torsdag, mars 20, 2008

Dialekterna och Öresund glöms bort

Regeringen har i dagarna presenterat betänkandet "Värna språken - förslag till språklag", SOU 2008:26. I förslaget ingår att svenskan ska lagfästas som Sveriges huvudspråk. Trots min oro för allt som kan liknas vid kulturcentralism, så har jag inte så mycket emot förslaget i grunden. Sydsvenskans ledare skriver i "Snacka går ju, typ" (2008-03-20): "om vi har officiella minoritetsspråk, så bör vi i logikens namn också ha ett nationellt huvudspråk" och det är nog en poäng. Kanske lika bra att vi får den här lagändringen nu, som kommer i vilket fall.

Utredningen är noggrann med att uttrycka att svenskans nya status inte ska utgöra ett problem för Sveriges officiella minoritetsspråk, d v s samiska, meänkieli (tornedalsfinska), finska, romani chib och jiddisch (jag tycker f ö att bara de två första, i egenskap av territoriella språk borde ha den statusen). Minoritetsspråken nämns alltså frekvent i betänkandet. Invandrarspråk nämns också.

Vad som inte nämns är dialekter - på ett resonerande sätt. Ordet dialekt förkommer bara tre gånger i texten, i organisatoriska sammanhang.

Sverige har åtskilliga levande skandinaviska dialekter även i den traditionella meningen: med flera frekventa radikalt andra ord och egen grammatik. Älvdalsmålet är kanske det mest kända. Det finns även ett fåtal dialekttalare kvar i Skåne (det inre av Österlen, Bjärehalvön) och lite fler i Blekinge (Listerlandet) och i Halland (Glommen, Morup, Träslövsläge). Det är underligt att föra en diskussion om svenskan som huvudspråk i Sverige utan att dialekterna är med.

En annan aspekt är de nordiska grannspråkens status i gränsregioner. Bör t ex inte danska kunna ha en särskild status i Skåne? Vad händer när våra myndigheter blandar språken? Malmö stad publicerade för några år sedan tillsammans med Københavns Kommune ett dokument "Handlingsplan för samarbetet Malmö/København år 2004 - 2006" skriven på ett öresundskt blandspråk. Tänk om det visar sig att det snabbaste sättet att läsa gemensamma dokument i Öresundsregionen innebär att vissa ord byts ut.

Går dialekternas status och användningen av ett Öresundsblandspråk ihop med den föreslagna lagparagrafen "Språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska." Går skånsk dialekt ihop med lagparagrafen "Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt." Eller innebär det att vi inte kan använda skånska ord i offentliga texter ens om sådana initiativ skulle blir mer och mer accepterade i vår region?

Ökad användning av skånska måste uppstå ur en ganska oreglerad situation innan det kan bli etablerat och i någon som helst mening börja kunna ses som "vårdat". Det gäller ju etymologin bakom varje ord i dagens svenska.

Och, borde inte utredningstexten klart och tydligt tala om vad man menar med svenska? Ingår dialekterna, även de som inte kan förstås av utomstående? När "Svenska är Sveriges officiella språk i internationella sammanhang", är verkligen alla typer av dialektal svenska ok utomlands då? Eller inte alls?

En förelagen lagparagraf lyder: "Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas". Vore det inte på sin plats att tala om dialekterna här? Om de möjligen skulle ingå i denna definition av "svenskan", skriv då ut det!

Man kan ställa ytterligare frågor om lagförslagets påverkan för dialekten och språk i en integrerad Öresundsregion, men det gör varken utredningen eller Sydsvenskans ledare. Man är inte i närheten av en sådan diskussion.

17 kommentarer:

Anonym sa...

De skånska språged såmm ja lär ti mina pågar, vaffår ska ja å di va nö ti å bruga nått annad narr ja skrivår änn narr ja talar. De e rent fjanteri ju å itt skäl ti vaffår vi e nö ti å få väkk voss frå Svarrje å di fjöreda i Stockholm.

Anonym sa...

Det är viktigt att sära på begreppen. I språkpolitiska sammanhang är det det historiska skånska språket som måste få ett erkännande för att det skall få sin rättmätiga plats i skolor och universitet. Det svensk-skånska blandspråk (inklusive Blatteskånska) som vi skåningar talar idag är svår att hävda i språksammanhang.

Naturligtvis skall alla, som Ulf P använda så många skånska ord som möjligt både på hemmafronten och på jobbet.

Göran Hansson

Anonym sa...

Ja delar de, att harr finns en blanning mellan päror å moröddår.

Menn darr e ju mer änn itt dilemma. Stockholm å Svarrje vill ente erkänna de skånska språged. Du Göran vill vell att Skåne ska va en del å Svarrje så hur ska de gå ihoppa?

Visst kann vi gå tibaga ti de skånska skriftspråg såmm brugades fårr 350 år sen, menn en del nya or e vi ju nö ti å få mä, vissa ting fanns ju ente ve den tiden. Å fanns varrklien itt enhetlitt skånskt skrifftspråg ellår va de ente en talad skånnska såmm va udmarrkande å fanns mä dialekktår såmm ente va liadanna i hilla Skåne? Ja e den fårrste å je stö ti itt skrifftspråg mä bas i historjen ti å ble itt skånnskt skrifftspråg, menn var bler de å, vikka jobbar mä de, å vikken väg ska ni ta såmm vill va en del a Svarrje i å få ud de i Svarrjes skolsysstem?

Ti dissa spörrsmål e lösta e vi nö ti å jöra va vi kann fårr å få di skånnske oren å ble en del å språged vi brugar åsså narr vi skrivårr.

Ja menar ente po långa vägar att den skånska många talar ida å såmm Göran hänvisar ti, e liadann såmm fårr 350 år sen. Många or e väkk fårr långe sen fårr många. Menn e de viktia nu, narr de skånska språged e unnår press, åmm vi stavar de liadannt ellår liadant, de e ju åsså riktitt vikket såmm. Åmm vi darremod skrivår såmm vi talar så fårr fållk en fårrnimmelse a di skånske oren å banar väg fårr de skånska språged å kåmma tibaga. Ja, ja talar nåkk litta mer skånnska änn di fleste, menn efterhann så tar åsså di gammle ti sajj å vi tar steg fårr steg tibaga di or såmm fållk ente brugar så möed mer, å di bårrjar efterhann å tala mer mä di gammle oren å de språg di ente talat po år å da.

Så tar vi tibaga språged bid fårr bid å denn da vi kan ta mä de historisska skånnska skriftspråged
jör vi de. Kanske de då kåmmids fram ti att de hisstoriskt va lia bra mä liadann såmm liadan, menn vi sär då hånnt de ska stavas. Menn då e vi nåkk nö ti att Skåne ska va itt fritt lann, ellår...

Vi kann åsså vällja å ha päror å panntofflår såmm lia bra å ti dess vi kann jöra valed,
så sär vi, stava ored såmm ni snakkar. Vi begribår ju va ni sär, så då begribår vi åsså va ni skrivår! Di svennskar såmm ente vill fårr di ente låssas begriba va vi skrivår, ja di begribår ju ente hellår va vi sär, å då fårr di ju fårrklara vaffår skånskan då ente rägnas såmm itt eged språg mä di dialekktår darr e å va inåmm de skånska språged.

Så e en väg å ta tibaga vårt granna hisstorisga språg udan å va nö ti di svennskes gotykke. Va sär ni?

Anonym sa...

Ulf P. Vill du kontakta mig? Email via här. www.scania.org

Göran Hansson

Anonym sa...

Nej Malte, dialekterna har inte alls glömts bort. De finns nämnda på sidan 39, under nummer 4 i den avdelning där diverse hot mot det svenska språkets stabilitet utreds. De räknas till ett stabilitetshot benämnt "ökad intimisering av språket", mitt emellan "slang, svordomar och sexualord". Fast du har rätt i att det inte verkar finnas ett enda knyst i dokumentet om att Sverige bör följa Polens exempel och som där lagstifta om att det "Vidare föreskrivs att regionala språkvariationer och dialekter ska respekteras." (s.71). Nej då, här ska vi istället ha en språklag som "tjänar funktionen att lyfta fram och tydliggöra de nationella språk politiska målen." Här ska vi nu minsann äntligen få stärka vår "kulturella tillhörighet" och låta den vårdade rikssvenskan bli "viktigt för känslan av att tillhöra en grupp. I modersmålet finns våra rötter." Inte ett ord om några alternativa dialektala rotsystem, som skånskans, här inte. Däremot påstår utredarna entusiastiskt att det nu finns "en ökad medvetenhet om de nationella språkens betydelse och till ett starkt intresse av att värna de nationella språkens ställning och utveckling". Rena rama orgien i "national"-frosseriet! Det enda som saknas är ett ärorikt Heidenstamcitat eller nåt annat vackert om äran och hjältarnas språk och hela församlingen kommer att sitta i ett tårögt töcken när utredningen presenteras via högläsning i riksdagen. Mark my words. He, he, nej förlåt, stryk det..Märk väl, menar jag. MVH, S

Anonym sa...

Kommentar till "Anonym"

"Intimisering" gäller inte enbart dialekterna. I betänkandet heter det: "Med ökad intimisering menas ett alltmer informellt språk, både i tal och skrift, med bl.a. ett ökat bruk av förnamn, ett ökat bruk av du-tilltal också när tilltal inte är nödvändigt, en ökning av slang, dialektala uttryck, svordomar och sexualord i offentlig text, t.ex. i medier. (sid. 42)"

De dialektala uttryckens betydelse för intimiseringen är väl snarare ett resultat av att regionalt talspråk och dialekter släppts fram på ett helt annat sätt än tidigare i etermedia jämfört med situationen så sent som på 60-talet.En positiv utveckling för övrigt.

Samtidigt har alla dialekter, bl.a. på grund av de inte kan stödja sig på något skriftspråk, konstant utjämnats sedan urbaniseringen på allvar inleddes fr.o.m. 1870-talet, och på grund av framväxten av etermedia sedan 1920-talet, som når alla i Sverige. Det finns redan idag fyra sinsemellan förståeliga skriftspråk för de fastlandsnordiska språken, danska, norska (bokmål/nynorska) och svenska. Vad är vitsen med ytterligare skriftspråk inom detta område? Det skulle i så fall vara för älvdalskan, som mer liknar önordiskan och som absolut inte kan förstås av en svensk, norrman eller dansk.

Observatör

Anonym sa...

Nu har Aschberg för andra gången (som jag sett) i Grannfejden beslutat sig för att skånska är så oförståeligt att det måste textas. Om det nu är så att språkbarriären mellan oss i söder och de i norr är så stor så borde det väl rimligtvis inte handla om en dialekt längre?

Anonym sa...

Den slags ignorans finns tyvärr bland vissa människor i Stockholm, men Robert Aschbergs uppfattning är inget kriterium på vad som är språk eller dialekt.

Det finns två huvudkriterier på vad som skiljer språk från dialekt:

1. Ett språk är en dialekt med armé och flotta, d.v.s. språk är i första hand politiska, se t.ex. svenska/danska/norska eller serbiska/kroatiska/bosniska. Se också polska/slovakiska/tjeckiska eller de romanska språken.
2. Språkformen kan inte automatiskt förstås av någon som talar ett annat språk. Det gäller isländska/färöiska kontra de fastlandsnordiska språken; det gäller t.ex. de keltiska språken kontra övriga indo-europeiska språk i Europa; det gäller språkliga isolat som baskiskan etc.

Sedan finns det naturligtvis en gråzon däremellan.

Observatör

Anonym sa...

Vaffår vill en skåning skriva po skånska? Ja begribår ente ditta spörrsmål. Vaffår vill mann få luft?

Anonym sa...

Observatör, de länder som lagstiftat om att regionala språkvariationer och dialekter ska respekteras säger, så vitt jag vet, inget i dessa lagar om att det endast är de varianter som har skriftspråk som ska skyddas. Det finns dessutom ingeting angett i denna svenska lagförslagstext som indikerar att man endast talar om skriftspråk när man orerar för en förstärkning av det svenska språkets ställning gentemot det som hotar stabiliteten. Om ett av hoten står bl a: "Med ökad intimisering menas ett alltmer informellt språk, både i tal och skrift." Om skånskan har ett skriftspråk eller ej lär därför vara tämligen irrelevant i sammanhanget (ett sammanhang som Malte som synes döpt "Dialekterna och Öresund glöms bort").

Mer relevant angående denna glömska är, för skånskans del, om intentionen är att det ska lagstiftas om klarspråk i det "modersmål i vilket vi har våra rötter" eller om det måste talas klarspråk i det jämfört med det regionala målen konstlade talspråk som framodlats under kupa i kungarikets centrala vårdinstitut för offentligt språk. De två direktiven (uppsvenskvårdat och med rötter i modersmålet) behandlas som självklara synonymer i förslaget men kan vara direkta motsatser, på Österlen såväl som i Älvdalen.

Om deras framsläppande i etermedia och andra "för övrigt" situationer betraktas som positivt eller ej av någon är också rätt oväsentligt i sammanhanget.

Frågan är om det är meningen att man istället ska uppfatta det som om utredaren inte avser att utpeka dialektalt språk som en del av det "ovårdade" som man nu avser att lagstifta mot, utan istället något som berikar och därför bör respekteras och skyddas (som i Polen) så är det ganska kontraintuitivt att bara nämna dialekter i samband med "slang, svordomar och sexualord", oavsett om man åsyftar tal eller skrift. Om det är meningen att användandet av dialekt och dialektala språkuttryck i officella sammanhang inte ska motarbetas utan tvärtom, så som i Polen, skyddas, var finns det belagt i denna massiva textmassa, så full av nationalromantiska slagdängor?

Ett annat problem, kanske det största i mina ögon, är att dokumentet behandlar majoritetens offentliga maktspråk och minoritetsspråken i samma andetag. Det är ett beräknande, drivet debattknep som gör det möjligt låta det offentliga svenskspråket glida in i en position som ett bland andra hotade minoritetesspråk. Genom att man gjort referensramens gränser så här luddiga kan man tala om det brådskande behovet av skydd för "språken" i plural, och man kan låta både det ena och det andra bli sagt om majoritetens offentliga maktspråk som för sig självt hade varit direkt och mer uppenbart oaptitligt. Här kan det slinka med obemärkt pga av sammanhanget. Precis som i språkhygienkampanjen då förra seklet var ungt handlar det nu om att väcka till liv en medvetenhet om nödvändigheten i att skydda det hotade etniskt svenska, om att bevara den homogena svenska etniska gruppens "rötter", att stärka nationalstatsgruppens tillhörigheten i den gamla homogena nationalstaten, och om att skydda majoritetsgruppens språk från yttre och inre stabilitets hot. Det är en fullt blomstrande modersvealandsretorik, men draperad i ett PC-språk som vunnit hävd med anledning av debatten till stöd för sami, teckenspråk, etc. Att det tillämpas på ett majoritetsspråk, det sjuttionde/åttionde största av världens femtusen står det, talat av 10 miljoner plus eller så, och att detta majoritetesspråk, med en historia av aggressiv försvenskningpolitik, helt ogenerat likställs med de kulturellt sköra minoritetsspråken som just vunnit rätt att existera officiellt för bara ett tiotal år sedan och som räddats från att uppslukas helt av majoritetens kultur i sjunde timman..ja, man blir matt bara.

Ett annat problem är att förslaget ger sig i kast med att "förbättra arbetsvillkoren" för konferenstolkar i sektionen om svenskans ställning. Om det inte finns jobb nog till konferenstolkar med engelska som specialitet, borde inte deras kamp för rätt till sysselsättning föras utanför lagsförslagsrapporter? Det står i rapporten att: "Grunden för en erkänt god tolkutbildning finns vid Tolk- och översättningsinstitutet (TÖI) vid Stockholms universitet. Enligt TÖI har den kraftiga minskningen av tolkning till och från svenska som skett sedan 2004 inneburit svårigheter för svenska konferenstolkar att uppnå full sysselsättning.[...] Risken att tappa i terminologisk och språklig precision ökar om inte tolken respektive översättaren har del i hela processen och därigenom får känsla för materians innehåll och syfte." Vad har intressenter och lobbygrupper för konferensyrkeskåren engelska tolkar att göra i ett officiellt språklagsförslag? Korrekt översättning av lagtext till och från svenska-engelska är ju helt klart en viktigt aspekt och har sin plats, men lagstiftning om konferenstolkning av talat språk? Är lösningen till engelskans "domänvinst" verkligen att alla svenska talare i internationella organ där huvudspråket är engelska via lag ska tvingas tala svenska och tolkas till engelska när de talar i internationella sammanhang? Och med argumentet att de på så vis håller igång de annars arbetslösa konferenstolkarnas svensk-engelska kompetens? En av intressenterna som fått ge sin syn på detta till utredarna är en kulturkonservativa gruppen Språkförsvaret, som drivs bl a av en tolk i Schweiz, och på vars bloggsida följande inlägg mot Europafackets Wanja Lundby-Wedin står att finna: "Vad ville hon egentligen bevisa? [...] Att tolkning är onödigt och någonting för språkliga dumskallar?" En språklig jantelag har således redan formulerats: De som vill kunna välja att tala engelska i egna ord lider av hybris och deras val styrs av ett begär att överglänsa de som har sämre språkkunskaper (eller de som väljer att tala svenska av språkideologiska skäl). Den kulturkonservativa häcklingen drabbar således nu även folk som representerar europeiska organ; om du är svensk ska du inte tro att du är nånting och tala engelska i egna ord när det finns stockholmsutbildade tolkar som kan föra din talan! Som kanske framgick i det forna Sovjetunionen, eller i Kina, och som än idag skymtar i vissa stater, kan tolkar fungera som den centralstyrda statens stöttepelare i internationella relationer. Genom dem kan staten bestämma hur termer ska användas och hur ord på engelska ska tolkas - inverkan på demokratin är verkligen inte odelat positiv.

Om man ser "slang, dialektala uttryck, svordomar och sexualord" i offentlig text som något man fruktar ska öka framöver, kanske man istället kan skaffa arbetstillfällen till konferenstolkarna genom att lagstifta att de "språkligt ovårdade", t ex i Region Skåne, ska ombedas tillkalla dessa arbetslösa stockholmskonferenstolkar så det officiella talspråket inte framstår som så "ovårdat" i den skånska kontakten med centralmakten? Och om folk som vågar uttrycka sig i offentligt
tal på ett annat språk än sitt modersmål ska skrämmas till tystnad genom att det häcklande påpekas att de är drivs av en övertro på den egna förmågan och är pinsamma när de ger sig ut att tala offentligt på sin "12-åriga-flicknivå", då behövs naturligtvis tolkarna även när invandrare i offentliga poster talar offentligt på sitt andra språk svenska. Kanske kan tolkarna rent av få fullt upp på hemmaplan inom kort? ;)

Anonym sa...

Ett sätt är att göra som Ulf P. med ett skriftspråk baserat på ett flexibelt talspråk även om vi hamnar i en situation likt den norska, som fungerar rätt väl. Personligen har jag inget problem att förstå Ulf P:s blogg och jag läser den gärna.

Anonym sa...

Ett sätt är att göra som Ulf P. med ett skriftspråk baserat på ett flexibelt talspråk även om vi hamnar i en situation likt den norska, som fungerar rätt väl. Personligen har jag inget problem att förstå Ulf P:s blogg och jag läser den gärna.

Anonym sa...

Inte för att ja har nôt te teläggä här te debatten, ja velle mest barä säjä att dä tjänns allti lite trälit når skåningera helä tin ska talä ôm sitt språk, mäns övriä Svärje barä talär "svenskä"...

Ingä hålä ol hellä så, män vesst vore dä lite trevlit ôm I kanske kunne je ôss annrä lite "cred" mä, vi talär ju sôm sagt inte den gussförjätnä rikssvenska allihopä...

Svärje ä ett lapptäcke å dialekter, där ejentlien allä ä dialekter eller språk. Ôm skånska ä ett språk, ja då ska rimlitvis allä annrä jenuinä dialekter mä klassäs sôm sånna.

Personlien sku ja hällre si genuin skånska sôm en dansk dialekt, vicket å bole kalläs en unnergrupp å di skandinaviskä dialektera.

Skandinaviskä
-Danskä
--Skånskä

Nôet sånt..

Värt te nämnäs ä även att rikssvenska inte ä förankrä i nôn dialekt alls! Håcken dialekt sôm hällst i Svärje ä minst likä annerlunda sôm norskä ôm en jämför mä rikssvenska (vicket ju å jör't tragist att allä numerä talär på dä viset).

/Ösjöte guskelôv ;)

Anonym sa...

Jag tycker vi ska kombinera de skandinaviska skriftspråken till ett språk kallat skandinaviska.

På det viset överbryggar vi de problem vi har i Skandinavien i synnerhet i Öresundsregionen.

Vi i Skandinavien är löjligt inskränkta vad det gäller språk och har varit det länge. Med ett kombinerat skandinaviskt skriftspråk så luckrar man upp hela nationalstatskonceptet vad det betyder att vara svensk, dansk eller norrman.

Jag har ett par förslag som jag skulle vilja diskutera vidare med språkligt intresserade från både Danmark, Sverige och Norge.

Anonym sa...

Svar till "Anonym" den 1/4 2008

Du tycks inte ha observerat att Språklagsutredningen, som utarbetat "Värna språken - förslag till språklag" har varit 100 procent skånsk till sin sammansättning. Både utredaren och sekreteraren är nämligen skåningar. Det är alltså skåningar som utarbetat en språklag för hela Sverige.

Observatör

Anonym sa...

Ett gemensamt skriftspråk är av nöden för att man skall kunna förstå varandra. Tal och skrift fyller inte samma funktioner, varför det är två storheter med egna förutsättningar och utmaningar.

Det största hotet mot dagens svenska är inte de utslätade dialekterna. Sverige är alldeles för stort och kulturhistoriskt så mångskiftande att det i dagsläget är omöjligt att tänka sig att en person från Landskrona och en från Östhammar kommer låta likadant. Där är situationen långt värre i Danmark, där dialekterna helt håller på att helt dö ut. Det skall även nämnas att den talade danskan genomgått en oerhörd mycket större förändring än svenskan, delvis p.g.a. urbanisering men även p.g.a. mycket mer medveten strävan efter utslätning utan att möta någon motkraft i Danmark som inte har något annat intellektuellt och ekonomiskt centrum än Köpenhamn. Skåne har här fördelen av ett gammalt universitet i Lund och ekonomisk maktbas i Malmö som gör att skånskan inte kan stämplas som en undergiven dialekt på samma sätt som småländskan. Hotet ligger istället i den pidginengelska som pådyvlas uppifrån vilken bidrar till ett andefattigare språk. Utvecklingen har gått längst i Danmark, som alltid går 10-15 år före alla andra skandinaviska länder, men har spridit sig även till Finland där det finns krafter som vill få bort finlandssvenskan. Stockholmskan och köpenhamnskan blir mer och mer av pidginengelska, och det är ingen slump att man även i internordiska kontakter numera använder engelska med varandra. Det är vad som uppmuntras uppifrån, i syfte att skapa en identitetslös massa som ska dra Europa runt i jakt på jobb.

Anonym sa...

Johan W är inne på ett intressant spår som varit motarbetat i århundranden: Att skapa ett gemensamt nordiskt skriftspråk. Tänker man efter är det mest logiska för de skandinaviska länderna att de går ihop med varandra kulturellt, ekonomiskt och politiskt. Dels finns gemensamma traditioner att bygga vidare på, dels finns strategiska värden i form av jordbruksprodukter från Danmark och södra Sverige, skog och malm från Sverige och olja samt fiske från Norge. Efter Kalla kriget finns inget behov för något av länderna att vara med i NATO längre vilket kunde möjliggöra ett internordiskt försvarsförbund såsom man diskuterade kring 1945. Lägg till kontroll över Östersjön och dess inlopp och de militära-strategiska fördelarna blir oslagbara, man kan klara av långa avspärrningsperioder utan problem. Ett sådant samarbete har dock alltid motarbetats av yttre krafter, som vill se flera små splittrade länder vilka man kan kontrollera och spela ut mot varandra, och inre krafter i form av politiker och administratörer som sett sina positioner hotade. Nu när även staterna degenererat till företag borde de s.k. aktieägarna, medborgarna, kräva en sammanslagning. Den gamla territoriella indelningen framstår alltmer som historiska rester vilka står i vägen för framåtskridandet.