Kulturens chef, Margareta Alin, får Lunds kommuns kulturpris för 2006. Det har kultur- och fritidsnämnden beslutat. Under vad som låter som en motivering anger Sydsvenskan i "Kulturpris till Kulturens chef" 2006-11-16: "Under hennes år har Kulturens namn blivit än mer känt. 2001 rankades Kulturen som Sveriges näst bästa museum av Dagens Nyheter. 2004 blev Kulturen Årets museum och förra året deltog museet i sista urvalet för European Museum of the Year." Nu lämnar hon snart Kulturen och blir ny chef för Världskulturmuseet i Göteborg.
Margareta Alin har också varit vice ordförande i styrelsen för "Forum för Levande historia". Det var tänkt att kunskapscentrumet skulle ha filialer i Skåne, men sedan bestämdes det att det skulle bli "helt baserat i Stockholm. Några filialer i Lund eller Malmö är det inte längre tal om. - Nej inga i landet överhuvud taget, säger Ulf Larsson, ordförande för kommittén för Levande historia. Vi vill ha en liten organisation, koncentrerad till Stockholm. På det viset blir det mer pengar över till verksamheten." (Sydsvenskan, "Inget forum för levande historia" 2002-07-30)
Men vad är det Alin har gjort med Kulturen i Lund sedan 1993, då hon tillträdde? Hon har förändrat centrala delar av ett skånskt hembygdsmuseum till att bli till ett, vad man kan kalla, ett dussinmuseum i världen. Det som var unikt blev ett museum som i många delar kunde ha legat var som helst och som sedan tävlade om internationella priser. Skulle hon inte gjort någonting under sina tretton år då?
För det första har hon suttit för länge. Det gör alla museechefer som är kvar så länge. För det andra så borde hon ha utvecklat friluftsmuseet i stället. Ja, man kan göra det också på många spännande sätt.
Jag minns när jag var där 1994 när hon just hade "ärvt" museet som chef. Redan då var delarna med de gamla historiska artefakterna meningslösa. Inget var satt i sitt historiska sammanhang, dvs i omvärldens sammanhang. Det var enskilda prylar, enskilda hus, enskilda whatever som i museets information inte fanns i en större historiskt, geografiskt eller politiskt context. Man kan väl säga att de historiska utställningarna var postmoderna - saker bara fanns utan någon berättelse. Eller så fanns berättelsen bara genom besökarnas egna mer eller mindre dimmiga hågkomster från skolans historielektioner.
Detta borde ha varit en av Alins stora utmaningar att förändra. Utställningen "Metropolis Daniae - Ett stycke Europa" 1998 - som sedan bara fick heta "Metropolis" av någon anledning - var vägen att gå. Men den blev snarast ett olyckfall i arbetet.
Idag hör jag inte så många klaga på Kulturens nya inriktning längre; folk har väl vant sig att det är så här det ska vara, efter tretton år med Alin.
Motarbetade den skånska identiteten
Alin har också varit aktiv i samhällsdebatten. I DN angrep hon "skånsk nationalism" 2001-11-10 ("DN gratulerar: Kulturchefen som vill lära känna livet") och 2002-07-25 ("Den skånska nationalismen/del 3"). I en artikel "Alin emot skånsk nationalism" i Skånska dagbladet 2002-07-26, kunde man läsa:
"Kulturens chef, Margareta Alin vill inte arbeta för den skånska särarten, som Region Skåne skrivit in i sitt kulturpolitiska program. Hon vill heller inte hissa den rödgula Skåneflaggan på Kulturen.
- Jag vägrade att ta emot den för två år sedan då vi tilldelades den officiellt vid en cermoni på Frostavallen. Den här vi-tillhörigheten som många fokuserar på för närvarande är för mig främmande och skrämmande. Kulturen flaggar med den svenska och den danska flaggan. Det räcker!
Genom Margareta Alins ställningstagande har Kulturen blivit den skånska nationalismens hårdaste motståndare.
I en stor intervju i Dagens Nyheter, som i en serie artiklar belyser den skånska nationalismen, tar hon avstånd från tendenser i skånska grupper och föreningar att se på Skåne och skåningarna som "dom andra" som inte är "vi".
- De sluter sig samman och värnar den skånska särarten. Jag tycker inte att det finns en specifik skånsk särart.
Jag tog kontakt och blev, i egenskap av medlem i Föreningen Skånelands Framtid, intervjuad i Skånskan 2002-07-29 i "Olustigt angrepp av Alin". Där var bild med mig under Kulturens flaggor. Intervjun byggde på följande (efter överenskommelse) opublicerade insändare. Det kom aldrig något svar från Alin.
Alin tog utställningen "Underbara, Fasansfulla Människa - Vem har rätt att leva?" till Kulturen. Utställningen består av tio tablåer med den "förskönande historieskrivningen" på framsidan och den "verkliga och hårda" på baksidan.
Tablån Skånevalsen var Margareta Alins favorit. Hon sa: "Den visar Skåneländska flaggans dag på Frostavallen när flaggor och fanor delades ut. Baksidan handlar om mordet i Klippan och Framstegspartiet i Åstorp som vill 'hjälpa dem med tidigare asylbehov tillbaka sina hemländer.'" Så långt Skånskans artikel (/artiklar).
Här kanske en och annan läsare börjar undra om hon hade alla tomtar hemma, med dessa dramatiska paralleller mellan företeelser som inte hade ett dyft med varandra att göra, men det är mycket möjligt att hon utvecklats i sin förståelse av omvärlden sedan 2002.
Det var, enligt den andra DN-artikeln, när en regionpolitiker kom till ett möte med henne i sällskap med fem man från Skånelandsgillet, flera klädda i de skånska färgerna, som hon bestämde sig för att Skånevalsen var så viktig. Den historien är kanske ett ganska bra exempel på hur människor, i detta fallet Alin, under inflytande av den svenska nationalismen har svårt för mångfalden och respekten för den lokala kulturen.
Efter artiklarna i DN och Skånskan kom en hel del insändare med skiftande åsikter i DN 2002-07-26--2002-08-06. Och Sydsvenskan ledare tycktes hålla med Margareta Alin i en kort notis 2002-07-26: det skånska gjorde man nog bäst i att trycka ner lite lagom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar