Det är en lite egendomlig upplevelse att läsa den text som Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund (DAL) under myndigheten
Institutet för språk och folkminnen skrivit om
Missuppfattningar om skånska. Man har flera poänger och jag, som amatörforskat mycket om de gamla skånska bygdemålen, känner igen mig väldigt mycket. "Det är rätt", "det är rätt", "det kan man inte säga emot" tänker jag flera gånger. Ändå hamnar man ganska så fel.
Om man läser om det institut som Dialekt- och ortnamnsarkivet ligger under, så ser man följande på
webbplatsen: "Institutet för språk och folkminnen är central myndighet på språkets område i Sverige."
Det leder till min reaktion att det mest egendomliga i texten helt enkelt är polemiken från en statlig myndighet. Jag har aldrig sett det förr; för mig är det unikt. Det ser i delar ut som ett blogginlägg från en engagerad privatperson med ett antal käpphästar på området. Det finns utropstecken ("Det är helt olika sorters skånska man då talar om!") och man går i polemik med en författare eller grupp med en annan synpunkt och kallar dennes/deras slutsatser för "nonsens". Kort sagt, språkbruket i artikeln får karaktär av partsinlaga av från en entusiast snarare än från en vetenskapsman som strävar efter att höja sig över detta och försöker sammanfatta en diskussion och se olika sidor/perspektiv ur ett vetenskapligt perspektiv.
Jag har mött en del oerhört kunniga personer i olika debatter som alltid tenderar att landa i slutsatsen att regionala och dialektala uttryck delvis inte är på riktigt - så kan jag nog uttrycka det - och inte kan jämföras med det svenska etablerade. Dessa diskussioner kan gälla i stort sett vad som helst. Men slutsatsen är alltid densamma. Det här känns om ytterligare ett sådant möte, alltså bara ett i raden. Det är mest forumet som förvånar i detta fall.
Men låt oss diskutera sakfrågan. Som sagt är ju så mycket i texten obestridligen sant: det finns ingen enhetlig skånska, skånska är inte väldigt annorlunda i de svenska dialekternas värld, skånskan har historiskt aldrig varit ett tydligt definierat språk etc.
I texten "
Varför skånska inte är ett språk" börjar man med en sund sammanfattning på den infekterade språkdebatten: "Vad som är språk och vad som är dialekt är lika lite som mycket annat en gång för alla givet. Ordet språk har många betydelser och man skulle t.ex. kunna hävda att varje människa har sitt eget språk." Sedan gör man ett tankehopp och är snabbt tillbaka i de möjligen lite meningslösa semantiska diskussionerna: "Vad det handlar om här är dock språk i betydelsen ’konventionellt teckensystem som används som gemensamt uttrycksmedel inom ett område, för en nation, ett folk, en stam e. dyl’ (jfr SAOB). Och i det sammanhanget kan skånska inte ses som ett språk."
Diskussionerna om vad som är språk och vad som är dialekt är gamla - och tröttsamma, enligt mig - och Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund deltar överraskande nog med frenesi. Man väljer en av troligen hundratals definitioner - jag har läst min andel när jag läste lingvistik - och baserar allt på denna. Tydligen krävs det ett
teckensystem som många använder, enligt Dialekt- och ortnamnsarkivet. Ja, med den definitionen så slutar debatten där: skånska är inget språk eftersom det ännu inte fått ett eget skriftspråk som används av allmänheten. Men, en följd skulle då vara att om ett av de
teckensystem som föreslagits blir etablerat, så blir det ett språk (min slutsats, inget som DAL villigt påpekar).
Sedan lämnar författaren bakom texten sin första definition på språk och öppnar för att den kanske inte behöver vara allenarådande: "Att trots ovanstående hävda att skånska skulle vara ett aldrig erkänt, enbart talat, minoritetsspråk utan någon medveten språkgemenskap håller inte heller. Man hade då velat se ett större språkstrukturellt avstånd till danska, svenska och omgivande dialekter."
Nu kommer vi in på min åsikt. Jag menar att debatten om skånska som språk eller dialekt är ganska meningslös. Det gäller alla dialekter i Sverige som avviker väsentligt från riksspråket. De gamla Skånemålen avviker väsentligt från riksspråket. Det är de inte på något sätt unika med. Dalmålen och flera norrländska dialekter avviker ännu mycket mer. Men det är inte intressant.
En ganska vanlig definition - inte den enda - på språk är att just att den har en väsentlig avvikelse, vanligen så stor så att andra talare inte förstår varieteten. Enligt denna definition finns det ett flertal dialekter i Sverige som avviker så kraftigt från svenska standardspråket så att man, om man så vill, även kan kalla dem för språk. De skånska målen, i den form som de talades av en majoritet för hundra år sedan, kan av denna anledning kallas för språk om man vill. Eller så kallar man de dialekter (det föredrar jag ofta). Att det finns många olika dialekter inom dialekten/språket är också ointressant i detta sammanhang; detta gäller givetvis många språk.
Jag vill göra ytterligare några kommentarer på en av de tre texterna i ämnet på DALs webbsida. Den handlar om
Dialekternas status. Man skriver:
"Dialekterna är alltså värdefulla, men de är inga artefakter, inget som kan konserveras och bevaras i ursprungsskick, så som man väljer att göra med ett urval av t.ex. gamla byggnader. Det språkliga som vi upptecknar, spelar in, arkiverar eller för den delen hör, blir historia: vi får en ögonblicksbild av ett skeende som i samma sekund som inspelningen är gjord och det hörda är hört fortsätter att ske, på nya sätt och utifrån nya förutsättningar."
Detta låter förnuftigt, men jag är delvis inte överens. Bevarandet av gamla byggnader är positivt på många sätt, men det handlar ändå bara om materiella ting. Att förhålla sig till och låta det gamla språket blir en synlig del av vår nutida vardag är ännu mer relevant. Det handlar om människor och den kultur som vi bär med oss. Det finns oerhört mycket intressant, lärorikt och givande i att förhålla sig till den gamla kulturen och språket även
i vårt nutidssamhälle. Samtidigt som vi går framåt och låter vårt samhälle utvecklas på så enormt många andra områden. Där finns ingen motsättning. Vi kan använda gamla tiders sociala arv (språk och kultur)
aktivt idag och inte bara "uppteckna, spela in och arkivera" så som DALs normativa ideal beklagligtvis tycks vara. (Jag tycker inte de borde ha något ideal alls utan uteslutande syssla med den vetenskapliga biten, men det är en annan sak.)
Ännu ett citat från sidan om "Dialekternas status":
Om man på allvar betraktade de äldre skånemålen som ett eget språk vilket då skulle normeras och användas i Skåne (och angränsande landskap?) skulle man i praktiken utsätta skåningarna för ett övergrepp som frånsett sociala och politiska sidor av saken rent språkligt skulle vara jämförbart med att idag tvinga alla svenskar att använda Karl den tolftes bibel som språkligt rättesnöre.
Dialekt- och ortnamnsarkivet väljer att avsluta med en tillspetsad formulering som tyvärr säger mer om den polemiska karaktär som hela texten andas än som verkligen innehåller någon information eller seriös diskussion som läsaren kanske förväntar sig. Jag blir helt enkelt osäker på hur den statliga myndigheten lyckas tänka sig fram till ett sådant scenario med en tvingande språksituation, som man tydligen tycker är viktigt att varna för. I argumentationsteoretiska kretsar brukar man kalla detta för en
halmdocka ("straw man").
Jag tror att Dialekt- och ortnamnsarkivet skulle ha glädje av att titta igenom den text som man lagt upp på sin webbplats en gång till. Det finns en del förbättringar och kanske framför allt nyanseringar som man skulle kunna göra.
