Sverige erkände Kosovo som självständig stat idag. Det rapporterar Sydsvenskan i "Sverige erkänner Kosovo" (2008-03-04). Det är positivt.
Frågan i sig är ganska enkel eftersom en generell princip bör tillämpas: det är befolkningen i varje territorium, och ingen annan, som bestämmer det territoriets status. Det är det som ingår i principen om folkens självbestämmande så som jag tolkar det politiskt-filosofiskt. Det är också en omistlig del av demokratin som koncept.
Principen är t o m praktisk på en mikronivå vilket ett extremt exempel visar: även en mindre stad i Sverige borde kunna förklara sig ensidigt självständig efter en folkomröstning. Kruxet är att det kommer aldrig att ske eftersom (1) inte 1 % av invånarna vill det i någon svensk stad och (2) det omgivande landet inte har några krav alls på sig att göra det praktiskt möjligt för staden att förklara sig självständigt. Man kan alltså t ex helt förhindra de nya invånarna att korsa gränsen till Sverige i detta fiktiva exempel; man kan hindra landtransporter av mat dit m m.
Men om vi inte lägger några krav på andra länder att i verkligheten låta länder som utropar sig självständiga fungera som fria, har det då några praktiska konsekvenser?
Ja, icke-våldsprincipen råder ändå. En ensidigt utropad fredlig mikrostat bör aldrig kunna tillrättavisas genom våld, inte heller genom polisinsatser från en annan stat. Överhuvudtaget kräver den politiska moralen att mikrostaten kan ställa de krav de vill på vilka som får vistas inom sitt territorium. Får den inte stöd från andra stater i världen, blir den inte långlivad ändå. På så sätt är detta lite av en "staternas marknad" - den är alltså självreglerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar