torsdag, januari 04, 2007

Mediedrevet mot skånsk historieskrivning

Efter tv-serien Snapphanar har debatten om skånsk identitet växt sig stark. Jag ska här snabbt redogöra för tidningsartiklar om ämnet. Jag har några generella kommentarer på slutet. Jag hoppas kunna kommentera ytterligare senare.

* "Friskyttar förlorade både kriget och äran" i Helsingborgs dagblad 2006-12-20. Historiker Göran Rystad menar att försvenskingen inte var så besvärlig och att det finns en mytbildning kring den skånska särprägeln.

* "Renässans för Skåne" i Kristianstadsbladet 2006-12-22. Historiker Peter Ullgren är kritisk till historiskt baserad regionalism.

* "Ju längre från Stockholm desto bättre..." i Helsingborgs Dagblad 2006-12-24 (julbilagan, s 20, nästan sist i pdf-dokumentet). Journalist Dan Jönsson är kritisk till identitetsbaserad regionalism, men ser också några få poänger. Stiftelsen Skånsk Framtid, där jag är styrelsemedlem, får sig några icke välförtjänta kängor.

* "Fredrik Persson om 'Snapphanar'" i Sydsvenskan 2006-12-30. Historiker Fredrik Persson är starkt kritisk till tv-serien och särskilt dokumentären.

* "SVT gynnar mörka krafter", "Regissören Mikael Agaton: 'Jag är i en hatsituation'" och "Aningslös historieskildring, SVT" i Blekinge Läns Tidning 2006-01-03. Historiker Karl Bergman är starkt kritisk till dokumentären.

* "SVT:s snapphanar spär på etniska spänningar" i Expressen/Kvällsposten 2007-01-06. Historiker Hanne Sanders är kritisk till berättelsen i sig eftersom den har ett känsligt tema.

För att uttala sig generellt ser jag denna anstormning som ett tecken på dålig tolerans för regionala identiteter i Sverige, i synnerhet en skånsk sådan. (Agaton menar sig t o m befinna sig i en "hotsituation" som ett resultat av serien.) Det är framför allt det selektiva i sådan här kritik som jag vänder mig mot. Jag har nämligen aldrig sett dessa historiker och journalister kritiskt granska svensk historieskrivning eller uttryck för svensk vardagsnationalism. Där finns det etnologer som på ett annat sätt har ryggen fri, som t ex Orvar Löfgren och Jonas Frykman.

Det är underligt att skånsk identitet anses så hotfull även på 2000-talet. Det är oftast ganska modesta krav som framförs från representanter för skånska organisationer med inriktning mot identitet, kultur och historia. Inte sällan är de så modesta att de möts av kommentarer av typen "finns det inget viktigare att bry sig om?". Av någon anledning bygger flera aktörer inom media ändå upp något sorts separatisthot (och främlingsfientlighetshot), som gömmer sig någonstans i nästan varje artikel om ämnet. Reaktioner från etablissemanget är vanligtvis hårda och överdrivna.

Nu har jag delvis varit orättvis, för man måste kunna kritisera enskildheter i framställningar av det skånska utan att bli stämplad som "ond representant för en förtryckande majoritetskultur". De personer som uttalar sig i artiklarna ovan har ibland klara poänger. Men jag tror att man, innan man blir del av ett sådant här mediedrev, ska fråga sig om det inte finns historiska exempel - eller även exempel idag i en hel del länder - som förskräcker och som man ska hålla sig riktigt långt ifrån - jag tycker inte man har gjort det. Kanske man då dessutom börjar stå för mer balanserade kommentarer i dessa tidningsartiklar.

19 kommentarer:

Johan sa...

Jag har hört att snapphanarna var upp till tre meter långa och åt barn, kan detta stämma?

Bengt Nilsson sa...

En av de saker de kritiska historikerna vänder sig emot är faktauppgifter som gavs i dramadokumentären. Det påstods t.ex. att efter freden i Köpenhamn 1660 så stoppades all handel mellan Skåne och Danmark. Man kan bara titta på den stora "Malmö stads historia" eller Oscar Bjurlings avhandling om skånsk utrikessjöfart 1660-1720 för att se att detta inte stämmer. De uppgifterna är lätt tillgängliga i tryck och har så varit i decennier. Man påstod att Skåne, Halland och Blekinge inte berördes särskilt av kriget 1657-58, vilket åtminstone för Halland är alldeles fel. Inte minst danska trupper utövade ett hårt tryck där och tycks till och med ha ägnat sig åt brännande och plundring innan de lämnade landskapet. Samma sak där, uppgifterna finns i tryck. Man läser upp en lättfattlig text i Ravlunda kyrka och snurrar slutet 180 grader så att det blir att svenskarna dränker och slår ihjäl skåningar. Jag förstår inte varför kritik mot uppenbart felaktiga uppgifter skulle vara "hets" mot det skånska. I andra sammanhang hade man ett snävt perspektiv, exempelvis sattes Gustav II Adolfs härjning i nordöstra Skåne inte i relation till att danskarna dagarna dessförinnan hade bränt Växjö och 200 gårdar i närliggande socknar eller att Kristian IV just var på väg in i Västergötland för att bränna där. Nej, istället försöker man få det till att svenskarna var "Nordens gräshoppor", som berättaren sade. Vilken slags gräshoppor var då de dansk-norska styrkor som vid skilda tillfällen härjade i Värmland, Dalsland, Västergötland och Småland? Den typ av vilt svingande historieskrivning som sådana uttryck är ett tecken på tillför verkligen inte någonting. Var finns nyanserna, analyserna, jämförelserna, det bredare perspektivet?

Bengt Nilsson sa...

Låt mig lägga till att de kritiska historikerna måhända är rädda för att den här typen av sakligt felaktiga uppgifter, spridda på ett sätt som gör det svårt för en oinvigde att avslöja, kopplat med skäligen "inflammatoriska" yttranden som "Nordens gräshoppor" och ett snävt perspektiv ska ge vind i segeln åt diverse dunkla krafter. D.v.s. att det i olika forna gränsområden mellan Sverige, Norge och Danmark ska få fäste stämningar som man kan se i nationell propaganda från den tiden som länderna regelbundet låg i krig med varandra. Historikerna undrar förmodligen om det verkligen är en utveckling vi vill se. Förmodligen tycker de att sakligt korrekta uppgifter vore en bra start och att något bredare perspektiv, med resultat från modern forskning, heller inte skulle skada.

Ilan Sadé sa...

Jag har skrivit några rader om saken här:

http://ilansade.blogspot.com/2007/01/mediedrev-mot-snapphaneframstllning.html

Det är fullt möjligt att man har slarvat med enskilda fakta i dokumentären, vilket givetvis aldrig kan försvaras. Men de harmsna historikernas kritik handlar om någonting helt annat.

Malte Lewan Neelsen sa...

"Jag förstår inte varför kritik mot uppenbart felaktiga uppgifter skulle vara 'hets' mot det skånska", säger Bengt.

När jag läser Fredrik Persson och Karl Bergmans kritik ser jag nästan inget som har att göra med kritik mot sakuppgifter. Bergman nämner att han inte menar att det finns belägg för en järnridå i Öresund efter 1658. That's it. Persson kommer inte med någon sakuppgiftskritik överhuvudtaget. Så det är inte en diskussion om sakuppgifter som jag vänder mig mot. Jag hoppas fördjupa mig - början finns i blogginlägget ovan - i min kritik av deras kritik senare på denna blogg.

Jag tror att en historisk identitet är bra för ett land, för en region, för en stad och t o m för en förening eller en person. Att beskriva ett områdes historia är därför positivt. Det kan även vara nyttigt för de som inte bor i området att se det perspektivet. Det är ju den stora behållningen med serien om Snapphanar. Däremot ska man däri inte förtiga komplicerande uppgifter, t ex hur vanliga företeelser, t ex det vi dag kallar krigsförbrytelser, var under en viss tid. Eventuell generell frekvens förändrar dock inget av brottet i sig eller människornas lidande. Att se deras perspektiv är bra.

Låt mig citera förordet till den senaste Asterix (!), Åter till Gallien/Himlen faller ner över hans huvud, som jag bara råkade stöta på igår. Det märks att det kommer från kontinenten för de ligger lite före oss i vissa delar när det gäller att kasta av sig nationalstatens ok: "Nu för tiden, då Europa-tanken står i fokus för den unga generationen ger en regions kulturella och språkliga mångfald människor förankring på ett naturligt sätt."

Bengt Nilsson sa...

Det är ju bra att vi tydligen är överens om att texten i Ravlunda kyrka var förvanskad, att det inte blev något stopp för handel över Öresund och att det därmed inte heller gick ner någon järnridå över Öresund. Vi är tydligen också överens om att kriget 1657-58 drabbade Halland rätt hårt, bl.a. genom de danska truppernas insatser. Det är ju trevligt, eftersom dokumentären påstod motsatsen. Den fråga som följer av detta är förstås om en dokumentär med påtagliga faktamässiga brister kan anses vara bra. Är det kanske så, att så länge den visar att skåningarna var offer, danskarna på det stora hela rätt hyggliga och svenskarna helt igenom onda, så får man acceptera några sakfel? Personligen undrar jag hur reaktionen hade varit om det t.ex. hade påståtts att friskyttar/snapphanar lät avrätta alla vuxna män i Örkened - hade den felaktigheten också tagits med upphöjt jämnmod?

Malte Lewan Neelsen sa...

Vi är inte överens om allt jag inte svarat på. Jag har inte hur mycket tid som helst för att kolla källor - som bara finns på bibliotek. Ville du hjälpa mig mer där skulle du citera längre stycken från specifika passager i dem. Men jag noterar att dina intressanta källor existerar och kommer att hålla i minne att du hänvisat till dem.

Jag håller med om att det där med en järnridå genom Sundet har man aldrig sett någon källa till. I och för sig är det så i stort sett alla vanliga historieböcker ser ut. Långa berättelser nästan utan några primärkällor. Men det sker ofta mer kritisk granskning när det påstås något som kan leda till att s a s stärka en egen skånsk provinsiell historia. Då är det ofta några som du som är på hugget. Liknande debatter som denna har jag deltagit i ett antal gånger på gamla Usenets tid.

Och ja, enskilda sakfel, i vilken riktning de än leder, tycker jag är underordnat de stora perspektiven i dokumentären. Jag tror faktiskt Persson och Bergman håller med mig på just den punkten. Deras debatt ligger i huvudsak inte där, som sagt.

Bengt Nilsson sa...

OK. Texten i Ravlunda kyrka lästes upp så här:

"Anno 1612 den 4 februari kom de svenske till Göinge härad. Där brände, rövade och ödelagde de 26 socknar förutom kyrkan som de satte i brand. Den 8 februari brände de och den 11 tog man folk och dränkte dem i sjön, förutom dem man slog ihjäl."

I orginal låter det så här:

"Anno 1612 Den 4 Februari kome de suenske ind i giønge Herrid Der Brende røffuede oc ødelagde vid fem eller sex oc tiofue Kijrcke sogner: Den 8 Februari brende Ve: denne 11. Dag bleffue de tappert i gien besøgte aff vorris Kongis folck antastede pa visse sø bade ij hielslagne oc drucknede nogle tiuffue hundrede mend och miste al derris Bitte: som de hafde tagit: C. M. V."

Det i originalet dränkta eller ihjälslagna svenskarna har alltså i dokumentären blivit skånska civilpersoner. Enligt min mening är det ett sakfel som ger en skev bild, men det kanske finns olika uppfattningar om det?

Enligt dokumentären stoppades all handel över Öresund efter freden i Köpenhamn. Det låter onekligen fruktansvärt elakt mot skåningarna. Men tittar man i t.ex. "Malmö stads historia" hittar man det här: Ser man till malmösjöfartens orientering under de första åren efter Roskildefreden, finner man, att den hade en markant inriktning dels mot tyska östersjöstäder och dels mot danska hamnar, framför allt Köpenhamn. Som belysande exempel kan nämnas några sjöfartsstatistiska uppgifter om staden utrikeshandel 1663. Enligt O. Bjurling utgjorde malmököpmännens handelsutbyte med nordtyska hamnar detta år omkring 43 procent av handelsomsättningen, medan den åt Danmark orienterade handeln uppgick till ca 32 %. … Trafiken på den gamla, livligt frekventerade leden Malmö-Köpenhamn upprätthölls liksom tidigare under dansk tid med färjor och småbåtar, men då och då sattes även större farkoster på 3 läster och däröver in i trafiken.” (Malmö stads historia 2, s. 266)

Återigen ett sakfel som ger en skev bild.

Efter 18:39 säger berättaren: ”Man var expert att överleva i en tid då plundring hörde till vardagen.”

Intressant. Vem plundrade när det rådde fred mellan Sverige och Danmark åren 1600-1611, 1613-1643, 1646-1657, 1660-1675, 1679-1700? Hur kan de korta krigsår som bröt av dessa fredsperioder kallas "hörde till vardagen"? Eller vill de göra gällande att det plundrades i fredstid?

Efter 20:47 kommer berättaren in och säger: ”Utan att invånarna i Skåne, Halland eller Blekinge hade varit särskilt berörda av kriget tillhörde det nu det land vars krigsmakt hade ägnat nästan två sekler åt att plundra dem.”

Också intressant då Halland blivit svenskt redan i Brömsebro, om än bara på 30 år. "Nästan två sekler åt att plundra dem" - jag som trodde det rådde fred långa, långa perioder.

Ska jag ge fler exempel?

Bengt Nilsson sa...

Mellan ca 27:00 och 28:00 kommer en lång utläggning om hur skåningar, av sammanhanget att döma under perioden 1660-1675, deporteras till "stormaktskrigen" där de antingen dör som kanonmat eller också går under i sjukdomar.

Det är också intressant, då alla historieböcker jag känner till berättar att det då rådde fred, bortsett från det synnerligen korta andra bremiska kriget 1666.

Men nog låter det bra med "kanonmat", "Nordens gräshoppor", "etnisk rensning", "1600-talets Bosnien eller Libanon" etc. etc. Det får verkligen fram nyanserna i den tidens komplicerade konflikter mellan Sverige och Danmark.

Malte Lewan Neelsen sa...

Jag (försöker) lämna denna debatt nu. Tack för utmärkta källor! Om jag får möjlighet ska jag någon gång läsa de tillämpliga avsnitten i sin fullständighet för att få hela bilden. Jag nöjer mig med att konstatera att det verkar som du har rätt att det åtminstone i praktiken inte var fråga om en järnridå. Det gläder mig för den tidens skåningar. :-)

Bengt Nilsson sa...

Ja, och f.ö. är jag rätt övertygad om att en "högst betydande" del av de som bodde i Skåne år 1658 aldrig hade rest över Sundet och att samma gällde för generationerna före dem. Att dra till Köpenhamn över helgen lär inte ha varit något folknöje på den tiden...

Jens Persson sa...

Det är ganska uppenbart att på den tiden fanns ett antal centralmakter (i Norden med baser i Köpenhamn och Stockholm) som fullkomligt saknade nationalistiska incitament till krigen. Religiösa incitament fanns förstås, men knappast mellan Köpenhman och Stockholm. Istället så fanns den nationella, eller snarare etniska, identiteten på det provinsiella planet. Man var juter, själländare, skåneländare, guter, göter, svear, dalkarlar, jämtar, samer, trönder, nordmän, finnar (naturligtvis ett antal olika gamla finska stammar i Finland) etc. Begreppen svensk, dansk etc. kan knappast ha fungerat som etniska etiketter. Dessa etiketter var skapade av centralmakterna, och jag kan inte se att Köpenhamn skulle vara vare sig bättre eller sämre än Stockholm i det stora hela. Enda skälet till att Skåne förlorade på att övergå från köpenhmanskt styre till stockholmskt var att Stockholm uppenbarligen ligger så oändligt mycket längre bort. Jämför Köpenhamns skamlösa behandling av Island, Färöarna och Norge.

Malte, jag är snart klar med en mer noggrann genomgång av mitt förslag till skåneländsk ortografi.

Joachim Krumlinde sa...

Man kan läsa vidare i Oscar Bjurling Malmö stads historia och finna till exempel:
"Efter att ha framlevt ett decennium under svenskt herravälde kunde borgerskapet i Malmö konstatera att stadens situation allvarligt försämrats. " Vidare citeras ett brev från borgerskapet till fältmarskalken KG Wrangel 1671 "med smärta och beklagan vår goda stads förra villkor så avtaga igenom att handel och kommercierna så nederligga och inga främmande oss besöka att vi befara måste rätt oförtövat bliva ruinerade och fördärvade...". Kapitlet avslutas med slutsatsen: "Redan tidigare hade holländarnas och engelsmännens intresse för handel med Skånes städer mattats och den egentliga orsaken härtill var att de skånska köpmännens möjligheter att utföra spannmål, den ojämförligt viktigaste returvaran, blev starkt begränsade efter 1658 till följd av den svenska statsmaktens målmedvetna strävan att reservera den skånska spannmålsproduktionen för hemmamarknaden." (Bjurling vol 2, p 267)

Bengt Nilsson sa...

Ja, att handeln tog delvis andra vägar är ingen hemlighet. Inte heller att detta innebar försämringar för skånska städer, så var exempelvis Sveriges behov av spannmål för inhemsk konsumtion betydande. Men nu var det inte det som dokumentären hävdade. Där sade berättaren efter ca 24:35: "Genom Sundet dras en järnridå och all handel med Danmark förbjuds." Det är något helt annat.

När du ändå har "Malmö stads historia" framme kan du fortsätta till del 2, s. 389. Där har du en tabell som visar hur det såg ut runt 1730. Det ser inte direkt ut som "all handel med Danmark" är förbjuden, eller hur?

Och som jag tidigare påpekat, det jag efterlyste i dokumentären var nyanserna. Hade man sagt att övergången till Sverige innebar stora påfrestningar för de skånska städernas köpmän hade jag varit helt nöjd. Men dokumentären väjde ju för nyanser, det var "Nordens gräshoppor", "1600-talets Libanon eller Bosnien", "stopp för all handel" etc. etc.

Jens Persson sa...

Fast Bengt, det är nog inte mer än rätt att det överdrivs åt ena hållet något enstaka tillfälle när den "officiella" historieskrivningen överdrivits åt det andra i århundraden. På det allmänna planet så måste vi nån gång göra upp med den centraliserade historieskrivningen, och att överdriva (om det nu är så) väcker i alla fall nyfikenhet hos folk. Hellre tillåtas fara med osanning än tvingas vara tyst.

Bengt Nilsson sa...

Ja du Jens, det där köper jag verkligen inte. Man påstår att en historieskrivning traditionellt sett varit felaktig och snedvriden. Och då ska man bota det genom att vara felaktig och snedvriden åt andra hållet?

Ingen kan väl på allvar ändå mena att "skånsk historieskrivning" ska vara faktamässigt felaktig för att vara bra? Då är jag rädd att den inte kommer att vara någon vidare tillgång.

Vad är det för fel på korrekta fakta och ett allsidigt perspektiv?

Svensk nihilism sa...

Jag tycker att all form av kulturell identitet bör normaliseras, så att människor från alla världens hörn kan bli konsumenter i vårt marknadsekonomiska system.

Jens sa...

Bengt Nilsson, för att upplysa dig, det är 60 år mellan 1670-talet och 1730-talet.

Bengt Nilsson sa...

Det är förvisso 60 år, men järnridån skulle ha funnits kvar mycket längre än så enligt dokumentären: ”Kontakten mellan Danmark och de förlorade östra landskapen stryps helt efter kriget och i praktiken under nästan 200 år.”