"Och
vad beträffar idéerna om att skapa ett enhetligt skånskt skriftspråk, så är
detta en utopi, ty Skånemålen är splittrade i ett flertalsinsemellan avvikande
dialekter, vilket är resultatet av en utveckling, som skedde redan i
senmedeltiden. Ett nykonstruerat skånskt skriftspråk skulle bli något
onaturligt och artificiellt. Vilken dialekt skulle där ha företräde? Skulle vi
skriva yja (öga) såsom i Sydskåne
eller öa, öva, iva el. yva såsom i Nordskåne? Skall man skriva
Skånemål, skall man hålla sig till en bestämd, avgränsad dialekt, och märk väl
endast den som man behärskar."
Ingemar Ingers i tidskriften Skånsk Kontakt. Årg 3, Nr 2, 1969.
Standardskånska VI, version 2010-08-06
Författare:
Malte Lewan
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning
Förord
I. Stavning
1. Alfabetet
2. Accenter
och lång respektive kort vokal
II. Ordlista
efter ordklasser
1. Artiklar
och substantiv
2. Adjektiv
3. Adverb
4. Räkneord
5. Pronomen
6. Verb
7.
Konjunktioner
8.
Prepositioner
9.
Interjektioner
III. Syntax
m m
Källor
Förord
Detta är
version sex av mitt förslag till en stavning för genuint skånemål. Arbetet är i
huvudsak författat under 1998, men jag har språkligt sett över texten sommaren
2010. Orsaken till mitt nya intresse för mitt gamla förslag är Mikael Lucazins
förtjänstfulla arbete i sin bok Utkast
till ortografi över skånska språket. Hans förslag är en ortografi som
använder helt andra utgångspunkter än jag och därför mycket intressant att
studera. Jag rekommenderar att läsa hans bok (den finns för nedladdning , se
källor nedan). Lucazin 2010.
Förutom att
vara ett förslag till ett stavningssätt är min text samtidigt en ordlista för
den gamla dialekten i staden Lûng (Lund). Texten och idén avser att inte stå i
konflikt med min gammelmorbror Ingemar Ingers varning i citatet ovan. Standardskånska
är ett försök att hitta ett enhetligt, praktiskt stavningbruk som kan användas
för olika dialekter i Skåne, på Listerlandet
och i Halland upp till Tvååker. (Vill talare av andra närliggande dialekter
använda sig av det så är det naturligtvis inget som hindrar.) Detta innebär
inte en gemensam stavning för ord som
uttalas olika på olika skåneländska dialekter utan denna skrift föreslår att
samma ljud och ljudkombinationer, accenter etc stavas på ett enhetligt sätt som
följer vissa principer.
Förebilden
är inte minst den skrivna occitanskan som inordnas i ett system som heter standard eller larg (bred) där ett antal olika former är lika accepterade. Occitanska är ett pluricentralt språk. Skriver man med den klassiska normen på
occitanska, så ser det olika ut för olika dialekter inom occitanskan, men
systemet hänger ändå samman, dvs bl a samma ljud representeras på samma sätt
i olika dialekter. Det är en fonetisk och
diasystematisk ortografi. (Wikipedia ”Occitan language”.)
I denna text
redogör jag för en standardskånsk skrivning av den gamla dialekten i staden Lûng.
Den kan, om man vill, ses som en normalvariant
för t ex den som inte har språket som modersmål men vill skriva det eller för
den som är allmänt osäker. Förhoppningsvis kommer jag att någon gång addera
andra versioner som följer andra dialekter.
Jag har
utgått från nedteckningar på landsmålsalfabetet vid Dialekt- och ortnamnsarkivet
i Lund eller indirekt från ord skrivna på landsmålsalfabetet i böcker. (När jag
påbörjade detta arbete 1998 så använde jag fysiska sedeslappar på arkivet i
Lund. Då fanns inget digitalt arkiv.) Därefter har jag förutsättningslöst tittat
på hur en stavning bäst kan återge detta. Den ska också kunna förklaras för en utomstående
vilket modersmål denne än har på ett ganska enkelt sätt.
Det finns en
estetisk och psykologisk vinkel. När någon vill skriva svenska på ett vulgärt
sätt – ofta för att nedsättande få fram en enkel och folklig prägel – så
använder denne ofta stavning av typen "fålk" och "fånetisk".
(Ofta kan f ö utskrivna skånska diftonger ge samma effekt.) Det tycker många av
oss ser illa ut och det stämmer inte överens med någon skandinavisk
skriftspråkstradition.
Det finns en
skillnad mellan det tankesätt jag har och det som har varit det traditionella.
Jag är inte bara ute efter att förmedla ett uttal utan vill också skapa ett estetisk, praktiskt och
informationsrikt sätt att skriva skånemål på som anknyter till de skandinaviska
skriftspråken utan att innehålla alltför många komplicerande undantag. Däri
ligger en avvägningsfråga naturligtvis.
Detta inlägg
är ett försök till en kombination av två system: ett fonetiskt system och de
skandinaviska språkens skriftspråkstraditioner. Man kan säga att det handlar om
att renodla reglerna i dessa skriftspråk ner till en viss begränsad komplicitet.
Och sedan som komplettering stoppa in specialtecken på de punkter där det
behövs.
Inga skrivna
former av skånemål som jag hittills har sett har uppfyllt mina krav. I skönlitteratur
på skånemål, t ex Gabriel Jönssons, så sammanfaller öppna och slutna a:n i
samma tecken och det för målet så särpräglade accenterna på andra stavelsen – t
ex skomágare – markeras inte. Det finns fler exempel. I andra sätt att stava
som jag har sett finns det fullt av folliga stavningar av typen "fålk"
och "såmm". (Gabriel 1944.)
Ett annat
exempel: i Gerth Rosbers "Udsocknes" (1996) är texten full av a:n med
cirkumflex. De finns där på långa öppna a:n men även på korta öppna a:n i
ändelser. Det är konsekvent gjort, men det är knappast praktiskt eller snyggt.
(Det ska dock sägas att i mitt förslag har jag indirekt låtit mig påverkas av
cirkumflexen på det långa öppna a:et från just denna text – fast jag har
tvärtom satt den på det mörka a:et i enlighet med bornholmsk
skriftspråkstradition.)
Trots att
jag ser bristerna i det tradionella skönlitterära sättet att skriva på bygdemål
vill bryta denna tradition så lite som möjligt. Det finns många olika sätt att
stav på i den omfattande dialektala floran från Hernik Wranér till Ulla-Grett
Johnsson men det finns en del gemensamt också. Bl a är bruket av unika
specialtecken minimalt. Att orsaken delvis
kan ha varit tryckteknisk gör inte att man helt kan bortse från att traditionen
med få specialtecken finns.
Ett annat
mål med den standardskånska som beskrivs i denna essä är att om man tar bort
accenterna så ska det se ut ungefär som vanligt och fortfarande fungera. Ett undantag
är det korta o-ljudet som jag betecknar <û>. Att kort o-ljud skrivs med
<û> stämmer överens med danska och norska där det stavas (men
stämmer tyvärr inte överens med svensk stavning av ljudet). I standardskånskan
betyder utan cirkumflex ett svenskt (och nordskånskt) spetsigt u. Det
andra undantaget är långt öppet å som skrivs <ô>.
I. Stavning
1. Alfabetet
Standardsskånskan
använder i sin Lûngavariant tecken eller teckenkombinationer för 9 + 6 = 15 vokaler,
18 konsonanter och halvvokaler (varav två dubbelskrivna) samt för 2 muljerade
ljud:
a, o, u, åu,
e, i, y, æ, ø = 9
ê, ø^, â, ô,
û, î = 6
Kommentarer
på de sex tecknen ovan: de två första markerar lång vokal med den kortare vokalens
klangfärg. <ê> är således ä-haltigt och ovanligt som långt. Â är det
bakre, slutna, mörka, typiska svenska långa a:et. <ô> markerar långt
öppet å (möjligen lite ö-haltigt, finns inte i rikssvenskan, men i
sydvästskånska ”tôla”, tåla). <û> markerar ”skånskt” kort o-ljud som i
svenskans ”ost”. <î> markerar ett kort e-haltigt i, ett av två möjliga
uttal av kort i på skånska (det andra är ett mer utpräglat kort i-uttal;
dialektupptecknare har alltid haft svårt att skilja dem åt). <ê>, <ø^>
och <î> är bara fonetiska beteckningar och ersätts med ,
<ø> resp i skriven standardskånska, för att slippa en massa
specialtecken som ändå inte är betydelseskiljande för orden. Det finns också
ett <ä> i standardskånskan som dock inte finns i Lûngavarianten. Det markerar
ett kort slutet a. Det finns inte heller i det rikssvenska uttalet, men är
mycket vanligt i många svenska dialekter och finns även i nordöstskånska.
b, d, f, g,
h, j, k, l, m, n, ng, p, r, s, sj, t, v, w (eng: where) = 18
dj (eng:
hedge), tj (eng: check men med tje-ljud istället för sje-ljud) = 2
Ö markerar
kort öppet /ø/, diftongerna aû och âû, kort å m fl finns på andra håll i Skåne
men inte i Lûngadialekten och alltså inte i
denna variant av standardskånskan.
Danska och
norska æ och ø har valts av två skäl: 1) för att kunna placera cirkumflexer och
accenter ovanpå tecknen och 2) av språkhistoriska skäl: litteraturen brukar
ange skånemålet som en östdansk dialekt.
Jag har i
mitt förslag gjort en del anpassningar till de skandinaviska språken, bl a till
svenskan. Ett exempel på skandinavisk anpassning är att frågeord stavas
i början. Det finns en huvudidé som går ut på att när alla tre
skandinaviska språk är ense om en stavning av ett visst ljud i ett visst
sammanhang (inte vanligtvis av ett visst gemensamt ord dock) så ska
standardsskånskan alltid följa denna och standardskånskan är tänkt att anpassa sig
ibland annars också till ett eller flera skandinaviska språk.
2. Accenter
och lång respektive kort vokal
Om det inte
finns utskrivet en accent på ett flerstavigt ord så gäller grav accents
betoning på första stavelsen. Annars gäller markerad accents betoning på
ifrågavarande stavelse. Accent över diftong sätts ut på första vokalen i
diftongen.
Vokal är
lång i betonad stavelse om den inte efterföljs av flera konsonanter (där ingår
och ) eller då den blir kort. Vokal är lång i
betonad stavelse i vilket fall om a) ordet är en sammansättning och vokalen
inte efterföljs av flera konsonanter i ledet den står i (*) eller b) om vokalen
följs av ett stumt h. När vokalen skulle ha följts av ett h för detta syfte så
står långt /å/, som alltid skrives
<åu>, kvar som <åu>, långt slutet dubbelskrives
.
Vokal på
slutet uttalas lång i enstavigt ord och i enstavigt led av sammansatt ord (utom
när dessa ord är obetonade i en sats, se nedan) och vokal uttalas kort i flerstavigt
ord om vokalen inte är dubbelskriven.
Också vokal
i ett obetonat ord i en sats är kort.
Om då uttalas i svagton så blir ljudet /ê/. Om uttalas i
svagton kvarstår ljudet /i/. För övriga vokaler är detta oklart ännu i denna
min essä.
(*) Detta
innebär ibland ett avsteg från att skriva fonetiskt. Det är nämligen inte
alltid så att det följer en lång konsonant på en kort vokal i ett sammansatt
ord. T ex ska bara ett kort /r/ uttalas i ordet "fôrrbí". Beträffande
dubbla konsonanter framför annan konsonant i standardskånskan är detta än så
länge något osystematiskt i mitt förlag. Uppteckningarna skiftar och det
påverkar givetvis stavningen för Lûngavarianten av standardskånskan.
Ett exempel
är ordet "entelîen" som också finns upptecknat "enntelîen".
Finns båda så väljer jag den kortaste varianten. Uttalen är ju stort sett
desamma.
II. Ordlista efter ordklasser
I detta
stycke så presenterar jag Lûngavarianten av standardskånskan i form av en
ordlista efter ordklasser och med vissa tabeller som är tänkta att förenkla för
den som vill lära sig dialekten. Några första stapplande steg mot en grammatik
finns också insprängda i texten.
I denna
textversion är de tillgängliga tecknen begränsade. Därför skrivs eventuella
accenter över <â>, <ô>, <å>, <ê>, <î>, ,
<æ>, <ø> och <ø^> efter
tecknet (gäller också i diftonger vilket här innebär mitt i dftongen).
Egentligen ska accenterna stå över (i fallen med <æ> och <ø>), dela
plats med (i fallet <å> och (akut accent)) och vända upp och ner på circumflexen
i övriga fall. Jag får hoppas att jag aldrig behöver markera grav accent mitt i
ett ord för dessa övriga fall. ;-)
Asteriskerna
markerar att jag inte är helt säker på om ordets form i dialektuttalet är korrekt
och håller på och ska kolla upp det.
Ords böjning
skrivs ut bara med ändelser i vanliga fall. Då ska ändelsen läggas till ordets
stam. Det innebär oftast att en ensam vokal på slutet får plockas bort innan
ändelsen läggs till (ändelsen – betyder att ingen ändelse ska läggas till
dock). I några fall kan man bli tvungen att ta bort lite mer (t ex -ed), men
det är då förhoppningsvis uppenbart. Framför ändelsen markerar jag också om den
melodiska accenten i huvudordet ska ändras, t ex så här till akut accent: ´-ed.
Jag markerar med plus-tecken om vokalen måste fördubblas, t ex så här: +-t. m:
markerar att adjektivet har en alternativ form som kan användas i reale. Om
ändelsen inte har en markerad accent betyder det helt enkelt att ingen accent
ska skrivas ut (gäller förstås inte cirkumflex-accent). När huvudordets stam
förändras så skriver jag ut hela den nya formen.
1. Artiklar och substantiv
en en/ênn
ett itt/êd
Bestämd form är ofta -ed (jämför svenska: -et). Pluraländelse är ibland
-a (jämför svenska -ar). Då är bestämd form plural -ana (jämför svenska -arna).
Pluraländelser kan också vara -ôr (jämför svenska: -er och -or). Då är bestämd
form plural -ôrna (jämför svenska -erna och -orna).
Ansikte annsájte
Arbetet Nyheterna Arbájjed
Backe *bâke,
-en, -a, -ana
Baksmälla bâgrús,
-ed – ”ja gåur liasomm i bâgrús”
Barn *bâûrn,
´-ed
behändig, praktisk; känslig, mottaglig, läraktig
*nimm,
nimmor, nimmt(?), nimma (?), -are, -ast (î)
biskop biskópp,
-en
bok
*bog
bonde *bone
bro, båtbrygga bro,
´-en, -or, -orna
byxor bojsa,
-an, -or, -orna (används vanl i plural)
cykel sy´kel,
´-en, sy´y´kla, ´-ana
dansk dansk,
´-en, -a, -ana/di danske
del del,
´-en, -a, -ana
dag dâ,
-n, -, -na
dialekt dialétt
(m), -en, -or, -orna
distrikt jestrítj,
-ed, -, -en (î)
dörr dorr,
´-en, -a, -ana
far fâr,
´-en, -a, -na; gen: fãrses
farfar fáfforr
fartyg *farrtójj
folk folk,
´-ed
Folkpartiet Fólkpartied
framme, framända framménne,
´-n, ´-a
fråga sporsmåul,
-ed, -, -en (rr)
fågel ful,
pl: -a
gata gada,
-an
granne nabó,
´-en, ´-a, ´-na
hem himm,
´-ed (î)
hjärta jarta,
-d, -en, -en
hus *hus,
-ed, -, -en
huvud hoed,
-ed
hälsning helsning
(î, ll)
hög *hojj
höst hyst
(bröd)kaka/bakverk kâga, -an, -or,
-orna
ingång inggóng,
pl: ´-a (î, å)
krog kru
kvinna/hustru kvinga,
-n, -or, -orna (î)
kyrka tjorka,
-an, -or, -orna (rr)
kött tjyd,
´-ed
lag, sällskap lav,
´-ed
land lann,
´-ed
landsting lánsting,
´-ed (î, nn)
ljus ljus
(få) lov (fåu)
lâw
lärare lærare,
-en, -, -ana el skolemestare el méstor
lögn lojn,
´-en
lördag (jordag) jórrda
mage mave,
-en
man mann,
´-en, -a, -ana
mat mâd
mening mening,
-en (î)
minne minge,
-ed (î)
mjölk miltj,
´-en (î, ll)
mode mod,
´-en
mor, "min hustru" mor,
´-en, -a, -ana
morbror mobbròr,
´-en
mord mûrd,
´-en (rr)
morfar mófforr,
´-en, móffra, ´-na; gen: móffors
morgon mãren,
mârnen, mârna, mârnana
mormor mórrmorr
moster mósstorr,
´-en, mósstra, ´-ana
mål, tal, uttal, språk måul,
´-ed
måndag mónda,
´-an, ´-or, ´-orna
mölla mylla,
-an, -or, -orna
möte, sammankomst møde, -ed, -
namn *namm,
´-ed, -, ´-en
nummer *nómmor,
´-ed, ´-, ´-na
nyårsdagen *nyåursdã
(alltid obestämd form)
nöje *nojje,
-ed, -, -enen
onsdag *ónsta,
´-an, ´-or, ´-orna, i óónstes (nn)
ord or,
´-ed, -, -en – ”va stor i óren”
plats, anställning plass,
´-en, -or, -orna
pojke *påug
regn rajn,
´-ed (jj)
regnskur iling,
-en (î)
riktighet *rajtihed
sida sia,
-an, -or, orna
sill sill,
´-en, ´-or, ´-orna (î)
skog skâw,
´-en, -a, -ana
skoj, roliga saker skojj,
´-ed
skola skola,
-en
skräp *møg,
-ed
skåning skåuning,
-en, -a
Skånska Dagbladet Skonskan
Släkt *slajt
Smak smâg,
´-en, -or, -orna
Snö sny
Sommar sommar,
-en, somra, somrana
Spettkaka spiddekaga,
-an, -or, -orna (î)
Språk *snakk
Stad stâ,
stãen?, stær, stæ´rna (rr)
Sten sten,
´-en, -a, -ana
Struntprat *hams
Student stûdént,
´-en, ´-or, ´-orna (nn)
(en kort) stund (itt
lided) granne (î)
stycke stitje,
´-en
Sydsvenska Dagbladet Snéllposten
i sällskap med i lav
(mæ)
göra sällskap, slå sig samman:
ledja
lav
sätt sett,
´-ed
söndag sy´nda,
´-an, ´-or, ´-orna, i sy´ndes
tid; oro, förvirring, uppståndelse:
tid
(tit ffr ord som börjar med ), ´-en, -or, -orna
tidning tining,
-en, -or, -orna (î)
tjenst tjehnst,
tjéhnsten, -or, -orna
tålamod tôlamod,
-ed; plural finns ej
torsdag tåursta,
, -an, -or, -orna
torsk tosk,
´-en
vagn vojn,
´-en, -a, -ana
vatten, regn vann,
-ed
vind, innertak lâwt,
´-ed
wienerbröd vínorbrø,
-ed, -, -en
vinter víntor,
´-en, vintra, -ana (i fjor víntors) (î, nn)
vår framtíden,
i framtíds
vänlighet venlihed,
-en
år åur,
´-ed, -, ´-en
äpple ehble,
-ed, -, -enen
öga yja,
-ad, -en, -enen
önska ngn gott nytt år helsa ny´åur
önskning ønskning
(f), -en, -a, -ana (nn)
2. Adjektiv
En hel del adjektiv har en grundform på -i. Den obestämda adjektivformen
är antingen identisk med grundformen eller har ändelsen -or.
Den obestämda adjektivformen i singular är ofta gemensam för maskulinum och
femininum. Den kan då antingen vara identisk med adjektivets grundform eller ha
ändelsen ´-or som ursprungligen bara vara en maskulin ändelse. Ändelsen i
neutrum (samma som för adverb) är -t. I pluralis: -a (Lech 1925, s 55-57)
Ändelserna i denna uppställning listas som följer: grundform och
obestämd adjektivform för maskulinum och femininum, alternativ obestämd adjektivform
för maskulinum och femininum (inte alltid med), form för neutrum, pluralform,
semikolon, komparativ och superlativ.
För en vanlig kategori adjektiv som slutar på -ig på svenska är ändelserna
-i eller -or, -et och -ia; -iare-, -iast på standardskånska.
All all,
m: ´-or, -t, -a
betänksam, försiktig; ängslig, rädd; trist:
forrhúeli
blodig bloed
blyg blojj
dimmigt dimmed
dryg drojj
dum dûmm,
-t, -a – ”det var dumt av dem dær jore di dûmmt”
dyr dyr,
+-t
dålig dolli,
m/f: -or, -et, -ia; -iare/sémmor, -iast/semmst
ensam ena
...bara med honom ...me hann
ena
farlig *fâhrli,
-et
fattig fatti,
-et, -ia
fisk fisj,
´-en (î)
fjantig, löjlig fjanted,
-et (?), -eda
framstående frammstå´ûene
främmande frammad,
-ade
full (också drucken) fûll, -t
färdig færi,
-et
förarglig, retsam forrárli/forrárjeli,
-et (rr)
god go,
gott, goa; goare/béttor, goast/best
glad glâ,
pl: glâa (goare,
goast=välsmakande)
halv hal,
+-t
hög hojj
jul, hjul *jul
jävla jæhvra
– ”itt jæhvra svin te hûng”
kall koll,
-t
klok, förståndig forrstóndi
konstig *kûnsterfared
kulle *kûlle
liten liden,
lided, småu; mingor; lille (î)
lång *lûng,
laûnt, lûnga (?); læhngor, læhngst
långsam, tidsödande, om ngt arbete:
sensamm,
-t
lätt lett,
´-or, -, -a
löjlig lojjeli,
-et
mjuk mjug,
-t, -a, best form: di mjuge
mycken mèen,
mèed, monga
möjlig mojjeli,
-et
nykter *nojt,
´-or
nöjd nojd
ond on,
+-t, -a – ”ha ohnt omm”
onödig *ûnø´di,
m: ´-or, f, n: ´-et, ´-ia; ´-iare, ´-iast
rik ridj
riktig rajti
rälig ræ´li,
ræ´let
sen *sen,
sehnt, sihst
skuld *skûll
sjuk *sjug
slö, fuktig *slojj
snål noga,
nûtt
stor stor,
´-or, +-t, -a; stórre, storrst
sömnig sømned
tjock tjokk,
´-or
tråkig *tjesam
trög *trojj
trött trett,
(trött på, ledsen): tje, -a (aw, pû)
tvungen tvûngen,
-ed, -na
vanlig vâûnli,
-et, -ia
verklig, veritabel; duktig (på):
redi,
-et (te)
vänlig venli,
-et, -ia (nn)
tillräcklig *terékeli
3. Adverb
aldrig alri
(ll)
alls als
(ll)
alltid *stesse,
állti
bakom bâg
omm
bara borra
bland (annat) blant
(annad)
bra brâ,
bettor, best
bort henn
borta borte
borta vid henne
ve
båda båua
både...och bo...å
dit did
– ”hûnn fyllde mi te did (hon följde med mig dit)”
då dô
dåligt dollet,
várre, varst (vársta) (rr)
– jag går dåligt ja e
dollet gåuenes
där , t ex form. Subj dær/darr
emellan imellom
emellertid, undertids allt sô
emot imód
fastän ennsjýnt
flera flere
fort fohrt
fram framm
framåt *frámmad
framåt frámmforr
(sic)
förbi forrbí
förr *før–
*”før i *vâûrden”
förstås forrstóss
förutom méren
ganska *rett,
rettsåu
(inte) heller (ente)
ihéllor
heller héllor
helst helst
(utan ad)
här harr
(bet: hær)
i morse i
morres
i morgon bitti *i
mãren titia
icke itje
(mer emfatiskt än 'ente') (î)
ifrån ifråú
igen, kvar, ännu, tillbaka
ijénn
– *”i dâ bler de vahrmare ijénn”
(komma) ihåg kûmma ihú
in ing
(î)
innan, förut ingan
(î)
inte ente
ju ju/jû
(alltid sist i satsen)
ju – desto te -
te
just *
jämt och ständigt *for jemt
kanske metró
lagom lâgom
lika lia
lite, i viss grad litt,
lítta (î)
länge læhnge
minsann minnsánn
mycket mèed
många *monga
(å)
(på) många platser mongastens
(å)
nedan najjan
ner nør
nere nøre
nog nokk
nu nu
nära, nästan, nära på nær, némmor,
nemst
nästan nær
också ósse
ofta (titt) titt,
tiare, tiast
olyckligen ûlýtjelia
(vahrmt)
plötsligt, häftigt, tvärt akáva
(rehnt)
redan *âlt,
redan
sedan sin
– ”i agósti va de åur (i augusti var det ett år sedan)”
småningom *ettehóns,
litt ette litt, mæ tiden, pø omm pø
snarast *mæ
di fosta
snart rettnu,
snâûrt
så sô
tidigt tilia
tydligt, självklart tydlet
tyvärr tess
várre
under tiden *óngor
tíden
ungefär i
lav ve, ve lav, nåud sô næra, ommtrént
upp *
ut ud
ute ude
verkligen *varkelien
väldigt, oerhört *sô dant
åt ad
åtminstone entelins
ända enna
ändå *
ännu (fortfarande) *enú, inú (î)
äntligen entelien
(î)
öster ýstor
4. Räkneord
grundtal ordningstal
noll
ett itt
(foste)
två tvåu
(ãûndre, f & n: ãûndra)
tre tre
.
sju sju
.
nio nie
.
tolv tôl
.
tjugo tjuge
.
åttio ótteti
två eller tre (obestämt mindre antal): *toltre, tûltre
tre eller fyra trellefìra
5. Pronomen
Pers. pron subj.form
– stark obj.form – svag obj.form – poss. form
Jag jâ
– majj – mi – min, mitt, mina
Du du
– dajj – di – din, ditt, dina
Han hann
– hann/hanom – ên/n – *
Hon hûnn
– hinge (î) – na – *
Den denn
– denn – denn – *
Det ded
(obet: de) de – êd/d – *
Man mann
– sajj – si – sin, sitt, sina
Vi vi
– voss – voss – våur, våurt, våura
Ni I
– jær – *jær/jarr, jæhrt, jæra
De di
– domm – * – dorras (också refl)
Interrogativa pronomen (h uttalas inte i Lûngadialekten, v uttalas inte
östra Skåne)
Vad hva
Vem hvimm
(somm helst) (î)
Vilken hvítjen,
-ed, -a (î)
var, vart *hvåur
när *nær
hur håur
hurdan, hurdant *hvódden
varför hváfforr
Övriga pronomen
den där denndárre,
fem: denndárra, n: dedárra, pl: didárre
denndárrade,
neutr: dedárrade
detta *ditta
(î)
därför (så) défforr,
défforrse
en, någon ên
ingenstans ingenstens
(î)
inget inged
(î)
ingenting ingenting
(î)
man I mann
man II ên
någon nåun,
nåud, nonna
någonstans *nåúnstens
någonting *nåunting
(î)
som somm
somliga, vissa somma
sådan sódden/sónnen/sonn,
sonnt, sónna (dær)
varenda, vartenda varrinda,
vartinda (î, nn, rr)
vilken sítjen
(î)
6. Verb
I Lûngavarianten av standardskånskan finns inte Nord- och Östskånes pluralformer
på verb utom i imperativ. Imperativ pluralis ändas på –r i dialekterna i bl a
Torna och Bara härader (Ingers, 1939, s 39).
Svaga verb:
Lech (1925, s 121-133) delar in de skånska verben i fyra konjugationer. Denna
framstälning följer det mönstret:
1:a konjugationen (-a, -ar, -a, -ad):
akta ajta,
-ar, -a, -ad
arbeta *arbájja,
-ar, -a, -ad, -anes
använda, begagna, nyttja
nytja,
-ar, -a, -ad
blanda blenna,
-ar, -a, -ad
bruka, pläga *plaja,
-ar, -a, -ad
börja borja,
-ar, -a, -ad (rr)
cykla sykla,
-ar, -a, -ad
flytta sig skûbba,
-ar, -a, -ad si
fråga I fråuga,
-ar, -a, -ad, -anes
gissa *jetta,
-ar, -a, -ad, -anes
kalla kalla,
-ar, -a, -ad, -anes
kasta kâûsta,
-ar, -a, -ad, pass: -as
knåpa/fuska (med) klydda, -ar,
-a, -ad
kolla, granska gransja,
-ar, -a, -ad
lita (på) *lida
(pû)
lugna sig *tôla
si
modernisera mûddeséra,
-ar, -a, -ad
prata prâta,
-ar, -a, -ad, -anes
regera *redjéra
regna *rajna,
-ar, -a, -ad
roa sig mora,
-ar, -a, -ad si
smaka *småuga,
-ar, -a, -ad (el: -or, småugte, småugt)
snacka snakka,
-ar, -a, -ad, -anes
svara (på) svâra
(te)
tala tâla,
-ar, -a, -ad, -anes
titta (ette = kolla) titta,
-ar, -a, -ad
tvinga, nödga *nø
uppfostra *fûstra,
-ar, -a, -ad opp
vakta *vojta
önska ynska,
-ar, -a, -ad
öppna ypna,
-ar, -a, -ad (pp)
”de brugas pû denn tíden” (så brukade man göra)
”vara sysselsatt med: ”va i lav å ”+ inf
”sô fohrt hann va dø, sô...”
2:a konjugationen (-a, -or, -de, -d)
betala betãla,
´-or, betãû´lde, betãû´ld
drömma *drimma
(î)
heta hidda,
´-or, hidde, hitted (î)
pass.
(= påstås): hiddas, hiddes; hiddes, ? (î)
hålla *holla
hålla
på: *”somm holt just (?) pû å skûlle...”
höra høra,
hør, høhrde, høhrd
lära (sig) [t ex hantverk]:
*læra,
lær, læhrde, læhrd (si)
spörja sporja,
*spôr, spohrde, spohrd (rr)
ställa stella,
´-or, stelde, steld (ll)
vara i behov av træhnga, ´-or,
træhngde, træhngd (te)
välja velja,
´-or, vaûlde, vaûld
3:e konjugationen (-a, -or, -te, -t):
bruka, pläga, ha för vana:
bruga,
-ar, bruhgte, bruhgt (å)
byta bytta,
´-or, bytte, bytt
dela *dela,
*, dehlte, dehlt
följa fylja,
´-or, fyllde, fyllt
försöka forrsø´dja,
´-or, forrsø´gte, forrsø´gt
hitta *hitta,
´-or, hitte, hitt
hämta *henta,
*, hente, hent
köpa tjøva,
'-or, tjyfte, tjyft
leka lega,
´-or, lehgte, lehgt
lysa jusa,
´-or, juhste, juhst
läsa lesa,
´-or, lehste, lehst
mena mena,
men, mehnte, mehnt
mäta *måula,
*, måulte, måult
möta møda,
´-or, mytte, mytt
sköta, uträtta sjytta,
´-or, sjytte, sjytt – ”ja hadde sô mèed å sjytta”
äta (högtidligare) *spisa, *,
spihste, spihst
sätta setta,
´-or, satte, satt
tycka tytja,
´-or, tytte, tytt
tänka tæhngtja,
´-or, tæhngte, tæhngt
växa *vojsa
åka âga,
´-or, âûgte, âûgt
4:e konjugationen (-, -r, -de, -d)
bo bo,
bor, bode, bod – boenes
bry sig om bry –
brør si omm
snöa sni,
snir, snide, snid – snyenes
Starka verb:
Det som utmärker starka verb är att imperfektformen saknar ändelse som t
ex flyta, flöt, flutit eller vara, var, varit. Det finns sju avljuds- klasser
(varav en klass saknar avljud). I många fall slutar svenskan på en ändelse -it
och danskan på -et. I skånskan är denna ändelse alltid -ed.
infinit.
Presens, imperf, supinum, p. part:er
vara va,
e, va, vad
ha hâ,
hâr, hade, hatt
bli ble,
bler, ble, bled
bjuda bjuda,
bjúdor, bjød, bjøded – bjøen
bryta bryda,
brýdor, brød, brøded
pass:
brydas, brydes/bryds, brøhds, brødeds
deltaga *deltá
falla falla,
fállor, falt, falled (ll)
fara, rusa fara,
far, for, fored/fared, faren, faranes
fattas fattas,
fattas, fattas, fattas
finna *finga,
fíngor, faûnt, fûnged
finnas fings,
fings, faûns, *fûnneds (î)
få fåu,
fåur, fitj, fåud (î)
fördraga, tåla, uthärda
li,
líor, le, lèed
gå gåu,
gåur, jitj, gåud – gåun (î) – kan också skrivas med gj
ge ji,
jir, ga, jid – kan också skrivas med gj
göra jorra,
jorr, jore, johrd – kan också skrivas med gj
hoppas hoppas,
hoppas, hoppas, hoppads
förstå *forståu,
*forståur
komma kûmma,
kû´mmor, komm, kûmmed, kômmen, kômmed
kunna *kûnna,
kann, kônne, kônnad, kômna
ligga, vistas lidja,
lídjor, låu, lidjed, lidjanes (î)
lyssna *lyss,
lyddes, lyss
lägga *
läsa *lesa
minnas *mingas,
mings (î)
"måsta" fåu,
fåur, fitj, fåud + tvûnged + inf (î)
*,
motte, motte, mottad
orka, gitta *jida,
jídor, gâd
nå nåu,
nåur, no, nåud
se (ette = kolla) se, ser,
såu, sitt
sitta sidda,
síddor, sâd, sûdded, síddanes (î)
sjunga sjûnga,
sjû´ngor, sjûng/sjûngde, sjûnged, sjûngane
pass:
sjûngs
skola skûlla,
ska, skûlle, skûllad
skriva skriva,
skrívor, skrev, skreved, skreven
slå slåu,
slåur, slo, slad
låta
förstå, under förtäckta ordalag: slåu framm
stå *sto,
sto
säga si,
síor, sa, sajd
säga adjö be
ajø^´
sätta *
ta *tâ,
târ, to, tâd, tân
tröska toska,
tóskor, task, tosked
tåla tôla,
tôl
veta veda,
ve, visste, visst (î)
vilja *villa,
vill, ville, villad
välja *
det verkar (på mig) de
syhns/synas/synes mi
7. Konjunktioner
att, inf.märke å
att, konj ad
därför *dæ´rfor
eller ella
fastän endå´ûn
– ”endå´ûn honn e bling sô vill hûnn resa mæ hid” (î)
för *fôr
medan menn
men mæn/menn
(ad)
nå! nô
när *norr
och åu
om *viss,
omm (*for) – ”sô mann ble ente klog pû
ed, *fôr mann skûlle yngka si yor domm”
8. Prepositioner
av âw
efter ette
från fråu,
(*fôr) – ”ja va fri *fôr skolen tre måunador”
genom ijø´nom
i i
med mæ/mê
på pû
till te/tî
under óngor
upp opp,
ópped
ur *
vid ve
över yor
9. Interjektioner
adjö ajø´
fan fan
(ente + inf t ex)
farväl på er farrvell
mæ jær
goddag igen gûdá
ijénn
god eftermiddag gûéttemidda
god kväll gûkvéll
god (sen) morgon gûmãren
oppad dan
hej då ajø^´
mæ di
ingen orsak de tôl
ente/ingen takk
ja ja
ja det kan du tro du kann
tro ja
ja då ja
mæn
nej næ
nej då næ
mæn
nå nô
oj, vad... o,
somm hann lédjor!
o vad, såsom sítjen
(denn har bled stor) (î)
tack takk,
´-en
tack så mycket takk sô
mèed
varsågod vásse
bra
välkommen (in) *væ´lkûmmen
(ing) (î)
III. Syntax m m
I oäkta sammansättningar (verbfraser) av typen setta ing (sätta in), slåu
itú (slå sönder) så sätter man verbalpartikeln (t ex ing eller itú) efter ett eventuellt objekt och ibland
adverb. T ex:
Sett bogen rett ing! (Sv: Sätt in boken rätt!)
Di slo femm spegla itú. (Sv: De slog sönder fem speglar.)
Prepositionsuttryck kommer ofta först i satsen:
Pû Syngorléen, dær e mèed go mad.
"Jû" sätts sist i satsen:
Dær fåur tvûnged va nonna stitjen, jû.
Pronomenet denn används ofta istället för hann och hûnn för att hänvisa till
människor:
Denn, hann ble fûll ósse.
I förbindelsen av bestämda artikeln denn + adjektiv + substantiv följer (liksom
i hela Skåne och rikssvenskan) bestämd slutartikel: den store sténen, de vida
húsed, där danskan har den store sten, det hvide hus etc (Ingers 1975, p 37).
Källor
Ingers, Ingemar, 1939. Studier
över det sydvästskånska dialektområdet. Carl Bloms Boktryckeri, Lund.
Ingers,
Ingemar, 1969. Skånsk Kontakt. Årg 3,
Nr 2. 1969.
Ingers, Ingemar, 1975. ”Uniformiteten och Skånes folkmål”, i Ale –
Historisk tidskrift för Skåneland, Nr 3 1974. p 31-42.
Jönsson, Gabriel, 1944. Skånehistorier.
Lech, Gillis, 1925. Skånemålens
böjningslära. Carl Bloms Boktryckeri, Lund
Lucazin,
Mikael, 2010. Utkast till ortografi över
skånska språket. http://www.maniskor.se/cls.html.
Rosberg, Gerth, 1996. "Udsocknes", s 90-92 i Särlingar i Skåne. Skånska akademin,
Corona, Malmö.
Sedeslappar. Arkivet vid Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund. http://www.sofi.se/dal.
Wikipedia ”Occitan language”. http://en.wikipedia.org/wiki/Occitan_language#Codification.
Inga direkta referenser i texten, men har använts som inspiration eller
för ordlistan:
* Ingers, Ingemar, 1957. Språket i
Lund. Kungliga boktryckeriet P A Norstedt & söner, Stockholm.
* Kristensen, Kjeld, 1994. Dansk
for svenskere, Kristianstads boktryckeri AB, Kristianstad.
* OSD=Ordbok över Sveriges dialekter,
1991-. Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI).
