Kulturkrock i debatten om dödshjälp

Jag råkade slå på teven och se ett samhällsprogram som heter Argument. (Du kan se senaste programmet där under rubriken "Se programmen" längst ner i kolumnen till vänster.) Där (2006-10-31) debatterades aktiv dödshjälp, även kallat eutanasi. I början var jag måttligt intresserad; min ståndpunkt var självklar. Men allteftersom jag tittade blev jag fascinerad, särskilt över motståndarnas argument. De var så klassiska i svenskt samhällsliv. Det blev en mikroversion av debatten mellan å ena sidan förespråkare av kollektivistiska åtgärder och förbud och å andra sidan förespråkare för individuella rättigheter, alltså individens rätt att fatta beslut.

Dels var motståndarnas argument av typen stoppa huvudet i sanden: "vi ska arbeta för det och det istället" (t ex övertro på palliativ vård, vård i livets slutskede). Man ville inte erkänna att det fanns begränsningar för vad man kan göra inom läkarvetenskapen och mänskligt - att det till slut ändå kommer ett val mellan lidande och dödshjälp. Det påminner om den politiskt naiva nollvisionen inom trafikskador.

Men dels andades motståndarnas argument uppsvenska frikyrkliga värderingar. Det var inte "meningen" att vi människor skulle få bestämma över vår död etc. Det enda ord de kringgick i sin argumentation var ordet Gud. Resten av deras retorik var kopierad från slutet av 1800-talet. Visst finns också ett lutheranskt arv i hela Skandinavien, men den är inte lika passiviserande och inte så extremt inriktad på bejakandet av det "naturliga" (= gudomliga) - dvs när vi människor inte gör eller gjort något. Utan att vara religionsvetare, har jag fått för mig att Luther på ett sätt trodde mer på människan och vad hon kan åstadkomma utanför kyrkan.

De två i studion som argumenterade för dödshjälp var skåningar; övriga var från andra delar av Sverige. (En var den medialt aktive Peter Munk och den andre representerade riksföreningen Rätten till vår död, RTVD.) Även om det statistiska urvalet i sig betraktat är kasst, ger det en tankeställare. Frireligiösa rörelser har inte fått inflytande på samma sätt i Skåneland som i övriga Sverige. Och vi har troligen en mer kontinental syn på privata/individuella rättigheter. Synen på cykelhjälmslagen och på alkohol bekräftar detta.

Närliggande länder som Nederland och Belgien (och som läkarassisterat självmord även Schweiz) har tillåtit aktiv dödshjälp i flera decennier och det skulle inte förvåna om opinionen i Skåne ligger närmast dessa kontinentala värderingar. Det vore intressant med en opinionsundersökning.

Bilden till höger i marginalen är ett utdrag ur B. Gustafssons Svenska kyrkgeografi från 1957. Klicka på den för att se den större. Den är publicerad i Regionutredningen SOU 1992:64, Regional identitet av Sven B. Ek, s 93. Som synes har Skåneland, utom Nordskåne, saknat betydande frikyrkliga rörelser.