Regeringen har i dagarna presenterat betänkandet "Värna språken - förslag till språklag", SOU 2008:26. I förslaget ingår att svenskan ska lagfästas som Sveriges huvudspråk. Trots min oro för allt som kan liknas vid kulturcentralism, så har jag inte så mycket emot förslaget i grunden. Sydsvenskans ledare skriver i "Snacka går ju, typ" (2008-03-20): "om vi har officiella minoritetsspråk, så bör vi i logikens namn också ha ett nationellt huvudspråk" och det är nog en poäng. Kanske lika bra att vi får den här lagändringen nu, som kommer i vilket fall.
Utredningen är noggrann med att uttrycka att svenskans nya status inte ska utgöra ett problem för Sveriges officiella minoritetsspråk, d v s samiska, meänkieli (tornedalsfinska), finska, romani chib och jiddisch (jag tycker f ö att bara de två första, i egenskap av territoriella språk borde ha den statusen). Minoritetsspråken nämns alltså frekvent i betänkandet. Invandrarspråk nämns också.
Vad som inte nämns är dialekter - på ett resonerande sätt. Ordet dialekt förkommer bara tre gånger i texten, i organisatoriska sammanhang.
Sverige har åtskilliga levande skandinaviska dialekter även i den traditionella meningen: med flera frekventa radikalt andra ord och egen grammatik. Älvdalsmålet är kanske det mest kända. Det finns även ett fåtal dialekttalare kvar i Skåne (det inre av Österlen, Bjärehalvön) och lite fler i Blekinge (Listerlandet) och i Halland (Glommen, Morup, Träslövsläge). Det är underligt att föra en diskussion om svenskan som huvudspråk i Sverige utan att dialekterna är med.
En annan aspekt är de nordiska grannspråkens status i gränsregioner. Bör t ex inte danska kunna ha en särskild status i Skåne? Vad händer när våra myndigheter blandar språken? Malmö stad publicerade för några år sedan tillsammans med Københavns Kommune ett dokument "Handlingsplan för samarbetet Malmö/København år 2004 - 2006" skriven på ett öresundskt blandspråk. Tänk om det visar sig att det snabbaste sättet att läsa gemensamma dokument i Öresundsregionen innebär att vissa ord byts ut.
Går dialekternas status och användningen av ett Öresundsblandspråk ihop med den föreslagna lagparagrafen "Språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska." Går skånsk dialekt ihop med lagparagrafen "Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt." Eller innebär det att vi inte kan använda skånska ord i offentliga texter ens om sådana initiativ skulle blir mer och mer accepterade i vår region?
Ökad användning av skånska måste uppstå ur en ganska oreglerad situation innan det kan bli etablerat och i någon som helst mening börja kunna ses som "vårdat". Det gäller ju etymologin bakom varje ord i dagens svenska.
Och, borde inte utredningstexten klart och tydligt tala om vad man menar med svenska? Ingår dialekterna, även de som inte kan förstås av utomstående? När "Svenska är Sveriges officiella språk i internationella sammanhang", är verkligen alla typer av dialektal svenska ok utomlands då? Eller inte alls?
En förelagen lagparagraf lyder: "Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas". Vore det inte på sin plats att tala om dialekterna här? Om de möjligen skulle ingå i denna definition av "svenskan", skriv då ut det!
Man kan ställa ytterligare frågor om lagförslagets påverkan för dialekten och språk i en integrerad Öresundsregion, men det gör varken utredningen eller Sydsvenskans ledare. Man är inte i närheten av en sådan diskussion.
torsdag, mars 20, 2008
måndag, mars 17, 2008
Fixa trängselskatten på Lilla Fiskaregatan
Så här är det att leva i en region, som till stor del är (försöker vara) en kopia av ett nutida politiskt och kulturellt centrum 600 km bort. På 7-Eleven på Lilla Fiskaregatan i Lund kan man fixa sin trängselskatt för Stockholms innerstad.Idén lär alltså inte ha några nämnvärda praktiska fördelar. Trängselskatten kan man säkerligen ordna lite varstans när man kommer fram om man till äventyrs skulle bila den här sträckan rakt norrut. Men 7-Eleven är ett butikskoncept och allt ser likadant ut överallt. Det här är bara det mest uppenbara. Börjar du kolla på varuutbud m m så skulle det inte förvåna mig om det speglar en normalstockholmares vardagsinköp. Etc.
Nationalstaten är en social konstruktion som påverkar i stort sett allt i våra liv, från det vi föds till det vi dör. Vi kan förstås också bryta med dess kulturella och sociala innebörd om vi vill. Men då måste vi börja fundera och bli pålästa - och vi måste våga vara ganska så störiga.
Nu, några månader senare, ser jag att Svenska Dagbladet ingår i alla frukostmenyer på 7-Eleven. Så alla skånska morgonkunder får möjlighet att läsa om inbrottsförsök i Solna eller festandet på Sturecompagniet i Stockholms innerstad - eller varför inte om trängelskattens konsekvenser?Hur vore det om 7-Eleven i Skåne istället tecknade avtal med tidningarna som rapporterar från den plats där butikerna befinner sig? Se också mitt blogginlägg om Dagens nyheter på Max hamburgerrestauranger. [Bilden till vänster är tagen från samma butik som bilden överst.]
lördag, mars 15, 2008
Minnet av Roskildefreden gav Skånelandsdebatt
Jag ska skriva om något som gått denna blogg förbi, eftersom jag var upptagen med annat under en lång period. Så här kommer en sammanfattning av de senaste tre månaderna i media.
Roskildefreden slöts den 27 februari 1658 (Høje Taastrups kyrka på bilden, i byn där Roskildefreden framförhandlades). Den har uppmärksammats i Skåne och i Danmark under 2008, 350 år efteråt. Intressant nog har minnet inte bara lett till en historisk återblick, utan också lett till att historia och identitet i Skåneland kommit i blickfånget igen. Det har skett på flera vis. Det berättas här, efter datum.
2007-11-22 öppnar Malmö sitt webbforum för en diskussion med temat "Hur tycker du Stortorget ska utformas och användas?" Det är en öppen frågeställning. Mycket snart finns där dock åtskilliga inlägg som handlar om att ta bort statyn över Karl X Gustav. På julafton rapporterar Sydsvenskan under rubriken "Ut med kungen" om alla bland "hundratals debattinlägg" som skrivit i webbforumet och vill avlägsna Karl X Gustav från Stortorget:
Med rubriker som ”Bort med kungen!”, ”Bort med varbölden!”, ”Ta bort gubben till häst!”, ”Skamlig kungastaty” vill många att statyn av Karl X Gustav tas bort. Några hänvisar till den död och förödelse som följde i krigarkungens spår, inte minst i Skåne. En debattör menar att kungen borde ersättas med en staty av Jörgen Kock, borgmästaren som anlade torget och lät bygga Rådhuset.
2007-12-22. Søren Krarup, folketingsmedlem för Dansk Folkeparti, säger i en intervju till nyhedsbyrån Ritzau att han hoppas att Skåne, Halland och Blekinge åter kan bli en del av Danmark, på samma sätt som Sydslevig skulle kunna bli. Krarup talar i artikeln bl a om tvångsförsvenskningen av skåningarna med hjälp av "ohyggliga terrormetoder".
Krarups uttalanden hamnar överallt i svensk press, från SVT Text till Dagens nyheter och t o m (i bantad version) till Sydsvenskan. Det blir startskottet för en utbredd debatt och ett antal webbomröstningar. En av de tre skånska tidningar som håller omröstning är Helsingborgs dagblad där webbläsarna får svara på frågan "Vilket land skulle du helst vilja tillhöra?" 48.3 % svarar "Danmark", 40.3 % svarar "Sverige" och 9.5 % svarar "Inget av dem" (1.9 % svarar "Vet inte"). Omröstningen startar 2007-12-22 och upphör strax efter 2008-01-01 då 1943 läsare har angivit rösterna enligt ovan.
Kanske ännu mer slående är debatterna i två "trådar" (här och här) på Helsingborgs dagblads webbplats där många olika personer diskuterar om Skåne ska tillhöra Sverige eller Danmark. De som föredrar Danmark dominerar ganska stort.
Den andra skånska tidningen är - två månader senare - Kristianstadsbladet 2008-02-26. Frågan är "Vad skulle du helst vilja vara - svensk eller dansk?" Bara några få hundra röstar och ca 55 % svarar "svensk" och 45 % svarar "dansk". Den tredje är Norra Skåne (2008-02-27) där resultatet blir ungefär detsamma med ungefär lika många (eller få) röstande.
De stora omröstningarna på Expressen.se/KvP.se (omröstning uppdelad efter om man påstod sig vara skåning eller inte), Aftonbladet.se och på Svenska dagbladets webbsajt är ganska jämna 50-50 där alla svenskar röstar om Skåne fortsatt ska vara svenskt. I dessa tidningar är antalet röstande många gånger fler (ca 20 000, 100 000 och 10 000 röstande resp). På Politiken.dk vill 63 % att Skåne ska vara en del av Danmark, medan 31 % svarar "nej" (ca 10 000 röstande).
2008-02-26 publiceras den första tunga akademiska kritiken mot skåneländsk historieskrivning. Det hela liknar debatten efter tv-serien Snapphanar med dokumentär ett år tidigare. Akademikerna agerar på så sätt på nytt. Denna första artikel är skriven i Sydsvenskan av Fredrik Persson, doktorand i historia på Lunds universitet. Harald Gustafsson, professor i historia vid Lunds universitet, fyller på med en understreckare i Svenska Dagbladet 2008-02-26.
Dick Harrison, professor i historia, är också med i debatten på Sveriges Radio 2008-02-26, dock med ett delvis annorlunda budskap i och med att han menar att etnisk resning ägde rum i Skåne. Historikern Gunnar Ståhl uttalar sig i Kristianstadsbladet 2008-02-28. Gemensamt för alla ovannämnda är att man menar att övergången från Danmark till Sverige inte var ett så stort problem för befolkningen i Skåneland på 1600-talet.
Även en del tidningskrönikörer uttalar sig om Skåne. Daniel Rydén skriver en kontrafaktisk text om Skåne fortsatt hade varit danskt. Han raljerar då över att vi hade avskytt Köpenhamn istället för Stockholm (mycket tveksamt med tanke på avståndet). Claes Fürstenberg, Malmös ständige Malmökolumnist försvarar Karl X-statyn, om än på ett skämtsamt sätt. Det leder i sig till en upprörd debatt i Sydsvenskans forum, med två sidor av saken representerade.
Bland de som funderat på 350-årsminnet brukar det heta att vi ska "uppmärksamma" eller "markera" det, men inte "fira" det. Inte så förvånande är det en del övertramp på det området. Det börjar med underrubriken "2008 ska Karl X Gustavs fredsavtal i Roskilde firas" i Punkt SE 2007-12-21. Och "350 år sedan Skåne blev svenskt - nästa år blir det fest". Konstigt nog framkommer det sedan i brödtexten att någon menar att just de uttrycken är olämpliga.
På webbsajten roskildefreden.dk står det i den svenska versionen: "350-årsminnet av Roskildefreden kommer att uppmärksammas i hela regionen." Länge stod det i den danska texten: "Initiativet til fejringen af 350-året for Roskildefreden er taget af..." I Sverige uppmärksammar man; i Danmark firar man? Senare blev den danska texten rättad till "markeringen" istället för "fejringen".
Debatten om historia och identitet har de senaste tre månaderna alltså blossat upp i och med minnet av Roskildefreden. Undertecknad har nog aldrig sett så mycket intresse och aktitivet kring de här frågorna. Många skåningar tycks kritiska, kanske t o m förbaskade, över den nuvarande situationen där Skåne kulturellt och politiskt bara är en landsända i ett centralistiskt Sverige. Man kan tycka att det är utmärkt att de här frågorna diskuteras om man vill ha en förändring.
Roskildefreden slöts den 27 februari 1658 (Høje Taastrups kyrka på bilden, i byn där Roskildefreden framförhandlades). Den har uppmärksammats i Skåne och i Danmark under 2008, 350 år efteråt. Intressant nog har minnet inte bara lett till en historisk återblick, utan också lett till att historia och identitet i Skåneland kommit i blickfånget igen. Det har skett på flera vis. Det berättas här, efter datum.2007-11-22 öppnar Malmö sitt webbforum för en diskussion med temat "Hur tycker du Stortorget ska utformas och användas?" Det är en öppen frågeställning. Mycket snart finns där dock åtskilliga inlägg som handlar om att ta bort statyn över Karl X Gustav. På julafton rapporterar Sydsvenskan under rubriken "Ut med kungen" om alla bland "hundratals debattinlägg" som skrivit i webbforumet och vill avlägsna Karl X Gustav från Stortorget:
Med rubriker som ”Bort med kungen!”, ”Bort med varbölden!”, ”Ta bort gubben till häst!”, ”Skamlig kungastaty” vill många att statyn av Karl X Gustav tas bort. Några hänvisar till den död och förödelse som följde i krigarkungens spår, inte minst i Skåne. En debattör menar att kungen borde ersättas med en staty av Jörgen Kock, borgmästaren som anlade torget och lät bygga Rådhuset.
2007-12-22. Søren Krarup, folketingsmedlem för Dansk Folkeparti, säger i en intervju till nyhedsbyrån Ritzau att han hoppas att Skåne, Halland och Blekinge åter kan bli en del av Danmark, på samma sätt som Sydslevig skulle kunna bli. Krarup talar i artikeln bl a om tvångsförsvenskningen av skåningarna med hjälp av "ohyggliga terrormetoder".
Krarups uttalanden hamnar överallt i svensk press, från SVT Text till Dagens nyheter och t o m (i bantad version) till Sydsvenskan. Det blir startskottet för en utbredd debatt och ett antal webbomröstningar. En av de tre skånska tidningar som håller omröstning är Helsingborgs dagblad där webbläsarna får svara på frågan "Vilket land skulle du helst vilja tillhöra?" 48.3 % svarar "Danmark", 40.3 % svarar "Sverige" och 9.5 % svarar "Inget av dem" (1.9 % svarar "Vet inte"). Omröstningen startar 2007-12-22 och upphör strax efter 2008-01-01 då 1943 läsare har angivit rösterna enligt ovan.
Kanske ännu mer slående är debatterna i två "trådar" (här och här) på Helsingborgs dagblads webbplats där många olika personer diskuterar om Skåne ska tillhöra Sverige eller Danmark. De som föredrar Danmark dominerar ganska stort.
Den andra skånska tidningen är - två månader senare - Kristianstadsbladet 2008-02-26. Frågan är "Vad skulle du helst vilja vara - svensk eller dansk?" Bara några få hundra röstar och ca 55 % svarar "svensk" och 45 % svarar "dansk". Den tredje är Norra Skåne (2008-02-27) där resultatet blir ungefär detsamma med ungefär lika många (eller få) röstande.
De stora omröstningarna på Expressen.se/KvP.se (omröstning uppdelad efter om man påstod sig vara skåning eller inte), Aftonbladet.se och på Svenska dagbladets webbsajt är ganska jämna 50-50 där alla svenskar röstar om Skåne fortsatt ska vara svenskt. I dessa tidningar är antalet röstande många gånger fler (ca 20 000, 100 000 och 10 000 röstande resp). På Politiken.dk vill 63 % att Skåne ska vara en del av Danmark, medan 31 % svarar "nej" (ca 10 000 röstande).
2008-02-26 publiceras den första tunga akademiska kritiken mot skåneländsk historieskrivning. Det hela liknar debatten efter tv-serien Snapphanar med dokumentär ett år tidigare. Akademikerna agerar på så sätt på nytt. Denna första artikel är skriven i Sydsvenskan av Fredrik Persson, doktorand i historia på Lunds universitet. Harald Gustafsson, professor i historia vid Lunds universitet, fyller på med en understreckare i Svenska Dagbladet 2008-02-26.
Dick Harrison, professor i historia, är också med i debatten på Sveriges Radio 2008-02-26, dock med ett delvis annorlunda budskap i och med att han menar att etnisk resning ägde rum i Skåne. Historikern Gunnar Ståhl uttalar sig i Kristianstadsbladet 2008-02-28. Gemensamt för alla ovannämnda är att man menar att övergången från Danmark till Sverige inte var ett så stort problem för befolkningen i Skåneland på 1600-talet.
Även en del tidningskrönikörer uttalar sig om Skåne. Daniel Rydén skriver en kontrafaktisk text om Skåne fortsatt hade varit danskt. Han raljerar då över att vi hade avskytt Köpenhamn istället för Stockholm (mycket tveksamt med tanke på avståndet). Claes Fürstenberg, Malmös ständige Malmökolumnist försvarar Karl X-statyn, om än på ett skämtsamt sätt. Det leder i sig till en upprörd debatt i Sydsvenskans forum, med två sidor av saken representerade.
Bland de som funderat på 350-årsminnet brukar det heta att vi ska "uppmärksamma" eller "markera" det, men inte "fira" det. Inte så förvånande är det en del övertramp på det området. Det börjar med underrubriken "2008 ska Karl X Gustavs fredsavtal i Roskilde firas" i Punkt SE 2007-12-21. Och "350 år sedan Skåne blev svenskt - nästa år blir det fest". Konstigt nog framkommer det sedan i brödtexten att någon menar att just de uttrycken är olämpliga.
På webbsajten roskildefreden.dk står det i den svenska versionen: "350-årsminnet av Roskildefreden kommer att uppmärksammas i hela regionen." Länge stod det i den danska texten: "Initiativet til fejringen af 350-året for Roskildefreden er taget af..." I Sverige uppmärksammar man; i Danmark firar man? Senare blev den danska texten rättad till "markeringen" istället för "fejringen".
Debatten om historia och identitet har de senaste tre månaderna alltså blossat upp i och med minnet av Roskildefreden. Undertecknad har nog aldrig sett så mycket intresse och aktitivet kring de här frågorna. Många skåningar tycks kritiska, kanske t o m förbaskade, över den nuvarande situationen där Skåne kulturellt och politiskt bara är en landsända i ett centralistiskt Sverige. Man kan tycka att det är utmärkt att de här frågorna diskuteras om man vill ha en förändring.
Skåne gjorde debut i melodifestivalen
Jag är ingen direkt fan av melodifestivalen. Det är lite för mycket "one happy family" över den. Jag såg dock andra halvan, omröstningen m m, ikväll. Det var lite kul att se hur jurygrupperna röstade. Sanna Nielsen fick sin t ex enda 12-poängare från Växjö-juryn, med säte så nära hennes hemort Bromölla. (Hon vann också tittarnas omröstning.)
Melodifestivalen har pågått sedan 1959 i Sverige. Jag tror inte att någon sång fram till i år sjungits på skånska. Vårt talspråk anses som bekant inte fint nog för att sjungas och det har vi skåningar varit mycket noga med att efterfölja under 1900-talet. Sanna Nielsen är väl en av dem som varit "duktiga" med att frambringa toner på uppsvenska.
I år sjöng dock Frida, i Frida feat. Headlines "Upp och hoppa", på skånska, och bröt konventionen. Hon fick ikväll tummen ner av tio jurygrupper från SVT:s nordligare distrikt, men fick en fjärdeplats ensamt av Malmöjuryn. Tittaromröstningen gav henne/dem heller inga poäng.
Malmöjuryn gav f ö ensamma förstaplatsen till Sibel från Kristianstad, så nog var den lokalpatriotisk, även om Sanna Nielsen fick nöja sig med lite lägre poäng.
Det är kul att Frida vågade sticka ut på det här viset i år. Tillsammans gav deras grupp dessutom den skåneländska flaggan en välkommen skjuts genom att i direktsändning flagga stort med några ex av den på bordet där gruppen satt och väntade på omröstningsresultaten. Man kan säga att för första gången deltog ett oförställt Skåne i melodifestivalen.
Melodifestivalen har pågått sedan 1959 i Sverige. Jag tror inte att någon sång fram till i år sjungits på skånska. Vårt talspråk anses som bekant inte fint nog för att sjungas och det har vi skåningar varit mycket noga med att efterfölja under 1900-talet. Sanna Nielsen är väl en av dem som varit "duktiga" med att frambringa toner på uppsvenska.
I år sjöng dock Frida, i Frida feat. Headlines "Upp och hoppa", på skånska, och bröt konventionen. Hon fick ikväll tummen ner av tio jurygrupper från SVT:s nordligare distrikt, men fick en fjärdeplats ensamt av Malmöjuryn. Tittaromröstningen gav henne/dem heller inga poäng.
Malmöjuryn gav f ö ensamma förstaplatsen till Sibel från Kristianstad, så nog var den lokalpatriotisk, även om Sanna Nielsen fick nöja sig med lite lägre poäng.
Det är kul att Frida vågade sticka ut på det här viset i år. Tillsammans gav deras grupp dessutom den skåneländska flaggan en välkommen skjuts genom att i direktsändning flagga stort med några ex av den på bordet där gruppen satt och väntade på omröstningsresultaten. Man kan säga att för första gången deltog ett oförställt Skåne i melodifestivalen.
fredag, mars 14, 2008
Mitt partis agerande håller inte måttet
Det ska bli hårdare tag mot olaglig fildelning. Det kommer regeringen att besluta sig för. Statsråden Beatrice Ask och Lena Adelsohn Liljeroth skriver idag på SvD:s Brännpunkt, "Kulturarbetare får stöd av domstol" (2008-03-14).
Jag tycker saken fortfarande är lite oklar. Upphovsrättshavarna kommer inte kunna begära IP-nummer direkt hos Internetleverantörerna. Men de behöver inte gå igenom en full rättegång som idag. Istället kan man möjligen hävda att regeringen fastnat för ett mellanalternativ, där upphovsrättshavarna måste gå till domstol som kan ta beslut i endera eller andra riktningen.
Men man går nu från att det idag krävs fängelse i en eventuell dom för att lämna ut IP-nummer till - inte bara att det krävs dagsböter i en fällande dom utan - att rättegång inte ens behövs. Slutsatsen är att det blir en betydligt enklare process för upphovsrättshavarna att jaga fildelare än det är idag. Och att människors integritetställning blir s a s två steg svagare än idag, i ett bräde.
Webbundersökningarna visar att folk är enormt kritiska. "Bör internetleverantörer tvingas att lämna ut ip-adresser?" besvaras av Svenska Dagbladets webbläsare som "nej" till 84 % och "ja" till 13 % när 4562 personer röstat. Detta är fantastiskt tydligt svar. Aftonbladet.se:s läsare är ännu tydligare till frågan "Behövs det hårdare regler för att komma åt fildelare?". 6.2 % säger "ja". 93.8 % säger "nej". 40355 röstande. Betänk då att även statsråden skulle hålla med om det är just hårdare regler - uttrycket som används i webbfrågan - som de vill införa.
Det regeringen vill införa är absurt med tanke på hur mycket det går mot folkviljan. Oavsett att webbomröstningar har sina tiltningar av oika skäl, så är beskedet i detta fallet så klart att det inte på något sätt går att argumentera bort och fundera ordentligt kring det.
Hur kunde det då gå så här? Centerpartiet har varit starka motståndare till de tuffare tagen och markerat det i debatten flera gånger. En intressant artikel "Regeringspartierna inte överens om fildelning" i Svenska Dagbladet 2008-03-14 klargör en del. Annie Johansson, partiets talesperson i fildelningsfrågor, uttalar sig: "I förhandlingar kan man inte få igenom allt till 100 procent. Det är med viss beklagan vi har fått ge med oss på den här punkten". Och, fortsätter det i artikeln: "Men, konstaterar Annie Johansson, centern är ensamt om sin ståndpunkt i regeringen. Och partiet är ändå nöjt med att ha fått igenom vissa tillägg."
Det här duger inte. Jag sitter själv i en politisk nämnd. Är det en viktig fråga, är det en profilfråga, så säger man "nej". Man väljer sina slag. Man kompromissar i många fall, men sätter också stopp, när det behövs. Kan man inte komma överens så får man skjuta på lagändringen och köra vidare på den nuvarande lagen, tills man kan komma i närheten av varandra.
Det totalt överväldigande webbomröstningarna visar att politikerna lever i sin egen värld. De förstår inte vad som pågår. Fredrik Reinfeldt har beslutat sig för att vi gör bäst i att "jaga en hel ungdomsgeneration", trots allt. Trots vallöftet. Han är förbrukad som politiker för mig nu. Han är ett argument mot en borgerlig regering.
C borde stoppat det här. Jag är centerpartist p g a partiets federalistiska ståndpunkt. Har vi fått ökat självstyre i Skåne med den nya regeringen? Har vi fått en regionindelning för Sverige? Nej. Får centerpartiets, för mig, andra viktiga profilering genomslag i regeringssamarbetet? Nej. Tydligen inte. Bara när det gäller en del detaljer. Vad är poängen med det hela? Det är mycket tveksamt om det blir sämre för de frågor som jag bryr mig om om vänsterblocket tar över 2010. Det är nog ungefär likadant.
Jag tycker saken fortfarande är lite oklar. Upphovsrättshavarna kommer inte kunna begära IP-nummer direkt hos Internetleverantörerna. Men de behöver inte gå igenom en full rättegång som idag. Istället kan man möjligen hävda att regeringen fastnat för ett mellanalternativ, där upphovsrättshavarna måste gå till domstol som kan ta beslut i endera eller andra riktningen.
Men man går nu från att det idag krävs fängelse i en eventuell dom för att lämna ut IP-nummer till - inte bara att det krävs dagsböter i en fällande dom utan - att rättegång inte ens behövs. Slutsatsen är att det blir en betydligt enklare process för upphovsrättshavarna att jaga fildelare än det är idag. Och att människors integritetställning blir s a s två steg svagare än idag, i ett bräde.
Webbundersökningarna visar att folk är enormt kritiska. "Bör internetleverantörer tvingas att lämna ut ip-adresser?" besvaras av Svenska Dagbladets webbläsare som "nej" till 84 % och "ja" till 13 % när 4562 personer röstat. Detta är fantastiskt tydligt svar. Aftonbladet.se:s läsare är ännu tydligare till frågan "Behövs det hårdare regler för att komma åt fildelare?". 6.2 % säger "ja". 93.8 % säger "nej". 40355 röstande. Betänk då att även statsråden skulle hålla med om det är just hårdare regler - uttrycket som används i webbfrågan - som de vill införa.
Det regeringen vill införa är absurt med tanke på hur mycket det går mot folkviljan. Oavsett att webbomröstningar har sina tiltningar av oika skäl, så är beskedet i detta fallet så klart att det inte på något sätt går att argumentera bort och fundera ordentligt kring det.
Hur kunde det då gå så här? Centerpartiet har varit starka motståndare till de tuffare tagen och markerat det i debatten flera gånger. En intressant artikel "Regeringspartierna inte överens om fildelning" i Svenska Dagbladet 2008-03-14 klargör en del. Annie Johansson, partiets talesperson i fildelningsfrågor, uttalar sig: "I förhandlingar kan man inte få igenom allt till 100 procent. Det är med viss beklagan vi har fått ge med oss på den här punkten". Och, fortsätter det i artikeln: "Men, konstaterar Annie Johansson, centern är ensamt om sin ståndpunkt i regeringen. Och partiet är ändå nöjt med att ha fått igenom vissa tillägg."
Det här duger inte. Jag sitter själv i en politisk nämnd. Är det en viktig fråga, är det en profilfråga, så säger man "nej". Man väljer sina slag. Man kompromissar i många fall, men sätter också stopp, när det behövs. Kan man inte komma överens så får man skjuta på lagändringen och köra vidare på den nuvarande lagen, tills man kan komma i närheten av varandra.
Det totalt överväldigande webbomröstningarna visar att politikerna lever i sin egen värld. De förstår inte vad som pågår. Fredrik Reinfeldt har beslutat sig för att vi gör bäst i att "jaga en hel ungdomsgeneration", trots allt. Trots vallöftet. Han är förbrukad som politiker för mig nu. Han är ett argument mot en borgerlig regering.
C borde stoppat det här. Jag är centerpartist p g a partiets federalistiska ståndpunkt. Har vi fått ökat självstyre i Skåne med den nya regeringen? Har vi fått en regionindelning för Sverige? Nej. Får centerpartiets, för mig, andra viktiga profilering genomslag i regeringssamarbetet? Nej. Tydligen inte. Bara när det gäller en del detaljer. Vad är poängen med det hela? Det är mycket tveksamt om det blir sämre för de frågor som jag bryr mig om om vänsterblocket tar över 2010. Det är nog ungefär likadant.
onsdag, mars 12, 2008
Årets mest meningslösa flaggdag
Idag är eventuellt en stor dag. Det flaggas lite överallt på stan. Svenska flaggan vajar stolt utanför regionhuset i Lund och på Stortorget i Lund. Troligen åker alla lokalbussar omkring med små flaggor längst fram. Vad är det då för dag? Det är kronprinsessans namnsdag.
Kollar man på Wikipedia ser man att flaggvännerna i samarbete med staten (förordning från justitiedepartementet 1982:270) samlat på sig en ganska diger lista av saker som man kan flagga för. Sverige har inte mindre än 16 flaggdagar plus en extra under riksdagsvalsår. Nobeldagen är én; 1 maj är én. På FN-dagen ska man flagga svenskt. (Men Europadagen ska man tydligen inte flagga på, i alla fall inte svenskt.)
Av alla meningslösa flaggdagar tror jag ändå att kronprinsessans namnsdag utgör den allra sämsta ursäkten för flaggning i Skåne. Först och främst, enligt en hel del bör man inte ha någon kung eller kronprinsessa överhuvudtaget. Jag är förstås medlem i Republikanska föreningen.
Sedan: jag tog några minuter på mig att gå igenom hur ofta kronprinsessan vistas i Skåne i år 2008. Det gör hon én gång: "söndag 3/6 Nä[r]varo vid högtidlighållandet av Carl von Linnés minne, Alnarp". Inom parentes sagt: i Stockholm har hon så många lokala besök att namnet på staden inte ens sätts ut; det står bara "Slottskyrkan" eller "Försvarshögskolan". Nu ser jag att hon faktiskt gick på spex i Lund i april ("Kronprinsessan Victoria togs emot av lundaspexare" (Sydsvenskan 2008-04-26), så det innebär ett besök till i Skåne i år.
Ändå ska Lunds 40 bussar (jan 2006) åka omkring och flagga för denna, ur vår synvinkel, närmast fiktiva person bosatt 600 km bort. Om det ändå varit hennes födelsedag det handlade om, men namnsdag - det firar vi ju enligt traditionen inte alls i Skåne (eller Danmark). Det är en uppsvensk tradition. Det har ingen större betydelse i Skåne ens idag.
Idag kan vara årets meningslösa svenska och skånska flaggdag. Det är något att uppmärksamma. För att se om vi kan slippa fler i den kalibern i framtiden.
Kollar man på Wikipedia ser man att flaggvännerna i samarbete med staten (förordning från justitiedepartementet 1982:270) samlat på sig en ganska diger lista av saker som man kan flagga för. Sverige har inte mindre än 16 flaggdagar plus en extra under riksdagsvalsår. Nobeldagen är én; 1 maj är én. På FN-dagen ska man flagga svenskt. (Men Europadagen ska man tydligen inte flagga på, i alla fall inte svenskt.)
Av alla meningslösa flaggdagar tror jag ändå att kronprinsessans namnsdag utgör den allra sämsta ursäkten för flaggning i Skåne. Först och främst, enligt en hel del bör man inte ha någon kung eller kronprinsessa överhuvudtaget. Jag är förstås medlem i Republikanska föreningen.Sedan: jag tog några minuter på mig att gå igenom hur ofta kronprinsessan vistas i Skåne i år 2008. Det gör hon én gång: "söndag 3/6 Nä[r]varo vid högtidlighållandet av Carl von Linnés minne, Alnarp". Inom parentes sagt: i Stockholm har hon så många lokala besök att namnet på staden inte ens sätts ut; det står bara "Slottskyrkan" eller "Försvarshögskolan". Nu ser jag att hon faktiskt gick på spex i Lund i april ("Kronprinsessan Victoria togs emot av lundaspexare" (Sydsvenskan 2008-04-26), så det innebär ett besök till i Skåne i år.
Ändå ska Lunds 40 bussar (jan 2006) åka omkring och flagga för denna, ur vår synvinkel, närmast fiktiva person bosatt 600 km bort. Om det ändå varit hennes födelsedag det handlade om, men namnsdag - det firar vi ju enligt traditionen inte alls i Skåne (eller Danmark). Det är en uppsvensk tradition. Det har ingen större betydelse i Skåne ens idag.
Idag kan vara årets meningslösa svenska och skånska flaggdag. Det är något att uppmärksamma. För att se om vi kan slippa fler i den kalibern i framtiden.
Flyktingmottagandet del av självstyret
Mona Sahlin förklarade vid en pressträff i går "att hon vill ha en ny lagstiftning som tvingar alla kommuner att ta sin del av flyktingmottagandet" ("Kraven ökar från båda sidor", Sydsvenskan 2008-03-12). Jag kan själv tycka att många kommuner beter sig osolidariskt mot andra på detta område, så jag förstår Sahlins utgångspunkt.
Men centerns flyktingpolitiske talesman Fredrik Federley har rätt när han kallar förslaget "ett övergrepp mot kommunernas självbestämmande". Jag är stolt över c att man profilerar sig här. Ska beslutanderätten över flyktingmottagning flyttas upp, så kan den som högst flyttas till den regionala nivån. Ska den flyttas högre kräver jag något motsvarande som decentraliseras istället.
Maltes princip: [Sverige är så centraliserat att] ingen centralisering får ske på något område om det inte samtidigt sker en decentralisering på ett annat område i åtminstone lika utsträckning.
Men centerns flyktingpolitiske talesman Fredrik Federley har rätt när han kallar förslaget "ett övergrepp mot kommunernas självbestämmande". Jag är stolt över c att man profilerar sig här. Ska beslutanderätten över flyktingmottagning flyttas upp, så kan den som högst flyttas till den regionala nivån. Ska den flyttas högre kräver jag något motsvarande som decentraliseras istället.
Maltes princip: [Sverige är så centraliserat att] ingen centralisering får ske på något område om det inte samtidigt sker en decentralisering på ett annat område i åtminstone lika utsträckning.
fredag, mars 07, 2008
Dubbelt främlingsskap för invandrare
Idag publiceras en artikel i Sydsvenskan om en kurs för invandrare i Studiefrämjandet i Lunds regi. En deltagare säger "Skånska är svårt. Riktig svenska är mycket lättare." En annan deltagare säger "Skåningar pratar jättekonstigt. Varför säger de pu? Det heter ju på. Nej, stockholmska är mycket lättare."
Det mest intressanta är kanske vem som lärt de här invandrarna att det nödvändigtvis heter "på" istället för "pu". Och vem har lärt dem att det finns en "riktig svenska" och att skånska inte tillhör denna. Och varför?
Det naturliga är väl att invandrare i allmänhet lär sig den dominerande språkvariant som talas i den trakt dit de kommer. Det vore t ex anmärkningsvärt om invandrare skulle lära sig tungspets-r när de flesta i denna region inte använder det. Det är också anmärkningsvärt om de inte har blivit införstådda med att man kan säga både "pu" och "på" - regionalt finns ju här två språkvarianter att välja mellan. I vilket fall borde ingå i språkinlärning att man kan förstå båda. Och att ingen i sig har företräde.
Ett exempel: jag har tillbringat ganska mycket tid i Andalucien i Spanien. Jag har då aktivit försökt ta till mig av den regionala spanskan där. Varför skulle jag insistera på att i alla lägen tala "korrekt" Madrid-spanska i Sevilla?
Lär sig inte invandrare om sin regions kultur och språk (här: dialekt), så kommer de att vara onödigt mycket främlingar i sin egen miljö. I artikeln lovordar en kursdeltagare istället språket i en annan trakt, en trakt över 600 km från kursdeltagarens boort. Det ger en obalanserad situation. Invandrarnas mottagande lägger ett främlingsskap på det andra. Det gör dem ingen tjänst. Ingen annan heller.
Det mest intressanta är kanske vem som lärt de här invandrarna att det nödvändigtvis heter "på" istället för "pu". Och vem har lärt dem att det finns en "riktig svenska" och att skånska inte tillhör denna. Och varför?
Det naturliga är väl att invandrare i allmänhet lär sig den dominerande språkvariant som talas i den trakt dit de kommer. Det vore t ex anmärkningsvärt om invandrare skulle lära sig tungspets-r när de flesta i denna region inte använder det. Det är också anmärkningsvärt om de inte har blivit införstådda med att man kan säga både "pu" och "på" - regionalt finns ju här två språkvarianter att välja mellan. I vilket fall borde ingå i språkinlärning att man kan förstå båda. Och att ingen i sig har företräde.
Ett exempel: jag har tillbringat ganska mycket tid i Andalucien i Spanien. Jag har då aktivit försökt ta till mig av den regionala spanskan där. Varför skulle jag insistera på att i alla lägen tala "korrekt" Madrid-spanska i Sevilla?
Lär sig inte invandrare om sin regions kultur och språk (här: dialekt), så kommer de att vara onödigt mycket främlingar i sin egen miljö. I artikeln lovordar en kursdeltagare istället språket i en annan trakt, en trakt över 600 km från kursdeltagarens boort. Det ger en obalanserad situation. Invandrarnas mottagande lägger ett främlingsskap på det andra. Det gör dem ingen tjänst. Ingen annan heller.
tisdag, mars 04, 2008
Positivt om Trelleborgstullen läggs ner
Tydligen har Tullverket i en intern rapport föreslagit att Trelleborg ska bli utan fast tullbemanning. Och tydligen är Johan Linander och Centerpartiet i Skåne oroade av det.
Jag har inte läst rapporten, men jag blir på något sätt hoppfull. Det låter helt i linje med det gränslösa Europa om vi kan bli av med fast tullbemanning i Trelleborg. Spännande! Tullverket menar att det låter sig göras - även om jag förutsätter att deras motiv är rent ekonomiska. (Och jag antar att jag kommer på tvärs med Centern i Skåne då.)
Med Schengenavtalet (implementerad 2001-03-25 i Sverige) kom avskaffad dokumentkontroll inom ett stort område i Europa. Lik förbaskat möttes man av män i tjocka "TULL"-jackor och ilskna hundar på Malmö järnvägsstation efter en enkel resa till Köpenhamn en lördag förmiddag. Hela det brutala nationalstatseuropa fortsatte att materialiseras i en punkt: (stationerna efter) gränsen. Det hade en psykologisk betydelse; det var symboliskt.
Men hur kom det sig då att tullen var kvar: jo, den påverkas helt enkelt inte nämnvärt av Schengen:
"Sweden and Finland maintain some customs checks in order to control the smuggling of drugs and alcohol. In accordance with the Schengen Borders Code, this is permissible, as long as cars are only stopped when a suspicion of smuggling has been established.", "Schengen Agreement" i en.Wikipedia
Idag ser jag inte hundarna på Malmö station längre. Men jag kan tänka mig hur det ser ut i Trelleborg, där resenärer kommer från det "skumma Polen", enligt det fördomsfulla Sverige. Polen är lyckligen med i Schengen sedan 1 januari 2008. Men tullen får alltså Sverige ha kvar.
Jag menar att inga särskilda kontroller ska få ske i Europa bara av anledningen att det finns en gräns. Att en nationalstat börjar och en annan slutar är inte skäl nog. Jag har inget emot kontroller, men de ska alltid ske oavsett staters gränser. (Och då kan väl kontrollerna egentligen lika gärna ske av polisen?) Däremot kan man motivera koncentrerade kontroller kring punkter där många passerar i allmänhet: färjor och viktiga vägar inom och utom länderna.
Ett Trelleborg utan fast tullbemanning låter som en framgång för det gränslösa Europa, om det kan bli verklighet.
Jag har inte läst rapporten, men jag blir på något sätt hoppfull. Det låter helt i linje med det gränslösa Europa om vi kan bli av med fast tullbemanning i Trelleborg. Spännande! Tullverket menar att det låter sig göras - även om jag förutsätter att deras motiv är rent ekonomiska. (Och jag antar att jag kommer på tvärs med Centern i Skåne då.)
Med Schengenavtalet (implementerad 2001-03-25 i Sverige) kom avskaffad dokumentkontroll inom ett stort område i Europa. Lik förbaskat möttes man av män i tjocka "TULL"-jackor och ilskna hundar på Malmö järnvägsstation efter en enkel resa till Köpenhamn en lördag förmiddag. Hela det brutala nationalstatseuropa fortsatte att materialiseras i en punkt: (stationerna efter) gränsen. Det hade en psykologisk betydelse; det var symboliskt.
Men hur kom det sig då att tullen var kvar: jo, den påverkas helt enkelt inte nämnvärt av Schengen:
"Sweden and Finland maintain some customs checks in order to control the smuggling of drugs and alcohol. In accordance with the Schengen Borders Code, this is permissible, as long as cars are only stopped when a suspicion of smuggling has been established.", "Schengen Agreement" i en.Wikipedia
Idag ser jag inte hundarna på Malmö station längre. Men jag kan tänka mig hur det ser ut i Trelleborg, där resenärer kommer från det "skumma Polen", enligt det fördomsfulla Sverige. Polen är lyckligen med i Schengen sedan 1 januari 2008. Men tullen får alltså Sverige ha kvar.
Jag menar att inga särskilda kontroller ska få ske i Europa bara av anledningen att det finns en gräns. Att en nationalstat börjar och en annan slutar är inte skäl nog. Jag har inget emot kontroller, men de ska alltid ske oavsett staters gränser. (Och då kan väl kontrollerna egentligen lika gärna ske av polisen?) Däremot kan man motivera koncentrerade kontroller kring punkter där många passerar i allmänhet: färjor och viktiga vägar inom och utom länderna.
Ett Trelleborg utan fast tullbemanning låter som en framgång för det gränslösa Europa, om det kan bli verklighet.
Folkens självbestämmande viktig princip
Sverige erkände Kosovo som självständig stat idag. Det rapporterar Sydsvenskan i "Sverige erkänner Kosovo" (2008-03-04). Det är positivt.
Frågan i sig är ganska enkel eftersom en generell princip bör tillämpas: det är befolkningen i varje territorium, och ingen annan, som bestämmer det territoriets status. Det är det som ingår i principen om folkens självbestämmande så som jag tolkar det politiskt-filosofiskt. Det är också en omistlig del av demokratin som koncept.
Principen är t o m praktisk på en mikronivå vilket ett extremt exempel visar: även en mindre stad i Sverige borde kunna förklara sig ensidigt självständig efter en folkomröstning. Kruxet är att det kommer aldrig att ske eftersom (1) inte 1 % av invånarna vill det i någon svensk stad och (2) det omgivande landet inte har några krav alls på sig att göra det praktiskt möjligt för staden att förklara sig självständigt. Man kan alltså t ex helt förhindra de nya invånarna att korsa gränsen till Sverige i detta fiktiva exempel; man kan hindra landtransporter av mat dit m m.
Men om vi inte lägger några krav på andra länder att i verkligheten låta länder som utropar sig självständiga fungera som fria, har det då några praktiska konsekvenser?
Ja, icke-våldsprincipen råder ändå. En ensidigt utropad fredlig mikrostat bör aldrig kunna tillrättavisas genom våld, inte heller genom polisinsatser från en annan stat. Överhuvudtaget kräver den politiska moralen att mikrostaten kan ställa de krav de vill på vilka som får vistas inom sitt territorium. Får den inte stöd från andra stater i världen, blir den inte långlivad ändå. På så sätt är detta lite av en "staternas marknad" - den är alltså självreglerande.
Frågan i sig är ganska enkel eftersom en generell princip bör tillämpas: det är befolkningen i varje territorium, och ingen annan, som bestämmer det territoriets status. Det är det som ingår i principen om folkens självbestämmande så som jag tolkar det politiskt-filosofiskt. Det är också en omistlig del av demokratin som koncept.
Principen är t o m praktisk på en mikronivå vilket ett extremt exempel visar: även en mindre stad i Sverige borde kunna förklara sig ensidigt självständig efter en folkomröstning. Kruxet är att det kommer aldrig att ske eftersom (1) inte 1 % av invånarna vill det i någon svensk stad och (2) det omgivande landet inte har några krav alls på sig att göra det praktiskt möjligt för staden att förklara sig självständigt. Man kan alltså t ex helt förhindra de nya invånarna att korsa gränsen till Sverige i detta fiktiva exempel; man kan hindra landtransporter av mat dit m m.
Men om vi inte lägger några krav på andra länder att i verkligheten låta länder som utropar sig självständiga fungera som fria, har det då några praktiska konsekvenser?
Ja, icke-våldsprincipen råder ändå. En ensidigt utropad fredlig mikrostat bör aldrig kunna tillrättavisas genom våld, inte heller genom polisinsatser från en annan stat. Överhuvudtaget kräver den politiska moralen att mikrostaten kan ställa de krav de vill på vilka som får vistas inom sitt territorium. Får den inte stöd från andra stater i världen, blir den inte långlivad ändå. På så sätt är detta lite av en "staternas marknad" - den är alltså självreglerande.
torsdag, februari 28, 2008
Det skånska kriget - ett nationellt krig?
Centrum för Danmarksstudier kommer att stå som värd för en del av uppmärksammandet kring 350-årsminnet av Skånelands övergång till Sverige 1658. Det börjar i huvudsak nu på lördag den 1 mars.
Centret har dels fått kritik för onödigt fokus på stora nationalstater som möts i Öresund snarare än att ha ett regionalt kulturellt perspektiv. Dels har centret fått kritik för att vara överdrivet kritisk mot måttliga mängder av resonerande politisk regionalism, samtidigt som man inte gör någon analys eller ens enkel konstaterande jämförelse med de existerande nationalsstaternas extrema nationalism av idag.
När centret arrangerar föredrag om Roskildefreden 1658, så är föredragshållarna historiker Harald Gustafsson, entolog Fredrik Nilsson, historiker Fredrik Persson och historiker Hanne Sanders. Förvånande nog får teol. dr och kyrkoherde Stig Alenäs vara med i den samlingen.
Søren Madsen, vice ordförande i Foreningen Skånsk Fremtid, skrev för tre år sedan en utmärkt artikel som bl a publicerades Weekendavisen 8-14 juli 2005. Den är inte minst intressant med tanke på Harald Gustafssons motvilja mot att använda termerna "etnisk rensning" och "försvenskning" i sin artikel i Svenska Dagbladet "Att göra svenskar av skåningar" (2008-02-26). Jag har fått Sørens tillstånd att publicera hans artikel här:
Den Skånske Krig var national
Hanne Sanders – leder af Centrum för Danmarksstudier på Lund Universitet – fik i Weekendavisen i fredags publiceret en artikel om Skånes overgang til Sverige.
Hun fandt det problematisk at beskrive 1600-tallets dansk-svenske konflikter i etnisk-nationale termer.
Hendes hovedpåstand kan sammenfattes i blot et enkelt citat: ”Den etniske tankegang fandtes i Skåne, men den var ikke styrende for menneskers tanker og handlinger”.
Men der findes konkrete kilder, der viser, at den faktisk var styrende.
Tag blot Skånske Krig 1676-79, hvor de dansk-svenske modsætninger var skarpest. I en indberetning fra 1676 skrev en dansk ridefoged om den kompromisløse kampvilje hos de indfødte danskere i Blegind: ”De agter nu ikke ret, hvad de gør, særdeles over for dem, som er af svensk nation; være sig borger eller bonde, så enten skyder de ham eller stikker ham ihjel med deres lange knive. Ihvorvel jeg mange gange har ladet læse ordrer [om skånsomhed] på prækestolene, så svarer bonden, at det er ikke kongens ord, uden de siger, vil have alle svenske ud af landet.”
Hertil kommer, at der under krigen blev oprettet såkaldte friskyttekompagnier. Friskytterne var frivillige østdanske mænd – fortrinsvis bønder – som var usædvanlig hårdkogte og stålsatte i deres modstand mod det svenske regime.
Friskytterne fik kongeligt dansk fuldmagt til at "forfølge alle svenske inføde eller betiente och svensk gesinte undersaatter i Skaane, som derris næste och oss tro værende bønder och indbyggere søger i saa maade at forrede och at forderfve...".
Og at man ikke kun havde en klar opfattelse af hvem fjenden var, men også hvem man selv var, er friskyttekaptajn Niels Tommesen Tidemans trusselsbrev til den svenske svenske kommandant i Engelholm 1678 et eksempel på. Han forsikrede kommandanten, at selvom enkelte af hans folk havde overgivet sig, ville hans skarer af friskytter fortsætte med at vokse, thi "...friskytterne, er nu 3-dobbelt, og håbes til hver dag at blive stærkere, så længe, som her er friske folk udi lande, som haver endnu dansk blod udi sit liv."
Det undrer mig også, at Sanders ikke vil acceptere begrebet forsvenskning. Selvom begrebet ikke eksplicit nævnes i 1600-tallet, så var det jo det, som var svenskernes formål. Klarest udtrykt sker det i kong Karl XI’s proklamation fra 1678: ” ...att uti allt emellan våre svenske och besagda länder den uniformiteten och likheten måtte blive introducerad, genom vilken med tiden invånerna och undersåterna uti desse måtte vinnas till de svenske ifrån de danskes seder och skick och således med tiden komma till att förlora hågen till Danmark, vilken eljest otvivelaktigt hos dem förblivandes varder eftersom likmäktigheten i ceremonier, konstitutioner, seder och språk gemüterne sinsemellan ofelbart plägar sammanhålla.”
Den umiddelbart moderate, men i virkeligheden særdeles durkdrevne, svenske guvernør i de erobrede danske landskaber, Rutger v. Ascheberg skrev i 1693 en embedsberettelse om tilstanden i sit område siden overgangen til Sverige. Om stemningen da Skånske Krig begyndte, skrev han: ”...dhe svenske hölle dhem för ett fremmat folck och ville intet låtha dhem med sig utj dhet svänska nampnet participera uthan kallade dhem danske och juthar eller i Bohuus lähn norbaggar; sielfve kallade dhe sig ochså danske och inbillade sig, att dhe äntel. måste komma till sitt corpus igen.” og han brugte tillige ordet ”dansk-sinnade” til at beskrive befolkningens sindelag.
Hvad angår spørgsmålet om etnisk udrensning, som Sanders blank afviser, så kommer Ascheberg senere i sin beretning ind på nogle af de uhyggelige tanker, som fandtes hos visse svenskere, vedrørende den endelige løsning på det danske problem i Skåne, Halland og Blegind: ”...hvarföre de föle på dhe tanckar, att dhet vore rådeligast, det man dhe gambla jnbyggare på hvariehanda sätt uthrootade och heller äga ett öde land än med så många malcontanter uppfyllt, till des man effter handen med nya jnbyggiare uppe ifrån landet igen populera kunde,”
Vi kan kun glæde os over, at disse tanker ikke blev realiseret, for ellers ville der i dag ikke have fandtes skåninger (defineret som efterkommere af den oprindelige danske befolkning i Skåne) og dermed ingen skånsk bevægelse. Men som man kan se var tanken om etnisk udrensning ikke fjern.
Dog gennemførte svenskerne en anden og ligeså nationalt motiveret udrensning i lille målestok, som var af afgørende betydning. Den gamle danske adel, byernes danske ledelse og de danske præster, blev i løbet af en årrække byttet ud med ”infödde suenske”, hvilket var en helt bevidst politik. Et folk kan nemlig bedst kues, hvis det ikke får mulighed for at have eller udvikle en øvrighed til at lede en sindelagskamp.
Centrum för Danmarksstudier på Lund Universitet, der blev oprettet i 2005, burde egentlig være selvskrevet til at tage fat på alle relevante problemstillinger i de gamle østdanske landskabers fortid og nutid.
Men jeg har fulgt dette mærkelige centrums virke tæt siden dets dannelse, og ærlig talt virker det mere optaget af dels at bekæmpe skånske selvstyrebestræbelser og historiebevidsthed, dels at deltage i den danske kulturkamp på den anti-kulturkonservative fløj, end at beskæftige sig objektivt med dansk historie og samfundsforhold.
Centret har dels fått kritik för onödigt fokus på stora nationalstater som möts i Öresund snarare än att ha ett regionalt kulturellt perspektiv. Dels har centret fått kritik för att vara överdrivet kritisk mot måttliga mängder av resonerande politisk regionalism, samtidigt som man inte gör någon analys eller ens enkel konstaterande jämförelse med de existerande nationalsstaternas extrema nationalism av idag.
När centret arrangerar föredrag om Roskildefreden 1658, så är föredragshållarna historiker Harald Gustafsson, entolog Fredrik Nilsson, historiker Fredrik Persson och historiker Hanne Sanders. Förvånande nog får teol. dr och kyrkoherde Stig Alenäs vara med i den samlingen.
Søren Madsen, vice ordförande i Foreningen Skånsk Fremtid, skrev för tre år sedan en utmärkt artikel som bl a publicerades Weekendavisen 8-14 juli 2005. Den är inte minst intressant med tanke på Harald Gustafssons motvilja mot att använda termerna "etnisk rensning" och "försvenskning" i sin artikel i Svenska Dagbladet "Att göra svenskar av skåningar" (2008-02-26). Jag har fått Sørens tillstånd att publicera hans artikel här:
Den Skånske Krig var national
Hanne Sanders – leder af Centrum för Danmarksstudier på Lund Universitet – fik i Weekendavisen i fredags publiceret en artikel om Skånes overgang til Sverige.
Hun fandt det problematisk at beskrive 1600-tallets dansk-svenske konflikter i etnisk-nationale termer.
Hendes hovedpåstand kan sammenfattes i blot et enkelt citat: ”Den etniske tankegang fandtes i Skåne, men den var ikke styrende for menneskers tanker og handlinger”.
Men der findes konkrete kilder, der viser, at den faktisk var styrende.
Tag blot Skånske Krig 1676-79, hvor de dansk-svenske modsætninger var skarpest. I en indberetning fra 1676 skrev en dansk ridefoged om den kompromisløse kampvilje hos de indfødte danskere i Blegind: ”De agter nu ikke ret, hvad de gør, særdeles over for dem, som er af svensk nation; være sig borger eller bonde, så enten skyder de ham eller stikker ham ihjel med deres lange knive. Ihvorvel jeg mange gange har ladet læse ordrer [om skånsomhed] på prækestolene, så svarer bonden, at det er ikke kongens ord, uden de siger, vil have alle svenske ud af landet.”
Hertil kommer, at der under krigen blev oprettet såkaldte friskyttekompagnier. Friskytterne var frivillige østdanske mænd – fortrinsvis bønder – som var usædvanlig hårdkogte og stålsatte i deres modstand mod det svenske regime.
Friskytterne fik kongeligt dansk fuldmagt til at "forfølge alle svenske inføde eller betiente och svensk gesinte undersaatter i Skaane, som derris næste och oss tro værende bønder och indbyggere søger i saa maade at forrede och at forderfve...".
Og at man ikke kun havde en klar opfattelse af hvem fjenden var, men også hvem man selv var, er friskyttekaptajn Niels Tommesen Tidemans trusselsbrev til den svenske svenske kommandant i Engelholm 1678 et eksempel på. Han forsikrede kommandanten, at selvom enkelte af hans folk havde overgivet sig, ville hans skarer af friskytter fortsætte med at vokse, thi "...friskytterne, er nu 3-dobbelt, og håbes til hver dag at blive stærkere, så længe, som her er friske folk udi lande, som haver endnu dansk blod udi sit liv."
Det undrer mig også, at Sanders ikke vil acceptere begrebet forsvenskning. Selvom begrebet ikke eksplicit nævnes i 1600-tallet, så var det jo det, som var svenskernes formål. Klarest udtrykt sker det i kong Karl XI’s proklamation fra 1678: ” ...att uti allt emellan våre svenske och besagda länder den uniformiteten och likheten måtte blive introducerad, genom vilken med tiden invånerna och undersåterna uti desse måtte vinnas till de svenske ifrån de danskes seder och skick och således med tiden komma till att förlora hågen till Danmark, vilken eljest otvivelaktigt hos dem förblivandes varder eftersom likmäktigheten i ceremonier, konstitutioner, seder och språk gemüterne sinsemellan ofelbart plägar sammanhålla.”
Den umiddelbart moderate, men i virkeligheden særdeles durkdrevne, svenske guvernør i de erobrede danske landskaber, Rutger v. Ascheberg skrev i 1693 en embedsberettelse om tilstanden i sit område siden overgangen til Sverige. Om stemningen da Skånske Krig begyndte, skrev han: ”...dhe svenske hölle dhem för ett fremmat folck och ville intet låtha dhem med sig utj dhet svänska nampnet participera uthan kallade dhem danske och juthar eller i Bohuus lähn norbaggar; sielfve kallade dhe sig ochså danske och inbillade sig, att dhe äntel. måste komma till sitt corpus igen.” og han brugte tillige ordet ”dansk-sinnade” til at beskrive befolkningens sindelag.
Hvad angår spørgsmålet om etnisk udrensning, som Sanders blank afviser, så kommer Ascheberg senere i sin beretning ind på nogle af de uhyggelige tanker, som fandtes hos visse svenskere, vedrørende den endelige løsning på det danske problem i Skåne, Halland og Blegind: ”...hvarföre de föle på dhe tanckar, att dhet vore rådeligast, det man dhe gambla jnbyggare på hvariehanda sätt uthrootade och heller äga ett öde land än med så många malcontanter uppfyllt, till des man effter handen med nya jnbyggiare uppe ifrån landet igen populera kunde,”
Vi kan kun glæde os over, at disse tanker ikke blev realiseret, for ellers ville der i dag ikke have fandtes skåninger (defineret som efterkommere af den oprindelige danske befolkning i Skåne) og dermed ingen skånsk bevægelse. Men som man kan se var tanken om etnisk udrensning ikke fjern.
Dog gennemførte svenskerne en anden og ligeså nationalt motiveret udrensning i lille målestok, som var af afgørende betydning. Den gamle danske adel, byernes danske ledelse og de danske præster, blev i løbet af en årrække byttet ud med ”infödde suenske”, hvilket var en helt bevidst politik. Et folk kan nemlig bedst kues, hvis det ikke får mulighed for at have eller udvikle en øvrighed til at lede en sindelagskamp.
Centrum för Danmarksstudier på Lund Universitet, der blev oprettet i 2005, burde egentlig være selvskrevet til at tage fat på alle relevante problemstillinger i de gamle østdanske landskabers fortid og nutid.
Men jeg har fulgt dette mærkelige centrums virke tæt siden dets dannelse, og ærlig talt virker det mere optaget af dels at bekæmpe skånske selvstyrebestræbelser og historiebevidsthed, dels at deltage i den danske kulturkamp på den anti-kulturkonservative fløj, end at beskæftige sig objektivt med dansk historie og samfundsforhold.
onsdag, februari 27, 2008
Absurt kontrafaktiskt om Skåne
En krönikör, Daniel Rydén, i Sydsvenskan spekulerar skämtsamt i "Om Skåne hade förblivit danskt...". Och tycks tro att skåningarna hade varit närmast mer irriterade på Köpenhamn och det köpenhamnska än de är på Stockholm idag.
Det låter helt förryckt. Malmö ligger närmare Köpenhamn än större delen av Storstockholm ligger nära Sergels torg. Om Skåne aldrig hade tillhört Sverige, så hade inte ens tanken uppstått att markera mot ett centrumnav som man själv var del av. Annorlunda uttryckt: Malmö hade inte varit mer lokalpatriotiskt än Køge.
Det är säkert många som går på historien i Sydsvenskan och som tänker: det hade nog varit likadant, fast tvärtom, om Skåne kvarstannat i Danmark.
Öh, nej, det hade det inte...
Det låter helt förryckt. Malmö ligger närmare Köpenhamn än större delen av Storstockholm ligger nära Sergels torg. Om Skåne aldrig hade tillhört Sverige, så hade inte ens tanken uppstått att markera mot ett centrumnav som man själv var del av. Annorlunda uttryckt: Malmö hade inte varit mer lokalpatriotiskt än Køge.
Det är säkert många som går på historien i Sydsvenskan och som tänker: det hade nog varit likadant, fast tvärtom, om Skåne kvarstannat i Danmark.
Öh, nej, det hade det inte...
tisdag, februari 26, 2008
Harrison: skåningarna fick uppleva etnisk resning
Det märks på något sätt att Dick Harrison inte badat bastu med de andra grabbarna - för det är bara män - på Historiska institutionen i Lund. I en radioutsändning "Skåne en del av Sverige sedan 350 år " på SR (2008-02-26) får man hans "take" på 1600-talet. För det första har han en sådan extrem bild av att ingen visste något om vilka länder de tillhörde, att man fascineras. En så schablonartad bild har, vad jag vet, samtliga andra historiker lämnat bakom sig.
Sedan stöder han användningen av begreppet "etnisk rensning" på den tiden. Heller definitivt inget från bastun:
Först på 1670-talet började svenskarna gå riktigt hårt fram i Skåne.
– Då vidtar den svenska regimen en hel rad drakoniska åtgärder som vi idag skulle benämna folkmord eller etnisk rensning. Man bestämmer att alla i Örkeneds socken ska utplånas och alla byggnader ska brännas ned på 1670-talet för att statuera exempel. Det är sådant som idag lett till någon förhandling vid krigstribunalen i Haag, säger Dick Harrison.
Till sist säger han "Man kan titta på att det senaste riksdags- och kommunvalet så gick de här skånsk-nationalistiska partierna kraftigt tillbaka medan Sverigedemokraterna gick väldigt framtåt till exempel i Landskrona." Att han kallar stackars Skånes väl, uppenbarligen, för skånsk-nationalistiskt, visar att hans område är den äldre historien och inte nutida politik.
Skånes väl var i och för sig en ordenligt förvirrat parti. I ena ögonblicket kunde de tala om fullständlig självständighet och i andra så motionerade ledande medlemmar om svenska flaggan i kommunfullmäktige. Men Skånefrågan intresserade de sig aldrig för i den aktuella politiken. De hade Skåne i namnet; det var i huvudsak allt. Det var ingen framgång för det skånska när de kom till makten och definitivt inget bakslag när de försvann. Traditionella populister.
Att Sverigedemokraterna nu går fram tolkar jag som en ökad polarisering mellan det skånska och svenska i Skåne idag. Det svenska har kunnat mobiliera sig, inte det skånska. Det här är sånt som sker i områden i världen med en oklar identitet och historia. Ett annat bra exempel är delvis tyskspråkiga Alsace i Frankrike där Front National skördat stora framgånger genom åren.
Sedan stöder han användningen av begreppet "etnisk rensning" på den tiden. Heller definitivt inget från bastun:
Först på 1670-talet började svenskarna gå riktigt hårt fram i Skåne.
– Då vidtar den svenska regimen en hel rad drakoniska åtgärder som vi idag skulle benämna folkmord eller etnisk rensning. Man bestämmer att alla i Örkeneds socken ska utplånas och alla byggnader ska brännas ned på 1670-talet för att statuera exempel. Det är sådant som idag lett till någon förhandling vid krigstribunalen i Haag, säger Dick Harrison.
Till sist säger han "Man kan titta på att det senaste riksdags- och kommunvalet så gick de här skånsk-nationalistiska partierna kraftigt tillbaka medan Sverigedemokraterna gick väldigt framtåt till exempel i Landskrona." Att han kallar stackars Skånes väl, uppenbarligen, för skånsk-nationalistiskt, visar att hans område är den äldre historien och inte nutida politik.
Skånes väl var i och för sig en ordenligt förvirrat parti. I ena ögonblicket kunde de tala om fullständlig självständighet och i andra så motionerade ledande medlemmar om svenska flaggan i kommunfullmäktige. Men Skånefrågan intresserade de sig aldrig för i den aktuella politiken. De hade Skåne i namnet; det var i huvudsak allt. Det var ingen framgång för det skånska när de kom till makten och definitivt inget bakslag när de försvann. Traditionella populister.
Att Sverigedemokraterna nu går fram tolkar jag som en ökad polarisering mellan det skånska och svenska i Skåne idag. Det svenska har kunnat mobiliera sig, inte det skånska. Det här är sånt som sker i områden i världen med en oklar identitet och historia. Ett annat bra exempel är delvis tyskspråkiga Alsace i Frankrike där Front National skördat stora framgånger genom åren.
Harald Gustafsson ljuger
Harald Gustafsson, professor i historia vid Lunds universitet, har skrivit en understreckare i Svenska Dagbladet "Att göra svenskar av skåningar" (2008-02-26). Där skriver han bland annat:
Myten om en brutal försvenskning har det senaste decenniet varit starkast och flitigt brukats av extrema politiska grupper i Skåne, grupper som har hävdat en skånsk nationalitet och särskilt utmärkt sig genom främlingsfientlig högerpopulism. Man har annekterat det moderna begreppet ”etnisk rensning” och menar att skåningarna utsattes för en sådan, vilket skulle ge Skåne rätt till regionalt självstyrelse och avvisande av ”icke-skåningar” idag. Dessa grupper har ofta lycktas väl med att komma ut i medierna och deras tolkning låg 2006 till grund för SVT-produktionen ”Snapphanar”. Den forskning som har bedrivits de senaste åren visar emellertid en annan bild.
Jag utmanar Harald Gustafsson att presentera för oss namnen på dessa extrema politiska grupper. Jag har stor överblick över fältet av organisationer som intresserar sig för skånsk historia, identitet och kultur. Jag har försökt googla på vad åtminstone Skånepartiet skulle kunna ha slängt ur sig, men deras intresse är mest kärnkraft, pensioner och NATO. På ett ställe på nätet ser jag att de kort beklagar vad Skåne allmänt sett fick utstå vid övergången från Danmark till Sverige.
Nej, det är en ren fabrikation att de skulle finnas en sådan flora av högerextrema grupper som arbetat med den retorik som Gustafsson talar om. Lägger man till att de dessutom ofta "ofta lycktas väl med att komma ut i medierna" så blir det helt obegripligt. Högerextrema grupper är tvärtom nästan osvikligt svensknationalistiska och är t ex säkert mycket nöjda över de "överslätande" formuleringarna beträffande försvenskningen som Gustafsson producerar i sin understreckare den 26 februari. Visar det sig att jag har fel och dessa organisationer verkligen skulle existera, så kommer det en offentlig ursäkt till Gustafsson i en uppdatering av denna artikel.
Gustafssons artikel är i flera avseenden en ganska egendomlig artikel. På åtskilliga ställen får man först en hel del exempel på något som man hört om förut från det icke-nationalistiska historieberättandet, t ex att övergången var mycket besvärlig eller att det fanns kulturella inslag i försvenskningen redan på 1600-talet. Sedan "gills" de här exemplen på något sätt inte i slutledningarna. Jag känner igen exemplen som Gustafsson kommer med och har läst många i den genren, så jag skulle kunna utöka listan med ännu fler. Jag talar då om en ganska imponerande samling av fakta från primärkällor. Men i detta fallet är det som om Gustafsson redan på förhand valt att tolka fakta på ett särskilt sätt i sammanfattningarna.
För visst är det här en tolkningsfråga. Var övergången från Danmark till Sverige besvärlig? Det beror på vem i Skåneland under dessa åren du intresserar dig för. Och det beror på vilken tid man tittar på. Det beror på vilka problem som övergången ställde till med som du väljer att lägga vikt vid. Det beror på vad du personligen tycker att befolkningen då borde bry sig om och vad de inte borde bry sig om. De flesta akademiker som ägnar sig åt denna tiden i sin forskning tycks mer upptagna av att (national)ideologiskt enkelt "slå hål på myter" (och därmed generalisera) än att försöka ge den mer nyanserade, faktaspäckade bilden, som jag talar om ovan.
Det är också rätt så praktiskt för dessa att välja vilka företeeler som får och inte får jämföras med dagens situation. Nationalideologiska forskare slår ofta bakut när man jämför etnisk rensing idag och då. "Då fanns inte etnisk rensning", menar man. Gemensamma drag, när de finns, ogiltigförklaras för att de inte skulle berättiga termen.
Men gör en jämförelse: tänk på att t ex termen "krig" gärna används för en förteelse då och nu och det finns inte jättemycket gemensamt. Där finns vissa ideologiska skäl till att vissa temer får användas i båda tidsåldrarna och andra inte, fast vissa drag är desamma och andra inte. Notera alltså när forskare gör sådana här urval. Är urvalet tendentiöst beror det på att de snabbt ska komma till en "slutsats".
Harald Gustafsson ger också exempel på åtgärder från Sveriges sida som han betraktar mest som formella. "Man ville hindra flyktingar från kriget att återvända och i stället uppmuntra invandring från Sverige." I själva verket, säger han, återvände många flyktingar "från Danmark efter kriget och slog sig ner på sina gamla gårdar, medan någon omfattande invandring från Sverige inte kan beläggas." Jag tvivlar inte på att 1600-talstaten var ganska skral på att upprätthålla lagar och regler i jämförelse med en modern stat. Men på ett plan är Sveriges försök och strävanden i sig ett mycket intressant fenomen för försvenskningen av Skånelandskapen. Här fanns tidiga ambitioner! Att svenskarna sedan var kassa på att i praktiken tvinga igenom dem är en annan sak.
Till sist, i en genomgång hans text, kan man notera att Harald Gustafsson menar att följande också är en myt: att mena att "övergången gick lätt och snabbt, eftersom det inte var stora skillnader mellan att vara dansk och att vara svensk och den svenska statsmakten förde en försiktig integrationspolitik." Han tänker väl här på Alf Åberg.
Jag har börjat uppskatta Harald Gustafsson som historiker mer och mer. Vissa av de saker han har sagt har jag i min tur citerat vidare i andra sammanhang. Den här understreckaren var dock inte vad jag hoppades på. Det är tillbaka i de gamla gängorna. Och så var det det där stycket med de påhittade organisationerna...!
Myten om en brutal försvenskning har det senaste decenniet varit starkast och flitigt brukats av extrema politiska grupper i Skåne, grupper som har hävdat en skånsk nationalitet och särskilt utmärkt sig genom främlingsfientlig högerpopulism. Man har annekterat det moderna begreppet ”etnisk rensning” och menar att skåningarna utsattes för en sådan, vilket skulle ge Skåne rätt till regionalt självstyrelse och avvisande av ”icke-skåningar” idag. Dessa grupper har ofta lycktas väl med att komma ut i medierna och deras tolkning låg 2006 till grund för SVT-produktionen ”Snapphanar”. Den forskning som har bedrivits de senaste åren visar emellertid en annan bild.
Jag utmanar Harald Gustafsson att presentera för oss namnen på dessa extrema politiska grupper. Jag har stor överblick över fältet av organisationer som intresserar sig för skånsk historia, identitet och kultur. Jag har försökt googla på vad åtminstone Skånepartiet skulle kunna ha slängt ur sig, men deras intresse är mest kärnkraft, pensioner och NATO. På ett ställe på nätet ser jag att de kort beklagar vad Skåne allmänt sett fick utstå vid övergången från Danmark till Sverige.
Nej, det är en ren fabrikation att de skulle finnas en sådan flora av högerextrema grupper som arbetat med den retorik som Gustafsson talar om. Lägger man till att de dessutom ofta "ofta lycktas väl med att komma ut i medierna" så blir det helt obegripligt. Högerextrema grupper är tvärtom nästan osvikligt svensknationalistiska och är t ex säkert mycket nöjda över de "överslätande" formuleringarna beträffande försvenskningen som Gustafsson producerar i sin understreckare den 26 februari. Visar det sig att jag har fel och dessa organisationer verkligen skulle existera, så kommer det en offentlig ursäkt till Gustafsson i en uppdatering av denna artikel.
Gustafssons artikel är i flera avseenden en ganska egendomlig artikel. På åtskilliga ställen får man först en hel del exempel på något som man hört om förut från det icke-nationalistiska historieberättandet, t ex att övergången var mycket besvärlig eller att det fanns kulturella inslag i försvenskningen redan på 1600-talet. Sedan "gills" de här exemplen på något sätt inte i slutledningarna. Jag känner igen exemplen som Gustafsson kommer med och har läst många i den genren, så jag skulle kunna utöka listan med ännu fler. Jag talar då om en ganska imponerande samling av fakta från primärkällor. Men i detta fallet är det som om Gustafsson redan på förhand valt att tolka fakta på ett särskilt sätt i sammanfattningarna.
För visst är det här en tolkningsfråga. Var övergången från Danmark till Sverige besvärlig? Det beror på vem i Skåneland under dessa åren du intresserar dig för. Och det beror på vilken tid man tittar på. Det beror på vilka problem som övergången ställde till med som du väljer att lägga vikt vid. Det beror på vad du personligen tycker att befolkningen då borde bry sig om och vad de inte borde bry sig om. De flesta akademiker som ägnar sig åt denna tiden i sin forskning tycks mer upptagna av att (national)ideologiskt enkelt "slå hål på myter" (och därmed generalisera) än att försöka ge den mer nyanserade, faktaspäckade bilden, som jag talar om ovan.
Det är också rätt så praktiskt för dessa att välja vilka företeeler som får och inte får jämföras med dagens situation. Nationalideologiska forskare slår ofta bakut när man jämför etnisk rensing idag och då. "Då fanns inte etnisk rensning", menar man. Gemensamma drag, när de finns, ogiltigförklaras för att de inte skulle berättiga termen.
Men gör en jämförelse: tänk på att t ex termen "krig" gärna används för en förteelse då och nu och det finns inte jättemycket gemensamt. Där finns vissa ideologiska skäl till att vissa temer får användas i båda tidsåldrarna och andra inte, fast vissa drag är desamma och andra inte. Notera alltså när forskare gör sådana här urval. Är urvalet tendentiöst beror det på att de snabbt ska komma till en "slutsats".
Harald Gustafsson ger också exempel på åtgärder från Sveriges sida som han betraktar mest som formella. "Man ville hindra flyktingar från kriget att återvända och i stället uppmuntra invandring från Sverige." I själva verket, säger han, återvände många flyktingar "från Danmark efter kriget och slog sig ner på sina gamla gårdar, medan någon omfattande invandring från Sverige inte kan beläggas." Jag tvivlar inte på att 1600-talstaten var ganska skral på att upprätthålla lagar och regler i jämförelse med en modern stat. Men på ett plan är Sveriges försök och strävanden i sig ett mycket intressant fenomen för försvenskningen av Skånelandskapen. Här fanns tidiga ambitioner! Att svenskarna sedan var kassa på att i praktiken tvinga igenom dem är en annan sak.
Till sist, i en genomgång hans text, kan man notera att Harald Gustafsson menar att följande också är en myt: att mena att "övergången gick lätt och snabbt, eftersom det inte var stora skillnader mellan att vara dansk och att vara svensk och den svenska statsmakten förde en försiktig integrationspolitik." Han tänker väl här på Alf Åberg.
Jag har börjat uppskatta Harald Gustafsson som historiker mer och mer. Vissa av de saker han har sagt har jag i min tur citerat vidare i andra sammanhang. Den här understreckaren var dock inte vad jag hoppades på. Det är tillbaka i de gamla gängorna. Och så var det det där stycket med de påhittade organisationerna...!
Statsnationalistisk forskning som "skola"
Fredrik Persson, doktorand i historia vid Lunds universitet, har på ett sätt, det senaste året eller så, tagit över stafettpinnen när det gäller att vara aktiv med att ifrågasätta skåneländsk historiskt baserad regionalism. Det har funnits en del personer på etnologiska institutionen. Historiska institutionen har också flera sådana exempel. Det gäller också ett par namn vid samhällsgeografiska institutionen. Vad forskarna har gemensamt är att man inte är särskilt intresserad av att göra upp med en förkrossande svensk historisk nationalism och vardagsnationalism idag (ett undantag är Försvenskningen av Sverige (1993) av Billy Ehn, Jonas Frykman & Orvar Löfgren, men det är ett separat projekt, som de tyvärr glömde bort i sin diskussion av det skånska senare).
Vi vet att den svenska nationalismen och nationalstatsperspektivet genomsyrar minsta tanke i samhällslivet. Det är kanske den viktigaste sociala tanken i modern historia. Ett exempel på den väldigt ojämna styrkan i kulturer kan man se i hur nationaldagen firas på något hundratal platser i Skåne med fanborg, flaggviftande, marschorkestrar och högstämda sånger till Sverige. Det finns ingen kritik eller forskningsintresse från universitet, tycks det som. Skåneländska flaggans dag firas färemot på en plats varje år (de senaste åren i Burlöv kommun) med betydligt mindre excesser.
Forskarna som jag skriver om har däremot varit oerhört känsliga och ifrågasättande för även mycket små utslag av patriotism från skånsk och skåneländsk sida. Där har skett en granskning som heter duga. Skåneländsk argumentation nagelfars och snedsteg har fått omfattande analys och kritik. Med tanke på det kolossala flödet av svensk nationalism i samhällslivets alla hörn i Sverige år 2008 dyker citatet "Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders." (Luk 6:42) upp i min tanke.
Visst har man all rätt att koncentrera sig på det man tycker är mest intressant. Men perspektiven i analysen är i övrigt ofta breda och ändå väljer dessa forskare att inte göra den uppenbara jämförelsen med dagens situation av svensk nationalism och alltså att sätta in frågan i sitt perspektiv. De använder sig av en ganska våldsam kritik där de gärna blandar in företeelser som fascism och rasbiologi (!) - utan att skämmas ett dugg för att man använder guilt-by-association som främsta debatteknik.
Den ensidiga granskningen och de ensidiga perspektiven gör att jag känner att jag kan sätta etiketten "statsnationalistisk" till sin karaktär på denna typ av forskning. Den ende forskaren som överhuvudtaget någonsin (kort) diskuterat detta som ett möjligt problem för sin egna skånska regionalismkritiska forskning är etnologen Fredrik Nilsson som gör det i "Regional extas" i Nord Nytt - Nordisk tidskrift for etnologi och folkloristik. Nr 83. April 2002. Samme person är i samma text ganska öppen med att kulturforskare naturligt bör hamna i en "polemik mot mikronationalisternas projekt". Därmed blir denna "forskning" snarare en ideologi och en politisk rörelse i sig, kanske en typ av kultiverad nationalistisk modern rörelse.
Fredrik Persson tar i sin artikel "Myten om det kuvade Skåne" visserligen upp problemet med generell nationalistisk historieskrivning, men när det handlar om nutid får man intrycket att det enbart är den skåneländska regionalismen som står för att blanda historia och nationalism. Triumfkorten i artikeln ska troligen vara "ett par grundläggande antaganden" som "den nya forskningen vilar på". Det ena är att etnicitet var något annorlunda på 1600-talet (men fanns). Det andra är att den tidigmoderna staten var en mer splittrad stat än den "moderna enhetsstaten". Jag är inte imponerad. Att det finns skillnader mellan 1600-tal och 2000-tal förvånar mig inte. Vad jag tycker är intressant är det som trots allt var ganska lika.
Harald Gustafsson talar i Gamla riken, nya stater från 2000 om en känsla i de nordiska staterna under sen medeltid och reformation av att tillhöra ett gammalt rike, genom historia och traditioner skilt från de övriga. Vanligt folk i Danmark, Norge och Sverige hade en egen separat identitet. I en doktorsavhandling 2000 Ett fattigt men fritt folk av historikern Jonas Nordin i Stockholm är en av de viktigaste slutsatserna att man i Sverige betraktade sig som svenskar redan på 1600-talet.
Hur som helst, när man följt debatterna under åren, så börjar man ana en del mönster. Det finns en löst sammansatt "skola" för forskning inom universitetsvärlden på flera institutioner som delvis liknar en politisk rörelse. Dagens nationalistiska situation ifrågasätts inte utan betraktas mer eller mindre som "naturlig". Förändringar i perspektiv på vilka vi är och om saker och ting kunde varit annorlunda granskas hårt och jämförs med de mest misslyckade extrema politiska projekten under 1900-talen. I praktiken har man köpt nationalismens viktigaste tanke: just att den inte får ifrågasättas. I alla fall inte den version som råder i samtiden.
Vi vet att den svenska nationalismen och nationalstatsperspektivet genomsyrar minsta tanke i samhällslivet. Det är kanske den viktigaste sociala tanken i modern historia. Ett exempel på den väldigt ojämna styrkan i kulturer kan man se i hur nationaldagen firas på något hundratal platser i Skåne med fanborg, flaggviftande, marschorkestrar och högstämda sånger till Sverige. Det finns ingen kritik eller forskningsintresse från universitet, tycks det som. Skåneländska flaggans dag firas färemot på en plats varje år (de senaste åren i Burlöv kommun) med betydligt mindre excesser.
Forskarna som jag skriver om har däremot varit oerhört känsliga och ifrågasättande för även mycket små utslag av patriotism från skånsk och skåneländsk sida. Där har skett en granskning som heter duga. Skåneländsk argumentation nagelfars och snedsteg har fått omfattande analys och kritik. Med tanke på det kolossala flödet av svensk nationalism i samhällslivets alla hörn i Sverige år 2008 dyker citatet "Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders." (Luk 6:42) upp i min tanke.
Visst har man all rätt att koncentrera sig på det man tycker är mest intressant. Men perspektiven i analysen är i övrigt ofta breda och ändå väljer dessa forskare att inte göra den uppenbara jämförelsen med dagens situation av svensk nationalism och alltså att sätta in frågan i sitt perspektiv. De använder sig av en ganska våldsam kritik där de gärna blandar in företeelser som fascism och rasbiologi (!) - utan att skämmas ett dugg för att man använder guilt-by-association som främsta debatteknik.
Den ensidiga granskningen och de ensidiga perspektiven gör att jag känner att jag kan sätta etiketten "statsnationalistisk" till sin karaktär på denna typ av forskning. Den ende forskaren som överhuvudtaget någonsin (kort) diskuterat detta som ett möjligt problem för sin egna skånska regionalismkritiska forskning är etnologen Fredrik Nilsson som gör det i "Regional extas" i Nord Nytt - Nordisk tidskrift for etnologi och folkloristik. Nr 83. April 2002. Samme person är i samma text ganska öppen med att kulturforskare naturligt bör hamna i en "polemik mot mikronationalisternas projekt". Därmed blir denna "forskning" snarare en ideologi och en politisk rörelse i sig, kanske en typ av kultiverad nationalistisk modern rörelse.
Fredrik Persson tar i sin artikel "Myten om det kuvade Skåne" visserligen upp problemet med generell nationalistisk historieskrivning, men när det handlar om nutid får man intrycket att det enbart är den skåneländska regionalismen som står för att blanda historia och nationalism. Triumfkorten i artikeln ska troligen vara "ett par grundläggande antaganden" som "den nya forskningen vilar på". Det ena är att etnicitet var något annorlunda på 1600-talet (men fanns). Det andra är att den tidigmoderna staten var en mer splittrad stat än den "moderna enhetsstaten". Jag är inte imponerad. Att det finns skillnader mellan 1600-tal och 2000-tal förvånar mig inte. Vad jag tycker är intressant är det som trots allt var ganska lika.
Harald Gustafsson talar i Gamla riken, nya stater från 2000 om en känsla i de nordiska staterna under sen medeltid och reformation av att tillhöra ett gammalt rike, genom historia och traditioner skilt från de övriga. Vanligt folk i Danmark, Norge och Sverige hade en egen separat identitet. I en doktorsavhandling 2000 Ett fattigt men fritt folk av historikern Jonas Nordin i Stockholm är en av de viktigaste slutsatserna att man i Sverige betraktade sig som svenskar redan på 1600-talet.
Hur som helst, när man följt debatterna under åren, så börjar man ana en del mönster. Det finns en löst sammansatt "skola" för forskning inom universitetsvärlden på flera institutioner som delvis liknar en politisk rörelse. Dagens nationalistiska situation ifrågasätts inte utan betraktas mer eller mindre som "naturlig". Förändringar i perspektiv på vilka vi är och om saker och ting kunde varit annorlunda granskas hårt och jämförs med de mest misslyckade extrema politiska projekten under 1900-talen. I praktiken har man köpt nationalismens viktigaste tanke: just att den inte får ifrågasättas. I alla fall inte den version som råder i samtiden.
torsdag, februari 14, 2008
Kollaktivanslutningarnas tid är förbi
Kår- och nationsobligatoriet ska försvinna. Det kommer regeringen att se till. Sydsvenskan rapporterar i "Obligatoriet försvinner" (2007-02-14). Och utbildningsminister Lars Leijonborg formulerar sig väl i en en intervju i Ergo, Uppsala studentkårs tidning, 2/3-15/3:
- Ni har för avsikt att avskaffa kårobligatoriet senast 2010. Varför?
- Det handlar om föreningsfrihet. Ingen i Sverige bör tvingas tillhöra en förening, och kårerna och nationerna kan ju bara definieras som föreningar. Om jag får ta ett historiskt perspektiv så har under min aktiva tid som politiker kollektivanslutningen till socialdemokraterna upphört, och statskyrkan är avskaffad. Det skulle bli tredje gången gillt för min del att också få uppleva att kårobligatoriet försvinner.
Sedan 1991 har det funnits en ny trend av avskaffande av kollektivanslutningar. Det går i linje med individens frihet från staten och de förväntade oklippbara banden med det offentliga Sverige och dess kultur. Låt individerna gå sina egna vägar.
- Ni har för avsikt att avskaffa kårobligatoriet senast 2010. Varför?
- Det handlar om föreningsfrihet. Ingen i Sverige bör tvingas tillhöra en förening, och kårerna och nationerna kan ju bara definieras som föreningar. Om jag får ta ett historiskt perspektiv så har under min aktiva tid som politiker kollektivanslutningen till socialdemokraterna upphört, och statskyrkan är avskaffad. Det skulle bli tredje gången gillt för min del att också få uppleva att kårobligatoriet försvinner.
Sedan 1991 har det funnits en ny trend av avskaffande av kollektivanslutningar. Det går i linje med individens frihet från staten och de förväntade oklippbara banden med det offentliga Sverige och dess kultur. Låt individerna gå sina egna vägar.
tisdag, januari 29, 2008
Karl IX del av "vår" historia i recension
Håkan Arvidsson, historiker och universitetslektor i Roskilde, recenserar en ny bok "Den skoningslöse. En biografi över Karl IX". Det sker i en artikel Erik Petersson: "Den skoningslöse. En biografi över Karl IX" (Sydsvenskan, 2008-02-28). Boken är skriven av en bara 22 år gammal man. Jag har ingen aning om i vilket perspektiv boken i sig är skriven, men mot slutet av Arvidssons recension står det så här:
"Vid avslutad läsning kan man inte underlåta att ägna en tanke åt vad kampen om makten betytt i vår historia. Den har ansetts värt varje offer och varje övergrepp. Intrigerna är som klippta och skurna ur Machiavellis furstespegel. Ingen av aktörerna i Vasasönernas blodiga uppgörelser har emellertid varit bekant med skriften."
Detta är alltså en historiker och universitetslektor som skriver så i en skånsk tidning år 2007. Hans säger att Vasasönernas blodiga uppgörelser kring sekelskiftet 1500-/1600-tal är en del av "vår historia". Fortfarande bankas det in, medvetet eller omedvetet, att det är rikets norr om oss historia som är vår. Hur kan en universitetslektor inte tänkt igenom att man inte kan skriva så här? Eller har han tänkt igenom det?
Det handlar alltså dessutom om en universitetslektor som verkar i Roskilde. Under hela denna tiden hette kungen Christian IV. I Roskilde och i Lund. Inga konstigheter. Har aldrig varit några konstigheter. Karl IX tillhör ett, vid den tiden, annat lands historia.
"Vid avslutad läsning kan man inte underlåta att ägna en tanke åt vad kampen om makten betytt i vår historia. Den har ansetts värt varje offer och varje övergrepp. Intrigerna är som klippta och skurna ur Machiavellis furstespegel. Ingen av aktörerna i Vasasönernas blodiga uppgörelser har emellertid varit bekant med skriften."
Detta är alltså en historiker och universitetslektor som skriver så i en skånsk tidning år 2007. Hans säger att Vasasönernas blodiga uppgörelser kring sekelskiftet 1500-/1600-tal är en del av "vår historia". Fortfarande bankas det in, medvetet eller omedvetet, att det är rikets norr om oss historia som är vår. Hur kan en universitetslektor inte tänkt igenom att man inte kan skriva så här? Eller har han tänkt igenom det?
Det handlar alltså dessutom om en universitetslektor som verkar i Roskilde. Under hela denna tiden hette kungen Christian IV. I Roskilde och i Lund. Inga konstigheter. Har aldrig varit några konstigheter. Karl IX tillhör ett, vid den tiden, annat lands historia.
söndag, januari 13, 2008
Död historia i medeltidsriket
Kolla in följande artikel i Sydsvenskan "Levande historia i medeltidsriket", 2007-12-10. Ola Bogren , till vardags tydligen kommendörkapten, men också gjutare på Koggmuseet i Malmö:
"Firade man jul i 1399-års upplaga av Malmö?
– Ja visst, i Sverige firades jul långt innan kristendomen kom men den var inte lika viktig som den är nu."
Jag har aldrig förstått hur vi kunnat bli så omedvetna om vår egen historia. Och det här är en historiskt intresserad person som jobbar på Koggmuseet i Malmö.
En för mig närstående person som växte upp i Lund flyttade till Uppsverige kring de tjugo och är doktor vid universitetet. Han berättade för mig nu i jul att han inte visste att Skåne varit danskt. Han hade ett vagt minne av det kanske skiftat tillhörighet under en period.
"Firade man jul i 1399-års upplaga av Malmö?
– Ja visst, i Sverige firades jul långt innan kristendomen kom men den var inte lika viktig som den är nu."
Jag har aldrig förstått hur vi kunnat bli så omedvetna om vår egen historia. Och det här är en historiskt intresserad person som jobbar på Koggmuseet i Malmö.
En för mig närstående person som växte upp i Lund flyttade till Uppsverige kring de tjugo och är doktor vid universitetet. Han berättade för mig nu i jul att han inte visste att Skåne varit danskt. Han hade ett vagt minne av det kanske skiftat tillhörighet under en period.
måndag, november 12, 2007
Spelar rätt i händerna på sd
Posten vägrar dela ut Sverigedemokraternas partitidning i Svedala eftersom Lars Vilks rondellhund finns på bild i tidningen ("Posten vägrar dela ut partitidning" (Sydsvenskan, webb.publ 2007-11-12). Det viktigaste skälet att dela ut den borde vara att upprätthålla yttrandefriheten.
Men dessutom är det idiotiskt av Posten att både ta överdriven hänsyn till extrema muslimer - sticker i folks ögon - och att än en gång låta Sverigedemokraterna bli drabbade av "etablissemanget". Det spelar rätt i händerna på Sverigedemokraterna. Posten, i sin taffliga strävan efter några sorts pk-poäng, blir de facto nationalisterna Sverigedemokraternas bästa vänner.
Men dessutom är det idiotiskt av Posten att både ta överdriven hänsyn till extrema muslimer - sticker i folks ögon - och att än en gång låta Sverigedemokraterna bli drabbade av "etablissemanget". Det spelar rätt i händerna på Sverigedemokraterna. Posten, i sin taffliga strävan efter några sorts pk-poäng, blir de facto nationalisterna Sverigedemokraternas bästa vänner.
onsdag, oktober 31, 2007
M-stämman räddar Region Skåne
Sydsvenskan rapporterar att i fredags "moderata partistämman röstade [...] ja till att permanenta Region Skåne och regionförsöket i Västra Götaland" i "Rungande ja till Skåne efter het debatt" (Sydsvenskan 2007-10-27). "Samtidigt välkomnade stämmoombuden bildandet av regioner även på andra håll i Sverige – om de bara har folkligt stöd." Stämman gick därmed emot partistyrelsen.Moderaterna har så länge i pressen beskrivits som antiregion-partiet. Men nu visar det sig att den bilden till stor del präglats av en mindre elit i toppen och deras åsikter. Stämmombuden från hela landet tvekade inte åt andra hållet. Rysligt trevligt.
En Mikael Söderlund från Stockholm hade i och för sig en möjlig poäng utifrån sitt sitt perspektiv: "Regiontanken fungerar kanske i Skåne, men inte i Mälardalen". Dock tror jag han har fel. En Mälardalsregion är perfekt för Stockholm.
Intressant är också följande bit: "I den fyra timmar långa debatten försvarades regiontanken av ytterligare fyra Skånepolitiker: Hans Wallmark, Jerker Swanstein, André Assarsson och Mats Helmfrid." Jag har varit med på några borgerliga gruppmöten med Helmfrid här i Lund. Överhuvudtaget känner jag inte till honom så väl. Men det här gladde mig väldigt mycket. Kul att äntligen en kommunstyrelseordförande från Lund syns i denna debatt - och på "rätt" sida! Man kan jämföra med tidigare kommunstyrelseordföranden Lennart Prytz (s) och hans beklagliga "Identitet med unken doft" (Sydsv, Aktuella frågor 2001-04-11). Lund ska, som Skånes tredje största stad, vara drivande här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)