Citytunneln [blir] klar ett halvår tidigare än beräknat (Sydsvenskan 2008-07-04). Första turen äger rum 12 december 2010. Det är mycket goda nyheter. Inte minst för lundabor.
Rapporteringen i skånska media om Öresundsbron har från start ignorerat Lund. När bron först kom fanns det inga direkttåg alls till Köpenhamn. Lokala media skrev inget om detta. Att Malmö skulle få (och fick) en tur var tjugonde minut nämndes däremot i nu och nedan. Man svalde Öresundskonsortiets pressmeddelanden okritiskt.
Efter några år fick Lund direkttåg. Det var inte intressant i tidningarna. Tågen stannade i ca 15 minuter i Malmö. Ingen tycktes veta varför (det var för att det tar mer tid att byta riktning än man tror och de skulle alla kopplas annorlunda). Nu plötsligt stannar tågen regelmässigt bara tio minuter i Malmö. Jag har inte läst något om denna förbättring. Det har bara "hänt". Lund är ointressant i bilden av Lunds kommunikationer i Öreundsregionen.
Till det kan man lägga att det inte finns natttåg eller nattbussar mellan Malmö och Lund efter kl 01 (utom festbussarna fredag och lördag). Sista tåget från Malmö till Lund på söndagar är kl 2321 (jo, det är sant). Efter det blir det mjölkabussen 130 (direktbussen 171 går inte alls på söndagar) och den går från Värnhemstorget som ligger någon kilometer från centralen. Så på med promenadskorna och sedan fram med romanen.
Eftersom ingen annan bryr sig om Lund i de här sammanhangen har jag tagit reda på lite. Informationen kommer från Skånetrafiken. Det presenteras här och jag är rädd att jag i princip är först med nyheten om vad som händer efter Citytunneln.
Jag ställde frågor beträffande nattrafiken till Sydsvenskans "chat" idag "Vi kan inte svära oss fria från störningar" (Sydsvenskans webb 2008-08-01), men man valde att istället prioritera frågor om AC och bagage bl a (men det var en del intressanta frågor också, så kolla in), så mina frågor kom inte med. Vilket ytterligare förstärker bilden av att frågor om Lunds position i Skånes kollektivtrafik sorteras bort för att det anses mindre intressant. Innehållet i detta inlägg är således vad jag vet fortfrande unikt här. Nu sätter vi igång.
Först, det är på förhand inte självklart att Lund får nämnvärt bättre förbindelser med Köpenhamn med Citytunneln. Tågen kunde stannat och fortsatt kopplas om för att ändra antalet vagnar för att anpassas till en annan trafik. Så sker på vissa andra skånska orter när tåg t ex ska lämna Skåne. Men som tur är kommer man inte vilja ta upp den tiden på Malmö central i onödan. Så vi får genomgående tåg som inte behöver stanna mer än på vilken station annan som helst. Hurra.
Restiden Malmö-Köpenhamn blir bara tre minuter kortare med Citytunneln. Men då ingår två nya stopp på Triangeln och Hyllie (vilket många kommer att ha glädje av). Eftersom tågen inte behöver vändas i Malmö tjänar man ytterligare ca 7 minuter vilket gör att restiden Lund-Köpenhamn med Citytunneln jämfört med kontinentalbanan blir 10 minuter kortare. Restiden kortas från dagens ca 60 minuter till ca 50 minuter och det är 20 minuter mindre tågtid om du reser till Köpenhamn fram och tillbaka en dag. Najs.
När jag reser till och från Köpenhamn har jag också ett helvete med att komma på var i tåget man ska sitta. Ibland - inte alltid - så går inte alla vagnar hela vägen. Det går väl intellektuellt att räkna ut i vilken ände man borde sitta för att vara säker (jag är så dålig på sånt där - jag vet att för många är det självklart och omedelbart). Men ofta är det ju helt förspillt för alla vagnar går ändå hela vägen. Istället får man räkna med att bli överraskad då och då.
Dessutom är jag sällan säker på att jag sitter tillräckligt mycket åt rätt ände. Jag vet inte om det går att se i vagnarna. I så fall är det inte mer allmän kunskap än att ingen tipsat mig om det under flera år.
Med Citytunneln försvinner också detta meck. Tåget kör ju som sagt bara igenom.
Nattrafiken då? Inget är tydligen ännu bestämt. Men anledningen till att inte tågen går vidare till Lund är att man inte med befintlig personal och tidtabell klarar av en säckstation mitt i natten. Visst kunde man klämma in Lund i en ny tabell, men då skulle tågen mellan Malmö och Köpenhamn inte kunna gå som i dag (Malmö är ju alltid viktigast eller hur?).
Så det är trots allt ganska säkert att vi får se en fortsättning av nattågen över Öresund ända fram till Lund efter Citytunnelns tillkomst. Och det ligger hyfsat nära till hands att Helsingborg, Kristianstad och kanske Ystad står på tur för denna trafik. Men då börjar det förstås kosta fordon och förare – ingenting är bestämt ännu.
tisdag, juli 29, 2008
tisdag, juli 01, 2008
Det skånska blir svenskt på Flakfort
Sydsvenskan har en artikel "Seglarnas ö fylls med musik" som handlar om Tore Svensson som köpt Flakfort. Otroligt nog fick han hela ön för tre miljoner danska kronor. Det är billigare än många enskilda villor längs Öresundskusten.
Artikeln beskriver nationalststatstänkandet i Öresund på så många sätt. Det är inte i sig huvudpersonerna som står bakom det utan det är hela tänket av alla involverade; det är hela strukturen. Svensson säger t ex: "Min största drivkraft är att jag tycker att det måste bli mer kulturutbyte mellan Danmark och Sverige".
Jag tror personligen att Danmark och Sverige som helhet inte bryr sig så mycket om det kulturutbytet. Däremot är det ganska många som blir engagerade om man talar om ett själländskt-skånskt kulturutbyte.
Sedan beskrivs någon sorts pubertal uppfattad tävlan mellan Middlegrundsfortet som "ägs av en dansk" och Flakforts "svensken Tore Svensson". Någon guide brukar spä på tydligen. Och: "Vi danskar var chockade när en svensk köpte ön. Det är ju ett gammalt militärfort!", säger någon som är på kurs på ön. Suck.
Man blir också i artikeln varse Danmarks 1800-talslagstiftning gällande markägande: "Ja, för egentligen ägs ön inte av Tore Svensson personligen utan av hans företag Malmö kranen AB. Som utlänning får man inte äga fast egendom i Danmark."
En gång i tiden låg Danmarks huvudstad i Lund. Den skånske biskopen tog enligt myten emot vår dåvarande flagga, dannebrogen, från himlen. Men idag är vi "utlänningar" som inte får köpa fast egendom.
En av Svenssons vänner säger att "på Flakfort kan svenskar och danskar mötas på mitten." Jag önskar att man kunde mötas som bara Öresundare från olika sidor på en ö i vårt Öresund.
Artikeln beskriver nationalststatstänkandet i Öresund på så många sätt. Det är inte i sig huvudpersonerna som står bakom det utan det är hela tänket av alla involverade; det är hela strukturen. Svensson säger t ex: "Min största drivkraft är att jag tycker att det måste bli mer kulturutbyte mellan Danmark och Sverige".
Jag tror personligen att Danmark och Sverige som helhet inte bryr sig så mycket om det kulturutbytet. Däremot är det ganska många som blir engagerade om man talar om ett själländskt-skånskt kulturutbyte.
Sedan beskrivs någon sorts pubertal uppfattad tävlan mellan Middlegrundsfortet som "ägs av en dansk" och Flakforts "svensken Tore Svensson". Någon guide brukar spä på tydligen. Och: "Vi danskar var chockade när en svensk köpte ön. Det är ju ett gammalt militärfort!", säger någon som är på kurs på ön. Suck.
Man blir också i artikeln varse Danmarks 1800-talslagstiftning gällande markägande: "Ja, för egentligen ägs ön inte av Tore Svensson personligen utan av hans företag Malmö kranen AB. Som utlänning får man inte äga fast egendom i Danmark."
En gång i tiden låg Danmarks huvudstad i Lund. Den skånske biskopen tog enligt myten emot vår dåvarande flagga, dannebrogen, från himlen. Men idag är vi "utlänningar" som inte får köpa fast egendom.
En av Svenssons vänner säger att "på Flakfort kan svenskar och danskar mötas på mitten." Jag önskar att man kunde mötas som bara Öresundare från olika sidor på en ö i vårt Öresund.
torsdag, juni 19, 2008
Yttrandefriheten snörps åt ytterligare
Är detta ett dåligt skämt? Sydsvenskan rapporterar "Filmade grannfejd – döms för förtal". En grannfejd urartade till ett hetsigt bråk som några pojkar filmade och lade ut på Internet. Nu har pojkarna dömts för förtal.
Jag antar att bråket skedde ganska offentligt och att inte pojkarna monterat spionkameror i någons lägenhet. Hur kan de då dömas för att de filmat ett bråk på en gata (eller i en trädgård kanske). Hur ska journalistisk verksamhet kunna bedrivas om det finns märkliga detaljerade regler för vad på gatorna man får filma?
Förtal? För att man filmat från gatans verklighet? Enligt NE:s ordbok är förtal "illasinnat och lögnaktigt tal om ngn". Eh? Finns det någon koppling överhuvudtaget till det som skedde?
Efter upphovsrättsförespråkarnas (skiv- och filmindustrin i samarbete med, just nu, allianspolitiker) försök att inskränka yttrandefriheten kom FRA-lagen igår. Nu kommer detta sjuka domslut. Hoppas verkligen att TT missade en eller annan väsentlig detalj i sin rapportering.
Jag antar att bråket skedde ganska offentligt och att inte pojkarna monterat spionkameror i någons lägenhet. Hur kan de då dömas för att de filmat ett bråk på en gata (eller i en trädgård kanske). Hur ska journalistisk verksamhet kunna bedrivas om det finns märkliga detaljerade regler för vad på gatorna man får filma?
Förtal? För att man filmat från gatans verklighet? Enligt NE:s ordbok är förtal "illasinnat och lögnaktigt tal om ngn". Eh? Finns det någon koppling överhuvudtaget till det som skedde?
Efter upphovsrättsförespråkarnas (skiv- och filmindustrin i samarbete med, just nu, allianspolitiker) försök att inskränka yttrandefriheten kom FRA-lagen igår. Nu kommer detta sjuka domslut. Hoppas verkligen att TT missade en eller annan väsentlig detalj i sin rapportering.
måndag, juni 16, 2008
Öresundskommunikationen ska avlyssnas
Imorgon röstar riksdagen om Försvarets radioanstalt (FRA) ska få rätt att avlyssna all teletrafik som passerar landets gränser. Sydsvenskan rapporterar här och här. Det handlar bl a om telefonsamtal, sms och mail. Som liberal hoppas jag förstås på ett nej. Det viktigaste argumentet emot lagförslaget är att brevhemligheten bör bevaras.
Jag har gått med i Centerpartister Mot FRA-Lagen på FaceBook och just nu är en av 117 medlemmar där. I artikeln "Regeringens expert sågar avlyssningslagen" på Metro.se 2008-06-16 står det bl a:
Idén är alltså att inhemsk trafik inte ska avlyssnas (även om det också i praktiken är omöjligt att undvika). Däremot ser tydligen regeringen inga problem ens i teorin att avlyssna trafik mellan Öresundsregionens två halvor. Hur skulle det vara om det, på samma sätt, vore ok att avlyssna all trafik mellan Stockholm norr och söder om Mälaren?
FRA-lagen är ett exempel på gammalt nationalstatstänkande. Man tillåter avlyssning inom en och samma region, bara det politiskt sett handlar om en utkantsregion ur huvudstadens synvinkel. Jag påstår att ur alla praktiska hänsyn tillåter FRA-lagen avlyssning också av inhemsk kommunikation, nämligen den inom vår region.
Ni riksdagsledamöter som röstar och ja och ni som röstar nej imorgon kommer att bli ihågkomna inom politiken.
Efter ståndaktigt ingripande av ett fåtal unga riksdagsledmöter tvingades försvarsministern att ge upp förslaget i den form det var och lägga in ett antal kontrollstationer, preciseringar och tydligare parlamentarisk insyn. Till skillnad från många andra bloggare tycker jag att Fredrick Federley och Annie Johansson gjort ett fantastiskt jobb och inte kunnat komma mycket längre. De var tvungna att senare lova att rösta för om de skulle få ett motvillig regering att gå med på det här. Jag känner som politiker definitivt till att man i många sammanhang måste kompromissa med andra och även, inte ovanligt, underkasta sig. Här var de unga politikerna i minoritet punkt slut.
Däremot är idén som sådan - och nu beslutet - om allmän avlyssning av Internettrafik fortfarande bara förkastligt. Hela förlaget skulle skrotats. Att det blev som det blev är regeringens som helhet fel.
Jag har gått med i Centerpartister Mot FRA-Lagen på FaceBook och just nu är en av 117 medlemmar där. I artikeln "Regeringens expert sågar avlyssningslagen" på Metro.se 2008-06-16 står det bl a:
Lagtexten säger att den som har en tråd över landets gräns ska leverera signalerna till en samverkans punkt där Försvarets radioanstalt, FRA, tar emot den. Denna formulering har dock stora brister anser Patrik Fältström [ett av regeringens IT-råd och internetexpert].[...]
– För det första äger ofta inte tele- eller internetoperatörer själva sladden. De fiber som går i Öresunds bron ägs troligtvis av Öresundskonsortiet. Vilka ska då leverera signalen till FRA?
Rickard Falkvinge på Piratpartiet är kraftig motståndare till lagförslaget och menar att även inrikes trafik skulle kunna nå samverkanspunkterna. Trafik mellan svenskar går ibland över utländska servrar, men han menar dessutom att inhemsk trafik som inte gör det också blir granskad av FRA.
– Redan när de sorterar ut den utländska trafiken gör de ett intrång, säger han.
Idén är alltså att inhemsk trafik inte ska avlyssnas (även om det också i praktiken är omöjligt att undvika). Däremot ser tydligen regeringen inga problem ens i teorin att avlyssna trafik mellan Öresundsregionens två halvor. Hur skulle det vara om det, på samma sätt, vore ok att avlyssna all trafik mellan Stockholm norr och söder om Mälaren?
FRA-lagen är ett exempel på gammalt nationalstatstänkande. Man tillåter avlyssning inom en och samma region, bara det politiskt sett handlar om en utkantsregion ur huvudstadens synvinkel. Jag påstår att ur alla praktiska hänsyn tillåter FRA-lagen avlyssning också av inhemsk kommunikation, nämligen den inom vår region.
Ni riksdagsledamöter som röstar och ja och ni som röstar nej imorgon kommer att bli ihågkomna inom politiken.
Efter ståndaktigt ingripande av ett fåtal unga riksdagsledmöter tvingades försvarsministern att ge upp förslaget i den form det var och lägga in ett antal kontrollstationer, preciseringar och tydligare parlamentarisk insyn. Till skillnad från många andra bloggare tycker jag att Fredrick Federley och Annie Johansson gjort ett fantastiskt jobb och inte kunnat komma mycket längre. De var tvungna att senare lova att rösta för om de skulle få ett motvillig regering att gå med på det här. Jag känner som politiker definitivt till att man i många sammanhang måste kompromissa med andra och även, inte ovanligt, underkasta sig. Här var de unga politikerna i minoritet punkt slut.
Däremot är idén som sådan - och nu beslutet - om allmän avlyssning av Internettrafik fortfarande bara förkastligt. Hela förlaget skulle skrotats. Att det blev som det blev är regeringens som helhet fel.
fredag, juni 13, 2008
Sd kräver ett svenskare Lund
Från "Tuff skoldebatt i kommunfullmäktige i Lund" (Sydsvenskan, 2008-06-12):
"Erik Almqvist (sd) chockerade med en ny tydlighet när han krävde ett svenskare Lund. [...] Erik Almqvist (sd) deklarerade att han tror på nationalstaten, står för social konservatism och efterlyste den svenska identiteten. – Svenska ska vara det enda tillåtna språket i skolan på lektionstid."
Åh, här har vi en kille som inte skäms för sig. Nationaldagsfirandet i Lund förra veckan gick väl ut på ungefär samma sak, men de uttryckte det inte lika koncentrerat och sedan inte med de politiska sparkarna i riktning invandrarna efteråt.
Jag undrar om jag skulle chocka Almqvist om jag önskade ett mindre svenskt Lund, där nationalismen, nationalsymbolerna och nationalstatsperspektivet inte längre får dominera så mycket. Ett Lund som sätter den naturliga geografin i centrum, dvs ett skånskare Lund och så med en rik mångfald invandrarkulturer till det.
"Erik Almqvist (sd) chockerade med en ny tydlighet när han krävde ett svenskare Lund. [...] Erik Almqvist (sd) deklarerade att han tror på nationalstaten, står för social konservatism och efterlyste den svenska identiteten. – Svenska ska vara det enda tillåtna språket i skolan på lektionstid."
Åh, här har vi en kille som inte skäms för sig. Nationaldagsfirandet i Lund förra veckan gick väl ut på ungefär samma sak, men de uttryckte det inte lika koncentrerat och sedan inte med de politiska sparkarna i riktning invandrarna efteråt.
Jag undrar om jag skulle chocka Almqvist om jag önskade ett mindre svenskt Lund, där nationalismen, nationalsymbolerna och nationalstatsperspektivet inte längre får dominera så mycket. Ett Lund som sätter den naturliga geografin i centrum, dvs ett skånskare Lund och så med en rik mångfald invandrarkulturer till det.
söndag, juni 08, 2008
Medias statscentrerade språkbruk
En ny färjelinje mellan Dragør och Skanör är planerad. Sydsvenskan rapporterar i "Ny färjelinje mellan Danmark och Sverige": "En ny färjeförbindelse mellan Danmark och Sverige är på gång. Den skall gå mellan Skanör och Dragör."
Så rubrik och inledning är att de två nationalstaterna i norra Europa kommer att få en färjelinje mellan sig någonstans. Sedan preciserar man till att den ska gå just mellan Dragør och Skanör.
Detta skrivsätt bygger vidare på en gammal tradition, där media betraktar staterna som det viktiga och allt annat är preciseringar. Det är ingen ideologi från journalistens sida bakom språkbruket - det handlar istället om en nationalistisk strukturell omvärldsbeskrivning. Den bygger på tradition snarare än tanke/följd. Däremot behövs det en regionalistisk ideologi för att bryta mönstret.
Man kunde till nöds beskriva färjeförbindelsen som varande mellan Själland och Skåne, om texten behövde variation eller om det verkligen är någon av läsarna som inte vet var Dragør och Skanör ligger. Dragør och Skanör är ju verkliga delar av dessa stadskluster, Själland och Skåne. Men utgångspunkten måste vara att nämna just de orter som får färjeförbindelsen. Och att den går mellan något "Danmark och Sverige" finns däremot i stort sett aldrig någon anledning att skriva.
Det här är bara ett exempel bland tusentals, kanske tiotusentals, under ett år hur det kan se ut i skånska media.
Så rubrik och inledning är att de två nationalstaterna i norra Europa kommer att få en färjelinje mellan sig någonstans. Sedan preciserar man till att den ska gå just mellan Dragør och Skanör.
Detta skrivsätt bygger vidare på en gammal tradition, där media betraktar staterna som det viktiga och allt annat är preciseringar. Det är ingen ideologi från journalistens sida bakom språkbruket - det handlar istället om en nationalistisk strukturell omvärldsbeskrivning. Den bygger på tradition snarare än tanke/följd. Däremot behövs det en regionalistisk ideologi för att bryta mönstret.Man kunde till nöds beskriva färjeförbindelsen som varande mellan Själland och Skåne, om texten behövde variation eller om det verkligen är någon av läsarna som inte vet var Dragør och Skanör ligger. Dragør och Skanör är ju verkliga delar av dessa stadskluster, Själland och Skåne. Men utgångspunkten måste vara att nämna just de orter som får färjeförbindelsen. Och att den går mellan något "Danmark och Sverige" finns däremot i stort sett aldrig någon anledning att skriva.
Det här är bara ett exempel bland tusentals, kanske tiotusentals, under ett år hur det kan se ut i skånska media.
lördag, juni 07, 2008
Manifesterad nationalism 2008
För cirka fem år sedan minns jag tydligt att det fanns ett riktigt nationaldagståg genom Lund. Det var ett antal olika föreningar som deltog, förutom militärerna. Och inte minst var det något femtiotal vanliga Lundabor som hade anslutit och som spontant marscherade med i tåget. Idag tycks man ha gett upp en sådan marsch, vilket är positivt. Nu är bara militärerna kvar, i två/tre grupper. Så här ser det ut och så här fort avklarat är det:
Däremot ska det sägas att nationaldagsfirandet på Kulturen lyckades locka en del folk. Gräsmattan framför själva evenemanget var halvtom, men räknade man alla som stod omkring längs husväggar eller satt på gräset nära eller längre bort i det vackra vädret blev det nog cirka 400 personer. Fysikern och författaren Bodil Jönsson höll tal. Sedan utbringade hon ett oskånskt - som sig bör - fyrfaldigt leve. Fanborg och högstämda sånger till Sverige. Nationalisterna är aktiva än 2008.
En vän till mig förklarade att han tyckte det här med nationaldag var en ganska bra idé. På så sätt samlades det blågula tramset på en enda dag, så hade man - i alla fall rent teoretiskt - större chans att slippa det under det övriga året. Möjligen en poäng.
Däremot ska det sägas att nationaldagsfirandet på Kulturen lyckades locka en del folk. Gräsmattan framför själva evenemanget var halvtom, men räknade man alla som stod omkring längs husväggar eller satt på gräset nära eller längre bort i det vackra vädret blev det nog cirka 400 personer. Fysikern och författaren Bodil Jönsson höll tal. Sedan utbringade hon ett oskånskt - som sig bör - fyrfaldigt leve. Fanborg och högstämda sånger till Sverige. Nationalisterna är aktiva än 2008.
En vän till mig förklarade att han tyckte det här med nationaldag var en ganska bra idé. På så sätt samlades det blågula tramset på en enda dag, så hade man - i alla fall rent teoretiskt - större chans att slippa det under det övriga året. Möjligen en poäng.
torsdag, juni 05, 2008
Nya kritiker av nationaldagen
Det är trevligt att det dyker upp kritiker till den s k "nationaldagen" (Svenska Flaggans dag) kring den 6 juni varje år. För två år sedan gjorde jag en lista över kritiker då. Jag påbörjar en ny lista nu.
I Sydsvenskan finns 2008-06-05 en artikel "Statsvetare: 'Avskaffa nationaldagen!'". Det är Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, som vill avskaffa nationaldagen. Det är positivt. Det som är mer synd är att de som uttalar sig i artikeln inte ser kärnan i problemet. Marie är istället orolig för att extrema nationella rörelser utnyttjar den. Det är ett argument som många "vanliga" människor avskyr att höra.
Istället är problemet framför allt att vi har vår identitet och gemenskap i de sammanhang där vi träffar eller kan träffa på varandra eller när vi lever i samma område och utnyttjar samma resurser. Det är alltså regionerna och stadskluster som kunde ha samhörighetsevenemang och/eller -symboler. Det är de områden i vilka man utan att anstränga sig kan bege sig till delarna inom en dag: t ex Skåne och Öresundsregionen.
Nationalstaterna har inget med dessa verkliga gemenskaphetsområden att göra; de är istället historiska rester av expansionistiska strävanden från äldre tider. Just Sverige är ett särskilt extremt exempel eftersom inget annat av EU:s 27 medlemsstater har ens i närheten så stora avstånd inom sig och Sverige är på så sätt en ovanligt onaturlig "region".
I Sydsvenskan finns 2008-06-05 en artikel "Statsvetare: 'Avskaffa nationaldagen!'". Det är Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, som vill avskaffa nationaldagen. Det är positivt. Det som är mer synd är att de som uttalar sig i artikeln inte ser kärnan i problemet. Marie är istället orolig för att extrema nationella rörelser utnyttjar den. Det är ett argument som många "vanliga" människor avskyr att höra.
Istället är problemet framför allt att vi har vår identitet och gemenskap i de sammanhang där vi träffar eller kan träffa på varandra eller när vi lever i samma område och utnyttjar samma resurser. Det är alltså regionerna och stadskluster som kunde ha samhörighetsevenemang och/eller -symboler. Det är de områden i vilka man utan att anstränga sig kan bege sig till delarna inom en dag: t ex Skåne och Öresundsregionen.
Nationalstaterna har inget med dessa verkliga gemenskaphetsområden att göra; de är istället historiska rester av expansionistiska strävanden från äldre tider. Just Sverige är ett särskilt extremt exempel eftersom inget annat av EU:s 27 medlemsstater har ens i närheten så stora avstånd inom sig och Sverige är på så sätt en ovanligt onaturlig "region".
torsdag, maj 22, 2008
Björklund vill förstatliga skolan
Jan Björklund intervjuas i artikeln "Resultaten är för låga och det är inte acceptabelt" (Sydsvenskan 2008-05-22). Troligen har han väl sagt det förr och kanske lika tydligt, men det är i alla fall första gången jag läser det så klart att han vill förstatliga skolan, varken mer eller mindre. Det står:
Visst, skolan kommunaliserades 1991 under skolminister Göran Persson, så då kan den väl teoretiskt också förstatligas igen, 17 år senare. Björklunds skynke är att betygen är olika på platser. Rädslan för olikheter styr hans tänkande. Men det är inte dåligt att det är olika i sig på olika ställen, menar jag, utan det är låga betyg för stora grupper av individer, var de än är, som är problemet.
Det är ändå en sjuk tanke i ett modernt samhälle att på så sätt flytta de beslut som nu tas i Burlöv, Vellinge och Trelleborg. På fullt allvar skulle man flytta avgörandena tillbaka till regeringen och en administration i Stockholm på ett avstånd ungefär motsvarande Prag eller Amsterdam. Förvaltningen kommer rimligtvis att motsvara den nuvarande sammanlagda skoladministrationen i 290 kommuner, men nu på en plats och i en organisation. Lever han och jag i samma omvärld och i samma tid?
Skola och kultur ska vara decentraliserade i ett modernt samhälle. Nationalstaten ska ha mycket lite med det första att göra och inget alls att göra med det senare. Hoppas en ny grundlag kan grundlagsfästa det.
"Sydsvenskan har i en serie artiklar visat att skillnaderna i betygen är stora mellan kommunerna i Omkretsen och att det även finns stora skillnader inom kommunerna. [...] Jag tycker att det är för stora skillnader, och det kommer det att vara så länge vi har en kommunal skola, säger Jan Björklund.
Han ser gärna att staten tar tillbaka ansvaret för hela skolväsendet. Men det har han inte stöd för i regeringen, eftersom folkpartiet är det enda partiet som förespråkar en statlig skola.
– På sikt tror jag att fler kommer att vilja ha statliga skolor, men det blir inte i närtid, säger han."
Visst, skolan kommunaliserades 1991 under skolminister Göran Persson, så då kan den väl teoretiskt också förstatligas igen, 17 år senare. Björklunds skynke är att betygen är olika på platser. Rädslan för olikheter styr hans tänkande. Men det är inte dåligt att det är olika i sig på olika ställen, menar jag, utan det är låga betyg för stora grupper av individer, var de än är, som är problemet.
Det är ändå en sjuk tanke i ett modernt samhälle att på så sätt flytta de beslut som nu tas i Burlöv, Vellinge och Trelleborg. På fullt allvar skulle man flytta avgörandena tillbaka till regeringen och en administration i Stockholm på ett avstånd ungefär motsvarande Prag eller Amsterdam. Förvaltningen kommer rimligtvis att motsvara den nuvarande sammanlagda skoladministrationen i 290 kommuner, men nu på en plats och i en organisation. Lever han och jag i samma omvärld och i samma tid?
Skola och kultur ska vara decentraliserade i ett modernt samhälle. Nationalstaten ska ha mycket lite med det första att göra och inget alls att göra med det senare. Hoppas en ny grundlag kan grundlagsfästa det.
Alliansen: grundlagsskydda lokala självstyret
Dagens stora nyhet var debattartikeln "Alliansen och mp ense om ändrad grundlag" (DN Debatt, 2008-05-22). Den är skriven av partiernas respektive ledamöter av grundlagsutredningen. Och jag får nästan dåligt samvete.
Dåligt samvete för att jag varit så kritisk mot att centern inte gör något för federalism och decentralism. Man fick ha is i magen, men nu kom förslaget. De har snackat ihop sig inom alliansen plus miljöpartiet. Författningsdomtol debatteras mest på bloggarna (och i Sydsvenskan). Det är ett gott förslag. Det är dock inte det viktigaste. Överhuvudtaget är samtliga tolv förslag i artikeln bra; de borde kunna antas rätt av. Även diskussionen i sig är positiv. Punkt 3 bland förslagen lyder så här:
"3. Stärk det lokala självstyret i grundlagen
Vi vill öka maktdelningen i det offentliga Sverige genom ett starkare skydd för det lokala självstyret i vår grundlag. Genom att vår kommunala självstyrelse förses med en närhetsprincip och proportionalitetsprincip stärks möjligheten att pröva om lagstiftning strider mot grundlagens skydd för det lokala självstyret. Det blir ett värn mot ökad centralisering och förbättrar förutsättningarna för den lokala demokratin.
Artikelförfattarna talar både som "det lokala självstyret"/"lokala demokratin" och vår "kommunala självstyrelse". Så ingår då regioner i det? Det är jättesvårt att veta. Ibland står lokal språkligt i motsatsförhållande till regional, men jag skulle vilja säga att oftast ingår det regionala i termen lokal i svensk politik.
Beträffande uttrycket "kommunala självstyrelse" så står det om följande om "kommun" i NE: "Kommunbegreppet är inte rättsligt enhetligt." Det står i NE att det ibland inkluderar landsting ibland inte, även i lagtexter. Så vi vet inte vad punkt 3 i debattartikeln egentligen säger.
Man kan tolka det öppet, och inte exkludera regionerna. Med tanke på moderaternas syn på regioner är det kanske inte den tolkning som ligger närmast till hands. Å andra sidan är detta en kompromissprodukt och kanske just därför exkluderas inte obetingat regionerna. Vem vet? I vilket fall är det klantigt formulerat eftersom man inte ens vet om det är en avsiktligt öppen formulering eller inte.
Uttrycken "starkare skydd för det lokala självstyret i vår grundlag" är inte så kraftigt. Kommunerna och deras beskattningsrätt nämns ju redan i grundlagen. Så vad blir nytt? Blir det en finputsning? Ett förtydligande? Det viktigaste här är nog att närhetsprincip och en proportionalitetsprincip införs som kan prövas mot grundlagen. Det säger fortfarande inte om det är tydliga, omfattande befogenheter som det "lokala självstyret" ska ha.
Ordet federalism nämns inte i artikeln. Det är inte så konstigt i och med att bara centern ser det som en modell för Sverige. Däremot måste centern hålla den debatten levande internt och försöka övertyga väljare och andra partier om fördelarna med federalism i grundlagen trots att det troligen inte kommer med denna gång.
Punkt 8 påverkar också förutsättningarna väsentligt för en lokal demokrati. Argumentationen är genomtänkt när man anser det var en fördel med "ökad uppmärksamhet för viktiga kommunpolitiska avgöranden":
"8. Gå åter till skilda valdagar
Erfarenheterna av att övergå från tre- till fyraåriga mandatperioder är mycket positiva. Samtidigt blir den formella kontakten mellan väljare och valda alltför sporadisk när det dröjer fyra år mellan de allmänna valen. Partierna aktiveras och demokratin motioneras med skilda valdagar mellan riksdagsval och lokalval som också ger en ökad uppmärksamhet för viktiga kommunpolitiska avgöranden. Den gemensamma valdagen bör avskaffas och tidpunkten för riksdagsval skiljas från tidpunkten för kommun- och landstingsval."
Till sist är följande bra både för den levande lokala demokratin och som en vitalisering av den representativa demokratin i sig:
"11. Stärkta och skärpta inslag av folkomröstningar i den lokala demokratin
Möjligheten till lokala folkinitiativ skärps genom att spärrgränsen för antalet kommuninvånare som kan genomdriva krav på rådgivande folkomröstning höjs till 10 procent samtidigt som kommunfullmäktiges veto avskaffas. Samtidigt uppställs krav på att folkomröstningen ställer en fråga inom ramen för den kommunala kompetensen och att formen för giltiga namnunderskrifter skärps. Detta både skärper och stärker inslaget av direktdemokrati inom ramen för vår representativa demokrati."
De nuvarande reglerna där invånarna kan samla namnunderskrifter för ett förslag om folkomröstning, men där kommunfullmäktige kan säga nej, har fungerat skrattretande dåligt. Rent statistiskt har kommunfullmäktige sagt nej i i alla fall över 50 fall och bara sagt ja någon enstaka gång. Nu ber man om att rätta till detta. Jag hoppas det är ett steg på vägen mot samma regel på riksplanet.
Förbättrade möjligheter till personval och kommunala nyval är andra positiva punkter i debattartikeln.
Artikeln är bara en utgångspunkt för samtal med framför allt socialdemokraterna. I svensk tradition kommer författningsändringen bara att ske om oppositionen är ense om förslagen. Så hälften faller väl bort och de flesta punkter som blir kvar förändras nog på något sätt. Men det är absolut ändå bra; det är så här det måste börja.
Dåligt samvete för att jag varit så kritisk mot att centern inte gör något för federalism och decentralism. Man fick ha is i magen, men nu kom förslaget. De har snackat ihop sig inom alliansen plus miljöpartiet. Författningsdomtol debatteras mest på bloggarna (och i Sydsvenskan). Det är ett gott förslag. Det är dock inte det viktigaste. Överhuvudtaget är samtliga tolv förslag i artikeln bra; de borde kunna antas rätt av. Även diskussionen i sig är positiv. Punkt 3 bland förslagen lyder så här:
"3. Stärk det lokala självstyret i grundlagen
Vi vill öka maktdelningen i det offentliga Sverige genom ett starkare skydd för det lokala självstyret i vår grundlag. Genom att vår kommunala självstyrelse förses med en närhetsprincip och proportionalitetsprincip stärks möjligheten att pröva om lagstiftning strider mot grundlagens skydd för det lokala självstyret. Det blir ett värn mot ökad centralisering och förbättrar förutsättningarna för den lokala demokratin.
Artikelförfattarna talar både som "det lokala självstyret"/"lokala demokratin" och vår "kommunala självstyrelse". Så ingår då regioner i det? Det är jättesvårt att veta. Ibland står lokal språkligt i motsatsförhållande till regional, men jag skulle vilja säga att oftast ingår det regionala i termen lokal i svensk politik.
Beträffande uttrycket "kommunala självstyrelse" så står det om följande om "kommun" i NE: "Kommunbegreppet är inte rättsligt enhetligt." Det står i NE att det ibland inkluderar landsting ibland inte, även i lagtexter. Så vi vet inte vad punkt 3 i debattartikeln egentligen säger.
Man kan tolka det öppet, och inte exkludera regionerna. Med tanke på moderaternas syn på regioner är det kanske inte den tolkning som ligger närmast till hands. Å andra sidan är detta en kompromissprodukt och kanske just därför exkluderas inte obetingat regionerna. Vem vet? I vilket fall är det klantigt formulerat eftersom man inte ens vet om det är en avsiktligt öppen formulering eller inte.
Uttrycken "starkare skydd för det lokala självstyret i vår grundlag" är inte så kraftigt. Kommunerna och deras beskattningsrätt nämns ju redan i grundlagen. Så vad blir nytt? Blir det en finputsning? Ett förtydligande? Det viktigaste här är nog att närhetsprincip och en proportionalitetsprincip införs som kan prövas mot grundlagen. Det säger fortfarande inte om det är tydliga, omfattande befogenheter som det "lokala självstyret" ska ha.
Ordet federalism nämns inte i artikeln. Det är inte så konstigt i och med att bara centern ser det som en modell för Sverige. Däremot måste centern hålla den debatten levande internt och försöka övertyga väljare och andra partier om fördelarna med federalism i grundlagen trots att det troligen inte kommer med denna gång.
Punkt 8 påverkar också förutsättningarna väsentligt för en lokal demokrati. Argumentationen är genomtänkt när man anser det var en fördel med "ökad uppmärksamhet för viktiga kommunpolitiska avgöranden":
"8. Gå åter till skilda valdagar
Erfarenheterna av att övergå från tre- till fyraåriga mandatperioder är mycket positiva. Samtidigt blir den formella kontakten mellan väljare och valda alltför sporadisk när det dröjer fyra år mellan de allmänna valen. Partierna aktiveras och demokratin motioneras med skilda valdagar mellan riksdagsval och lokalval som också ger en ökad uppmärksamhet för viktiga kommunpolitiska avgöranden. Den gemensamma valdagen bör avskaffas och tidpunkten för riksdagsval skiljas från tidpunkten för kommun- och landstingsval."
Till sist är följande bra både för den levande lokala demokratin och som en vitalisering av den representativa demokratin i sig:
"11. Stärkta och skärpta inslag av folkomröstningar i den lokala demokratin
Möjligheten till lokala folkinitiativ skärps genom att spärrgränsen för antalet kommuninvånare som kan genomdriva krav på rådgivande folkomröstning höjs till 10 procent samtidigt som kommunfullmäktiges veto avskaffas. Samtidigt uppställs krav på att folkomröstningen ställer en fråga inom ramen för den kommunala kompetensen och att formen för giltiga namnunderskrifter skärps. Detta både skärper och stärker inslaget av direktdemokrati inom ramen för vår representativa demokrati."
De nuvarande reglerna där invånarna kan samla namnunderskrifter för ett förslag om folkomröstning, men där kommunfullmäktige kan säga nej, har fungerat skrattretande dåligt. Rent statistiskt har kommunfullmäktige sagt nej i i alla fall över 50 fall och bara sagt ja någon enstaka gång. Nu ber man om att rätta till detta. Jag hoppas det är ett steg på vägen mot samma regel på riksplanet.
Förbättrade möjligheter till personval och kommunala nyval är andra positiva punkter i debattartikeln.
Artikeln är bara en utgångspunkt för samtal med framför allt socialdemokraterna. I svensk tradition kommer författningsändringen bara att ske om oppositionen är ense om förslagen. Så hälften faller väl bort och de flesta punkter som blir kvar förändras nog på något sätt. Men det är absolut ändå bra; det är så här det måste börja.
onsdag, maj 21, 2008
Bostadsförbudsförening
Jag ska skriva om något helt annat än det jag brukar skriva om. Eller, är det? Inte mycket till regionalism i alla fall. Det får ses som en berättelse från nutidssverige.
Jag har precis flyttat till en ny lägenhet. Det är en härlig tvåa på bottenplan med underbar uteplats. Den ligger i norra Lund. Jag började, både under budgivningen och efter köpet, att ställa en del frågor om vad man får göra och inte fick göra. Alla de enskildheter som jag frågade om var förbjudet, enligt ordföranden.
Nåja, jag flyttade in. Och tänkte att jag fick ju senare motionera om det som var orimligt. Nu har det gått ett halvår och jag skrev motionerna för några veckor sedan. Jag formulerade sex motioner till stämman onsdagen den 21 maj. Styrelsen hade snabbt skriftligt sagt nej till alla utom två, som den hade modifierat och efter det kunde acceptera i sin förändrade form.
Mina samtal med ordföranden hade i inledningstiden lett till något bizarra slut mellan oss, så jag tänkte att stämman nog skulle ställa saker till rätta. Det handlade ju ändå om vad vi medlemmar får göra. Klart man som medlem tar för sig så långt det är rimligt och ser till att bevaka sina rättigheter. Eh...
Motionerna
Min första motion handlade om en minsta normtemperatur (21°) i lägenheterna. Jag hade nämligen haft konsekventa låga temperaturer under vintern - under det gradtalet - och ville inte uppleva det igen. Jag hänvisade som jämförelse till Lunds Kommunala Fastighetsbolags (LKFs) regler (där just 21° räknas som komfortvärme). Jag ville dessutom att ambitionerna på sikt skulle vara att den som ville kunde få upp till 24°. Jag hänvisade till vetenskaplig forskning om olika människors idealtemperaturer. Där nämns också siffran 24°, högre än så har nästan ingen glädje av.
Första motargumentet var från en dam på stämman som sa att hon minsann inte behövde mer än 18°. Jag tror inte vi kom så mycket längre än så. Jag röstades grundligt ned av stämman, efter att ordföranden upprepat styrelsens skriftliga kommentar - en beskrivning av det rådande läget - som argument några gånger.
Nästa viktiga motion handlade om uteplatsen. Jag kan nog här säga att styrelsen hade fått tuppjuck när den på allvar skriftligt hävdade att uteplatserna inte tillhörde marklägenheterna. Hm.
Efter att jag hade läst styrelsens kommentar för några veckor sedan, diskuterade jag saken i flera samtal med sammanlagt två jurister och två byggnadsförvaltare på JM (som byggde bostadsrätterna). Alla fyra gav mig rätt. Jag nämnde detta på stämman men framför allt valde jag att ordagrannt citera den ekonomiska planen som hade upprättats mellan JM och den byggande styrelsen (interrimstyrelsen) under byggnadsfasen. Där står att uteplatserna "tillhör den aktuella lägenheten". Jag gav referenser och jag gav namn och datum på officiella dokument.
Ordföranden kom till slut så långt att de skulle reda ut det här, men hans sammanfattning var ändå att de uppgifter jag gett inte stämde: uteplatserna tillhörde föreningen. Okej, jag tycker det är rimligt att han inte köper mina uppgifter rakt av på sittande möte, men att han envist skulle sammanfatta sinn sedan tidigare uppenbart felaktiga tolkning var egendomligt. Efteråt hörde jag medhåll med ordföranden i leden bakom mig: "ja, jo, uteplatserna tillhör föreningen, så är det ju". Jag kunde refererat mig blå, ingen ville lyssna.
Det var någon under denna punkt som nämnde utemöbler och halvt uttryckte att man kanske inte skulle behöva styrelsens tillstånd för det (alla med uteplats har redan utemöbler och inte en jäkel har rimligtvis bett om något tillstånd). Men ordföranden ville inte ge några sådana undantag. Däremot formulerade han en negativ princip om att inget på uteplats eller balkong som inte hade tillstånd från styrelsen inte skulle vara tillåtet. Jag vände mig om och repeterade detta långsamt inför stämman och frågade lätt hånfullt om det verkligen var så stämman ville ha det. "Ja, jättebra", svarade man entusiastiskt.
Beträffande en motion om att inrätta avfallstunna för hemelektronik så avfärdade styrelsen den för att det (a) inte fanns plats och (b) att det skulle vara för dyrt. Jag mätte innan stämman och såg att det fanns plats inte bara på en vägg utan två väggar. Jag frågade på stämman ordföranden vad det skulle kosta och det hade man ingen aning om. Ändå var just kostnaden ett bärande argument för att uppmana stämman att säga nej till min motion. Jag fick då själv upplysa om kostnaderna, eftersom jag hade ringt renhållningsverket. Lite besynnerligt det hela.
Tre stenar
Så kom då en (ung?) kvinna från trädgårdsgruppen - med uppenbart alldeles för mycket fritid - med en helt ny kommentar. Någon hade lagt (tre) stenar mellan sin häck och cykelgången. Hon uppmanade förövaren att plocka bort dem. Jag var tvungen att erkänna. Och det var nu som min trovärdighet slutligen blåste bort.
Jag använder stenarna precis utanför mitt fönster för att gå till sophuset utan att förstöra (packa) jorden. De ligger lågt, halvt under jord, och man måste verkligen titta för att se dem. Men det hade tydligen den här kvinnan gjort. Jag sa direkt att, ok, jag skulle ta bort stenarna. Men jag insisterade på att de fick saksöka mig för att hindra mig från att gå igenom där i framtiden när jag skulle slänga sopor. Inge bra, nä.
Nu kom långa förbråelser om illojal jag var om jag tänkte gå mina tre steg där. Skräckscenarier målades upp och man påminde om hur massor av saker förstörts på ägorna för att folk gått/cyklat/åkt bil/tagit in flyttbil på fel ställen. Jag fick t o m serverad den riktiga klassikern "tänk om alla gjorde så!" Men framför allt gick kommentarerna ut på att det lilla leder till de stora katastroferna i världen.
Nu var det dags för en en ny fin vinkel: ordföranden menade att jag riskerade att förstöra häcken om jag gick förbi den (den är i realiteten så långt ut så jag behöver, om jag anstränger mig, egentligen inte alls komma i kontakt med den - bilden till höger). Så nu kom debatten att handla om att häckar visst kunde förstöras om man passerade igenom dem (särskilt med motorsåg, antar jag).
Jag fick på slutet säga att jag tyckte mina tre promenadsteg till sophuset genom häcken var ett i-landsproblem. Jag hade förstås redan förlorat vad jag än sa. Till slut varnade jag för ett allmänt förbudstänkande. Och det är väl snällt sagt, tänker jag.
The coup de grâce
Dessutom gav, efter mina motioner, flera närvarande mig en vänlig varning från att använda utegrillen på min uteplats. Det hade den tidigare lägenhetsägaren nämligen gjort. Flera var överens om att de inte hade velat vara besvärliga genom att säga till henne, men att man tyvärr stillatigande observerat saken. Någon frågade om vi inte kunde få använda en elgrill istället då. Oh nej! svarade någon: matoset riskerade att nå upp till balkongen ovanför.
Jo, just det, ja... Ungefär då kändes det att det var dags för mig att gå hem (nåja, stämman var ändå slut vid den tiden). Ordföranden avslutade med att tala om att alla tydligen inte var eniga att det ska finnas regler, men att det fanns en stor enighet om att man inte kan göra hur som helst i föreningen. Av någon anledning stannade jag inte på buffén efteråt, fast jag planerat det - jag hade velat träffa och lära känna mina grannar - och bokat in mig för maten. Ajabaja mig, illojal igen...
Om fem år - i maj 2013 - räknar jag med att dyka upp på bostadsrättsstämman igen. Då kan väl en del ha flyttat av (och in på ålderdomshem i en del fall) och vi kan se om det går att få en nykter syn på människor, förbud och vad det innebär och inte innebär att bo i samma hus och område. Kanske.
Liten social beslutsanalys
Innan stämman gissade jag att de flesta av mina motioner skulle gå igenom, fast med en del modifieringar. De var omsorgsfullt formulerade och innehöll begränsningar för sin omfattning i sig själva. De var korta, så alla skulle kunna läsa dem innan mötet. Jag hade, i motionerna och på stämman, mycket fakta och jämförelser bakom. Jag gjorde klart att vi inte på något sätt skulle bli unika, om vi antog motionerna, snarare tvärtom. Jag trodde därför att det skulle vara svårt att säga nej. Jag hade fel.
Jag är som skolpolitiker i Lund och ordförande i flera föreningar van vid en viss sorts diskussion och här ställdes mycket på sin ända. Även i min förra bostadsrättförening fanns det, tacksamt nog, unga kritiska personer som tog upp tråden, när argument inte höll.
Jag tänkte att tänkbara invändningar mot mina motioner under denna stämma skulle gå ut på att man var kritisk mot att motionerna la sig i styrelsens arbete genom alltför specificerade riktlinjer. Man kunde tänkt sig att vissa skulle tycka att de visade på dåligt förtroende för vår valda styrelse att sköta en del frågor. Jag var nervös för den debatten, för det hade varit en giltig invändning och jag skulle behövt göra redogöra för vilka problem jag hade haft i diskussioner med ordföranden, vilket tyvärr lett fram till att jag sett mig tvungen att gå motionsvägen. Det skulle lett in på en trist, negativ debatt. Men nej, det var alls inget motargument jag hörde på stämman. Inte uttryckligen i alla fall.
Relaterat till det ovan, kunde jag också tänka mig att motionerna skulle röstats ner p g a att man hade sagt att det jag skrev i motionerna var självklarheter, att jag slog in öppna dörrar. Jag tänkte att jag kunde få höra att det är klart att styrelsen inte lägger sig i vad folk har på sin uteplats, om det inte är extrema saker etc. Att det inte skulle behövas motioner för det. Men det var heller verkligen inget motargument, som jag fick höra. ;-)
Istället tror jag att motståndet mot mina motioner var en kombination av (a) att medlemmarna i denna förening i mycket stor utsträckning följer styrelsens rekommendationer och det räckte att ordföranden ofta bara sa att "vi vill inte ha det så" och (b) en stark oro för att förändra något som helst i ett förbuds- och kontrollsystem som väldigt många tycker skänker trygghet.
Nu ska vi inte överdriva hur många regler det finns i föreningen just nu. Det är, vad jag vet, inte så extremt. Jag tolkar mer att stämman i onsdags i diskussionen inte verkade kunna sätta några begränsningar för sig själv på hur omfattande regler man kan ha och införa. Och att man inte ser som önkvärt att minska förbuden på något område.
Det som jag analytiskt kanske tycker är mest förvånande i det jag beskriver ovan att det är ens egna grannar som ska kontrolleras snarare än att det är ett klassiskt avståndstagande mot en en "ond omvärld". Men kanske funkar det så att kan den enskilde inte kontrollera det onda där ute, så får han/hon försöka kontrollera vad som inne istället (hur ens grannar får agera i vissa sammanhang). Så sker det i alla fall någon sorts kontroll på något ställe.
Till sist
Man får se det positiva med det hela. Jag vet mer om vad mina grannar tycker om saker och ting. Det här var egentligen enda sättet att få dessa uppgifter på vilket tänkesätt de har. Jag får agera därefter och till stor del anpassa mig. Mina åsikter har jag kvar och de hoppas jag kunna få gehör för i framtiden inom föreningen. De presenteras i detta dokument.
Jag åt kvällsmat med ett antal vänner dagen efter och jag beskrev vad jag har beskrivit i detta inlägg. Alla var bestörta över, vad man tyckte var, min extrema bostadsrättsförening. Det var mycket illa, tyckte flera. Historien om de tre stenarna och den förbjudna elgrillen var bland det som gjorde störst intryck. Ett par skulle precis flytta till en ny lägenhet och de blev nu lite oroliga över om de kunde hamna i en förening med liknande tankar. Själv har jag från denna stämma 2008 en historia för mina barnbarn. Och jag hoppas som sagt på att mycket förändras till 2013. Folk kommer och går.
[ Andra bloggar om: förbud, bostadsrätt och bostadsrätter ]
Jag har precis flyttat till en ny lägenhet. Det är en härlig tvåa på bottenplan med underbar uteplats. Den ligger i norra Lund. Jag började, både under budgivningen och efter köpet, att ställa en del frågor om vad man får göra och inte fick göra. Alla de enskildheter som jag frågade om var förbjudet, enligt ordföranden.
Nåja, jag flyttade in. Och tänkte att jag fick ju senare motionera om det som var orimligt. Nu har det gått ett halvår och jag skrev motionerna för några veckor sedan. Jag formulerade sex motioner till stämman onsdagen den 21 maj. Styrelsen hade snabbt skriftligt sagt nej till alla utom två, som den hade modifierat och efter det kunde acceptera i sin förändrade form.Mina samtal med ordföranden hade i inledningstiden lett till något bizarra slut mellan oss, så jag tänkte att stämman nog skulle ställa saker till rätta. Det handlade ju ändå om vad vi medlemmar får göra. Klart man som medlem tar för sig så långt det är rimligt och ser till att bevaka sina rättigheter. Eh...
Motionerna
Min första motion handlade om en minsta normtemperatur (21°) i lägenheterna. Jag hade nämligen haft konsekventa låga temperaturer under vintern - under det gradtalet - och ville inte uppleva det igen. Jag hänvisade som jämförelse till Lunds Kommunala Fastighetsbolags (LKFs) regler (där just 21° räknas som komfortvärme). Jag ville dessutom att ambitionerna på sikt skulle vara att den som ville kunde få upp till 24°. Jag hänvisade till vetenskaplig forskning om olika människors idealtemperaturer. Där nämns också siffran 24°, högre än så har nästan ingen glädje av.
Första motargumentet var från en dam på stämman som sa att hon minsann inte behövde mer än 18°. Jag tror inte vi kom så mycket längre än så. Jag röstades grundligt ned av stämman, efter att ordföranden upprepat styrelsens skriftliga kommentar - en beskrivning av det rådande läget - som argument några gånger.
Nästa viktiga motion handlade om uteplatsen. Jag kan nog här säga att styrelsen hade fått tuppjuck när den på allvar skriftligt hävdade att uteplatserna inte tillhörde marklägenheterna. Hm.
Efter att jag hade läst styrelsens kommentar för några veckor sedan, diskuterade jag saken i flera samtal med sammanlagt två jurister och två byggnadsförvaltare på JM (som byggde bostadsrätterna). Alla fyra gav mig rätt. Jag nämnde detta på stämman men framför allt valde jag att ordagrannt citera den ekonomiska planen som hade upprättats mellan JM och den byggande styrelsen (interrimstyrelsen) under byggnadsfasen. Där står att uteplatserna "tillhör den aktuella lägenheten". Jag gav referenser och jag gav namn och datum på officiella dokument.
Ordföranden kom till slut så långt att de skulle reda ut det här, men hans sammanfattning var ändå att de uppgifter jag gett inte stämde: uteplatserna tillhörde föreningen. Okej, jag tycker det är rimligt att han inte köper mina uppgifter rakt av på sittande möte, men att han envist skulle sammanfatta sinn sedan tidigare uppenbart felaktiga tolkning var egendomligt. Efteråt hörde jag medhåll med ordföranden i leden bakom mig: "ja, jo, uteplatserna tillhör föreningen, så är det ju". Jag kunde refererat mig blå, ingen ville lyssna.
Det var någon under denna punkt som nämnde utemöbler och halvt uttryckte att man kanske inte skulle behöva styrelsens tillstånd för det (alla med uteplats har redan utemöbler och inte en jäkel har rimligtvis bett om något tillstånd). Men ordföranden ville inte ge några sådana undantag. Däremot formulerade han en negativ princip om att inget på uteplats eller balkong som inte hade tillstånd från styrelsen inte skulle vara tillåtet. Jag vände mig om och repeterade detta långsamt inför stämman och frågade lätt hånfullt om det verkligen var så stämman ville ha det. "Ja, jättebra", svarade man entusiastiskt.
Beträffande en motion om att inrätta avfallstunna för hemelektronik så avfärdade styrelsen den för att det (a) inte fanns plats och (b) att det skulle vara för dyrt. Jag mätte innan stämman och såg att det fanns plats inte bara på en vägg utan två väggar. Jag frågade på stämman ordföranden vad det skulle kosta och det hade man ingen aning om. Ändå var just kostnaden ett bärande argument för att uppmana stämman att säga nej till min motion. Jag fick då själv upplysa om kostnaderna, eftersom jag hade ringt renhållningsverket. Lite besynnerligt det hela.
Tre stenar
Så kom då en (ung?) kvinna från trädgårdsgruppen - med uppenbart alldeles för mycket fritid - med en helt ny kommentar. Någon hade lagt (tre) stenar mellan sin häck och cykelgången. Hon uppmanade förövaren att plocka bort dem. Jag var tvungen att erkänna. Och det var nu som min trovärdighet slutligen blåste bort.
Jag använder stenarna precis utanför mitt fönster för att gå till sophuset utan att förstöra (packa) jorden. De ligger lågt, halvt under jord, och man måste verkligen titta för att se dem. Men det hade tydligen den här kvinnan gjort. Jag sa direkt att, ok, jag skulle ta bort stenarna. Men jag insisterade på att de fick saksöka mig för att hindra mig från att gå igenom där i framtiden när jag skulle slänga sopor. Inge bra, nä.
Nu kom långa förbråelser om illojal jag var om jag tänkte gå mina tre steg där. Skräckscenarier målades upp och man påminde om hur massor av saker förstörts på ägorna för att folk gått/cyklat/åkt bil/tagit in flyttbil på fel ställen. Jag fick t o m serverad den riktiga klassikern "tänk om alla gjorde så!" Men framför allt gick kommentarerna ut på att det lilla leder till de stora katastroferna i världen.
Nu var det dags för en en ny fin vinkel: ordföranden menade att jag riskerade att förstöra häcken om jag gick förbi den (den är i realiteten så långt ut så jag behöver, om jag anstränger mig, egentligen inte alls komma i kontakt med den - bilden till höger). Så nu kom debatten att handla om att häckar visst kunde förstöras om man passerade igenom dem (särskilt med motorsåg, antar jag).Jag fick på slutet säga att jag tyckte mina tre promenadsteg till sophuset genom häcken var ett i-landsproblem. Jag hade förstås redan förlorat vad jag än sa. Till slut varnade jag för ett allmänt förbudstänkande. Och det är väl snällt sagt, tänker jag.
The coup de grâce
Dessutom gav, efter mina motioner, flera närvarande mig en vänlig varning från att använda utegrillen på min uteplats. Det hade den tidigare lägenhetsägaren nämligen gjort. Flera var överens om att de inte hade velat vara besvärliga genom att säga till henne, men att man tyvärr stillatigande observerat saken. Någon frågade om vi inte kunde få använda en elgrill istället då. Oh nej! svarade någon: matoset riskerade att nå upp till balkongen ovanför.
Jo, just det, ja... Ungefär då kändes det att det var dags för mig att gå hem (nåja, stämman var ändå slut vid den tiden). Ordföranden avslutade med att tala om att alla tydligen inte var eniga att det ska finnas regler, men att det fanns en stor enighet om att man inte kan göra hur som helst i föreningen. Av någon anledning stannade jag inte på buffén efteråt, fast jag planerat det - jag hade velat träffa och lära känna mina grannar - och bokat in mig för maten. Ajabaja mig, illojal igen...
Om fem år - i maj 2013 - räknar jag med att dyka upp på bostadsrättsstämman igen. Då kan väl en del ha flyttat av (och in på ålderdomshem i en del fall) och vi kan se om det går att få en nykter syn på människor, förbud och vad det innebär och inte innebär att bo i samma hus och område. Kanske.
Liten social beslutsanalys
Innan stämman gissade jag att de flesta av mina motioner skulle gå igenom, fast med en del modifieringar. De var omsorgsfullt formulerade och innehöll begränsningar för sin omfattning i sig själva. De var korta, så alla skulle kunna läsa dem innan mötet. Jag hade, i motionerna och på stämman, mycket fakta och jämförelser bakom. Jag gjorde klart att vi inte på något sätt skulle bli unika, om vi antog motionerna, snarare tvärtom. Jag trodde därför att det skulle vara svårt att säga nej. Jag hade fel.
Jag är som skolpolitiker i Lund och ordförande i flera föreningar van vid en viss sorts diskussion och här ställdes mycket på sin ända. Även i min förra bostadsrättförening fanns det, tacksamt nog, unga kritiska personer som tog upp tråden, när argument inte höll.
Jag tänkte att tänkbara invändningar mot mina motioner under denna stämma skulle gå ut på att man var kritisk mot att motionerna la sig i styrelsens arbete genom alltför specificerade riktlinjer. Man kunde tänkt sig att vissa skulle tycka att de visade på dåligt förtroende för vår valda styrelse att sköta en del frågor. Jag var nervös för den debatten, för det hade varit en giltig invändning och jag skulle behövt göra redogöra för vilka problem jag hade haft i diskussioner med ordföranden, vilket tyvärr lett fram till att jag sett mig tvungen att gå motionsvägen. Det skulle lett in på en trist, negativ debatt. Men nej, det var alls inget motargument jag hörde på stämman. Inte uttryckligen i alla fall.
Relaterat till det ovan, kunde jag också tänka mig att motionerna skulle röstats ner p g a att man hade sagt att det jag skrev i motionerna var självklarheter, att jag slog in öppna dörrar. Jag tänkte att jag kunde få höra att det är klart att styrelsen inte lägger sig i vad folk har på sin uteplats, om det inte är extrema saker etc. Att det inte skulle behövas motioner för det. Men det var heller verkligen inget motargument, som jag fick höra. ;-)
Istället tror jag att motståndet mot mina motioner var en kombination av (a) att medlemmarna i denna förening i mycket stor utsträckning följer styrelsens rekommendationer och det räckte att ordföranden ofta bara sa att "vi vill inte ha det så" och (b) en stark oro för att förändra något som helst i ett förbuds- och kontrollsystem som väldigt många tycker skänker trygghet.Nu ska vi inte överdriva hur många regler det finns i föreningen just nu. Det är, vad jag vet, inte så extremt. Jag tolkar mer att stämman i onsdags i diskussionen inte verkade kunna sätta några begränsningar för sig själv på hur omfattande regler man kan ha och införa. Och att man inte ser som önkvärt att minska förbuden på något område.
Det som jag analytiskt kanske tycker är mest förvånande i det jag beskriver ovan att det är ens egna grannar som ska kontrolleras snarare än att det är ett klassiskt avståndstagande mot en en "ond omvärld". Men kanske funkar det så att kan den enskilde inte kontrollera det onda där ute, så får han/hon försöka kontrollera vad som inne istället (hur ens grannar får agera i vissa sammanhang). Så sker det i alla fall någon sorts kontroll på något ställe.
Till sist
Man får se det positiva med det hela. Jag vet mer om vad mina grannar tycker om saker och ting. Det här var egentligen enda sättet att få dessa uppgifter på vilket tänkesätt de har. Jag får agera därefter och till stor del anpassa mig. Mina åsikter har jag kvar och de hoppas jag kunna få gehör för i framtiden inom föreningen. De presenteras i detta dokument.
Jag åt kvällsmat med ett antal vänner dagen efter och jag beskrev vad jag har beskrivit i detta inlägg. Alla var bestörta över, vad man tyckte var, min extrema bostadsrättsförening. Det var mycket illa, tyckte flera. Historien om de tre stenarna och den förbjudna elgrillen var bland det som gjorde störst intryck. Ett par skulle precis flytta till en ny lägenhet och de blev nu lite oroliga över om de kunde hamna i en förening med liknande tankar. Själv har jag från denna stämma 2008 en historia för mina barnbarn. Och jag hoppas som sagt på att mycket förändras till 2013. Folk kommer och går.
[ Andra bloggar om: förbud, bostadsrätt och bostadsrätter ]
Vård till papperslösa en regional fråga
Centern har fått mothugg i sina egna led för att man, som det heter, vill förhindra s k papperlösa (icke-svenska medborgare i landet som inte gett sig till känna inför myndigheterna) att få läkarvård. Om denna fråga verkligen berörs av propostionen som omröstningen i riksdagen idag handlade om, är tveksamt. Propositionen säger nämligen i klartext att det inte är så.
Representanter för tre ungdomsförbund har skrivit en artikel om saken och den heter "Vård till papperslösa är en självklarhet" (SVT.se). Författarna citerar propositionen ordagrant: "Under beredningen av ärendet om en ny lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. har även frågan om en utvidgad skyldighet för landstingen att erbjuda hälso- och sjukvård för vuxna asylsökande och för utlänningar som olovligen vistas i Sverige samt frågan om statlig ersättning för en sådan utvidgad skyldighet tagits upp."
Av detta lilla citat kan man framför allt utläsa att frågan egentligen handlar om att centralisera en idag regional befogenhet. Det talas om "en utvidgad skyldighet för landstingen". "Landstingen" (läs: regionerna) kan troligen redan idag bestämma att erbjuda samtliga papperslösa hälso- och sjukvård.
Vi har en fungerande demokrati på regional nivå i Sverige med folkvalda på den nivån som utkrävs ansvar i valen. Det är allt som behövs. Det finns ingen anledning för staten att bestämma hur regionerna ska göra i denna fråga.
Tyvärr är det i praktiken så i det tankecentraliserade Sverige att inga beslut betraktas som "riktiga" förrän de centraliserats till riksnivån. Därav kraven på att tvinga alla landsting att göra samma sak i denna fråga.
Däremot är det mer oroväckande vad Fredrick Federley, Tobias Billström m fl skriver i "Ingen utan pengar får nekas akut sjukvård" (SvD 2008-05-20). Där står: "Idag regleras asylsökandes rätt till vård i avtal mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). De löper ut vid halvårsskiftet. Istället för att ingå nya överenskommelser med SKL ersätter vi dem med en lag."
Vi har alltså idag avtal mellan regioner och staten. De ersätts nu med en lag som bestämmer asylsökandes rätt till vård. Det innebär att medan regionerna åtminstone formellt tidigare hade ett förhandlingsutrymme i en avtalssituation, så bestäms denna fråga nu av en centralt stiftad lag. Det är centralisering.
Representanter för tre ungdomsförbund har skrivit en artikel om saken och den heter "Vård till papperslösa är en självklarhet" (SVT.se). Författarna citerar propositionen ordagrant: "Under beredningen av ärendet om en ny lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. har även frågan om en utvidgad skyldighet för landstingen att erbjuda hälso- och sjukvård för vuxna asylsökande och för utlänningar som olovligen vistas i Sverige samt frågan om statlig ersättning för en sådan utvidgad skyldighet tagits upp."
Av detta lilla citat kan man framför allt utläsa att frågan egentligen handlar om att centralisera en idag regional befogenhet. Det talas om "en utvidgad skyldighet för landstingen". "Landstingen" (läs: regionerna) kan troligen redan idag bestämma att erbjuda samtliga papperslösa hälso- och sjukvård.
Vi har en fungerande demokrati på regional nivå i Sverige med folkvalda på den nivån som utkrävs ansvar i valen. Det är allt som behövs. Det finns ingen anledning för staten att bestämma hur regionerna ska göra i denna fråga.
Tyvärr är det i praktiken så i det tankecentraliserade Sverige att inga beslut betraktas som "riktiga" förrän de centraliserats till riksnivån. Därav kraven på att tvinga alla landsting att göra samma sak i denna fråga.
Däremot är det mer oroväckande vad Fredrick Federley, Tobias Billström m fl skriver i "Ingen utan pengar får nekas akut sjukvård" (SvD 2008-05-20). Där står: "Idag regleras asylsökandes rätt till vård i avtal mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). De löper ut vid halvårsskiftet. Istället för att ingå nya överenskommelser med SKL ersätter vi dem med en lag."
Vi har alltså idag avtal mellan regioner och staten. De ersätts nu med en lag som bestämmer asylsökandes rätt till vård. Det innebär att medan regionerna åtminstone formellt tidigare hade ett förhandlingsutrymme i en avtalssituation, så bestäms denna fråga nu av en centralt stiftad lag. Det är centralisering.
fredag, maj 09, 2008
Agera regionalt på engelska
Denna blogg, Agera regionalt, kan nu läsas på engelska på http://www.google.com/translate_c?hl=en&sl=sv&tl=en&u=http://www.maltelewan.com/blog/. Observera f ö att Googles nya översättningstjänst korrekt översätter Skåne till Scania och skåningar till Scanians. I övrigt är det ju si och så med resultatet, men huvudpoängen bör nog trots allt framgå i alla översatta artiklar.
torsdag, maj 08, 2008
Världens Historia om etnisk rensning
Världens Historia, är en tidning på Bonniers Publications som kommer ut var tredje vecka. I nummer 4 - 2008 (kom i slutet av februari) skrev man om etisk rensning i Skåneland:
"Sverige låg bakom etnisk rensning"
Med förbud, förtryck och avrättningar försökte svenska staten att göra den danska befolkningen i Skåne, Halland och Blekinge till svenskar.
Kort tid efter undertecknandet av freden i Roskilde i februari 1658 började den svenska armén på ett brutalt sätt att bekämpa danskt motstånd i de erövrade områdena. Invånarna i Skåne, Halland och Blekinge hade varit danskar i ungefär 700 år och i tre år förde därför danska upprorsmän, de så kallade snapphanarna, gerillakrig mot de svenska ockupationsstyrkorna. Snapphanarna var fredlösa och bekämpades med alla medel. De upprorsmän som togs till fånga torterades innan de avrättades, styckades och sattes på hjul och stegel till skräck och varnagel för andra. Alla som hjälpte - eller misstänktes hjälpa - snapphanarna fick sina gårdar nedbrända och riskerade dödsstraff. Under tre år utövade de svenska erövrarna i praktiken en terrorregim mot civilbefolkningen i de erövrade landskapen.
När upproret hade krossats år 1661 införde den svenska staten en kultur- och språkpolitik som systematiskt skulle göra de nya undersåtarna till svenskar. Danska präster och ämbetsmän ersattes med svenska, böcker på danska förbjöds och danska statyer och inskriptioner förstördes eller ändrades. Försvenskningen var så effektiv att svenska skolböcker först på 1990-talet började skildra de tre landskapens danska historia och deras mörka förflutna."
Frågan om etnisk rensning eller inte i Skåne på 1600-talet är för mig helt ointressant för politiken idag. Det var väldigt länge sedan. Men som historia och historieberättande idag är det intressant. Vi skrev om detta på FSF:s webbplats för några år sedan i artikeln "Om revanschism". På så sätt är det hoppfullt när Världens Historia som ovan nu kan berätta om ett, på många sätt, fruktansvärt 1600-tal i våra bygder.
"Sverige låg bakom etnisk rensning"
Med förbud, förtryck och avrättningar försökte svenska staten att göra den danska befolkningen i Skåne, Halland och Blekinge till svenskar.
Kort tid efter undertecknandet av freden i Roskilde i februari 1658 började den svenska armén på ett brutalt sätt att bekämpa danskt motstånd i de erövrade områdena. Invånarna i Skåne, Halland och Blekinge hade varit danskar i ungefär 700 år och i tre år förde därför danska upprorsmän, de så kallade snapphanarna, gerillakrig mot de svenska ockupationsstyrkorna. Snapphanarna var fredlösa och bekämpades med alla medel. De upprorsmän som togs till fånga torterades innan de avrättades, styckades och sattes på hjul och stegel till skräck och varnagel för andra. Alla som hjälpte - eller misstänktes hjälpa - snapphanarna fick sina gårdar nedbrända och riskerade dödsstraff. Under tre år utövade de svenska erövrarna i praktiken en terrorregim mot civilbefolkningen i de erövrade landskapen.
När upproret hade krossats år 1661 införde den svenska staten en kultur- och språkpolitik som systematiskt skulle göra de nya undersåtarna till svenskar. Danska präster och ämbetsmän ersattes med svenska, böcker på danska förbjöds och danska statyer och inskriptioner förstördes eller ändrades. Försvenskningen var så effektiv att svenska skolböcker först på 1990-talet började skildra de tre landskapens danska historia och deras mörka förflutna."
Frågan om etnisk rensning eller inte i Skåne på 1600-talet är för mig helt ointressant för politiken idag. Det var väldigt länge sedan. Men som historia och historieberättande idag är det intressant. Vi skrev om detta på FSF:s webbplats för några år sedan i artikeln "Om revanschism". På så sätt är det hoppfullt när Världens Historia som ovan nu kan berätta om ett, på många sätt, fruktansvärt 1600-tal i våra bygder.
onsdag, maj 07, 2008
Kulturföreningen Telos och språkbruk
NFÖ beskriver en ny "Kulturförening mot och över gränser" 2008-05-07. Man skriver: "Den nystartade kulturföreningen Telos vill överbrygga gränser. Dem som skiljer Sverige från Danmark, dem som skiljer invandrare från deras nya samhälle och dem som bygger murar mellan olika konstformer."
Föreningen verkar på många sätt positiv. Man har mycket bra ambitioner. Jag fastnar särskilt för att kristdemokraten Aldo Isra skriver följande om föreningen i ett blogginlägg "Kulturlivet kan fördjupa integrationen i Öresundsregionen" (2008-04-23): "Inte minst kulturarvet och den gemensamma historien förenar folken på tvärs över nationsgränsen i Öresund."
Samtidigt skriver man bara om Sverige och Danmark och svenskar och danskar. Istället för att använda namnen på regionerna och dess inbyggare - Skåne och Själland, skåningar och själländare - så klär man än en gång Öresundsgemenskapen och dess delar i nationella termer. Och gör man det konsekvent är det möjligt att man gör mer skada än nytta. Får vi se skärpning eller är det så här det ska vara?
Föreningen verkar på många sätt positiv. Man har mycket bra ambitioner. Jag fastnar särskilt för att kristdemokraten Aldo Isra skriver följande om föreningen i ett blogginlägg "Kulturlivet kan fördjupa integrationen i Öresundsregionen" (2008-04-23): "Inte minst kulturarvet och den gemensamma historien förenar folken på tvärs över nationsgränsen i Öresund."
Samtidigt skriver man bara om Sverige och Danmark och svenskar och danskar. Istället för att använda namnen på regionerna och dess inbyggare - Skåne och Själland, skåningar och själländare - så klär man än en gång Öresundsgemenskapen och dess delar i nationella termer. Och gör man det konsekvent är det möjligt att man gör mer skada än nytta. Får vi se skärpning eller är det så här det ska vara?
tisdag, maj 06, 2008
Konstant språk nationalromantisk strävan
Julia Svensson, journalist, skriver på Sydsvenskan i "Svengelska forever" (webb 2008-05-06) om engelskan som gör stora insteg både i vardagsspråket, affärsvärlden och vetenskapen. Hon skriver om språklagar och är kritisk. Hon skriver att det vore:
"helt klart bäst att låta anglifieringen och andra språkförändringar ha sin gång. För strävan efter ett konstant språk är en farlig romantisk syn på det nationella arvet – en tendens lika lite unik för Sverige som högerpopulismens framgångar".
Jag tycker hon bortser från att värdet av mångfald gör att det kan finnas skäl att artificiellt bevara språk. Språktrygghet kan vara ett annat skäl. Samtidigt har hon en definitiv poäng att strävan efter ett konstant språk innebär en olycklig "romantisk syn på det nationella arvet". Vi måste kunna blanda språk och låta språk förändras.
Svenska kan t ex blandas med skånska och/eller danska till en öresundska. Engelskan kan få vara med. Det finns inga regler. Det borde i alla fall inte finnas några regler. Skrota planerna på en svensk språklag!
"helt klart bäst att låta anglifieringen och andra språkförändringar ha sin gång. För strävan efter ett konstant språk är en farlig romantisk syn på det nationella arvet – en tendens lika lite unik för Sverige som högerpopulismens framgångar".
Jag tycker hon bortser från att värdet av mångfald gör att det kan finnas skäl att artificiellt bevara språk. Språktrygghet kan vara ett annat skäl. Samtidigt har hon en definitiv poäng att strävan efter ett konstant språk innebär en olycklig "romantisk syn på det nationella arvet". Vi måste kunna blanda språk och låta språk förändras.
Svenska kan t ex blandas med skånska och/eller danska till en öresundska. Engelskan kan få vara med. Det finns inga regler. Det borde i alla fall inte finnas några regler. Skrota planerna på en svensk språklag!
söndag, maj 04, 2008
Dagens nyheter på Max
Den norrländska hamburgerkedjan Max har åtta restauranger i Skåne. Den nionde öppnar i oktober i Malmö. Marknadsföringen är, till skillnad från MacDonalds och Burger King, ganska nationalistisk. Det är mycket i reklamen om Sverige och det svenska, vilket i tanken effektivt utesluter västra delen av vår region.
I måndags såg jag att man gjort en tidning tillgänglig för sina gäster. Det handlar om Dagens nyheter. På så sätt kunde några tusen skånska restauranggäster läsa om vinster på lägenheter i Hammarby sjöstad i Stockholm bara denna dag - en nyhet klassat som en stockholmsk lokalnyhet av DN.
Det är inget fel i sig, men ytterligare ett exempel på hur vi lever vår vardag i Skåne delvis genom en offentlig studie av en särskild verklighet - den nordliga - som inte finns omkring oss. (Ett annat exempel har jag redan skrivit om här.) Hade det varit nedslag i lokalnyheter från flera stora städer king Östersjön hade det varit en annan sak.
Problemet är att Max är ett centraliserat företag liksom så många andra. Hade restaurangchefen lokalt själv slutit ett avtal med en tidning, så hade han valt Sydsvenskan eller Skånskan. Men här finns istället färdiga DN-skyltar som från centralt håll skickas ut till alla restauranger i Sverige. Ta emot!
Wayne's coffee har också DN i sina tidningsställ överallt. Det såg jag förra helgen i Malmö. Också något avtal med DN, antar jag. Och Johan W kommenterar nedan att på Pressbyrån på Malmö C kunde man härförleden köpa en juice, macka och få en DN. Jag kan ha fel, men jag tror att det delvis är nytt fenomen att man tillhandahåller Stockholmstidningarna i skånska inrättningar.
I måndags såg jag att man gjort en tidning tillgänglig för sina gäster. Det handlar om Dagens nyheter. På så sätt kunde några tusen skånska restauranggäster läsa om vinster på lägenheter i Hammarby sjöstad i Stockholm bara denna dag - en nyhet klassat som en stockholmsk lokalnyhet av DN.Det är inget fel i sig, men ytterligare ett exempel på hur vi lever vår vardag i Skåne delvis genom en offentlig studie av en särskild verklighet - den nordliga - som inte finns omkring oss. (Ett annat exempel har jag redan skrivit om här.) Hade det varit nedslag i lokalnyheter från flera stora städer king Östersjön hade det varit en annan sak.
Problemet är att Max är ett centraliserat företag liksom så många andra. Hade restaurangchefen lokalt själv slutit ett avtal med en tidning, så hade han valt Sydsvenskan eller Skånskan. Men här finns istället färdiga DN-skyltar som från centralt håll skickas ut till alla restauranger i Sverige. Ta emot!
Wayne's coffee har också DN i sina tidningsställ överallt. Det såg jag förra helgen i Malmö. Också något avtal med DN, antar jag. Och Johan W kommenterar nedan att på Pressbyrån på Malmö C kunde man härförleden köpa en juice, macka och få en DN. Jag kan ha fel, men jag tror att det delvis är nytt fenomen att man tillhandahåller Stockholmstidningarna i skånska inrättningar.
torsdag, maj 01, 2008
Nypotatis, fastlagsbulle och siste april
Finlandssvenskan har sina egna ord och uttryck även i skriftlig form. Bland svenska språkvariationer är den nästan ensam om detta. Det är inte så stor skillnad, men nog reagerar man här och där om man läser Hufvudstadsbladet.
Skånska tidningar har också ett fåtal skriftspråkliga märken. Det enda uppenbara examplet är att det heter "i fjor" i skånska tidningar, medan det heter "i fjol" utanför Skåne. Kanske är s:et på presens particip ett annat sådant grammatiskt exempel: "körandes" istället för "körande".
Men det finns i Skåne också en del ord, som är acceptabla regionala riksspråksvariationer av svenskan. Här är ett urval:
Fastlagsbulle - Semla
Nypotatis - färskpotatis
Siste april - Valborg
Hylle - fläder
Mölla - kvarn
Skorpmjöl - ströbröd
Ärtor - ärter
Mårten - Mårten gås
Bondkatt - huskatt
Sviskon - katrinplommon
Rabbegröt - rotmos
Grishals - fläskkarré
(Jag är dock lite osäker på om en skånsk tidning skulle kunna använda de två sista i en nyhetstext.)
Så skånska tidningar skulle kunna vara lika konsekventa med att använda de regionala varianterna av dessa ord, som de är med ordet "i fjor". Men det är de inte. När det gäller orden i listan ovan blandar man (än så länge). Och allt eftersom åren går tycker jag mig märka att de riksspråkliga varianterna vinner terräng. Spelar det då någon roll? Dagens i-landsproblem?
En av de drivande orsaker till att jag ägnar mig åt skånska kulturella frågor är för att jag tycker så mycket om mångfald, även i det lilla. Om inte skånska tidningar lätt ideologiskt upprätthåller de få skånska ord som fungerar som regionala markörer i rikssvensk text, så tror jag att de helt försvinner inom ett decennium i det översvämmande uppsvenska mediabruset. Då får vi bara rikssvenska och finlandssvenska kvar som regionala riksspråksvariationer i text.
Jag tycker det är synd. Jag uppmanar därför Skånes tidningar att använda de skånska regionala varianterna av de ord som ännu går att använda i en svenskspråklig nyhetstext.
Tar en tidning in en TT-nyhet så kan man ändra orden, t ex i detta fallet från "färskpotatis" till "nypotatis". Skriver man en artikel om siste april-firandet kan man också tänka på att använda den skånska varianten av ordet, som man här (inte) gör.
Skånska tidningar har också ett fåtal skriftspråkliga märken. Det enda uppenbara examplet är att det heter "i fjor" i skånska tidningar, medan det heter "i fjol" utanför Skåne. Kanske är s:et på presens particip ett annat sådant grammatiskt exempel: "körandes" istället för "körande".
Men det finns i Skåne också en del ord, som är acceptabla regionala riksspråksvariationer av svenskan. Här är ett urval:
Fastlagsbulle - Semla
Nypotatis - färskpotatis
Siste april - Valborg
Hylle - fläder
Mölla - kvarn
Skorpmjöl - ströbröd
Ärtor - ärter
Mårten - Mårten gås
Bondkatt - huskatt
Sviskon - katrinplommon
Rabbegröt - rotmos
Grishals - fläskkarré
(Jag är dock lite osäker på om en skånsk tidning skulle kunna använda de två sista i en nyhetstext.)
Så skånska tidningar skulle kunna vara lika konsekventa med att använda de regionala varianterna av dessa ord, som de är med ordet "i fjor". Men det är de inte. När det gäller orden i listan ovan blandar man (än så länge). Och allt eftersom åren går tycker jag mig märka att de riksspråkliga varianterna vinner terräng. Spelar det då någon roll? Dagens i-landsproblem?
En av de drivande orsaker till att jag ägnar mig åt skånska kulturella frågor är för att jag tycker så mycket om mångfald, även i det lilla. Om inte skånska tidningar lätt ideologiskt upprätthåller de få skånska ord som fungerar som regionala markörer i rikssvensk text, så tror jag att de helt försvinner inom ett decennium i det översvämmande uppsvenska mediabruset. Då får vi bara rikssvenska och finlandssvenska kvar som regionala riksspråksvariationer i text.
Jag tycker det är synd. Jag uppmanar därför Skånes tidningar att använda de skånska regionala varianterna av de ord som ännu går att använda i en svenskspråklig nyhetstext.
Tar en tidning in en TT-nyhet så kan man ändra orden, t ex i detta fallet från "färskpotatis" till "nypotatis". Skriver man en artikel om siste april-firandet kan man också tänka på att använda den skånska varianten av ordet, som man här (inte) gör.
Ute ur den akademiska garderoben
Erik Poulsen är språkrör för det politiska partiet Befria Skåne från Sverige. Han blev intervjuad i artikeln "Han vill se Skåne som ett eget land" (Metro Skåne 2008-04-21).
Det finns också en, fortfarande aktiv, omröstning i anslutning till artikeln, på Metros webbplats, där 71 % har svarat ja på frågan "Ska Skåne vara självständigt?" medan 23 % svarat nej och 6 % "bryr mig inte". Jag hörde också en diskussion om ämnet i bilradion senare på dagen efter att Metros artikel publicerats (någon kommersiell kanal), där folk skulle ringa in.
Bredvid intervjun med Poulsen finns en liten artikel, där Jonas Frykman, professor i etnologi, får uttala sig om förutsättningarna (finns bara i den fulla tidningsversionen, alltså här):
Professor: Enfaldigt.
FÖUTSÄTTNINGAR En självständig stat måste ha en egen bank, ett eget polisväsende och egna ministrar. Bland mycket annat. Skåne saknar förutsättningar för detta, enligt Jonas Frykman, professor i etnologi vid Lunds universitet.
– Det skulle leda till ekonomisk ruin. Det är oerhört enfaldigt att tro att Skåne kan bli en självständig stat. Och att dra paralleller mellan Kosovos självständighet och Skåne är ett dåligt populistiskt knep, menar Jonas Frykman.
– Skåne har ju varit svenskt de senaste 350 åren och självklart känner de flesta skåningar sig som svenskar.
Undertecknad är inte heller för någon självständighet för Skåne eller Scania. Jag fortsätter att arbeta vidare för federalism inom Sverige, så som centerns riksstämma tagit beslut om, och där Skåne plus eventuellt andra delar av nuvarande Sverige ska utgöra en delstat. Tyskland är en förebild.
Men det här uttalandet i Metro är ett av de mest intressanta jag läst i Skånedebatten. Det har funnits många akademiker som uttalat sig kritiskt om identitetssträvanden för Skåne. Det har framför allt varit historiker och etnologer, samt en och annan samhällsgeograf. På något sätt har dessa personer framställt saken som om det var forskning som låg bakom deras yviga uttalanden. Nu går dock en av Lunds universitets etnologer ett steg längre och kommer med ett rent politiskt uttalande, till synes helt utan ens försök att koppla till forskning. Det känns lite befriande i sin ärlighet.
Men är det detta som ligger bakom en stor del av den nuvarande forskningen kring skånsk identitet, kultur och historia? Ett rent politiskt ställningstagande, så som uttryckt av Frykman ovan? Det är uppenbart problematiskt om det är så, men det förvånar mig tyvärr inte alls med tanke på vad jag sett hittills i den debatt där akademiker uttalat sig i alla möjliga frågor som har med eller inte har med ämnet att göra.
Det finns också en, fortfarande aktiv, omröstning i anslutning till artikeln, på Metros webbplats, där 71 % har svarat ja på frågan "Ska Skåne vara självständigt?" medan 23 % svarat nej och 6 % "bryr mig inte". Jag hörde också en diskussion om ämnet i bilradion senare på dagen efter att Metros artikel publicerats (någon kommersiell kanal), där folk skulle ringa in.
Bredvid intervjun med Poulsen finns en liten artikel, där Jonas Frykman, professor i etnologi, får uttala sig om förutsättningarna (finns bara i den fulla tidningsversionen, alltså här):
Professor: Enfaldigt.
FÖUTSÄTTNINGAR En självständig stat måste ha en egen bank, ett eget polisväsende och egna ministrar. Bland mycket annat. Skåne saknar förutsättningar för detta, enligt Jonas Frykman, professor i etnologi vid Lunds universitet.
– Det skulle leda till ekonomisk ruin. Det är oerhört enfaldigt att tro att Skåne kan bli en självständig stat. Och att dra paralleller mellan Kosovos självständighet och Skåne är ett dåligt populistiskt knep, menar Jonas Frykman.
– Skåne har ju varit svenskt de senaste 350 åren och självklart känner de flesta skåningar sig som svenskar.
Undertecknad är inte heller för någon självständighet för Skåne eller Scania. Jag fortsätter att arbeta vidare för federalism inom Sverige, så som centerns riksstämma tagit beslut om, och där Skåne plus eventuellt andra delar av nuvarande Sverige ska utgöra en delstat. Tyskland är en förebild.
Men det här uttalandet i Metro är ett av de mest intressanta jag läst i Skånedebatten. Det har funnits många akademiker som uttalat sig kritiskt om identitetssträvanden för Skåne. Det har framför allt varit historiker och etnologer, samt en och annan samhällsgeograf. På något sätt har dessa personer framställt saken som om det var forskning som låg bakom deras yviga uttalanden. Nu går dock en av Lunds universitets etnologer ett steg längre och kommer med ett rent politiskt uttalande, till synes helt utan ens försök att koppla till forskning. Det känns lite befriande i sin ärlighet.
Men är det detta som ligger bakom en stor del av den nuvarande forskningen kring skånsk identitet, kultur och historia? Ett rent politiskt ställningstagande, så som uttryckt av Frykman ovan? Det är uppenbart problematiskt om det är så, men det förvånar mig tyvärr inte alls med tanke på vad jag sett hittills i den debatt där akademiker uttalat sig i alla möjliga frågor som har med eller inte har med ämnet att göra.
Regionala skånska helgdagar?
Sydsvenskan har gjort en sammanställning av helgdagar i Sverige och Danmark på "Sverige och Danmark har olika helgdagar" (2008-03-17). Många är gemensamma, men skillnaderna är intressanta. I Danmark är Skärtorsdagen, Store Bededag, Annandag pingst och Grundlovsdag helgdagar. I Sverige är däremot Alla helgons dag, Trettondag jul, Midsommardagen, 1 maj (halv helgdag i Danmark) och Sveriges nationaldag helgdagar.
Moderna länder har inte enbart "nationella" helgdagar som Sverige, utan helgdagarna - liksom övriga delen av kulturpolitiken - är ofta regionala. Tyskland har visserligen en Tag der Deutschen Einheit den 3 oktober, men i övrigt bestämms helgdagarna av delstaterna. För en tabell, se här. Även ett centraliserat land som Frankrike har regionala helgdagar. När jag bodde i Strasbourg gällde det att hålla reda på Alsaces helgdagar.
Region Skåne borde, med ändrad svensk lagstiftning, kunna bestämma helgdagar i Skåne. Hur kunde det se ut med en ny regional helgdagsordning?
En naturlig utgångspunkt är att man samordnar helgdagarna i Öresundsregionen. Man skulle väl inte ha olika helgdagar i Stockholm norr om Mälaren och söder om? Samtidigt har någon påpekat denna skillnad i helgdagar som en styrka i Öresundsregionen. Det ger t ex möjlighet för invånare på ena sidan att på sin fritid, under en helgdag, möta en vardag på den andra sidan. Mångfald är än en gång en konkurrensfördel?
Store Bededag och Grundlovsdag är specifikt nudanska dagar. Bededagen kom till 1686, efter Roskildefreden, som ett resultat av kunglig rationalisering. En av de dagar som då försvann var Mortensdag. Det är en dag som idag istället kunde bli helgdag i Skåne med tanke på Mårtensaftons betydelse i landskapet. Vår principiella motsvarighet till Store Bededag kan alltså vara Mårtensdagen, om än under helt olika årstider.
De svenska unika helgdagarna Alla helgons dag och Trettondag jul, kan troligen tas bort. De kan inte jämföras med de andra tunga helgdagarna i Skåne. Jag föreslår att de ersätts av Europadagen den 9 maj och Skåneländska Flaggans Dag, den tredje söndagen i juli. Att däremot åter göra den s k "Sveriges nationaldag" till vardag (liksom innan 2005) är nog inte realistiskt ens i Skåne, eller?
Moderna länder har inte enbart "nationella" helgdagar som Sverige, utan helgdagarna - liksom övriga delen av kulturpolitiken - är ofta regionala. Tyskland har visserligen en Tag der Deutschen Einheit den 3 oktober, men i övrigt bestämms helgdagarna av delstaterna. För en tabell, se här. Även ett centraliserat land som Frankrike har regionala helgdagar. När jag bodde i Strasbourg gällde det att hålla reda på Alsaces helgdagar.
Region Skåne borde, med ändrad svensk lagstiftning, kunna bestämma helgdagar i Skåne. Hur kunde det se ut med en ny regional helgdagsordning?
En naturlig utgångspunkt är att man samordnar helgdagarna i Öresundsregionen. Man skulle väl inte ha olika helgdagar i Stockholm norr om Mälaren och söder om? Samtidigt har någon påpekat denna skillnad i helgdagar som en styrka i Öresundsregionen. Det ger t ex möjlighet för invånare på ena sidan att på sin fritid, under en helgdag, möta en vardag på den andra sidan. Mångfald är än en gång en konkurrensfördel?
Store Bededag och Grundlovsdag är specifikt nudanska dagar. Bededagen kom till 1686, efter Roskildefreden, som ett resultat av kunglig rationalisering. En av de dagar som då försvann var Mortensdag. Det är en dag som idag istället kunde bli helgdag i Skåne med tanke på Mårtensaftons betydelse i landskapet. Vår principiella motsvarighet till Store Bededag kan alltså vara Mårtensdagen, om än under helt olika årstider.
De svenska unika helgdagarna Alla helgons dag och Trettondag jul, kan troligen tas bort. De kan inte jämföras med de andra tunga helgdagarna i Skåne. Jag föreslår att de ersätts av Europadagen den 9 maj och Skåneländska Flaggans Dag, den tredje söndagen i juli. Att däremot åter göra den s k "Sveriges nationaldag" till vardag (liksom innan 2005) är nog inte realistiskt ens i Skåne, eller?
Ge oss en region, inte ett regionförsök
Det har diskuterats en del om Region Skåne ska bli större och innehålla andra delar av Sverige också. Häromdagen skedde ett tydligt ställningstagande på Sydsvenskans debattplats, "Gör regionen permanent", 2008-04-28. Författare är Hans Wallmark, riksdagsledamot och medlem av moderaternas partistyrelse, och Lars-Ingvar Ljungman (m), kommunstyrelseordförande i Vellinge.
De två moderaterna menar att regionförsöket bör permanentas utan att vänta på att en (eventuell) regionindelning i övriga Sverige reds ut i sina gränser och ansvarsområden. Problemet som hindrar en permanentning i Skåne, menar de, är att det "börjat föras en sidodiskussion om breddning. Skall delar av Småland och Blekinge också föras till Region Skåne?" Vi kan få vänta länge om vi ska vänta på en regionlösning för hela Sverige, troligen till 2010-2014.
Jag är enig med Wallmark och Ljungman. Statens ständiga önskan om enhetlighet visar sig tyvärr också här, om Skåne ska vänta in hela Sveriges regionala indelning. Det är inte tiden nu att utöka Region Skåne geografiskt. Nu ska man satsa på en permanentning av regionen och en fördjupning av Region Skånes befogenheter.
Regionförsöket har varat i nästan tio år. Det är förnedrande för Skåne att man placerar en region med 1.2 miljoner invånare i sådan lång osäkerhet. Uppenbarligen är Skåne helt oprioriterat från statens sida. Fördröjningen kommer minnas som en del av Skånes historia. Men nu, när det är en ny regering, så förväntar jag mig snabba, ny besked i frågan. Så svårt kan det inte vara.
En geografisk utökning kan bara gälla Blekinge (och i teorin Halland, men orealistiskt idag - det finns inget stöd där). Att Småland inte bör ingå befästs ytterligare i "Är du nordskåning eller smålänning?" i Smålandsposten (2008-04-08). Region Skåne kan göras varaktig utan att frågan om Blekinge på sikt ska ingå måste avgöras nu.
De två moderaterna menar att regionförsöket bör permanentas utan att vänta på att en (eventuell) regionindelning i övriga Sverige reds ut i sina gränser och ansvarsområden. Problemet som hindrar en permanentning i Skåne, menar de, är att det "börjat föras en sidodiskussion om breddning. Skall delar av Småland och Blekinge också föras till Region Skåne?" Vi kan få vänta länge om vi ska vänta på en regionlösning för hela Sverige, troligen till 2010-2014.
Jag är enig med Wallmark och Ljungman. Statens ständiga önskan om enhetlighet visar sig tyvärr också här, om Skåne ska vänta in hela Sveriges regionala indelning. Det är inte tiden nu att utöka Region Skåne geografiskt. Nu ska man satsa på en permanentning av regionen och en fördjupning av Region Skånes befogenheter.
Regionförsöket har varat i nästan tio år. Det är förnedrande för Skåne att man placerar en region med 1.2 miljoner invånare i sådan lång osäkerhet. Uppenbarligen är Skåne helt oprioriterat från statens sida. Fördröjningen kommer minnas som en del av Skånes historia. Men nu, när det är en ny regering, så förväntar jag mig snabba, ny besked i frågan. Så svårt kan det inte vara.
En geografisk utökning kan bara gälla Blekinge (och i teorin Halland, men orealistiskt idag - det finns inget stöd där). Att Småland inte bör ingå befästs ytterligare i "Är du nordskåning eller smålänning?" i Smålandsposten (2008-04-08). Region Skåne kan göras varaktig utan att frågan om Blekinge på sikt ska ingå måste avgöras nu.
fredag, april 25, 2008
Skånes sjöbevakning kommer styras utifrån
Först var nyheten att pansarregementet P7 skulle läggas ner. Sydligaste Sverige skulle bli utan arméförband. Senare samma dag motsatta besked att regementet istället skulle utökas.
Jag är kluven. Det vore skönt att bli av med svensk militärmakt i Skåne. Skånes framtid som del i Regionernas Europa är ändå i en helt annan värld, den civila. Så kunde, så att säga, norra Sverige försvara sig bäst man ville mot fiktiva fiender... Samtidigt är det inte bra om skåningar som vill bli militärer inte kan göra en sådan utbildning i en skånsk modern kulturmiljö.
Dessutom, med ökat antal militära övningar mellan Danmark och Sverige, så är det naturligt att skånsk militär får spela en stor roll. Det gör också att man inte behöver se militären i Skåne på samma sätt. Man kan nu se det som en del i ett samarbete mellan de två Östersjöstaterna och därmed som en uppluckring av synen på militären som en ren svensk statsangelägenhet. Militär idag är helt enkelt något annat än det var för 5, 10 och 20 år sedan.
Nu kommer besked om att tre av Sveriges sex sjöbevakningscentraler ska läggas ner, bl a den i Malmö. De lär dessutom ha den mest avancerade högteknologin där. Centraler i Göteborg och Mälardalen återstår.
Det är i grunden en militär verksamhet. Men att döma av Sydsvenskans artikel "Malmö släpper kollen på Öresund" (2008-04-25), så är användningen delvis civil, i meningen att man håller reda på icke-militär brottslig verksamhet i vattnen.
En kompanichef är bekymrad: "Det går inte att bara titta på en radarskärm och se vad som händer i vattnen kring Skåne. Det händer väldigt mycket här som kräver lokalkännedom." Chefen för Malmöcentralen säger: "Det känns helt konstigt att portvakten ska sitta så långt borta. Porten till Östersjön finns ju här."
Så oavsett ens inställning till svensk militär närvaro i Skåne, tycks det här handla om en övertro på centrala lösningar. När sjöbevakningscentraler i övriga Sverige hämtat in information om tvivelaktig verksamhet i Öresund, så kommer man väl att ge besked till skånska kustvakter hur de ska agera. Det blir en direktstyrning över stora avstånd, som inte minst kan vara mentalt problematisk, för den som tror på väl sammansatta lokala och regionala samhällen.
Dessutom kommer frågan om möjlighet till lokal/regional utbildning in igen.
Jag är kluven. Det vore skönt att bli av med svensk militärmakt i Skåne. Skånes framtid som del i Regionernas Europa är ändå i en helt annan värld, den civila. Så kunde, så att säga, norra Sverige försvara sig bäst man ville mot fiktiva fiender... Samtidigt är det inte bra om skåningar som vill bli militärer inte kan göra en sådan utbildning i en skånsk modern kulturmiljö.
Dessutom, med ökat antal militära övningar mellan Danmark och Sverige, så är det naturligt att skånsk militär får spela en stor roll. Det gör också att man inte behöver se militären i Skåne på samma sätt. Man kan nu se det som en del i ett samarbete mellan de två Östersjöstaterna och därmed som en uppluckring av synen på militären som en ren svensk statsangelägenhet. Militär idag är helt enkelt något annat än det var för 5, 10 och 20 år sedan.
Nu kommer besked om att tre av Sveriges sex sjöbevakningscentraler ska läggas ner, bl a den i Malmö. De lär dessutom ha den mest avancerade högteknologin där. Centraler i Göteborg och Mälardalen återstår.Det är i grunden en militär verksamhet. Men att döma av Sydsvenskans artikel "Malmö släpper kollen på Öresund" (2008-04-25), så är användningen delvis civil, i meningen att man håller reda på icke-militär brottslig verksamhet i vattnen.
En kompanichef är bekymrad: "Det går inte att bara titta på en radarskärm och se vad som händer i vattnen kring Skåne. Det händer väldigt mycket här som kräver lokalkännedom." Chefen för Malmöcentralen säger: "Det känns helt konstigt att portvakten ska sitta så långt borta. Porten till Östersjön finns ju här."
Så oavsett ens inställning till svensk militär närvaro i Skåne, tycks det här handla om en övertro på centrala lösningar. När sjöbevakningscentraler i övriga Sverige hämtat in information om tvivelaktig verksamhet i Öresund, så kommer man väl att ge besked till skånska kustvakter hur de ska agera. Det blir en direktstyrning över stora avstånd, som inte minst kan vara mentalt problematisk, för den som tror på väl sammansatta lokala och regionala samhällen.
Dessutom kommer frågan om möjlighet till lokal/regional utbildning in igen.
onsdag, april 16, 2008
Brott inom nationalstaten - och utanför
Försvinnandet av - och senare mordet på - Engla i Dalarna har i veckan upprört "en hel nation", som det brukar heta. Låt mig däremot gissa att regionala skånska media, förutom en inledande artikel, kommer att vara genuint ointresserade av den femåriga pojke från Virum i Nordsjälland som så spektakulärt fördes bort av tre maskerade män idag kl 1630. ("Femårig dansk pojke bortrövad", Sydsvenskans webb 2008-04-16)Varför? För att händelsen med Engla skedde inom nationalstaten (på ett avstånd ungefär motsvarande Tjeckiens avstånd från Sverige). Nordsjälland ligger däremot fortfarande i "utlandet", enligt de gamla kulturella strukturerna. Så det lär inte vara tillnärmelsevis lika intressant. Får se om jag har rätt eller fel.
tisdag, april 15, 2008
Svensk historia krav i Svedala?
Miljöpartiets ende ledamot i kommunfullmäktige i Svedala, René Lundström, hotas av uteslutning ur partiet. Han lade ned sin röst när Svedala kommunfullmäktige beslutade att ta emot flyktingar. Och så la han en motion där han enligt Sydsvenskan kräver "att de flyktingar som kommer till Svedala ska skriva på ett kontrakt. De ska förbinda sig att lära sig svenska men också svensk kultur och historia, kvinnors lika värde och förbud mot barnaga och könsstympning."
Sydsvenskan skriver vidare att "Kravet på uteslutning kommer från Maria Ferm, språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom, och Rasmus Ling, aktiv i miljöpartiet i Malmö."
Svedále är faktiskt folkkulturellt till och med en del av det "själländska Skåne". Därför blir det extra intressant att en kommunfullmäktigeledamot vill förbinda invandrare "att lära sig svenska men också svensk kultur och historia". Det är extra osmakligt att använda invandrare som slagträ i en modern utbildningsförsvenskning av gammal dansk bygd. Det borde vara självklart att Svedala har en dubbel historia - före och efter 1658 - och en delvis dubbel kvardröjande folkkultur.
Vore jag medlem i mp i Svedala skulle jag också ha en del att säga om den motionen som deras fullmäktigeledamot lagt.
Sydsvenskan skriver vidare att "Kravet på uteslutning kommer från Maria Ferm, språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom, och Rasmus Ling, aktiv i miljöpartiet i Malmö."
Svedále är faktiskt folkkulturellt till och med en del av det "själländska Skåne". Därför blir det extra intressant att en kommunfullmäktigeledamot vill förbinda invandrare "att lära sig svenska men också svensk kultur och historia". Det är extra osmakligt att använda invandrare som slagträ i en modern utbildningsförsvenskning av gammal dansk bygd. Det borde vara självklart att Svedala har en dubbel historia - före och efter 1658 - och en delvis dubbel kvardröjande folkkultur.
Vore jag medlem i mp i Svedala skulle jag också ha en del att säga om den motionen som deras fullmäktigeledamot lagt.
måndag, april 07, 2008
Stamming oskrivet kort i det väsentliga
Man kan läsa "Mikael Stamming - ny chef för Öresundskomiteen" i Sydsvenskan (webb 2008-04-07). Stamming har vi som följt regiondebatten mest sett i infrastruktursammanhang hittills. Han arbetade hårt för en HH-tunnel (Vd för Europakorridoren i Helsingborg, innan han blev Malmö stads informationsdirektör). I våra kretsar fick han en del kritik för att han inte drev frågan om en motorväg i tunneln utan envist talade om järnväg.
Åtminstone har inte Stamming satt foten i munnen när det gällde identitet och kultur. På samma sätt som Birger Olofsson gjorde på sin tid som vd i Öresundskomiteen. Det var tacksamt när Olofsson slutade 2005 (och efterträddes av den lite mer anonyme Peter Møller).
Slutsatsen är att Mikael Stamming är, offentligt sett, lite av ett oskrivet kort när det gäller de viktigare bitarna av Öresundsintegrationen, de som har med innehållet, kulturen och människomötena att göra. Han har i alla fall bott här i Skåne i 20 år och då både i Malmö och Helsingborg så han kan möjligen se Skåne istället för den utvidgade bypolitiken. Vi får se.
Sedan kan man undra varför Sydsvenskan konsekvent stavar Öresundskomiteen fel i sin artikel. Envist ska de försvenska ett namn som Öresundskomiteen bestämt sig för att bara vilja ha en enda öresundsk stavning av.
Fyra dagar efter mitt blogginlägg publicerades en intervju med Mikael Stamming i NFO i artikeln "Det ska kännas som ett och samma land" (2008-04-11). Intervjun ger ett ganska positivt intryck, där Stamming funderar på om Öresundskomiteen kanske blir som ett parlament i framtiden. Han kritiserar underförstått Stockholm för att man inte förstår gränsproblemen och menar att när det gäller infrastrukturen så bör Öresundsregionen "kännas som om det är ett och samma land". Han är också ivrig när han talar om den "folkliga förankringen som måste till" för regionen.
Åtminstone har inte Stamming satt foten i munnen när det gällde identitet och kultur. På samma sätt som Birger Olofsson gjorde på sin tid som vd i Öresundskomiteen. Det var tacksamt när Olofsson slutade 2005 (och efterträddes av den lite mer anonyme Peter Møller).
Slutsatsen är att Mikael Stamming är, offentligt sett, lite av ett oskrivet kort när det gäller de viktigare bitarna av Öresundsintegrationen, de som har med innehållet, kulturen och människomötena att göra. Han har i alla fall bott här i Skåne i 20 år och då både i Malmö och Helsingborg så han kan möjligen se Skåne istället för den utvidgade bypolitiken. Vi får se.
Sedan kan man undra varför Sydsvenskan konsekvent stavar Öresundskomiteen fel i sin artikel. Envist ska de försvenska ett namn som Öresundskomiteen bestämt sig för att bara vilja ha en enda öresundsk stavning av.
Fyra dagar efter mitt blogginlägg publicerades en intervju med Mikael Stamming i NFO i artikeln "Det ska kännas som ett och samma land" (2008-04-11). Intervjun ger ett ganska positivt intryck, där Stamming funderar på om Öresundskomiteen kanske blir som ett parlament i framtiden. Han kritiserar underförstått Stockholm för att man inte förstår gränsproblemen och menar att när det gäller infrastrukturen så bör Öresundsregionen "kännas som om det är ett och samma land". Han är också ivrig när han talar om den "folkliga förankringen som måste till" för regionen.
torsdag, april 03, 2008
Postfusionen, portot och huvudkontoret
"Svenska och danska Posten slås ihop" kan man läsa i Sydsvenskan 2008-04-01. Med den framtida avregleringen inom EU på området så blir det en nödvändighet för riksomfattande (s k "nationella" - tack till Sven Bergström (c) i trafikutskottet för att han inte använder det uttrycket) postverksamheter att hitta nya partner eller helt enkelt att fusionera, så som Posten och Post Danmark nu gjort. Följande gäller dock tyvärr fortfarande:
"Den traditionella postverksamheten i respektive land kommer att bedrivas i nationella bolag som följer nationell reglering och verkar under samma varumärken som i dag, Posten och Post Danmark."
"No change" inom förändringen alltså. Ingen brevutbärning på lördagar i Sverige - det har vi varit utan sedan 1987-03-28. Inga röda brevlådor på Mårtenstorget i Lund. Inget ska förändras helst egentligen. Uppdatering: nu på eftermiddagen kommer besked om att det kan bli förändring trots allt - till det sämre! Danmark kan bli av med lördagsutbärningen: "Dansk lördagspost hotas" (Sydsvenskan webb 2008-04-03).
I en annan artikel i Sydsvenskan svarar Per Mossberg, kommunikationsdirektör på Posten AB uttryckligen på vad det kan komma att innebära för vanliga människor:
"Inga större förändringar, den danska posten kommer att fortsätta vara röd och vit och den svenska kommer att fortsätta vara gul och blå."
Trots att Posten alltså fortsätter vara en del i det kvarvarande nationalistiska projektet är det här ett positivt steg mot ökad internationalisering inom Skandinavien. Kanske kommer ändå någon sorts medvetenhet om att det är tillåtet att göra jämförelser, att lära av varandra och - gud förbjude? - göra saker tillsammans.
När Posten och Post Danmark tidigare har samarbetat var knappast Öresundsperspektivet i fokus. I étt tryckt reklaminslag var det tvärtom Carl XVI Gustav i Stockholm och Dronning Margrethe i Köpenhamn som nu snabbt skulle kunna skicka brev till varandra.
Fram till 1 januari 2002 hade vi ett nordiskt porto. Då kostade brev inom Norden och till Baltikum 6 kr för 1:a-klassbrev och 5 kr för ekonomibrev. Samtidigt kostade samma sak inom Sverige 5 kr respektive 4.50 kr. Efter nyåret höjde Posten portot de fyra kilometerna mellan Helsingborg och Helsingør till 8 kr eftersom brevet då gick till "Europa". Idag kostar brev inom Sverige 5.50 kr (5 kr med ekonomibrev) och till "Europa" (inkl Helsingør, ekonomibrev finns inte) 11 kr! Man har alltså ytterligare nationaliserat synen på postverksamheten i världen.
I min förening, Skåneländsk Samling, blir det så dyrt att skicka brev till de danska medlemmarna, att vi får ha en person som fysiskt åker över till Danmark för att posta dem där. Verkligen en praktisk symbol för att föreningen behövs. Om vi någonsin skulle glömma.
När Nordenportot togs bort så agerade en del personer för dess bevarande. Föreningen Norden gjorde det t ex i "Brevporto för högt" i Helsingborgs Dagblad 2002-03-17. Och politikern Percy Nessling (fp), en av deras medlemmar, skrev en insändare 2002-03-23. Han skrev bl a:
"Bakgrunden är att Föreningen Norden, som är en gammal fin opolitisk folkrörelse, redan på 1950-talet fick igenom att portot för inrikes brev också skulle gälla för post till de nordiska grannländerna för att göra det lättare att ha kontakt mellan dessa! I början av 1990-talet blev Posten bolag. Då blev plötsligt Danmark ett "utland". Portot för brev en sträcka som vi kan se över Öresund blev högre än motsvarande försändelse till Kiruna!"
Tre år senare var frågan fortfarande aktuell. Helena Bargholtz (fp) skrev en riksdagsmotion "Gemensamt porto i Norden" 2005-09-28.
Regionpolitikern Pia Kinhult menade vid en näringslivskonferens i Köpenhamn (NFÖ 2004-03-12) att man skulle ha gemensamt porto i Öresundsregionen. Men i "Köpenhamn eller Sydney? - brevportot blir detsamma" (Sydsvenskan, 2002-11-17) så säger Postens presschef, Mattias af Geijerstam "att Posten aldrig diskuterat att ha speciella taxor för brev inom till exempel Öresundsregionen".
Man kan alltid hoppas att Posten nu, 2008, börjar tänka lite nytt när man fusionerat med Post Danmark. Men det finns en sak till att säga om detta. Så här står det i Sydsvenskans artikel:
"Svenska staten kommer att äga 60 procent av bolaget. Moderbolaget kommer att vara svenskt och huvudkontoret kommer att ligga i Stockholm."
Bloggen Liberum-Weto menar att det hade varit naturligare att lägga "Huvudkontor[et] i Malmö". Han/hon säger: "Har Olofsson glömt att Centern förr vill[e] utlokalisera?" (Näringslivsminister Maud Olofsson är den som representerat Sverige i sammanslagningsprocessen och på presskonferensen.)
Desto mer man tänker på det desto mer idiotiskt är det att lägga ett huvudkontor för något som känsligt som två riksomfattande postverksamheter i Stockholm när Skåne finns. I Sverige, men nära Danmark! Varför tillåts inte Skåne fungera som brobyggarland mellan Danmark och Sverige?
"Den traditionella postverksamheten i respektive land kommer att bedrivas i nationella bolag som följer nationell reglering och verkar under samma varumärken som i dag, Posten och Post Danmark."
"No change" inom förändringen alltså. Ingen brevutbärning på lördagar i Sverige - det har vi varit utan sedan 1987-03-28. Inga röda brevlådor på Mårtenstorget i Lund. Inget ska förändras helst egentligen. Uppdatering: nu på eftermiddagen kommer besked om att det kan bli förändring trots allt - till det sämre! Danmark kan bli av med lördagsutbärningen: "Dansk lördagspost hotas" (Sydsvenskan webb 2008-04-03).I en annan artikel i Sydsvenskan svarar Per Mossberg, kommunikationsdirektör på Posten AB uttryckligen på vad det kan komma att innebära för vanliga människor:
"Inga större förändringar, den danska posten kommer att fortsätta vara röd och vit och den svenska kommer att fortsätta vara gul och blå."
Trots att Posten alltså fortsätter vara en del i det kvarvarande nationalistiska projektet är det här ett positivt steg mot ökad internationalisering inom Skandinavien. Kanske kommer ändå någon sorts medvetenhet om att det är tillåtet att göra jämförelser, att lära av varandra och - gud förbjude? - göra saker tillsammans.
När Posten och Post Danmark tidigare har samarbetat var knappast Öresundsperspektivet i fokus. I étt tryckt reklaminslag var det tvärtom Carl XVI Gustav i Stockholm och Dronning Margrethe i Köpenhamn som nu snabbt skulle kunna skicka brev till varandra.
Fram till 1 januari 2002 hade vi ett nordiskt porto. Då kostade brev inom Norden och till Baltikum 6 kr för 1:a-klassbrev och 5 kr för ekonomibrev. Samtidigt kostade samma sak inom Sverige 5 kr respektive 4.50 kr. Efter nyåret höjde Posten portot de fyra kilometerna mellan Helsingborg och Helsingør till 8 kr eftersom brevet då gick till "Europa". Idag kostar brev inom Sverige 5.50 kr (5 kr med ekonomibrev) och till "Europa" (inkl Helsingør, ekonomibrev finns inte) 11 kr! Man har alltså ytterligare nationaliserat synen på postverksamheten i världen.
I min förening, Skåneländsk Samling, blir det så dyrt att skicka brev till de danska medlemmarna, att vi får ha en person som fysiskt åker över till Danmark för att posta dem där. Verkligen en praktisk symbol för att föreningen behövs. Om vi någonsin skulle glömma.
När Nordenportot togs bort så agerade en del personer för dess bevarande. Föreningen Norden gjorde det t ex i "Brevporto för högt" i Helsingborgs Dagblad 2002-03-17. Och politikern Percy Nessling (fp), en av deras medlemmar, skrev en insändare 2002-03-23. Han skrev bl a:
"Bakgrunden är att Föreningen Norden, som är en gammal fin opolitisk folkrörelse, redan på 1950-talet fick igenom att portot för inrikes brev också skulle gälla för post till de nordiska grannländerna för att göra det lättare att ha kontakt mellan dessa! I början av 1990-talet blev Posten bolag. Då blev plötsligt Danmark ett "utland". Portot för brev en sträcka som vi kan se över Öresund blev högre än motsvarande försändelse till Kiruna!"
Tre år senare var frågan fortfarande aktuell. Helena Bargholtz (fp) skrev en riksdagsmotion "Gemensamt porto i Norden" 2005-09-28.
Regionpolitikern Pia Kinhult menade vid en näringslivskonferens i Köpenhamn (NFÖ 2004-03-12) att man skulle ha gemensamt porto i Öresundsregionen. Men i "Köpenhamn eller Sydney? - brevportot blir detsamma" (Sydsvenskan, 2002-11-17) så säger Postens presschef, Mattias af Geijerstam "att Posten aldrig diskuterat att ha speciella taxor för brev inom till exempel Öresundsregionen".
Man kan alltid hoppas att Posten nu, 2008, börjar tänka lite nytt när man fusionerat med Post Danmark. Men det finns en sak till att säga om detta. Så här står det i Sydsvenskans artikel:
"Svenska staten kommer att äga 60 procent av bolaget. Moderbolaget kommer att vara svenskt och huvudkontoret kommer att ligga i Stockholm."
Bloggen Liberum-Weto menar att det hade varit naturligare att lägga "Huvudkontor[et] i Malmö". Han/hon säger: "Har Olofsson glömt att Centern förr vill[e] utlokalisera?" (Näringslivsminister Maud Olofsson är den som representerat Sverige i sammanslagningsprocessen och på presskonferensen.)
Desto mer man tänker på det desto mer idiotiskt är det att lägga ett huvudkontor för något som känsligt som två riksomfattande postverksamheter i Stockholm när Skåne finns. I Sverige, men nära Danmark! Varför tillåts inte Skåne fungera som brobyggarland mellan Danmark och Sverige?
torsdag, mars 20, 2008
Dialekterna och Öresund glöms bort
Regeringen har i dagarna presenterat betänkandet "Värna språken - förslag till språklag", SOU 2008:26. I förslaget ingår att svenskan ska lagfästas som Sveriges huvudspråk. Trots min oro för allt som kan liknas vid kulturcentralism, så har jag inte så mycket emot förslaget i grunden. Sydsvenskans ledare skriver i "Snacka går ju, typ" (2008-03-20): "om vi har officiella minoritetsspråk, så bör vi i logikens namn också ha ett nationellt huvudspråk" och det är nog en poäng. Kanske lika bra att vi får den här lagändringen nu, som kommer i vilket fall.
Utredningen är noggrann med att uttrycka att svenskans nya status inte ska utgöra ett problem för Sveriges officiella minoritetsspråk, d v s samiska, meänkieli (tornedalsfinska), finska, romani chib och jiddisch (jag tycker f ö att bara de två första, i egenskap av territoriella språk borde ha den statusen). Minoritetsspråken nämns alltså frekvent i betänkandet. Invandrarspråk nämns också.
Vad som inte nämns är dialekter - på ett resonerande sätt. Ordet dialekt förkommer bara tre gånger i texten, i organisatoriska sammanhang.
Sverige har åtskilliga levande skandinaviska dialekter även i den traditionella meningen: med flera frekventa radikalt andra ord och egen grammatik. Älvdalsmålet är kanske det mest kända. Det finns även ett fåtal dialekttalare kvar i Skåne (det inre av Österlen, Bjärehalvön) och lite fler i Blekinge (Listerlandet) och i Halland (Glommen, Morup, Träslövsläge). Det är underligt att föra en diskussion om svenskan som huvudspråk i Sverige utan att dialekterna är med.
En annan aspekt är de nordiska grannspråkens status i gränsregioner. Bör t ex inte danska kunna ha en särskild status i Skåne? Vad händer när våra myndigheter blandar språken? Malmö stad publicerade för några år sedan tillsammans med Københavns Kommune ett dokument "Handlingsplan för samarbetet Malmö/København år 2004 - 2006" skriven på ett öresundskt blandspråk. Tänk om det visar sig att det snabbaste sättet att läsa gemensamma dokument i Öresundsregionen innebär att vissa ord byts ut.
Går dialekternas status och användningen av ett Öresundsblandspråk ihop med den föreslagna lagparagrafen "Språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska." Går skånsk dialekt ihop med lagparagrafen "Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt." Eller innebär det att vi inte kan använda skånska ord i offentliga texter ens om sådana initiativ skulle blir mer och mer accepterade i vår region?
Ökad användning av skånska måste uppstå ur en ganska oreglerad situation innan det kan bli etablerat och i någon som helst mening börja kunna ses som "vårdat". Det gäller ju etymologin bakom varje ord i dagens svenska.
Och, borde inte utredningstexten klart och tydligt tala om vad man menar med svenska? Ingår dialekterna, även de som inte kan förstås av utomstående? När "Svenska är Sveriges officiella språk i internationella sammanhang", är verkligen alla typer av dialektal svenska ok utomlands då? Eller inte alls?
En förelagen lagparagraf lyder: "Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas". Vore det inte på sin plats att tala om dialekterna här? Om de möjligen skulle ingå i denna definition av "svenskan", skriv då ut det!
Man kan ställa ytterligare frågor om lagförslagets påverkan för dialekten och språk i en integrerad Öresundsregion, men det gör varken utredningen eller Sydsvenskans ledare. Man är inte i närheten av en sådan diskussion.
Utredningen är noggrann med att uttrycka att svenskans nya status inte ska utgöra ett problem för Sveriges officiella minoritetsspråk, d v s samiska, meänkieli (tornedalsfinska), finska, romani chib och jiddisch (jag tycker f ö att bara de två första, i egenskap av territoriella språk borde ha den statusen). Minoritetsspråken nämns alltså frekvent i betänkandet. Invandrarspråk nämns också.
Vad som inte nämns är dialekter - på ett resonerande sätt. Ordet dialekt förkommer bara tre gånger i texten, i organisatoriska sammanhang.
Sverige har åtskilliga levande skandinaviska dialekter även i den traditionella meningen: med flera frekventa radikalt andra ord och egen grammatik. Älvdalsmålet är kanske det mest kända. Det finns även ett fåtal dialekttalare kvar i Skåne (det inre av Österlen, Bjärehalvön) och lite fler i Blekinge (Listerlandet) och i Halland (Glommen, Morup, Träslövsläge). Det är underligt att föra en diskussion om svenskan som huvudspråk i Sverige utan att dialekterna är med.
En annan aspekt är de nordiska grannspråkens status i gränsregioner. Bör t ex inte danska kunna ha en särskild status i Skåne? Vad händer när våra myndigheter blandar språken? Malmö stad publicerade för några år sedan tillsammans med Københavns Kommune ett dokument "Handlingsplan för samarbetet Malmö/København år 2004 - 2006" skriven på ett öresundskt blandspråk. Tänk om det visar sig att det snabbaste sättet att läsa gemensamma dokument i Öresundsregionen innebär att vissa ord byts ut.
Går dialekternas status och användningen av ett Öresundsblandspråk ihop med den föreslagna lagparagrafen "Språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska." Går skånsk dialekt ihop med lagparagrafen "Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt." Eller innebär det att vi inte kan använda skånska ord i offentliga texter ens om sådana initiativ skulle blir mer och mer accepterade i vår region?
Ökad användning av skånska måste uppstå ur en ganska oreglerad situation innan det kan bli etablerat och i någon som helst mening börja kunna ses som "vårdat". Det gäller ju etymologin bakom varje ord i dagens svenska.
Och, borde inte utredningstexten klart och tydligt tala om vad man menar med svenska? Ingår dialekterna, även de som inte kan förstås av utomstående? När "Svenska är Sveriges officiella språk i internationella sammanhang", är verkligen alla typer av dialektal svenska ok utomlands då? Eller inte alls?
En förelagen lagparagraf lyder: "Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas". Vore det inte på sin plats att tala om dialekterna här? Om de möjligen skulle ingå i denna definition av "svenskan", skriv då ut det!
Man kan ställa ytterligare frågor om lagförslagets påverkan för dialekten och språk i en integrerad Öresundsregion, men det gör varken utredningen eller Sydsvenskans ledare. Man är inte i närheten av en sådan diskussion.
måndag, mars 17, 2008
Fixa trängselskatten på Lilla Fiskaregatan
Så här är det att leva i en region, som till stor del är (försöker vara) en kopia av ett nutida politiskt och kulturellt centrum 600 km bort. På 7-Eleven på Lilla Fiskaregatan i Lund kan man fixa sin trängselskatt för Stockholms innerstad.Idén lär alltså inte ha några nämnvärda praktiska fördelar. Trängselskatten kan man säkerligen ordna lite varstans när man kommer fram om man till äventyrs skulle bila den här sträckan rakt norrut. Men 7-Eleven är ett butikskoncept och allt ser likadant ut överallt. Det här är bara det mest uppenbara. Börjar du kolla på varuutbud m m så skulle det inte förvåna mig om det speglar en normalstockholmares vardagsinköp. Etc.
Nationalstaten är en social konstruktion som påverkar i stort sett allt i våra liv, från det vi föds till det vi dör. Vi kan förstås också bryta med dess kulturella och sociala innebörd om vi vill. Men då måste vi börja fundera och bli pålästa - och vi måste våga vara ganska så störiga.
Nu, några månader senare, ser jag att Svenska Dagbladet ingår i alla frukostmenyer på 7-Eleven. Så alla skånska morgonkunder får möjlighet att läsa om inbrottsförsök i Solna eller festandet på Sturecompagniet i Stockholms innerstad - eller varför inte om trängelskattens konsekvenser?Hur vore det om 7-Eleven i Skåne istället tecknade avtal med tidningarna som rapporterar från den plats där butikerna befinner sig? Se också mitt blogginlägg om Dagens nyheter på Max hamburgerrestauranger. [Bilden till vänster är tagen från samma butik som bilden överst.]
lördag, mars 15, 2008
Minnet av Roskildefreden gav Skånelandsdebatt
Jag ska skriva om något som gått denna blogg förbi, eftersom jag var upptagen med annat under en lång period. Så här kommer en sammanfattning av de senaste tre månaderna i media.
Roskildefreden slöts den 27 februari 1658 (Høje Taastrups kyrka på bilden, i byn där Roskildefreden framförhandlades). Den har uppmärksammats i Skåne och i Danmark under 2008, 350 år efteråt. Intressant nog har minnet inte bara lett till en historisk återblick, utan också lett till att historia och identitet i Skåneland kommit i blickfånget igen. Det har skett på flera vis. Det berättas här, efter datum.
2007-11-22 öppnar Malmö sitt webbforum för en diskussion med temat "Hur tycker du Stortorget ska utformas och användas?" Det är en öppen frågeställning. Mycket snart finns där dock åtskilliga inlägg som handlar om att ta bort statyn över Karl X Gustav. På julafton rapporterar Sydsvenskan under rubriken "Ut med kungen" om alla bland "hundratals debattinlägg" som skrivit i webbforumet och vill avlägsna Karl X Gustav från Stortorget:
Med rubriker som ”Bort med kungen!”, ”Bort med varbölden!”, ”Ta bort gubben till häst!”, ”Skamlig kungastaty” vill många att statyn av Karl X Gustav tas bort. Några hänvisar till den död och förödelse som följde i krigarkungens spår, inte minst i Skåne. En debattör menar att kungen borde ersättas med en staty av Jörgen Kock, borgmästaren som anlade torget och lät bygga Rådhuset.
2007-12-22. Søren Krarup, folketingsmedlem för Dansk Folkeparti, säger i en intervju till nyhedsbyrån Ritzau att han hoppas att Skåne, Halland och Blekinge åter kan bli en del av Danmark, på samma sätt som Sydslevig skulle kunna bli. Krarup talar i artikeln bl a om tvångsförsvenskningen av skåningarna med hjälp av "ohyggliga terrormetoder".
Krarups uttalanden hamnar överallt i svensk press, från SVT Text till Dagens nyheter och t o m (i bantad version) till Sydsvenskan. Det blir startskottet för en utbredd debatt och ett antal webbomröstningar. En av de tre skånska tidningar som håller omröstning är Helsingborgs dagblad där webbläsarna får svara på frågan "Vilket land skulle du helst vilja tillhöra?" 48.3 % svarar "Danmark", 40.3 % svarar "Sverige" och 9.5 % svarar "Inget av dem" (1.9 % svarar "Vet inte"). Omröstningen startar 2007-12-22 och upphör strax efter 2008-01-01 då 1943 läsare har angivit rösterna enligt ovan.
Kanske ännu mer slående är debatterna i två "trådar" (här och här) på Helsingborgs dagblads webbplats där många olika personer diskuterar om Skåne ska tillhöra Sverige eller Danmark. De som föredrar Danmark dominerar ganska stort.
Den andra skånska tidningen är - två månader senare - Kristianstadsbladet 2008-02-26. Frågan är "Vad skulle du helst vilja vara - svensk eller dansk?" Bara några få hundra röstar och ca 55 % svarar "svensk" och 45 % svarar "dansk". Den tredje är Norra Skåne (2008-02-27) där resultatet blir ungefär detsamma med ungefär lika många (eller få) röstande.
De stora omröstningarna på Expressen.se/KvP.se (omröstning uppdelad efter om man påstod sig vara skåning eller inte), Aftonbladet.se och på Svenska dagbladets webbsajt är ganska jämna 50-50 där alla svenskar röstar om Skåne fortsatt ska vara svenskt. I dessa tidningar är antalet röstande många gånger fler (ca 20 000, 100 000 och 10 000 röstande resp). På Politiken.dk vill 63 % att Skåne ska vara en del av Danmark, medan 31 % svarar "nej" (ca 10 000 röstande).
2008-02-26 publiceras den första tunga akademiska kritiken mot skåneländsk historieskrivning. Det hela liknar debatten efter tv-serien Snapphanar med dokumentär ett år tidigare. Akademikerna agerar på så sätt på nytt. Denna första artikel är skriven i Sydsvenskan av Fredrik Persson, doktorand i historia på Lunds universitet. Harald Gustafsson, professor i historia vid Lunds universitet, fyller på med en understreckare i Svenska Dagbladet 2008-02-26.
Dick Harrison, professor i historia, är också med i debatten på Sveriges Radio 2008-02-26, dock med ett delvis annorlunda budskap i och med att han menar att etnisk resning ägde rum i Skåne. Historikern Gunnar Ståhl uttalar sig i Kristianstadsbladet 2008-02-28. Gemensamt för alla ovannämnda är att man menar att övergången från Danmark till Sverige inte var ett så stort problem för befolkningen i Skåneland på 1600-talet.
Även en del tidningskrönikörer uttalar sig om Skåne. Daniel Rydén skriver en kontrafaktisk text om Skåne fortsatt hade varit danskt. Han raljerar då över att vi hade avskytt Köpenhamn istället för Stockholm (mycket tveksamt med tanke på avståndet). Claes Fürstenberg, Malmös ständige Malmökolumnist försvarar Karl X-statyn, om än på ett skämtsamt sätt. Det leder i sig till en upprörd debatt i Sydsvenskans forum, med två sidor av saken representerade.
Bland de som funderat på 350-årsminnet brukar det heta att vi ska "uppmärksamma" eller "markera" det, men inte "fira" det. Inte så förvånande är det en del övertramp på det området. Det börjar med underrubriken "2008 ska Karl X Gustavs fredsavtal i Roskilde firas" i Punkt SE 2007-12-21. Och "350 år sedan Skåne blev svenskt - nästa år blir det fest". Konstigt nog framkommer det sedan i brödtexten att någon menar att just de uttrycken är olämpliga.
På webbsajten roskildefreden.dk står det i den svenska versionen: "350-årsminnet av Roskildefreden kommer att uppmärksammas i hela regionen." Länge stod det i den danska texten: "Initiativet til fejringen af 350-året for Roskildefreden er taget af..." I Sverige uppmärksammar man; i Danmark firar man? Senare blev den danska texten rättad till "markeringen" istället för "fejringen".
Debatten om historia och identitet har de senaste tre månaderna alltså blossat upp i och med minnet av Roskildefreden. Undertecknad har nog aldrig sett så mycket intresse och aktitivet kring de här frågorna. Många skåningar tycks kritiska, kanske t o m förbaskade, över den nuvarande situationen där Skåne kulturellt och politiskt bara är en landsända i ett centralistiskt Sverige. Man kan tycka att det är utmärkt att de här frågorna diskuteras om man vill ha en förändring.
Roskildefreden slöts den 27 februari 1658 (Høje Taastrups kyrka på bilden, i byn där Roskildefreden framförhandlades). Den har uppmärksammats i Skåne och i Danmark under 2008, 350 år efteråt. Intressant nog har minnet inte bara lett till en historisk återblick, utan också lett till att historia och identitet i Skåneland kommit i blickfånget igen. Det har skett på flera vis. Det berättas här, efter datum.2007-11-22 öppnar Malmö sitt webbforum för en diskussion med temat "Hur tycker du Stortorget ska utformas och användas?" Det är en öppen frågeställning. Mycket snart finns där dock åtskilliga inlägg som handlar om att ta bort statyn över Karl X Gustav. På julafton rapporterar Sydsvenskan under rubriken "Ut med kungen" om alla bland "hundratals debattinlägg" som skrivit i webbforumet och vill avlägsna Karl X Gustav från Stortorget:
Med rubriker som ”Bort med kungen!”, ”Bort med varbölden!”, ”Ta bort gubben till häst!”, ”Skamlig kungastaty” vill många att statyn av Karl X Gustav tas bort. Några hänvisar till den död och förödelse som följde i krigarkungens spår, inte minst i Skåne. En debattör menar att kungen borde ersättas med en staty av Jörgen Kock, borgmästaren som anlade torget och lät bygga Rådhuset.
2007-12-22. Søren Krarup, folketingsmedlem för Dansk Folkeparti, säger i en intervju till nyhedsbyrån Ritzau att han hoppas att Skåne, Halland och Blekinge åter kan bli en del av Danmark, på samma sätt som Sydslevig skulle kunna bli. Krarup talar i artikeln bl a om tvångsförsvenskningen av skåningarna med hjälp av "ohyggliga terrormetoder".
Krarups uttalanden hamnar överallt i svensk press, från SVT Text till Dagens nyheter och t o m (i bantad version) till Sydsvenskan. Det blir startskottet för en utbredd debatt och ett antal webbomröstningar. En av de tre skånska tidningar som håller omröstning är Helsingborgs dagblad där webbläsarna får svara på frågan "Vilket land skulle du helst vilja tillhöra?" 48.3 % svarar "Danmark", 40.3 % svarar "Sverige" och 9.5 % svarar "Inget av dem" (1.9 % svarar "Vet inte"). Omröstningen startar 2007-12-22 och upphör strax efter 2008-01-01 då 1943 läsare har angivit rösterna enligt ovan.
Kanske ännu mer slående är debatterna i två "trådar" (här och här) på Helsingborgs dagblads webbplats där många olika personer diskuterar om Skåne ska tillhöra Sverige eller Danmark. De som föredrar Danmark dominerar ganska stort.
Den andra skånska tidningen är - två månader senare - Kristianstadsbladet 2008-02-26. Frågan är "Vad skulle du helst vilja vara - svensk eller dansk?" Bara några få hundra röstar och ca 55 % svarar "svensk" och 45 % svarar "dansk". Den tredje är Norra Skåne (2008-02-27) där resultatet blir ungefär detsamma med ungefär lika många (eller få) röstande.
De stora omröstningarna på Expressen.se/KvP.se (omröstning uppdelad efter om man påstod sig vara skåning eller inte), Aftonbladet.se och på Svenska dagbladets webbsajt är ganska jämna 50-50 där alla svenskar röstar om Skåne fortsatt ska vara svenskt. I dessa tidningar är antalet röstande många gånger fler (ca 20 000, 100 000 och 10 000 röstande resp). På Politiken.dk vill 63 % att Skåne ska vara en del av Danmark, medan 31 % svarar "nej" (ca 10 000 röstande).
2008-02-26 publiceras den första tunga akademiska kritiken mot skåneländsk historieskrivning. Det hela liknar debatten efter tv-serien Snapphanar med dokumentär ett år tidigare. Akademikerna agerar på så sätt på nytt. Denna första artikel är skriven i Sydsvenskan av Fredrik Persson, doktorand i historia på Lunds universitet. Harald Gustafsson, professor i historia vid Lunds universitet, fyller på med en understreckare i Svenska Dagbladet 2008-02-26.
Dick Harrison, professor i historia, är också med i debatten på Sveriges Radio 2008-02-26, dock med ett delvis annorlunda budskap i och med att han menar att etnisk resning ägde rum i Skåne. Historikern Gunnar Ståhl uttalar sig i Kristianstadsbladet 2008-02-28. Gemensamt för alla ovannämnda är att man menar att övergången från Danmark till Sverige inte var ett så stort problem för befolkningen i Skåneland på 1600-talet.
Även en del tidningskrönikörer uttalar sig om Skåne. Daniel Rydén skriver en kontrafaktisk text om Skåne fortsatt hade varit danskt. Han raljerar då över att vi hade avskytt Köpenhamn istället för Stockholm (mycket tveksamt med tanke på avståndet). Claes Fürstenberg, Malmös ständige Malmökolumnist försvarar Karl X-statyn, om än på ett skämtsamt sätt. Det leder i sig till en upprörd debatt i Sydsvenskans forum, med två sidor av saken representerade.
Bland de som funderat på 350-årsminnet brukar det heta att vi ska "uppmärksamma" eller "markera" det, men inte "fira" det. Inte så förvånande är det en del övertramp på det området. Det börjar med underrubriken "2008 ska Karl X Gustavs fredsavtal i Roskilde firas" i Punkt SE 2007-12-21. Och "350 år sedan Skåne blev svenskt - nästa år blir det fest". Konstigt nog framkommer det sedan i brödtexten att någon menar att just de uttrycken är olämpliga.
På webbsajten roskildefreden.dk står det i den svenska versionen: "350-årsminnet av Roskildefreden kommer att uppmärksammas i hela regionen." Länge stod det i den danska texten: "Initiativet til fejringen af 350-året for Roskildefreden er taget af..." I Sverige uppmärksammar man; i Danmark firar man? Senare blev den danska texten rättad till "markeringen" istället för "fejringen".
Debatten om historia och identitet har de senaste tre månaderna alltså blossat upp i och med minnet av Roskildefreden. Undertecknad har nog aldrig sett så mycket intresse och aktitivet kring de här frågorna. Många skåningar tycks kritiska, kanske t o m förbaskade, över den nuvarande situationen där Skåne kulturellt och politiskt bara är en landsända i ett centralistiskt Sverige. Man kan tycka att det är utmärkt att de här frågorna diskuteras om man vill ha en förändring.
Skåne gjorde debut i melodifestivalen
Jag är ingen direkt fan av melodifestivalen. Det är lite för mycket "one happy family" över den. Jag såg dock andra halvan, omröstningen m m, ikväll. Det var lite kul att se hur jurygrupperna röstade. Sanna Nielsen fick sin t ex enda 12-poängare från Växjö-juryn, med säte så nära hennes hemort Bromölla. (Hon vann också tittarnas omröstning.)
Melodifestivalen har pågått sedan 1959 i Sverige. Jag tror inte att någon sång fram till i år sjungits på skånska. Vårt talspråk anses som bekant inte fint nog för att sjungas och det har vi skåningar varit mycket noga med att efterfölja under 1900-talet. Sanna Nielsen är väl en av dem som varit "duktiga" med att frambringa toner på uppsvenska.
I år sjöng dock Frida, i Frida feat. Headlines "Upp och hoppa", på skånska, och bröt konventionen. Hon fick ikväll tummen ner av tio jurygrupper från SVT:s nordligare distrikt, men fick en fjärdeplats ensamt av Malmöjuryn. Tittaromröstningen gav henne/dem heller inga poäng.
Malmöjuryn gav f ö ensamma förstaplatsen till Sibel från Kristianstad, så nog var den lokalpatriotisk, även om Sanna Nielsen fick nöja sig med lite lägre poäng.
Det är kul att Frida vågade sticka ut på det här viset i år. Tillsammans gav deras grupp dessutom den skåneländska flaggan en välkommen skjuts genom att i direktsändning flagga stort med några ex av den på bordet där gruppen satt och väntade på omröstningsresultaten. Man kan säga att för första gången deltog ett oförställt Skåne i melodifestivalen.
Melodifestivalen har pågått sedan 1959 i Sverige. Jag tror inte att någon sång fram till i år sjungits på skånska. Vårt talspråk anses som bekant inte fint nog för att sjungas och det har vi skåningar varit mycket noga med att efterfölja under 1900-talet. Sanna Nielsen är väl en av dem som varit "duktiga" med att frambringa toner på uppsvenska.
I år sjöng dock Frida, i Frida feat. Headlines "Upp och hoppa", på skånska, och bröt konventionen. Hon fick ikväll tummen ner av tio jurygrupper från SVT:s nordligare distrikt, men fick en fjärdeplats ensamt av Malmöjuryn. Tittaromröstningen gav henne/dem heller inga poäng.
Malmöjuryn gav f ö ensamma förstaplatsen till Sibel från Kristianstad, så nog var den lokalpatriotisk, även om Sanna Nielsen fick nöja sig med lite lägre poäng.
Det är kul att Frida vågade sticka ut på det här viset i år. Tillsammans gav deras grupp dessutom den skåneländska flaggan en välkommen skjuts genom att i direktsändning flagga stort med några ex av den på bordet där gruppen satt och väntade på omröstningsresultaten. Man kan säga att för första gången deltog ett oförställt Skåne i melodifestivalen.
fredag, mars 14, 2008
Mitt partis agerande håller inte måttet
Det ska bli hårdare tag mot olaglig fildelning. Det kommer regeringen att besluta sig för. Statsråden Beatrice Ask och Lena Adelsohn Liljeroth skriver idag på SvD:s Brännpunkt, "Kulturarbetare får stöd av domstol" (2008-03-14).
Jag tycker saken fortfarande är lite oklar. Upphovsrättshavarna kommer inte kunna begära IP-nummer direkt hos Internetleverantörerna. Men de behöver inte gå igenom en full rättegång som idag. Istället kan man möjligen hävda att regeringen fastnat för ett mellanalternativ, där upphovsrättshavarna måste gå till domstol som kan ta beslut i endera eller andra riktningen.
Men man går nu från att det idag krävs fängelse i en eventuell dom för att lämna ut IP-nummer till - inte bara att det krävs dagsböter i en fällande dom utan - att rättegång inte ens behövs. Slutsatsen är att det blir en betydligt enklare process för upphovsrättshavarna att jaga fildelare än det är idag. Och att människors integritetställning blir s a s två steg svagare än idag, i ett bräde.
Webbundersökningarna visar att folk är enormt kritiska. "Bör internetleverantörer tvingas att lämna ut ip-adresser?" besvaras av Svenska Dagbladets webbläsare som "nej" till 84 % och "ja" till 13 % när 4562 personer röstat. Detta är fantastiskt tydligt svar. Aftonbladet.se:s läsare är ännu tydligare till frågan "Behövs det hårdare regler för att komma åt fildelare?". 6.2 % säger "ja". 93.8 % säger "nej". 40355 röstande. Betänk då att även statsråden skulle hålla med om det är just hårdare regler - uttrycket som används i webbfrågan - som de vill införa.
Det regeringen vill införa är absurt med tanke på hur mycket det går mot folkviljan. Oavsett att webbomröstningar har sina tiltningar av oika skäl, så är beskedet i detta fallet så klart att det inte på något sätt går att argumentera bort och fundera ordentligt kring det.
Hur kunde det då gå så här? Centerpartiet har varit starka motståndare till de tuffare tagen och markerat det i debatten flera gånger. En intressant artikel "Regeringspartierna inte överens om fildelning" i Svenska Dagbladet 2008-03-14 klargör en del. Annie Johansson, partiets talesperson i fildelningsfrågor, uttalar sig: "I förhandlingar kan man inte få igenom allt till 100 procent. Det är med viss beklagan vi har fått ge med oss på den här punkten". Och, fortsätter det i artikeln: "Men, konstaterar Annie Johansson, centern är ensamt om sin ståndpunkt i regeringen. Och partiet är ändå nöjt med att ha fått igenom vissa tillägg."
Det här duger inte. Jag sitter själv i en politisk nämnd. Är det en viktig fråga, är det en profilfråga, så säger man "nej". Man väljer sina slag. Man kompromissar i många fall, men sätter också stopp, när det behövs. Kan man inte komma överens så får man skjuta på lagändringen och köra vidare på den nuvarande lagen, tills man kan komma i närheten av varandra.
Det totalt överväldigande webbomröstningarna visar att politikerna lever i sin egen värld. De förstår inte vad som pågår. Fredrik Reinfeldt har beslutat sig för att vi gör bäst i att "jaga en hel ungdomsgeneration", trots allt. Trots vallöftet. Han är förbrukad som politiker för mig nu. Han är ett argument mot en borgerlig regering.
C borde stoppat det här. Jag är centerpartist p g a partiets federalistiska ståndpunkt. Har vi fått ökat självstyre i Skåne med den nya regeringen? Har vi fått en regionindelning för Sverige? Nej. Får centerpartiets, för mig, andra viktiga profilering genomslag i regeringssamarbetet? Nej. Tydligen inte. Bara när det gäller en del detaljer. Vad är poängen med det hela? Det är mycket tveksamt om det blir sämre för de frågor som jag bryr mig om om vänsterblocket tar över 2010. Det är nog ungefär likadant.
Jag tycker saken fortfarande är lite oklar. Upphovsrättshavarna kommer inte kunna begära IP-nummer direkt hos Internetleverantörerna. Men de behöver inte gå igenom en full rättegång som idag. Istället kan man möjligen hävda att regeringen fastnat för ett mellanalternativ, där upphovsrättshavarna måste gå till domstol som kan ta beslut i endera eller andra riktningen.
Men man går nu från att det idag krävs fängelse i en eventuell dom för att lämna ut IP-nummer till - inte bara att det krävs dagsböter i en fällande dom utan - att rättegång inte ens behövs. Slutsatsen är att det blir en betydligt enklare process för upphovsrättshavarna att jaga fildelare än det är idag. Och att människors integritetställning blir s a s två steg svagare än idag, i ett bräde.
Webbundersökningarna visar att folk är enormt kritiska. "Bör internetleverantörer tvingas att lämna ut ip-adresser?" besvaras av Svenska Dagbladets webbläsare som "nej" till 84 % och "ja" till 13 % när 4562 personer röstat. Detta är fantastiskt tydligt svar. Aftonbladet.se:s läsare är ännu tydligare till frågan "Behövs det hårdare regler för att komma åt fildelare?". 6.2 % säger "ja". 93.8 % säger "nej". 40355 röstande. Betänk då att även statsråden skulle hålla med om det är just hårdare regler - uttrycket som används i webbfrågan - som de vill införa.
Det regeringen vill införa är absurt med tanke på hur mycket det går mot folkviljan. Oavsett att webbomröstningar har sina tiltningar av oika skäl, så är beskedet i detta fallet så klart att det inte på något sätt går att argumentera bort och fundera ordentligt kring det.
Hur kunde det då gå så här? Centerpartiet har varit starka motståndare till de tuffare tagen och markerat det i debatten flera gånger. En intressant artikel "Regeringspartierna inte överens om fildelning" i Svenska Dagbladet 2008-03-14 klargör en del. Annie Johansson, partiets talesperson i fildelningsfrågor, uttalar sig: "I förhandlingar kan man inte få igenom allt till 100 procent. Det är med viss beklagan vi har fått ge med oss på den här punkten". Och, fortsätter det i artikeln: "Men, konstaterar Annie Johansson, centern är ensamt om sin ståndpunkt i regeringen. Och partiet är ändå nöjt med att ha fått igenom vissa tillägg."
Det här duger inte. Jag sitter själv i en politisk nämnd. Är det en viktig fråga, är det en profilfråga, så säger man "nej". Man väljer sina slag. Man kompromissar i många fall, men sätter också stopp, när det behövs. Kan man inte komma överens så får man skjuta på lagändringen och köra vidare på den nuvarande lagen, tills man kan komma i närheten av varandra.
Det totalt överväldigande webbomröstningarna visar att politikerna lever i sin egen värld. De förstår inte vad som pågår. Fredrik Reinfeldt har beslutat sig för att vi gör bäst i att "jaga en hel ungdomsgeneration", trots allt. Trots vallöftet. Han är förbrukad som politiker för mig nu. Han är ett argument mot en borgerlig regering.
C borde stoppat det här. Jag är centerpartist p g a partiets federalistiska ståndpunkt. Har vi fått ökat självstyre i Skåne med den nya regeringen? Har vi fått en regionindelning för Sverige? Nej. Får centerpartiets, för mig, andra viktiga profilering genomslag i regeringssamarbetet? Nej. Tydligen inte. Bara när det gäller en del detaljer. Vad är poängen med det hela? Det är mycket tveksamt om det blir sämre för de frågor som jag bryr mig om om vänsterblocket tar över 2010. Det är nog ungefär likadant.
onsdag, mars 12, 2008
Årets mest meningslösa flaggdag
Idag är eventuellt en stor dag. Det flaggas lite överallt på stan. Svenska flaggan vajar stolt utanför regionhuset i Lund och på Stortorget i Lund. Troligen åker alla lokalbussar omkring med små flaggor längst fram. Vad är det då för dag? Det är kronprinsessans namnsdag.
Kollar man på Wikipedia ser man att flaggvännerna i samarbete med staten (förordning från justitiedepartementet 1982:270) samlat på sig en ganska diger lista av saker som man kan flagga för. Sverige har inte mindre än 16 flaggdagar plus en extra under riksdagsvalsår. Nobeldagen är én; 1 maj är én. På FN-dagen ska man flagga svenskt. (Men Europadagen ska man tydligen inte flagga på, i alla fall inte svenskt.)
Av alla meningslösa flaggdagar tror jag ändå att kronprinsessans namnsdag utgör den allra sämsta ursäkten för flaggning i Skåne. Först och främst, enligt en hel del bör man inte ha någon kung eller kronprinsessa överhuvudtaget. Jag är förstås medlem i Republikanska föreningen.
Sedan: jag tog några minuter på mig att gå igenom hur ofta kronprinsessan vistas i Skåne i år 2008. Det gör hon én gång: "söndag 3/6 Nä[r]varo vid högtidlighållandet av Carl von Linnés minne, Alnarp". Inom parentes sagt: i Stockholm har hon så många lokala besök att namnet på staden inte ens sätts ut; det står bara "Slottskyrkan" eller "Försvarshögskolan". Nu ser jag att hon faktiskt gick på spex i Lund i april ("Kronprinsessan Victoria togs emot av lundaspexare" (Sydsvenskan 2008-04-26), så det innebär ett besök till i Skåne i år.
Ändå ska Lunds 40 bussar (jan 2006) åka omkring och flagga för denna, ur vår synvinkel, närmast fiktiva person bosatt 600 km bort. Om det ändå varit hennes födelsedag det handlade om, men namnsdag - det firar vi ju enligt traditionen inte alls i Skåne (eller Danmark). Det är en uppsvensk tradition. Det har ingen större betydelse i Skåne ens idag.
Idag kan vara årets meningslösa svenska och skånska flaggdag. Det är något att uppmärksamma. För att se om vi kan slippa fler i den kalibern i framtiden.
Kollar man på Wikipedia ser man att flaggvännerna i samarbete med staten (förordning från justitiedepartementet 1982:270) samlat på sig en ganska diger lista av saker som man kan flagga för. Sverige har inte mindre än 16 flaggdagar plus en extra under riksdagsvalsår. Nobeldagen är én; 1 maj är én. På FN-dagen ska man flagga svenskt. (Men Europadagen ska man tydligen inte flagga på, i alla fall inte svenskt.)
Av alla meningslösa flaggdagar tror jag ändå att kronprinsessans namnsdag utgör den allra sämsta ursäkten för flaggning i Skåne. Först och främst, enligt en hel del bör man inte ha någon kung eller kronprinsessa överhuvudtaget. Jag är förstås medlem i Republikanska föreningen.Sedan: jag tog några minuter på mig att gå igenom hur ofta kronprinsessan vistas i Skåne i år 2008. Det gör hon én gång: "söndag 3/6 Nä[r]varo vid högtidlighållandet av Carl von Linnés minne, Alnarp". Inom parentes sagt: i Stockholm har hon så många lokala besök att namnet på staden inte ens sätts ut; det står bara "Slottskyrkan" eller "Försvarshögskolan". Nu ser jag att hon faktiskt gick på spex i Lund i april ("Kronprinsessan Victoria togs emot av lundaspexare" (Sydsvenskan 2008-04-26), så det innebär ett besök till i Skåne i år.
Ändå ska Lunds 40 bussar (jan 2006) åka omkring och flagga för denna, ur vår synvinkel, närmast fiktiva person bosatt 600 km bort. Om det ändå varit hennes födelsedag det handlade om, men namnsdag - det firar vi ju enligt traditionen inte alls i Skåne (eller Danmark). Det är en uppsvensk tradition. Det har ingen större betydelse i Skåne ens idag.
Idag kan vara årets meningslösa svenska och skånska flaggdag. Det är något att uppmärksamma. För att se om vi kan slippa fler i den kalibern i framtiden.
Flyktingmottagandet del av självstyret
Mona Sahlin förklarade vid en pressträff i går "att hon vill ha en ny lagstiftning som tvingar alla kommuner att ta sin del av flyktingmottagandet" ("Kraven ökar från båda sidor", Sydsvenskan 2008-03-12). Jag kan själv tycka att många kommuner beter sig osolidariskt mot andra på detta område, så jag förstår Sahlins utgångspunkt.
Men centerns flyktingpolitiske talesman Fredrik Federley har rätt när han kallar förslaget "ett övergrepp mot kommunernas självbestämmande". Jag är stolt över c att man profilerar sig här. Ska beslutanderätten över flyktingmottagning flyttas upp, så kan den som högst flyttas till den regionala nivån. Ska den flyttas högre kräver jag något motsvarande som decentraliseras istället.
Maltes princip: [Sverige är så centraliserat att] ingen centralisering får ske på något område om det inte samtidigt sker en decentralisering på ett annat område i åtminstone lika utsträckning.
Men centerns flyktingpolitiske talesman Fredrik Federley har rätt när han kallar förslaget "ett övergrepp mot kommunernas självbestämmande". Jag är stolt över c att man profilerar sig här. Ska beslutanderätten över flyktingmottagning flyttas upp, så kan den som högst flyttas till den regionala nivån. Ska den flyttas högre kräver jag något motsvarande som decentraliseras istället.
Maltes princip: [Sverige är så centraliserat att] ingen centralisering får ske på något område om det inte samtidigt sker en decentralisering på ett annat område i åtminstone lika utsträckning.
fredag, mars 07, 2008
Dubbelt främlingsskap för invandrare
Idag publiceras en artikel i Sydsvenskan om en kurs för invandrare i Studiefrämjandet i Lunds regi. En deltagare säger "Skånska är svårt. Riktig svenska är mycket lättare." En annan deltagare säger "Skåningar pratar jättekonstigt. Varför säger de pu? Det heter ju på. Nej, stockholmska är mycket lättare."
Det mest intressanta är kanske vem som lärt de här invandrarna att det nödvändigtvis heter "på" istället för "pu". Och vem har lärt dem att det finns en "riktig svenska" och att skånska inte tillhör denna. Och varför?
Det naturliga är väl att invandrare i allmänhet lär sig den dominerande språkvariant som talas i den trakt dit de kommer. Det vore t ex anmärkningsvärt om invandrare skulle lära sig tungspets-r när de flesta i denna region inte använder det. Det är också anmärkningsvärt om de inte har blivit införstådda med att man kan säga både "pu" och "på" - regionalt finns ju här två språkvarianter att välja mellan. I vilket fall borde ingå i språkinlärning att man kan förstå båda. Och att ingen i sig har företräde.
Ett exempel: jag har tillbringat ganska mycket tid i Andalucien i Spanien. Jag har då aktivit försökt ta till mig av den regionala spanskan där. Varför skulle jag insistera på att i alla lägen tala "korrekt" Madrid-spanska i Sevilla?
Lär sig inte invandrare om sin regions kultur och språk (här: dialekt), så kommer de att vara onödigt mycket främlingar i sin egen miljö. I artikeln lovordar en kursdeltagare istället språket i en annan trakt, en trakt över 600 km från kursdeltagarens boort. Det ger en obalanserad situation. Invandrarnas mottagande lägger ett främlingsskap på det andra. Det gör dem ingen tjänst. Ingen annan heller.
Det mest intressanta är kanske vem som lärt de här invandrarna att det nödvändigtvis heter "på" istället för "pu". Och vem har lärt dem att det finns en "riktig svenska" och att skånska inte tillhör denna. Och varför?
Det naturliga är väl att invandrare i allmänhet lär sig den dominerande språkvariant som talas i den trakt dit de kommer. Det vore t ex anmärkningsvärt om invandrare skulle lära sig tungspets-r när de flesta i denna region inte använder det. Det är också anmärkningsvärt om de inte har blivit införstådda med att man kan säga både "pu" och "på" - regionalt finns ju här två språkvarianter att välja mellan. I vilket fall borde ingå i språkinlärning att man kan förstå båda. Och att ingen i sig har företräde.
Ett exempel: jag har tillbringat ganska mycket tid i Andalucien i Spanien. Jag har då aktivit försökt ta till mig av den regionala spanskan där. Varför skulle jag insistera på att i alla lägen tala "korrekt" Madrid-spanska i Sevilla?
Lär sig inte invandrare om sin regions kultur och språk (här: dialekt), så kommer de att vara onödigt mycket främlingar i sin egen miljö. I artikeln lovordar en kursdeltagare istället språket i en annan trakt, en trakt över 600 km från kursdeltagarens boort. Det ger en obalanserad situation. Invandrarnas mottagande lägger ett främlingsskap på det andra. Det gör dem ingen tjänst. Ingen annan heller.
tisdag, mars 04, 2008
Positivt om Trelleborgstullen läggs ner
Tydligen har Tullverket i en intern rapport föreslagit att Trelleborg ska bli utan fast tullbemanning. Och tydligen är Johan Linander och Centerpartiet i Skåne oroade av det.
Jag har inte läst rapporten, men jag blir på något sätt hoppfull. Det låter helt i linje med det gränslösa Europa om vi kan bli av med fast tullbemanning i Trelleborg. Spännande! Tullverket menar att det låter sig göras - även om jag förutsätter att deras motiv är rent ekonomiska. (Och jag antar att jag kommer på tvärs med Centern i Skåne då.)
Med Schengenavtalet (implementerad 2001-03-25 i Sverige) kom avskaffad dokumentkontroll inom ett stort område i Europa. Lik förbaskat möttes man av män i tjocka "TULL"-jackor och ilskna hundar på Malmö järnvägsstation efter en enkel resa till Köpenhamn en lördag förmiddag. Hela det brutala nationalstatseuropa fortsatte att materialiseras i en punkt: (stationerna efter) gränsen. Det hade en psykologisk betydelse; det var symboliskt.
Men hur kom det sig då att tullen var kvar: jo, den påverkas helt enkelt inte nämnvärt av Schengen:
"Sweden and Finland maintain some customs checks in order to control the smuggling of drugs and alcohol. In accordance with the Schengen Borders Code, this is permissible, as long as cars are only stopped when a suspicion of smuggling has been established.", "Schengen Agreement" i en.Wikipedia
Idag ser jag inte hundarna på Malmö station längre. Men jag kan tänka mig hur det ser ut i Trelleborg, där resenärer kommer från det "skumma Polen", enligt det fördomsfulla Sverige. Polen är lyckligen med i Schengen sedan 1 januari 2008. Men tullen får alltså Sverige ha kvar.
Jag menar att inga särskilda kontroller ska få ske i Europa bara av anledningen att det finns en gräns. Att en nationalstat börjar och en annan slutar är inte skäl nog. Jag har inget emot kontroller, men de ska alltid ske oavsett staters gränser. (Och då kan väl kontrollerna egentligen lika gärna ske av polisen?) Däremot kan man motivera koncentrerade kontroller kring punkter där många passerar i allmänhet: färjor och viktiga vägar inom och utom länderna.
Ett Trelleborg utan fast tullbemanning låter som en framgång för det gränslösa Europa, om det kan bli verklighet.
Jag har inte läst rapporten, men jag blir på något sätt hoppfull. Det låter helt i linje med det gränslösa Europa om vi kan bli av med fast tullbemanning i Trelleborg. Spännande! Tullverket menar att det låter sig göras - även om jag förutsätter att deras motiv är rent ekonomiska. (Och jag antar att jag kommer på tvärs med Centern i Skåne då.)
Med Schengenavtalet (implementerad 2001-03-25 i Sverige) kom avskaffad dokumentkontroll inom ett stort område i Europa. Lik förbaskat möttes man av män i tjocka "TULL"-jackor och ilskna hundar på Malmö järnvägsstation efter en enkel resa till Köpenhamn en lördag förmiddag. Hela det brutala nationalstatseuropa fortsatte att materialiseras i en punkt: (stationerna efter) gränsen. Det hade en psykologisk betydelse; det var symboliskt.
Men hur kom det sig då att tullen var kvar: jo, den påverkas helt enkelt inte nämnvärt av Schengen:
"Sweden and Finland maintain some customs checks in order to control the smuggling of drugs and alcohol. In accordance with the Schengen Borders Code, this is permissible, as long as cars are only stopped when a suspicion of smuggling has been established.", "Schengen Agreement" i en.Wikipedia
Idag ser jag inte hundarna på Malmö station längre. Men jag kan tänka mig hur det ser ut i Trelleborg, där resenärer kommer från det "skumma Polen", enligt det fördomsfulla Sverige. Polen är lyckligen med i Schengen sedan 1 januari 2008. Men tullen får alltså Sverige ha kvar.
Jag menar att inga särskilda kontroller ska få ske i Europa bara av anledningen att det finns en gräns. Att en nationalstat börjar och en annan slutar är inte skäl nog. Jag har inget emot kontroller, men de ska alltid ske oavsett staters gränser. (Och då kan väl kontrollerna egentligen lika gärna ske av polisen?) Däremot kan man motivera koncentrerade kontroller kring punkter där många passerar i allmänhet: färjor och viktiga vägar inom och utom länderna.
Ett Trelleborg utan fast tullbemanning låter som en framgång för det gränslösa Europa, om det kan bli verklighet.
Folkens självbestämmande viktig princip
Sverige erkände Kosovo som självständig stat idag. Det rapporterar Sydsvenskan i "Sverige erkänner Kosovo" (2008-03-04). Det är positivt.
Frågan i sig är ganska enkel eftersom en generell princip bör tillämpas: det är befolkningen i varje territorium, och ingen annan, som bestämmer det territoriets status. Det är det som ingår i principen om folkens självbestämmande så som jag tolkar det politiskt-filosofiskt. Det är också en omistlig del av demokratin som koncept.
Principen är t o m praktisk på en mikronivå vilket ett extremt exempel visar: även en mindre stad i Sverige borde kunna förklara sig ensidigt självständig efter en folkomröstning. Kruxet är att det kommer aldrig att ske eftersom (1) inte 1 % av invånarna vill det i någon svensk stad och (2) det omgivande landet inte har några krav alls på sig att göra det praktiskt möjligt för staden att förklara sig självständigt. Man kan alltså t ex helt förhindra de nya invånarna att korsa gränsen till Sverige i detta fiktiva exempel; man kan hindra landtransporter av mat dit m m.
Men om vi inte lägger några krav på andra länder att i verkligheten låta länder som utropar sig självständiga fungera som fria, har det då några praktiska konsekvenser?
Ja, icke-våldsprincipen råder ändå. En ensidigt utropad fredlig mikrostat bör aldrig kunna tillrättavisas genom våld, inte heller genom polisinsatser från en annan stat. Överhuvudtaget kräver den politiska moralen att mikrostaten kan ställa de krav de vill på vilka som får vistas inom sitt territorium. Får den inte stöd från andra stater i världen, blir den inte långlivad ändå. På så sätt är detta lite av en "staternas marknad" - den är alltså självreglerande.
Frågan i sig är ganska enkel eftersom en generell princip bör tillämpas: det är befolkningen i varje territorium, och ingen annan, som bestämmer det territoriets status. Det är det som ingår i principen om folkens självbestämmande så som jag tolkar det politiskt-filosofiskt. Det är också en omistlig del av demokratin som koncept.
Principen är t o m praktisk på en mikronivå vilket ett extremt exempel visar: även en mindre stad i Sverige borde kunna förklara sig ensidigt självständig efter en folkomröstning. Kruxet är att det kommer aldrig att ske eftersom (1) inte 1 % av invånarna vill det i någon svensk stad och (2) det omgivande landet inte har några krav alls på sig att göra det praktiskt möjligt för staden att förklara sig självständigt. Man kan alltså t ex helt förhindra de nya invånarna att korsa gränsen till Sverige i detta fiktiva exempel; man kan hindra landtransporter av mat dit m m.
Men om vi inte lägger några krav på andra länder att i verkligheten låta länder som utropar sig självständiga fungera som fria, har det då några praktiska konsekvenser?
Ja, icke-våldsprincipen råder ändå. En ensidigt utropad fredlig mikrostat bör aldrig kunna tillrättavisas genom våld, inte heller genom polisinsatser från en annan stat. Överhuvudtaget kräver den politiska moralen att mikrostaten kan ställa de krav de vill på vilka som får vistas inom sitt territorium. Får den inte stöd från andra stater i världen, blir den inte långlivad ändå. På så sätt är detta lite av en "staternas marknad" - den är alltså självreglerande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)