Trots Cancerfondens vällovliga syfte är regionala skillnader i sig inte ett problem. För att påstå det måste man förutsätta att det finns något definitivt "rätt" som vissa delar av Sverige inte förstått ännu. Om södra sjukvårdsregionen lägger för lite pengar på Herceptin, som kvinnor med bröstcancer har nytta av, är det det som är problemet, inte i sig att man lägger mindre pengar på Herceptin än man gör i Uppsala-Örebroregionen.En nationell cancerplan och centraliserade beslut i frågan innebär nästan säkert större likhet, ja. Men vem har sagt att de nya besluten blir bättre för att de tas på ett ställe i organisationen (f ö geografiskt antagligen någonstans i Centralsverige som vanligt). Det kan tvärtom bli så att de felaktiga besluten på så sätt får ännu större spridning.
Jag föreslår att Cancerfonden respekterar olika sjukvårdsregioners självbestämmande i dessa frågor och lobbar individuellt mot dessa när man upptäcker förhållanden som man ser som icke-optimala eller rent av negativa.
Använd istället den regionala mångfalden som en styrka. Cancerfonden kan under rådande förhållanden komma att argumentera med sjukvårdsansvariga på följande sätt: "I region B gör man inte som ni i denna region, utan där tycker man sig ha mer resurser att satsa på problem 1 och 2. Hur kan det komma sig? Och från region C kan ni sjukvårdspolitiker lära er att de lösningar ni nu överväger att införa inte tycks ge särskilt bra resultat."
Den centerpartistiske regionfullmäktigekandidaten Ilan Sadé skriver 22/5 en utmärkt debattartikel i Skånskan som argumenterar just mot denna nationella handlingsplan och istället förespråkar ökat Öresundstänkande inom sjukvården, och inte minst när det gäller protonterapi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar