. Det vill säga, ingenstans i artikeln står det att det är fråga om damhandboll. Det är antagligen inte feministiskt korrekt att skriva ut det - som ett svar på att det inte står herrhandboll om det är så. Men att döma av personnamnen handlade det ändå damhandboll upptäckte jag en bit ner.

För oss öresundare är ju en match mellan Danmark och Sverige ganska likgiltig. Drygt hälften av oss bor på den själländska sidan (nationalstaten Danmark) och knappt hälften på den skånska sidan (nationalstaten Sverige). Ändå har artikeln i tidningen från den skånska delen av Öresundsregionen den kryptiska rubriken "Svensk seger över Danmark ger hopp". "Hopp"? För vem?

I kommentarerna efteråt hörs underligt nog bara röster från det svenska laget. Men vad säger våra danska spelare då? Hur tycker de att det gick för de två lag som nu möttes i handbolls-EM? Tyvärr nämns inte det i artikeln.

En av spelarna var "besviken över att så få tagit sig till Hovet för att titta". Det står dock ingen upplysning i Sydsvenskan om var "Hovet" ligger. Eftersom det inte finns någon specificering i den skånska tidningen får det mig att tro att "Hovet" är i Skåne. Underligt att jag inte hört om det om det nu ligger i min hemregion. Jag söker febrilt på nätet. Det är inte så lätt, men jag hittar till slut att det ligger i Stockholm. Så, om en skånsk tidning inte talar om i vilken region en ort/idrottshall ligger, ligger den alltså i...Stockholm. Ok.

(Nu ska vi i och för sig inte påstå att Sydsvenskan är en särskilt skånsk tidning. Den kan nog sägas vara mer - mellansvensk, i sin karaktär.)

En artikel i DN säger att "Stockholmspubliken sviker handbolls-EM" (2006-12-11). Och den artikeln publicerades redan innan vi fick den rekordlåga publiksiffran på 1250 som såg "bragdmatchen mot Danmark" på "Hovet" idag. Men en av arrangörerna "är istället förvånad och positivt överraskad över publiksiffrorna i Malmö och Göteborg. - I Malmö har vi fyllt Baltiska hallen som tar cirka 3000 personer och i Göteborg har det kommit runt 4000 personer."

Handboll är, liksom i Danmark, stort i Skåne och i Halland. Därför fungerar det att hålla internationella mästerskapsturneringar i Malmö och i Göteborg. Men att ha matcher i Stockholm är knappast lönt. De har en främmande kultur där.

tisdag, december 12, 2006

Svenskt nationstänkande ger höga mobilavgifter

Sverige vill i EU inte sätta tak för vad det ska kosta att använda en mobil i ett annat land. Det kan man läsa i "Svenskt nej till roaming-tak" (2006-12-11). Idag kan samtalkostnader vara långt över tiodubbla om man är "utomlands", även inom EU. Datatrafik i Spanien kan vara tjugo gånger dyrare än i Sverige om man väljer fel operatör.

Men infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) - som jag rosade i denna blogg för knappt två veckor sen - vill istället stödja en fransk-brittisk kompromiss och säger därmed nej till ett tak för grossistpriserna mellan teleoperatörerna. Resultatet kan bli att vi även i sommar får betala de sjuka priser som vi börjar bli vana vid, om vi har fräckheten att passera en nationalstatsgräns.

Inte minst inom storstadsområdet Öresundsregionen är roamingavgifterna en bisarr företeelse som delar regionen i två ungefär lika stora hälfter. Operatören Tre har - som ensam operatör - avskaffat dem delvis, men de återstår även med Tre om du är i Danmark med en svensk telefon och ringer till ett nummer i Danmark. De återstår också för de Tre-kunder som har ett flatrateabonnemang på datatrafik i Sverige. Då betalar man ändå 15 SEK (!) /MB så fort man är över bron.

Visst kan man mena att politikerna ska lägga sig i marknaden så lite som möjligt - Torstensson anger uttryckligen detta som ett skäl - och man kan ha förhoppningen att detta kan lösa sig över tiden, om politikerna talar om vad de önskar ska ske.

Men (1), den här diskussionen var uppe i somras och jag har inte hört om en enda roaming-avgift som sänkts som resultat av politikernas viljeyttring sedan dess. Och (2), nationalstatstänkandet som bl a mobiloperatörerna går efter här är en av Europas starkaste sociala och politiska krafter. Det måste brytas ned på samma kraftfulla sätt som politiken bryter ner diskriminering i samhället. Det är överhuvudtaget ett av syftena med EU: att med politikens hjälp bryta ner gränser som marknaderna inte klarar.

Jag tror att orsaken bakom Sveriges agerande i EU mot ett roaming-tak i själva verket är att Sverige är något mer nationalistiskt än genomsnittet av övriga medlemsstater när det gäller ett visst perspektiv på andra länder. De stora EU-länderna - kanske med undantag av Tyskland - kan vara otroligt introverta, men det finns ändå en allmänt utbredd inställning bland folk i dessa länder att människor i ganska stor utsträckning förflyttar sig mellan europeiska länder också i andra syften än turism. Just det här tror jag att många svenskar ovanför det något mer kontinentala Skåne har svårt att förstå.

Och då kan man få för sig att agera så galet som Åsa Torstensson gör i EU:s ministerråd.

fredag, december 08, 2006

"Sverige" ska upp i rymden

Nu ska hela Sverige upp i rymden, tycks det som. Får Skåne ligga kvar där det ligger? Sydsvenskans artikel "I natt gäller det för Fuglesang" (2006-12-08) inleds med:

"I natt kommer Sverige upp i rymden – om allt går som planerat."

Språket är idag totalnationaliserat. Tidningen har ett helt tema Fuglesang - första svensken i rymden med många artiklar och bl a en speciell artikel "Alla de här var före Sverige i rymden" (2006-12-08). Själv har Christer Fuglesang en stor svensk flagga på rymddräkten. Alla svenskar, från Ystad till Haparanda ska mobiliseras att se starten på tv där den förste svensken i rymden skjuts upp. SVT brukar inte sända rymdfarkosters starter. Som Sydsvenskan skriver i första artikeln i detta inlägg: "uppskjutningar av raketer med satelliter eller rymdfärjor är närmast vardagsmat på Kennedy Space Center". Men nu sänder SVT mitt i natten.

Jag har svårt att tänka mig något mindre nationsbundet än rymdresor. Däruppe i det mörka borde statstillhörigheter försvinna och vi inser att vi bara är människor. Men så funkar det tyvärr inte. "Sverige" ska upp i rymden och föremålet för uppmärksamheten markerar dygnet runt mot sina kolleger sin nationalitet - det viktigaste att veta om honom själv, tycker han måhända - genom flaggan på rymddräkten.

Jag kommer troligen att vara den ende i Sverige idag som skriver en artikel som inriktar sig på denna kritik av mediebevakningen kring Fuglesang. Möjligen kan någon kulturradikal i en blogg eller i en liten tidning skriva något liknande. Om femton år kommer i princip alla att skratta åt tidningarnas nationalistiska språkbruk år 2006. Ungefär som när vi idag läser om "negrer" i Nordisk familjebok.

fredag, december 01, 2006

TT: "Sveriges äldsta vrak" från medeltidens Blekinge

"Ett skepp, som kan vara ett av Sveriges äldsta vrak, har hittats i skärgården vid Sturkö utanför Karlskrona. Provtagningar av vraket talar för att träet som använts till att bygga skeppet har huggits mellan åren 1260 och 1290. Och materialet till skeppet kommer från blekingska trakter" rapporterar TT 2006-11-30.

Men hur kan ett blekingskt skepp från 1200-talet vara "Sveriges äldsta vrak"? Det är överhuvudtaget väldigt svårt att skriva om den nyheten och få med ortnamnet "Sverige" på ett korrekt sätt. Det skulle bli ungefär: "Äldsta vraket som hittats i nuvarande Sverige och varit knutet till vad som nu är Sverige".

Det där är dumheter. Det är ett danskt vrak eftersom det är medeltida blekingskt. Att kalla det "Sveriges äldsta vrak" är att förfalska Skånelands danska historia. När Sveriges helt dominerande nyhetsbyrå hamnar i ett sådant språkbruk blir det närmast ett angrepp på en regional befolknings identitet. Att det är ofrivilligt är ingen ursäkt; det är ett synsätt på Sveriges regioners historia, inte minst Skånelands, som nyhetsbyrån uttryckligen måste bryta med.