Inför Englandsmatchen var jag således ganska likgiltig, men tyckte att ett oavgjort resultat var perfekt och det var härligt med kvitteringsmålet i 90:e minuten.

Mest störande är det blågula viftandet med flaggor här hemma. Det talas inte längre bara om fotboll och svenska landslaget. Nu har vi fått en oblandad nationalistisk ton i fotbollsäventyret med torgförande av rena nationalsymboler. Grannbyggnaden till mitt jobb monterade en fasadflagga under VM där flaggan fick hänga. Man ser folk gå omkring på stan med matchtröjor och liknande och nu bär t o m snabbköpskassörskan nere vid torget svenska flaggan på tröjan.
Det var trevligt att Sverige gick vidare från gruppen, men nu hoppas jag att äventyret tar slut. Det är visserligen ingen katastrof om laget mot förmodan skulle gå längre, men jag är bedrövad över att jag för första gången i mitt liv inte längre kan heja på Sverige på fotboll eftersom vardagsnationalisterna tagit över den sport jag tyckte om.
På lördag: Tyskland-Sverige: 1-0 = Verkligheten-Nationalismen: 1-0.
[ Andra bloggar om: fotboll, nationalism ]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar