tisdag, februari 26, 2008

Statsnationalistisk forskning som "skola"

Fredrik Persson, doktorand i historia vid Lunds universitet, har på ett sätt, det senaste året eller så, tagit över stafettpinnen när det gäller att vara aktiv med att ifrågasätta skåneländsk historiskt baserad regionalism. Det har funnits en del personer på etnologiska institutionen. Historiska institutionen har också flera sådana exempel. Det gäller också ett par namn vid samhällsgeografiska institutionen. Vad forskarna har gemensamt är att man inte är särskilt intresserad av att göra upp med en förkrossande svensk historisk nationalism och vardagsnationalism idag (ett undantag är Försvenskningen av Sverige (1993) av Billy Ehn, Jonas Frykman & Orvar Löfgren, men det är ett separat projekt, som de tyvärr glömde bort i sin diskussion av det skånska senare).

Vi vet att den svenska nationalismen och nationalstatsperspektivet genomsyrar minsta tanke i samhällslivet. Det är kanske den viktigaste sociala tanken i modern historia. Ett exempel på den väldigt ojämna styrkan i kulturer kan man se i hur nationaldagen firas på något hundratal platser i Skåne med fanborg, flaggviftande, marschorkestrar och högstämda sånger till Sverige. Det finns ingen kritik eller forskningsintresse från universitet, tycks det som. Skåneländska flaggans dag firas färemot på en plats varje år (de senaste åren i Burlöv kommun) med betydligt mindre excesser.

Forskarna som jag skriver om har däremot varit oerhört känsliga och ifrågasättande för även mycket små utslag av patriotism från skånsk och skåneländsk sida. Där har skett en granskning som heter duga. Skåneländsk argumentation nagelfars och snedsteg har fått omfattande analys och kritik. Med tanke på det kolossala flödet av svensk nationalism i samhällslivets alla hörn i Sverige år 2008 dyker citatet "Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders." (Luk 6:42) upp i min tanke.

Visst har man all rätt att koncentrera sig på det man tycker är mest intressant. Men perspektiven i analysen är i övrigt ofta breda och ändå väljer dessa forskare att inte göra den uppenbara jämförelsen med dagens situation av svensk nationalism och alltså att sätta in frågan i sitt perspektiv. De använder sig av en ganska våldsam kritik där de gärna blandar in företeelser som fascism och rasbiologi (!) - utan att skämmas ett dugg för att man använder guilt-by-association som främsta debatteknik.

Den ensidiga granskningen och de ensidiga perspektiven gör att jag känner att jag kan sätta etiketten "statsnationalistisk" till sin karaktär på denna typ av forskning. Den ende forskaren som överhuvudtaget någonsin (kort) diskuterat detta som ett möjligt problem för sin egna skånska regionalismkritiska forskning är etnologen Fredrik Nilsson som gör det i "Regional extas" i Nord Nytt - Nordisk tidskrift for etnologi och folkloristik. Nr 83. April 2002. Samme person är i samma text ganska öppen med att kulturforskare naturligt bör hamna i en "polemik mot mikronationalisternas projekt". Därmed blir denna "forskning" snarare en ideologi och en politisk rörelse i sig, kanske en typ av kultiverad nationalistisk modern rörelse.

Fredrik Persson tar i sin artikel "Myten om det kuvade Skåne" visserligen upp problemet med generell nationalistisk historieskrivning, men när det handlar om nutid får man intrycket att det enbart är den skåneländska regionalismen som står för att blanda historia och nationalism. Triumfkorten i artikeln ska troligen vara "ett par grundläggande antaganden" som "den nya forskningen vilar på". Det ena är att etnicitet var något annorlunda på 1600-talet (men fanns). Det andra är att den tidigmoderna staten var en mer splittrad stat än den "moderna enhetsstaten". Jag är inte imponerad. Att det finns skillnader mellan 1600-tal och 2000-tal förvånar mig inte. Vad jag tycker är intressant är det som trots allt var ganska lika.

Harald Gustafsson talar i Gamla riken, nya stater från 2000 om en känsla i de nordiska staterna under sen medeltid och reformation av att tillhöra ett gammalt rike, genom historia och traditioner skilt från de övriga. Vanligt folk i Danmark, Norge och Sverige hade en egen separat identitet. I en doktorsavhandling 2000 Ett fattigt men fritt folk av historikern Jonas Nordin i Stockholm är en av de viktigaste slutsatserna att man i Sverige betraktade sig som svenskar redan på 1600-talet.

Hur som helst, när man följt debatterna under åren, så börjar man ana en del mönster. Det finns en löst sammansatt "skola" för forskning inom universitetsvärlden på flera institutioner som delvis liknar en politisk rörelse. Dagens nationalistiska situation ifrågasätts inte utan betraktas mer eller mindre som "naturlig". Förändringar i perspektiv på vilka vi är och om saker och ting kunde varit annorlunda granskas hårt och jämförs med de mest misslyckade extrema politiska projekten under 1900-talen. I praktiken har man köpt nationalismens viktigaste tanke: just att den inte får ifrågasättas. I alla fall inte den version som råder i samtiden.

6 kommentarer:

Anonym sa...

En intressant kommentar till Sydsvenskans artikel. I Sydsvenskans artikel antyds det dessutom att den historiska forskningen lyckats skaka av sig ett nationellt ok. Av vad jag hört från historiska institutionen i Lund så är det knappast fallet. De medel som finns att söka för forskning är fortfarande huvudsakligen för studier av(svenska) nationalistiska, historiska företeelser.

Anonym sa...

Det var väl bara en tidsfråga innan Stockholm skulle ta till brösttoner. Man får väl tolka det som om de börjar förstå Öresundsregionens potential. Universums mitt är kanske inte Stockholm i alla fall...

Søren sa...

Bravo Malte. Din kommentar er lige i øjet. Det er vanskeligt at se at de "nye" antagelser på nogen måde er banebrydende for forståelsen af 1600-tallets Skånelandshistorie - eller andre områders historie. Det virker noget dristigt at bygge sin forskning på bestemte antagelser, når det vel egentlig er den første antagelse, der er det væsentlige emne at forske i. Hvis nu det viser sig at antagelsen er forkert, er al den ”nye” forskning jo lige til papirkurven. Historikeren Benito Scocozza fra har tidligere påpeget i en anmeldelse af Harald Gustafssons bidrag til antologien "Da Østdanmark blev Sydsverige" (Fortid og Nutid 3/2004) er den første antagelse faktisk problematisk eller decideret forkert, men Persson og hans ligesindede synes at hæge uselvkritisk om sin historiemodel.
Jeg synes at du skulle sende din kommentar som debatindlæg i Sydsvenskan. Den er så god, at den ikke kan afvises.

Anonym sa...

De fyra senaste storsvenska artiklarna till firandet av Roskildefreden var bara att vänta. Fredrik Persson
http://sydsvenskan.se/kronikorer/danielryden/article303497.ece
Daniel Rydén http://sydsvenskan.se/kronikorer/danielryden/article303497.ece
Harald Gustafsson
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_911003.svd
Jens Ericson
http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?artikel=1915851
De visar så tydligt på den neonationalistiska hållning en del folk i den svenska eliten har. Det finns så mycket faktafel och direkta lögner att man blir helt matt. Att det sedan dyker upp på själva dagen för Roskildefreden var väl bara att vänta. Att det sedan kommer från Skåne och Lunds universitet själv är ack så förutsägbart.

Anonym sa...

Sydsvenskan har blivit bättre men ibland så visar den upp sitt riktiga ansikte. Tyvärr är Sydsvenskan svenska maktelitens förlängda arm.

Johan sa...

De här svensknationalistiska påhoppen är dock bara positiva i ett längre perspektiv. Vi kommer få samma typ av fenomen som efter Alex Schulmans tramserier... massiv skånsk mobilisering.