söndag, december 31, 2006

Dokumentären "Snapphanarnas krig"

SVT:s julhelgssatsning Snapphanar har väl inte undgått någon. Filmen består av tre delar plus en dokumentär, "Snapphanarnas krig". Allt kan laddas ner från Internet från länken ovan, i alla fall i en månad till. Filmen ser faktiskt händelserna ur ett skånskt perspektiv och det ser jag och en del andra som positivt. Idag såg jag också dokumentären (som finns att se här). Den var också ok, med en del mindre plumpar i protokollet. Det börjar med killen i studion som presenterar programmet som "1600-talets sydsvenska gerillakrig". Det är dock utanför programmet i sig.

Tre personer står för de tveksamma fakta. Militärhistoriker Peter Danielsson kallar snapphanar för "banditer, helt enkelt" och talar om deras röverier utan att bry sig om att det var svenskarnas nedsättande beteckning på alla som mötte dem motstånd inklusive lokala reguljära förband. Det blir lite lustigt för det är det som historiker Dick Harrison reder ut i inslaget innan.

Danielsson säger också: "För bönderna, spelade det ingen roll om man var dansk eller svensk undersåte. Bara herrefolket var så långt bort som möjligt. Man ville leva i fred. Man ville handla med varann. Man ville gifta sig med varann. Det är ju andra saker som gör att man är tvungen att välja sida." (Det här att man "ville gifta sig med varann" motsägs av etnologen Nils-Arvid Bringéus, se längst ner i detta inlägg.) Försvenskningen var, enligt Danielsson, bara att man vill skapa en "starkare centralmakt vars tentakler når ut i lokalsamhället". Det är en naiv, pittoresk syn på lokalbefolkningen som Danielsson framför förstås. Jag trodde också att den förenklade synen på nationella identiteter som bara något modernt helt fått tacka för sig, genom nyare historiska rön (Harald Gustafsson, Jonas Nordin m fl), men den idén lever tydligen kvar.

"Skåne är ett av de få exemplen i världen där en militär makt har integrerat en region", säger Bo Knarrström, slagfältsarkeolog. Han beskriver enorma skillnader för bönderna mellan Danmark och Sverige (som inte stämmer enligt annan ny forskning jag läst av t ex Kalle Bergman, doktorand vid Historiska institutionen i Lund).

Och Knarrström säger: "Svenskarna, som hade upplevt ett otal bonderevolter, man var mycket mer försiktig med hur man behandlade den lokala bondebefolkningen. Skåningarna gavs samma rättigheter som övriga svenska befolkningen. Man kan tänka sig att en del upplevde den här friheten som någonting positivt. Naturligtvis var det så att de här människorna i till exempel Örkeneds socken som då hade bränt och härjats av svenskarna inte hade hållit med. Men i det stora hela så lyckas ju det här som britterna kallar 'hearts and minds' när man vinner över lokalbefolkningens sympatier på sin sida genom att...uppträda mjukt." Det här blir lite komiskt, mot slutet, när man just sett resten av programmet.

"Forsvenskningen går meget hurtigt i Sverige", säger författare Jens Christian Johansen i historiskt presens (syftar på 1600-talet och början av 1700-talet). Det beror ju förstås på vad man menar med försvenskningen. Språkligt och kulturellt skedde i stort sett ingenting förrän i början av 1900-talet. Att det sedan fanns en passiv acceptans i många kretsar för att Skåne nu för gott skulle tillhöra Sverige är en annan sak. Men vad vet vi egentligen om inställningen hos befolkningen? Det har ju under denna tiden inte varit några opinionsundersökningar vart femte år precis. Ännu idag ville de flesta av Trelleborgs allehandas läsare i en webbundersökning hellre tillhöra Danmark...

Filmen menar också att det inte fanns något som helst stöd för danskarna vid invasionen 1709. Enligt en uppgift jag läst var det svagt i övriga Skåne, men ändå starkt i Helsingborg. Jonny Ambrius i Skåneländsk historiska handbok (s 47): "Vid den danska landstigningen i Skåne 1709 svor bl a helsingborgarna omedelbart och frivilligt den danska kungen sin trohet och fälttåget gick inledningvis riktigt bra för danskarna." Hela Skåne intogs också snabbt utom Malmö och Landskrona. Det borde vara svårt att göra om man skulle ha lokalbefolkningen klart emot sig.

Trots vissa underligheter i dokumentären är resten ganska korrekt. Den är en timme lång och de enda svensknationella tveksamheterna jag kunnat hitta är de som ni kan läsa ovan. Så det är en positiv dokumentär. Andra som medverkar i programmet är historiker Stefan Persson, historiker Jojan Vadenbring, författare Ole Hyltoft, vapensmed Magnus Wiberg, författare Sixten Svensson, författare Uno Röndahl och Örkenedsbo Magnus Rosdahl (som 1985-03-07 ordnade en protestlista/-brev till regeringen för att riksbanken skulle utge 500-kronorssedeln med Karl XI Gustav på).

Om giftemål över gränsen. Nils-Arvid Bringéus säger i Livets högtider (1987, s 78-79): "'Så långt sig göra lät skulle ej någon make tagas i annan församling', omtalar Lasse i Lassaberg från S. Unnaryd. Han tillägger att 'det blir sällan lyckligt äktenskap bland bönder och allmogen, där kvinnan tages från främmad ort'. Under en tid då folkkulturen uppvisade stora regionala variationer, som tog sig uttryck t ex i dräktskicket, kan en sådan uppfattning ha haft god grund.

Något konsekvent sockeningifte har inte funnits på svensk landsbygd, men ett flertal undersökningar visar att äktenskapsfälten var trånga. Gunnar Kvillner visar att flickorna i Algutsboda i Småland visserligen kunde hämta sina fästmän från grannsocknarna, men att avståndet från hemmabyarna därvid endast undantagsvis uppgick till mer än en mil under 1700-talet. Undersökningar i Örkelljunga i nordvästra Skåne visar att giftermålsfälten succesivt vidgades, men också att kontaktytorna hade en bestämd riktning. Giftermål över landskapsgränsen Skåne-Småland förekom praktiskt taget aldrig, men väl mellan skåningar och hallänningar."

20 kommentarer:

Anonym sa...

Den enda anledningen till varför jag såg dokumentären var för att jag ville se hur det såg ut i Dick Harrisons lägenhet. ;)

Anonym sa...

"Snapphanarnas krig" var bland de mer enögda produktioner jag har sett. Svenska härjningar i Skåne framställdes som ett isolerat fenomen och inte ett ljud sades om motsvarande danska härjningståg i exempelvis Småland och Västergötland eller om krigföringens natur på 1600-talet. Det talades om "svenska angripare och danska försvarare" fast exempelvis Kalmarkriget startades av Christian IV med det uttalade målet att återskapa Kalmarunionen. Man blandade friskt Horns krig med skånska kriget och uppmärksammade inte den oerhört fundamentala skillnaden att skåningarna efter 1658 var svenska undersåtar. En skåning som 1676-79 begav sig till skogs och sköt på svenska soldater var därigenom ur svenskt perspektiv landsförrädare och upprorsman alldeles oavsett om han gjorde det av någon slags politisk övertygelse eller av annat skäl. Faktamässigt fanns det åtskilligt att anmärka på, texten från Ravlunda kyrka hade exempelvis förvanskats så att slutet kommit att få en rakt motsatt innebörd i jämförelse med originalet. Talet om att sundstullen skulle ha legat bakom freden i Roskilde var ett annat stolpskott, den tullen var för svensk del avklarad redan i freden i Brömsebro. Andra länder fick vackert fortsätta betala och så även Sverige efter 1720. Något stopp för handel med Danmark blev det heller inte 1660 och någon järnridå gick verkligen inte ner, Helsingborg var en stor in- och utpasseringsort för resenärer mot kontinenten. Att företrädare för olika åsikter fick framträda var utmärkt, men berättartexten var som hämtad ur den mest inbitna nordostskånska lokalpatriotiska litteraturen.

Malte Lewan Neelsen sa...

Tack för en annan syn på dokumentären. Det är alltid intressant att läsa. Dock vill jag kommentera biten om landsförrädare. Skåneländerna måste sägas vara ockuperade ännu 1676-79. Territoriet hade tillförskaffats genom ett erövringskrig och tillhörde under denna tid fortsatt Sverige just genom den svenska krigsmaktens närvaro.

En annan sak: jag tycker inte det är landsförräderi att administrativt gå över i tjänst till främmande krigsmakt. Landsförräderi är för mig att i krigstid låtsas som man är lojal mot ett territorium som ska försvaras, men i smyg ändå arbeta för den andra sidan. Jag tycker, även om det inte är solklart, att NE:s definition på "landsförräderi" stöder mig där.

Jens Persson sa...

Du skriver: Ännu idag ville de flesta av Trelleborgs allehandas läsare i en webbundersökning hellre tillhöra Danmark... Faktum är att samma sak kan säga om Jämtland, fast då Norge i stället för Danmark, förstås. Läs t.ex. norska VG:s artikel Vervet svensker til Norge. Notera att (den aningen skämtsamma) undersökningen gjordes i Åre, som ju inte är känt för att vara Jämtlandspatriotismens bastion precis. (Hur många inflyttade sörlänningar bor det där egentligen?)

Anonym sa...

Ockuperade 1676-1679. Först ett fredsavtal 1658, vilket faktiskt kom till efter att Danmark försökte utnyttja det faktum att den svenska armén befann sig i Polen men misslyckats med detta. Sedan ännu en fred 1660 som bekräftade avträdelsen av Skåne. Därefter hade skåningarna sedan 1664 haft samma representationsrätt som "gamla" svenskar och finländare på riksdagarna och också sänt representanter dit. Om man inte godkänner frederna 1658 och 1660 borde konsekvensen vara att man anser att Skåne fortfarande är ockuperat, vilken av senare freder mellan Sverige och Danmark skulle ha ändrat på det?

Jag har ytterligt svårt att se hur någon regering placerad i den svenskas ställe 1676 skulle ha kunnat uppfatta skåningarnas agerande på annat sätt än som uppror och landsförräderi. Dessutom är det bara att titta vad dåtidens lagstiftning hade att säga i ämnet. I Kristian V:s norske lov från 1687 sägs till exempel i sjätte boken, fjärde kapitlet, tredje artikeln följande: "Hvo, som giør noget Oprør, samler, eller værver, Folk inden, eller uden Lands, giør Stæmpling enten med Indlændiske, eller Udlændiske, imod Kongen, eller Kongens offentlige Fiender enten med Raad, eller Daad, bistaar, være lige Straf undergiven." Med "lige straf" avses det i artikel 1 specificerade avhuggande av höger hand, därefter styckning och uppsättande av kroppen på stegel och hjul. Huvudet och den avhuggna handen sätts på en stång. I sjätte artikeln behandlas den som i krigstid utan att vara tvingad tar tjänst hos rikets fiender. Straff = döden. Att under krig med vapen i hand assistera landets fiender har av alla regimer i alla tider, vågar jag påstå, betraktats som ett av de svåraste brotten man kan göra sig skyldig till. Detta betyder inte att det skulle vara omöjligt att se saken ur friskyttarnas/snapphanarnas perspektiv, bara att historien inte alltid är så svartvit som i dramadokumentären.

Jens Persson sa...

Anonymous, jag håller med dig om att danska och och svenska centralmakterna egentligen var sama skrot och korn i frågan om behandlingen av upprorselement. I Jämtland var danskarna lika grymma som svenskarna, och efter ett århundrade av otal maktskiften så kvarstod endast en mindre mängd jämtar i Jämtland. Den absoluta majoriteten hade antingen flytt eller blivit dödad. Sitauationen i Skåneland, som nästan drabbades lika hårt, är liknande. Men skillnaden är förstås att Skåneland betraktades som en ypperlig trofé av svenskarna, medan Jämtland enbart sågs som nödvändig att erövra för att kunna ta sig an Tröndelag.

Malte Lewan Neelsen sa...

Hm, avtal som en stat med våld tvingas att skriva på är inte giltigt enligt folkrätten. Det gäller t ex Freden i Roskilde. Det avtalet i sig är ointressant (förutom de _praktiska_ konsekvenser det fick). Skåneländerna är idag istället svenskt genom "hävd", dvs att Danmark sedan 1658 inte kontinuerligt har hävdat rätten till territoriet efter erövringen av detsamma. På så sätt anses de genom sin tystnad ha accepterat övergången. Folkrättsligt finns inget _avtal_ där Danmark frivilligt kan ha ansetts avstå Skåneländerna. 1676-1679 hävdade Danmark förstås ännu rätten till Skåneländerna.

Vad beträffar landsförräderi redogör jag för min och, vad jag tror är, en modern tolkning av begreppet. Det har säkert funnits agerande inom en befolkning som ligger nära s k "landsförräderi" och som tidigare av många (enligt mig, repressiva) regimer har tolkat som ett brott. Jag anmäler min oenighet med sådana tolkningar. (Jag menar alltså att landsförräderi är ett särskilt brott, men inte att gå över till fiendestyrkorna i sig. Skillnad.)

Jag har dessutom en ganska värdeobjektiv inställning, dvs att vissa brott är brott oavsett plats eller tidsålder.

Anonym sa...

"Ett avtal som en stat med våld tvingas skriva på är inte giltigt enligt folkrätten" - det är mycket intressant tolkning. Den innebär ju nämligen, vågar jag påstå, att alla fredsavtal genom historien är ogiltiga. För de har samtliga det gemensamt att en parts militära styrka har visat sig vara sådan att den andra parten inte har ansett sig kunna fortsätta kriget, antingen av rent militära skäl eller av politiska eller ekonomiska anledningar.
När det sedan gäller detta med landsförräderi så är jag rädd att din tolkning är ohållbar. Låt oss hypotetiskt anta att Sverige 1940 hade blivit invaderat av Tyskland. Vid invasionen hade de mötts av enheter ur svenska flottan, av militärledningen utkommenderade för att avslå angreppet. Dessa marina enheter hade dock inte skjutit på tyskarna utan helt enkelt anslutit sig till dem och hjälpt dem komma iland. På en fråga varför skulle då den svenske befälhavaren ha svarat att tyskarna hade erbjudit honom en stor summa pengar, samt att han själv efter mycket grubblande hade kommit på att det nog var bättre om Tyskland behärskade Sverige. I det läget skulle han i Sverige ha betraktats och dömts som landsförrädare och detta helt oavsett om han i hemlighet arbetat för tyska intressen före sin kommendering eller först under själva expeditionen kommit på sådana tankar.

Martin Persson sa...

som bleking hamnar man alltid i situationen att dras med i det skånska, ibland verkar blekinge rentav inkluderas i begreppet Skåne.

Jag har ännu inte sett dokumentären, men ska göra det nu (tack för länken!). Måste dock kort kommentera det du skriver om äktenskapsmönster. Åtminstone i de blekingska skogstrakterna har det varit vanligt med gifte över Smålandsgränsen. Dessutom förefaller de belägg du hämtar från Bringeus mest visa att äktenskapsmönstret i äldre tider var väldigt endogent. att bönder oftast gifte sig inomsocknes medför ju att de sällan gifte sig över landsgränser, men det visar nog snarare på att identiteten gentemot den egna byn/socknen/lokalsamhället var stor, än att det rörde sig om "större" identiteter.

Karl Bergman, som du hänvisar till, kommenterar för övrigt dokumentären i dagen BLT (www.blt.se) under rubriken "SVT gynnar mörka krafter" och via en debattartikel (klicka på "Debatt" i vänsterspalten).

Jens Persson sa...

Malte, du skriver: "Folkrättsligt finns inget _avtal_ där Danmark frivilligt kan ha ansetts avstå Skåneländerna." Personligen tycker jag det intressanta är vad skånelänningarna själva ansåg i frågan, snarare än vad centralmakterna i Köpenhamn och Stockholm hade kommit överens om. Men visst, på 1600-talet var det ju inte folkomröstningar om statstillhörighet som gällde. Idag antar jag det är möjligt med en sådan folkomröstning för t.ex. Skånelands, Jämtlands eller Gotlands del, men tyvärr så har vi ju alla blivit så centraliserade (Stockholm tycks vara 85% snarare än 15% av Sverige, i alla fall i riksstäckande medier) så frågan är om våra respektive landsmän inser att ett upplösande av Sverige som stat är det enda rätta ur ett folkrättsligt perspektiv. En neddrogad människa klagar inte när man sticker honom med en nål.

Bengt Nilsson sa...

Dagens Blekinge läns tidning innehöll något mycket intressant. Man hade gjort en intervju med upphovsmannen Mikael Agaton och i texten fanns den här passusen:

"Mikael Agaton menar att dokumentären är balanserad. Däremot värjer han sig mot språkbruket folkmord och etnisk rensning.
- Vi har inte använt ordet folkmord i speakertexterna. Däremot låter vi Sixten Svensson, som är vrålskåning och har skrivit en bok om Snapphanarna, lägga ut texten och då nämner han folkmord och etnisk rensning. Han är givetvis partisk och driver sin hårt skruvade tes om Karl XI folkmord. Vi låter honom ta plats och ge sin syn, säger Mikael Agaton."

Frågan är på vilket sätt den vanlige tittaren märker vilka av deltagarna i dokumentären som är partiska och driver "hårt skruvade teser". Speakertexten kommenterar inte vad någon av deltagarna säger, de får inte kommentera varandras uttalanden och det förekommer inte någon diskussion dem emellan. Ingenstans i presentationen av programmet sägs att det innehåller "x antal" personer som är partiska och driver "hårt skruvade teser" och de identifieras heller inte. Om Sixten Svensson sägs tvärtom på hemsidan att han är "historiker och snapphaneexpert".

Malte Lewan Neelsen sa...

Beträffande om nästan alla fredsavtal genom historien är ogiltiga, så kan jag väl säga att ja, vill du få rätt genom folkrätten, så är det helt riktigt att det är inte på militär makt, erövring och betvingande som du ska satsa. (Däremot kan det vara mycket effektivt realpolitiskt. Och, under rätta förusättningar, efter en 100-200 år också genom hävden.)

Men det finns ju moderna fredavtal, under 1900-talet som varit folkrättsligt bindande, då man har ansett att parterna inte var under tvång eller våld. Dessa fredsavtal kom ofta till långt efter kriget, med etablerade demokratiska regeringar. För de allierade att ha ett fredsavtal med tyskarna 1945 hade inte varit lönt för någonting. Sådant hade man i gamla tider och var mer "show".

Angående det fiktiva exemplet med befälhavaren för svenska flottan, så kom han ju i sin position genom att förespegla lojalitet. Sedan använde han en sidas (den svenska sidans) resurser genom detta svek till att bekämpa samma sida. Det kallar jag nästan säkert för landsförräderi.

Men minns du "The American Taliban", den skäggige John Walker Lindh, som upptäcktes på motståndarsidan i Afghanistan för några år sedan. Han använde, vad jag vet, inga av USA:s materiella resurser för sitt krig. Han reste dit för egna pengar etc. Han använde sig själv och talibanernas vapen. Han kallar jag inte en landsförrädare bara för att man förväntar sig att han inte skulle komma att tillhöra den sidan. (Däremot tillhör han ju fienden och jag skulle inte låta honom behålla medborgarskapet många sekunder.)

En hel del amerikaner tycker nog instinktivt att han ändå är en "traitor to his country", men jag är oenig på ett formellt plan. USA:s rättssystem är, vad jag vet, fortfarande osäkert på vad man ska göra med honom. Våra snapphanar påminde på så sätt om honom. (Men med skillnaden att de ännu levde i ett ockuperat land, så som jag hävdat.) De hade även egna bössor som, enligt tv-programmet vi talar om, skulle vara vida överlägsna svenskarnas.

Jens Persson sa...

Hej Malte. Jag har nu sammanställt ett förslag till stavning av skåneländska, eller skānelænska enligt mitt förslag, och det är skickat till ditt gmail-epostkonto. Jag har dessutom lagt upp förslaget här för nedladdning. (Dokumentet är 114K stort och består av fem glest skrivna A4-sidor.) Kom gärna med synpunkter! ( Min epost: jepe2503@hotmail.com )

Anonym sa...

Det där resonemanget om fredernas folkrättsliga ogiltighet är ju fullständigt ohållbart. Frederna i Roskilde och Köpenhamn ratificerades av båda parter i vederbörlig ordning. Givetvis var de fullkomligt giltiga. Att inte de berörda skåningarna tillfrågades om sin åsikt är knappast märkvärdigt, den typen av folkomröstningar förekom inte i Skandinavien på den tiden. I Danmark rådde dessutom ett utpräglat envälde, så där fanns det verkligen inte några sådana fora. Konklusionen skulle alltså bli att man egentligen inte kunde sluta fred på 1600-talet - nog ändå tur för befolkningen att makthavarna inte förstod det...

När det sedan gäller sjöofficeren hade han ju inte förespeglat något i det tänkta scenariot. Han kan mycket väl ha begivit sig iväg med helt ärliga avsikter, men väl framme ha övertygats om att byta sida. Dessutom är det bara att gå till den militära strafflagen och dess civila motsvarighet, där omnämns den typen av förseelser under rubriken förräderi. Liknelserna med "amerikanske talibanen" haltar betänkligt eftersom på 1600-talet rådande lagstiftning var mycket tydlig, se exempelvis det jag anförde om Kristian V:s norske lov från 1687. Alla visste vad som gällde. Men du kanske vill hävda att inga lagar gällde i stater med envälde eftersom befolkningen inte hade tillfrågats om lagarnas innehåll?

Malte Lewan Neelsen sa...

Martin Persson, du säger att giftemålen generellt ofta var väldigt lokala. Men om man läser Bringéus-citatet ser man att han redan tagit det med i beräkningen. För det hände trots allt att man gifte sig med folk i grannsocknarna upp till ca en mil. Hans poäng är dock att trots det: "Giftermål över landskapsgränsen Skåne-Småland förekom praktiskt taget aldrig". Vilket jag tycker är en intressant uppgift, om den stämmer.

Tusen tack för länkarna/hänvisningarna till BLT!

Anonym sa...

En smärre korrigering. Danmark blev envälde 1660, men även åren dessförinnan hade "allmogen" obefintligt inflytande.

Malte Lewan Neelsen sa...

I exemplet med officeren tänker jag mig att han bara genom sin roll som officer förespeglar lojalitet. Ska han göra på rätt sätt (moraliskt, och som jag gärna ser som en krigslag) måste han alltså först överlämna/överge till den svenska flottan den svenska krigsmaterial som han genom sin position blivit anförtrodd. Han måste sedan i princip själv bege sig till Tyskland och helst registrera sig i den tyska krigsmakten. Han har ingen rätt att använda svenska militärhierakifunktioner för att tvinga med (beordra) andra (under sitt befäl) att byta sida. På så sätt borde han själv kunna byta sida utan att vara "landsförrädare" och kunna bli dömd som sådan. Istället ska han behandlas som vanlig krigsfånge om han tillfångatas. Något sånt. Men nu börjar jag bli trött på just den diskussionen, som avlägsnar sig från kärnfrågorna. :-)

Anonym sa...

Kärnfrågan är att dokumentären, som också visats av t.ex. Karl Bergmans reaktion, var höggradigt dubiös både till det faktamässiga innehållet och till den tendens som man kunde spåra i speakertexten. I BLT deklarerade dessutom Mikael Agaton att Sixten Svensson var "partisk" och förde fram en "hårt skruvad tes". Att en av upphovsmännen anser att en (eller flera?) av deltagarna kan beskrivas på det sättet är mycket intressant eftersom detta inte alls framgick av själva programmet. I fallet Sixten Svensson presenteras han på SVT:s hemsida tvärtom som "historiker och snapphaneexpert". Med tanke på att SVT ska stå för opartiskhet och saklighet är ovanstående märkligt.

Martin P. sa...

jag ska egentligen inte driva frågan så långt, eftersom den bara flyktigt berör ditt egentliga inlägg, men jag har svårt att se att det är Bringéus poäng att hävda att skåningar inte gifte sig med smålänningar. Bringéus förefaller göra en sammanfattning utifrån annan forskning, och den förefaller endast beröra Örkelljunga (som väl ligger närmare Halland än Småland?). Vilken annan forskning han stödjer sig på vet jag inte, och utan att veta underlaget tror jag det är svårt att dra några slutsatser vidare kring giftermålsmönstret över huvud taget.

Samhörigheten över gränserna omnämns däremot flera gånger i dokumentären, bl.a. i form av "bondefreden". Jag är inte helt inläst på den litteratur du i övrigt hänvisar till (Gustafsson, Nordin mfl), men såvitt jag har förstått är det väl snarast så att det är regionala/lokala identiteter som har förträde framför nationella. tror t.o.m. dick harrison vid något tillfälle i dokumentären säger något i stil med att "svensk var det ingen som kände sig vid den här tiden".

Anonym sa...

Jag kan avslutningsvis tillägga att idag säger Agaton att han inte alls uttryckt sig på angivna sätt om Sixten Svensson. Tvärtom, Sixten S. arbete har varit av stor vikt för programmet och Agaton rekommenderar också "Sanningen om snapphanelögnen."

Jag avvaktar morgondagens variant...