I södra Sverige bor nästan två miljoner människor, det är en rätt stor del av befolkningen, och vi har minst sagt gott om polisiära händelser där en helikopter är användbar.
Samtidigt undrar man över beslutsprocessen. Skåne förlorar en polishelikopter 2007. Plötsligt får man tillbaka en. Har förutsättningarna som Hans Järvestam beskriver ändrats så radikalt under tre år? Eller handlar det till någon del om godtycke och slump? Kan det rent av uppfattas som störande för en grupp människor som bor i en stor region att styras utifrån? När saker och ting "bara händer"?
Och hur vore det om beslutet om Skåne ska ha tillgång till ingen, en eller flera polishelikoptrar togs av regionala politiker eller åtminstone av en skånsk polismyndighet med sin lokala kännedom, sina prioriteringar och sin budget?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar