tisdag, februari 26, 2008

Harald Gustafsson ljuger

Harald Gustafsson, professor i historia vid Lunds universitet, har skrivit en understreckare i Svenska Dagbladet "Att göra svenskar av skåningar" (2008-02-26). Där skriver han bland annat:

Myten om en brutal försvenskning har det senaste decenniet varit starkast och flitigt brukats av extrema politiska grupper i Skåne, grupper som har hävdat en skånsk nationalitet och särskilt utmärkt sig genom främlingsfientlig högerpopulism. Man har annekterat det moderna begreppet ”etnisk rensning” och menar att skåningarna utsattes för en sådan, vilket skulle ge Skåne rätt till regionalt självstyrelse och avvisande av ”icke-skåningar” idag. Dessa grupper har ofta lycktas väl med att komma ut i medierna och deras tolkning låg 2006 till grund för SVT-produktionen ”Snapphanar”. Den forskning som har bedrivits de senaste åren visar emellertid en annan bild.

Jag utmanar Harald Gustafsson att presentera för oss namnen på dessa extrema politiska grupper. Jag har stor överblick över fältet av organisationer som intresserar sig för skånsk historia, identitet och kultur. Jag har försökt googla på vad åtminstone Skånepartiet skulle kunna ha slängt ur sig, men deras intresse är mest kärnkraft, pensioner och NATO. På ett ställe på nätet ser jag att de kort beklagar vad Skåne allmänt sett fick utstå vid övergången från Danmark till Sverige.

Nej, det är en ren fabrikation att de skulle finnas en sådan flora av högerextrema grupper som arbetat med den retorik som Gustafsson talar om. Lägger man till att de dessutom ofta "ofta lycktas väl med att komma ut i medierna" så blir det helt obegripligt. Högerextrema grupper är tvärtom nästan osvikligt svensknationalistiska och är t ex säkert mycket nöjda över de "överslätande" formuleringarna beträffande försvenskningen som Gustafsson producerar i sin understreckare den 26 februari. Visar det sig att jag har fel och dessa organisationer verkligen skulle existera, så kommer det en offentlig ursäkt till Gustafsson i en uppdatering av denna artikel.

Gustafssons artikel är i flera avseenden en ganska egendomlig artikel. På åtskilliga ställen får man först en hel del exempel på något som man hört om förut från det icke-nationalistiska historieberättandet, t ex att övergången var mycket besvärlig eller att det fanns kulturella inslag i försvenskningen redan på 1600-talet. Sedan "gills" de här exemplen på något sätt inte i slutledningarna. Jag känner igen exemplen som Gustafsson kommer med och har läst många i den genren, så jag skulle kunna utöka listan med ännu fler. Jag talar då om en ganska imponerande samling av fakta från primärkällor. Men i detta fallet är det som om Gustafsson redan på förhand valt att tolka fakta på ett särskilt sätt i sammanfattningarna.

För visst är det här en tolkningsfråga. Var övergången från Danmark till Sverige besvärlig? Det beror på vem i Skåneland under dessa åren du intresserar dig för. Och det beror på vilken tid man tittar på. Det beror på vilka problem som övergången ställde till med som du väljer att lägga vikt vid. Det beror på vad du personligen tycker att befolkningen då borde bry sig om och vad de inte borde bry sig om. De flesta akademiker som ägnar sig åt denna tiden i sin forskning tycks mer upptagna av att (national)ideologiskt enkelt "slå hål på myter" (och därmed generalisera) än att försöka ge den mer nyanserade, faktaspäckade bilden, som jag talar om ovan.

Det är också rätt så praktiskt för dessa att välja vilka företeeler som får och inte får jämföras med dagens situation. Nationalideologiska forskare slår ofta bakut när man jämför etnisk rensing idag och då. "Då fanns inte etnisk rensning", menar man. Gemensamma drag, när de finns, ogiltigförklaras för att de inte skulle berättiga termen.

Men gör en jämförelse: tänk på att t ex termen "krig" gärna används för en förteelse då och nu och det finns inte jättemycket gemensamt. Där finns vissa ideologiska skäl till att vissa temer får användas i båda tidsåldrarna och andra inte, fast vissa drag är desamma och andra inte. Notera alltså när forskare gör sådana här urval. Är urvalet tendentiöst beror det på att de snabbt ska komma till en "slutsats".

Harald Gustafsson ger också exempel på åtgärder från Sveriges sida som han betraktar mest som formella. "Man ville hindra flyktingar från kriget att återvända och i stället uppmuntra invandring från Sverige." I själva verket, säger han, återvände många flyktingar "från Danmark efter kriget och slog sig ner på sina gamla gårdar, medan någon omfattande invandring från Sverige inte kan beläggas." Jag tvivlar inte på att 1600-talstaten var ganska skral på att upprätthålla lagar och regler i jämförelse med en modern stat. Men på ett plan är Sveriges försök och strävanden i sig ett mycket intressant fenomen för försvenskningen av Skånelandskapen. Här fanns tidiga ambitioner! Att svenskarna sedan var kassa på att i praktiken tvinga igenom dem är en annan sak.

Till sist, i en genomgång hans text, kan man notera att Harald Gustafsson menar att följande också är en myt: att mena att "övergången gick lätt och snabbt, eftersom det inte var stora skillnader mellan att vara dansk och att vara svensk och den svenska statsmakten förde en försiktig integrationspolitik." Han tänker väl här på Alf Åberg.

Jag har börjat uppskatta Harald Gustafsson som historiker mer och mer. Vissa av de saker han har sagt har jag i min tur citerat vidare i andra sammanhang. Den här understreckaren var dock inte vad jag hoppades på. Det är tillbaka i de gamla gängorna. Och så var det det där stycket med de påhittade organisationerna...!

4 kommentarer:

Anonym sa...

På søndag kan man opleve Gustafsson m.fl. på Kulturen i Lund. Temaet er Roskildefreden.

Anonym sa...

Om man är historiker specialicerad på Skåne, och samtidigt hoppas på en framgångsrik akademisk karriär, kan man inte ignorera känsloklimatet och territoriet som måste navigeras för att man ska få tillgång till statens kassalåda. Harald Gustafsson är en otroligt kunnig och ambitiös forskare. Du har rätt; hans utspel angående de skånska historiker som gett sig in i detta nationalistiska minfält innan hans egen komet började sin astronomiskt osannolika bana i uppsvensk press är löjeväckande idiotiskt - men han behövs, han är viktig, som en av de få som försökt bryta ned motståndet mot den nationalistiska tolkningen av historien om Skåneland/Skånelandskapen, vilken fortfarande genomsyrar Sverige. Som Gustafsson skriver i förordet är hans intresse "Hur människor ute i de östdanska landskapen berördes av statsbytet [...] hur identiteterna [såg] ut före den moderna nationalismen". Hans motivation? "Den frågan har aldrig ställts" och han säger att detta var "bakgrunden till att jag 1999 tog initiativ till ett projekt kring dessa frågor. Jag fann god respons hos Karl-Erik Frandsen vid Köpenhamns universitet".

Jaha, Gustafsson, hur gick det att få stöd för frågeställningen i Sverige då? Svar: "Projektet erhöll en kortare period ett blygsamt understöd från Øresundsuniversitetets s.k. Broprogram, men har huvudsakligen fungerat utan extern finansiering. Projektet kallades "Østdanmark blir Sydsverige" [...] begreppen i underrubriken står emellertid där inte bara för att fylla sin plats i svenska projektansökningar (som dock avslogs)."

Märk väl: Projektet fick stöd FRÅN EU via Øresundsuniversitet - FRÅN SVENSKT HÅLL, noll och intet. Alla projektansökningar avslogs.

Malte, hur ska man kunna ha en framgångsrik akademisk karriär om man motarbetas av det svenska etablissemanget och dessutom nekas projektanslag?! Tror nån verkligen att de skulle få för sig att uppta i sin centrala gemenskap en historiker som påstår, som Haraldsson gör, att vi "utsatts för tvåhundra års nationell indoktrinering" om han inte klädde det hela i gammal väl inarbetad jargong av huvudstadstypologi..och speciellt om man dessutom (vilket förvånansvärt nog, hrmm, inte framgår så tydligt i SvD) är intresserad av den skånska identitet som fanns här innan nationalismen drog in som en snålvind? Gustafsson skriver: :"Hur såg identiteterna ut före den moderna nationalismen? Den frågan har aldrig ställts." Hans svar? Jo, den såg tydligen ut som något som kan betraktas som förvillande likt en föregångare till dagens regionalism. Folk var trogna sina ting där de hade inflytande och där deras röster betydde nånting, där det fanns en lång tradition av demokratiskt närstyre. De kände ett personligt ansvar mot sina grannar eftersom de inte hade indoktrinerats i dagens artificiella nationalism och inte såg dåtidens statsgränser som begränsningar när de gällde stöd och lojalitet. Deras lojaliteten låg inte hos statsmakten utan i den region där deras beslut och deras aktiva medverkan kunde motverka effekterna diverse kungligheters grymma maktspel över gränsterritorium.

Farliga tankar i dagens klimat då blygsamma steg mot internationella begrepp (såsom "diversity" coh "multiculturalism") och decentralisering måste "motas i grind" som de sa förr när monokulturens identitet hotades.

Om Harald Gustafsson inte slätade över sitt budskap och gjorde en liten bugning inför den uppsvenska myten om att de som intresserar sig för Skånes historia drivs av "patriotism/racism/nazism/etnocentrism" skulle han troligen få fortsätta att försöka slå sig fram utan gemytlighet med pressen och utan stadsmedel till sitt förfogande vid nästa forskningsprojekt. Han måste med andra ord visa sin neutralitet genom att sparka på tidiager försök att finna källor till en skånsk identitet av idag. Man kan inte ignorera nödvändigheten av att det i varje samhällsform måste få finnas någon att lägga skulden på så att samhällets totala förträfflighet kan upprätthållas obefläckat. Bilden av Sverige som världens rättvisaste, mest demokratiska, mest jämlika, mest ickeracistiska land måste naturligtvis omhuldas. Skånemobbing är som en ventil att väsa i.

Om man inte kan få fortsätta att göra "skånsk mylla" till en synonym för "grogrund för extremism" skulle man kanske tvingas uppmärksamma och journalistiskt undersöka högerextremism i resten av riket, speciellt i rikets centrum. Uppländsk nazism, Uppsala- eller Stockholmsnazism, som ett lokalt alternativ till Skånes lokala uppgörelse med skånsk nazism, är faktiskt en konceptuell omöjlighet och fullständigt otänkbart. Tankegången verkar vara att om det kanske förekom där en gång i tiden så var det faktiskt kort och gott "svensk" racism. Att våga föreslå att den upplysta centralregionen med sina kungagravar och sitt ärorika förflutna som "germanernas urhem" skulle kunna ses som en grogrund för racism skulle troligen anses som skrattretande. Om man dessutom övergav idén om vad det innebär att vara "skånskpatriot" skulle det kanske också så småningom anses nödvändigt att uppmärksamma vad "svenskpatriot" är för något och var centralregionens växande högerextremism och främlingshat, såsom våld bland de 2800-4800 nazister som inte finns bland Skånes 200 av landets totalt 3000-5000 sådana grupper, har sin källa? Nej, extremism är bäst och bekvämast beskrivet som en speciellt skånsk och dansk identitetsföreteelse; bara uttalet i sig självt är bevis nog; danska språkdrag är i sig själva en ren förolämpning mot anständigheten (tack och lov var det inte de skånska diftonger som gav kräkanfall i pressen denna gången). Extremism är faktiskt bara ett annat ord för "svenskfientlighet", såsom kritik mot svenska politiker eller mot en viss ideologi, och regionalism är därför ett naturligt utslag av svenskfientlig extremism --- begreppen är praktiskt taget synonyma, som sammanknutna med "en röd tråd" genom historien.

Ja, ursäkta längden. Demokrati och balans är knepigt i Sverige, där en region fortsätter självidentifiera sig med den centrala makten och ser sig som "landet i sin helhet"..och där pressens representanter sitter och suger som fullmatade drönare i masksrosens mitt. Stjälken är ihålig. Det vajar.

MVH,
S.V.

Søren sa...

Der er et direkte citat fra blog-indlægget i den nyeste Weekendavis i en artikel af Bo Bjørnvig. Han skriver bl.a. om Harald Gustafssons kronik i SvD, og citerer ham for afsnittet med "ekstreme politiske grupper". Bjørnvig fortsætter umiddelbart efter:

"Hvilket har fået Malte Lewan Neelsen til at svare: "Jeg udfordrer Harald Gustafsson til at præsentere os for navnene på disse ekstremistiske politiske grupper. Jeg har et stort overblik over feltet af organisationer som interesserer sig for skånsk historie, identitet og kultur. Jeg har forsøgt at google på, hvad i det mindste Skånepartiet skulle have udgydt, men de interesserer sig mest for kernekraft, pensioner og NATO. På et sted på nettet ser jeg, at de kort beklager, hvad Skåne i al almindelighed blev udsat for ved overgangen fra Danmark til Sverige."

Weekendavisen har de på Universitetsbiblioteket i Lund, hvis man skulle bo i nærheden og være interesseret i at læse artiklen i sin helhed.

Ulf P sa...

Ja e gla att du tännde ti Malte, i ditta spörrsmål. Ja hadde å ska ta åpp åmm di harr
fårrsvenskade herrarna po
historiska institutionen i Lund
i min vikkoblog skanelandsbloggen.blogspot.com
9 mars. Rubrigen din e go å både du å Göran Hansson å Herslow har tatt åpp ditta viktia spörrsmål unnår vikkan såmm va. Såmm ja ser de, disse fårrsvenskades bagatellisering a den brutala historien... Mer frå majj den 9 mars. Gott rödet ti, Malte.