Bostadsförbudsförening

Jag ska skriva om något helt annat än det jag brukar skriva om. Eller, är det? Inte mycket till regionalism i alla fall. Det får ses som en berättelse från nutidssverige.

Jag har precis flyttat till en ny lägenhet. Det är en härlig tvåa på bottenplan med underbar uteplats. Den ligger i norra Lund. Jag började, både under budgivningen och efter köpet, att ställa en del frågor om vad man får göra och inte fick göra. Alla de enskildheter som jag frågade om var förbjudet, enligt ordföranden.

Nåja, jag flyttade in. Och tänkte att jag fick ju senare motionera om det som var orimligt. Nu har det gått ett halvår och jag skrev motionerna för några veckor sedan. Jag formulerade sex motioner till stämman onsdagen den 21 maj. Styrelsen hade snabbt skriftligt sagt nej till alla utom två, som den hade modifierat och efter det kunde acceptera i sin förändrade form.

Mina samtal med ordföranden hade i inledningstiden lett till något bizarra slut mellan oss, så jag tänkte att stämman nog skulle ställa saker till rätta. Det handlade ju ändå om vad vi medlemmar får göra. Klart man som medlem tar för sig så långt det är rimligt och ser till att bevaka sina rättigheter. Eh...

Motionerna

Min första motion handlade om en minsta normtemperatur (21°) i lägenheterna. Jag hade nämligen haft konsekventa låga temperaturer under vintern - under det gradtalet - och ville inte uppleva det igen. Jag hänvisade som jämförelse till Lunds Kommunala Fastighetsbolags (LKFs) regler (där just 21° räknas som komfortvärme). Jag ville dessutom att ambitionerna på sikt skulle vara att den som ville kunde få upp till 24°. Jag hänvisade till vetenskaplig forskning om olika människors idealtemperaturer. Där nämns också siffran 24°, högre än så har nästan ingen glädje av.

Första motargumentet var från en dam på stämman som sa att hon minsann inte behövde mer än 18°. Jag tror inte vi kom så mycket längre än så. Jag röstades grundligt ned av stämman, efter att ordföranden upprepat styrelsens skriftliga kommentar - en beskrivning av det rådande läget - som argument några gånger.

Nästa viktiga motion handlade om uteplatsen. Jag kan nog här säga att styrelsen hade fått tuppjuck när den på allvar skriftligt hävdade att uteplatserna inte tillhörde marklägenheterna. Hm.

Efter att jag hade läst styrelsens kommentar för några veckor sedan, diskuterade jag saken i flera samtal med sammanlagt två jurister och två byggnadsförvaltare på JM (som byggde bostadsrätterna). Alla fyra gav mig rätt. Jag nämnde detta på stämman men framför allt valde jag att ordagrannt citera den ekonomiska planen som hade upprättats mellan JM och den byggande styrelsen (interrimstyrelsen) under byggnadsfasen. Där står att uteplatserna "tillhör den aktuella lägenheten". Jag gav referenser och jag gav namn och datum på officiella dokument.

Ordföranden kom till slut så långt att de skulle reda ut det här, men hans sammanfattning var ändå att de uppgifter jag gett inte stämde: uteplatserna tillhörde föreningen. Okej, jag tycker det är rimligt att han inte köper mina uppgifter rakt av på sittande möte, men att han envist skulle sammanfatta sinn sedan tidigare uppenbart felaktiga tolkning var egendomligt. Efteråt hörde jag medhåll med ordföranden i leden bakom mig: "ja, jo, uteplatserna tillhör föreningen, så är det ju". Jag kunde refererat mig blå, ingen ville lyssna.

Det var någon under denna punkt som nämnde utemöbler och halvt uttryckte att man kanske inte skulle behöva styrelsens tillstånd för det (alla med uteplats har redan utemöbler och inte en jäkel har rimligtvis bett om något tillstånd). Men ordföranden ville inte ge några sådana undantag. Däremot formulerade han en negativ princip om att inget på uteplats eller balkong som inte hade tillstånd från styrelsen inte skulle vara tillåtet. Jag vände mig om och repeterade detta långsamt inför stämman och frågade lätt hånfullt om det verkligen var så stämman ville ha det. "Ja, jättebra", svarade man entusiastiskt.

Beträffande en motion om att inrätta avfallstunna för hemelektronik så avfärdade styrelsen den för att det (a) inte fanns plats och (b) att det skulle vara för dyrt. Jag mätte innan stämman och såg att det fanns plats inte bara på en vägg utan två väggar. Jag frågade på stämman ordföranden vad det skulle kosta och det hade man ingen aning om. Ändå var just kostnaden ett bärande argument för att uppmana stämman att säga nej till min motion. Jag fick då själv upplysa om kostnaderna, eftersom jag hade ringt renhållningsverket. Lite besynnerligt det hela.

Tre stenar

Så kom då en (ung?) kvinna från trädgårdsgruppen - med uppenbart alldeles för mycket fritid - med en helt ny kommentar. Någon hade lagt (tre) stenar mellan sin häck och cykelgången. Hon uppmanade förövaren att plocka bort dem. Jag var tvungen att erkänna. Och det var nu som min trovärdighet slutligen blåste bort.

Jag använder stenarna precis utanför mitt fönster för att gå till sophuset utan att förstöra (packa) jorden. De ligger lågt, halvt under jord, och man måste verkligen titta för att se dem. Men det hade tydligen den här kvinnan gjort. Jag sa direkt att, ok, jag skulle ta bort stenarna. Men jag insisterade på att de fick saksöka mig för att hindra mig från att gå igenom där i framtiden när jag skulle slänga sopor. Inge bra, nä.

Nu kom långa förbråelser om illojal jag var om jag tänkte gå mina tre steg där. Skräckscenarier målades upp och man påminde om hur massor av saker förstörts på ägorna för att folk gått/cyklat/åkt bil/tagit in flyttbil på fel ställen. Jag fick t o m serverad den riktiga klassikern "tänk om alla gjorde så!" Men framför allt gick kommentarerna ut på att det lilla leder till de stora katastroferna i världen.

Nu var det dags för en en ny fin vinkel: ordföranden menade att jag riskerade att förstöra häcken om jag gick förbi den (den är i realiteten så långt ut så jag behöver, om jag anstränger mig, egentligen inte alls komma i kontakt med den - bilden till höger). Så nu kom debatten att handla om att häckar visst kunde förstöras om man passerade igenom dem (särskilt med motorsåg, antar jag).

Jag fick på slutet säga att jag tyckte mina tre promenadsteg till sophuset genom häcken var ett i-landsproblem. Jag hade förstås redan förlorat vad jag än sa. Till slut varnade jag för ett allmänt förbudstänkande. Och det är väl snällt sagt, tänker jag.

The coup de grâce

Dessutom gav, efter mina motioner, flera närvarande mig en vänlig varning från att använda utegrillen på min uteplats. Det hade den tidigare lägenhetsägaren nämligen gjort. Flera var överens om att de inte hade velat vara besvärliga genom att säga till henne, men att man tyvärr stillatigande observerat saken. Någon frågade om vi inte kunde få använda en elgrill istället då. Oh nej! svarade någon: matoset riskerade att nå upp till balkongen ovanför.

Jo, just det, ja... Ungefär då kändes det att det var dags för mig att gå hem (nåja, stämman var ändå slut vid den tiden). Ordföranden avslutade med att tala om att alla tydligen inte var eniga att det ska finnas regler, men att det fanns en stor enighet om att man inte kan göra hur som helst i föreningen. Av någon anledning stannade jag inte på buffén efteråt, fast jag planerat det - jag hade velat träffa och lära känna mina grannar - och bokat in mig för maten. Ajabaja mig, illojal igen...

Om fem år - i maj 2013 - räknar jag med att dyka upp på bostadsrättsstämman igen. Då kan väl en del ha flyttat av (och in på ålderdomshem i en del fall) och vi kan se om det går att få en nykter syn på människor, förbud och vad det innebär och inte innebär att bo i samma hus och område. Kanske.

Liten social beslutsanalys

Innan stämman gissade jag att de flesta av mina motioner skulle gå igenom, fast med en del modifieringar. De var omsorgsfullt formulerade och innehöll begränsningar för sin omfattning i sig själva. De var korta, så alla skulle kunna läsa dem innan mötet. Jag hade, i motionerna och på stämman, mycket fakta och jämförelser bakom. Jag gjorde klart att vi inte på något sätt skulle bli unika, om vi antog motionerna, snarare tvärtom. Jag trodde därför att det skulle vara svårt att säga nej. Jag hade fel.

Jag är som skolpolitiker i Lund och ordförande i flera föreningar van vid en viss sorts diskussion och här ställdes mycket på sin ända. Även i min förra bostadsrättförening fanns det, tacksamt nog, unga kritiska personer som tog upp tråden, när argument inte höll.

Jag tänkte att tänkbara invändningar mot mina motioner under denna stämma skulle gå ut på att man var kritisk mot att motionerna la sig i styrelsens arbete genom alltför specificerade riktlinjer. Man kunde tänkt sig att vissa skulle tycka att de visade på dåligt förtroende för vår valda styrelse att sköta en del frågor. Jag var nervös för den debatten, för det hade varit en giltig invändning och jag skulle behövt göra redogöra för vilka problem jag hade haft i diskussioner med ordföranden, vilket tyvärr lett fram till att jag sett mig tvungen att gå motionsvägen. Det skulle lett in på en trist, negativ debatt. Men nej, det var alls inget motargument jag hörde på stämman. Inte uttryckligen i alla fall.

Relaterat till det ovan, kunde jag också tänka mig att motionerna skulle röstats ner p g a att man hade sagt att det jag skrev i motionerna var självklarheter, att jag slog in öppna dörrar. Jag tänkte att jag kunde få höra att det är klart att styrelsen inte lägger sig i vad folk har på sin uteplats, om det inte är extrema saker etc. Att det inte skulle behövas motioner för det. Men det var heller verkligen inget motargument, som jag fick höra. ;-)

Istället tror jag att motståndet mot mina motioner var en kombination av (a) att medlemmarna i denna förening i mycket stor utsträckning följer styrelsens rekommendationer och det räckte att ordföranden ofta bara sa att "vi vill inte ha det så" och (b) en stark oro för att förändra något som helst i ett förbuds- och kontrollsystem som väldigt många tycker skänker trygghet.

Nu ska vi inte överdriva hur många regler det finns i föreningen just nu. Det är, vad jag vet, inte så extremt. Jag tolkar mer att stämman i onsdags i diskussionen inte verkade kunna sätta några begränsningar för sig själv på hur omfattande regler man kan ha och införa. Och att man inte ser som önkvärt att minska förbuden på något område.

Det som jag analytiskt kanske tycker är mest förvånande i det jag beskriver ovan att det är ens egna grannar som ska kontrolleras snarare än att det är ett klassiskt avståndstagande mot en en "ond omvärld". Men kanske funkar det så att kan den enskilde inte kontrollera det onda där ute, så får han/hon försöka kontrollera vad som inne istället (hur ens grannar får agera i vissa sammanhang). Så sker det i alla fall någon sorts kontroll på något ställe.

Till sist

Man får se det positiva med det hela. Jag vet mer om vad mina grannar tycker om saker och ting. Det här var egentligen enda sättet att få dessa uppgifter på vilket tänkesätt de har. Jag får agera därefter och till stor del anpassa mig. Mina åsikter har jag kvar och de hoppas jag kunna få gehör för i framtiden inom föreningen. De presenteras i detta dokument.

Jag åt kvällsmat med ett antal vänner dagen efter och jag beskrev vad jag har beskrivit i detta inlägg. Alla var bestörta över, vad man tyckte var, min extrema bostadsrättsförening. Det var mycket illa, tyckte flera. Historien om de tre stenarna och den förbjudna elgrillen var bland det som gjorde störst intryck. Ett par skulle precis flytta till en ny lägenhet och de blev nu lite oroliga över om de kunde hamna i en förening med liknande tankar. Själv har jag från denna stämma 2008 en historia för mina barnbarn. Och jag hoppas som sagt på att mycket förändras till 2013. Folk kommer och går.

[ Andra bloggar om: förbud, bostadsrätt och bostadsrätter ]