Stockholm är "här"

Nu kommer snart SpiderMan 3 på bio. Sydsvenskan kan rapportera att Spindelmannen själv, Tobey Maguire, är i Ryssland. Men också att hjältinnan Kirsten Dunst faktiskt är "här" på besök. När jag läser vidare ser jag att "här" är i Stockholm. Jag konstaterade i förra blogginlägget att Prag är på ungefär samma avstånd som Stockholm. Om hon hade gjort besök i Tjeckiens huvudstad, hade Sydsvenskan då också skrivit att nu var hon "här", till skillnad från sin motspelare som alltså är i Ryssland?

En annons i Metro Skåne vill att vi ska gå på ståupp-komedi. Jamie Kennedy från USA är inbjuden. Det hela äger rum på "China Teatern". Jag har aldrig hört talas om stället och annonsen talar inte om det. Telefonnumret som börjar på 08- ger mig dock en första vägledning. Men man kan tydligen annonsera för ett arrangemang i Stockholm i en skånsk tidning utan att ens behöva nämna att det försigår 650 km bort. Stockholm är ju mentalt allerstädes närvarande.

Fp leds av tradition av stockholmare

Några notiser om folkpartiledaren Lars Leijonborgs avgång. Han säger bl a i "Leijonborg avgår i höst" (Sydsvenskan 2007-04-24) att hans största ekonomiska beslut var att försöka få ESS-projektet värt elva miljarder kronor till Lund. Och så skämtar han om att han kanske borde ha en minnesskylt för att han "satsade på att Sydsverige ska bli en forskningsmiljö av världsklass".

Jag tror inte att "Sydsverige" har någon identitet som gör att befolkningen kollektivt känner en tacksamhet som gör att man sätter upp någon minnesskylt. Kanske kan man göra det här i regionen i alla fall, om han gjort mycket för Lund och Skåne.

I "Björklund storfavorit som Leijonborgs efterträdare" (Sydsvenskan 2007-04-24) kan man läsa att EU-minister Cecilia Malmström kanske inte är realistisk som partiledare eftersom "hon är från Göteborg. Fp har alltid letts av stockholmare".

Hur kan i så fall någon skåning gå med i det partiet på de premisserna? Det är ungefär som: "Alla kan vara med i folkpartiet, men tänk på att det av tradition alltid har letts av Pragbor." (Prag ligger på ungefär samma avstånd som Stockholm. Skillnaden för mig är att jag besöker Prag oftare.)

Skånecentern om regionalt självstyre

Centerpartiet hade distriktsstämma (regionstämma) i helgen 2007-04-14. På dagordningen stod ett beslut om program för regionalt självstyre. Jag, Ilan Sadé och Maria I.K.T. Olsson tillhörde gruppen kring programmet. Programmet hade fått distriktsstyrelsens välsignelse och gick igenom utan någon ändring på distriktsstämman. Jag är mycket nöjd över att vi fått igenom programmet och vill i denna blogg citerade några bitar som jag tycker är särskilt viktiga:

Om legitimitet och identitet

"(M)an kan nog fortfarande betrakta utpräglad skånska av dags dato som ett gränsspråk mellan danska (sydskandinaviska) och svenska (östskandinaviska). [...] Det är Centerpartiet i Skånes bestämda uppfattning att det finns en stark legitimitet i Skåne för regionalt självstyre."

Inledning om självstyrets framtid

"Det är viktigt att betona idéerna det regionala självstyrets framtid gäller för Skånes del. Centerpartiet i Skåne bejakar så kallad regional asymmetri, innebärande att olika regioner kan ha olika omfattning av självstyre. Det måste inte se likadant ut i hela Sverige. Skåne måste få gå före i regionaliseringen, precis såsom har skett i och med regionförsöket.

Förslagen innebär sammanfattningsvis att Centerpartiet i Skåne ställer sig positivt till Ansvarskommitténs förslag, men föreslår även mer långtgående överföring av befogenheter från staten till regionen. Länsstyrelsen skall bli en renodlad tillsynsmyndighet, medan all politisk makt flyttas över till regionen. [...]

Centerpartiet i Skåne vill se ett Sverige byggt på federalismens principer, med Skåne ensamt eller eventuellt tillsammans med grannlän som enhet."

Regionen, ansvarsområde för ansvarsområde

"Infrastruktur är ett område som särskilt pekas ut som lämpligt för regionalisering. Tillväxt och regional utveckling är intimt förknippade med infrastrukturen. [...] Centerpartiet i Skåne kräver en långtgående regionalisering av kulturpolitiken. Kravet grundar sig bland annat på den kulturella aspekten av den skånska regionen. [...] Idag är det i huvudsak staten genom länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet som ansvarar för kulturarvsfrågor. Detta är en kompetens som givetvis borde vara regional. [...] Centerpartiet i Skåne menar att möjligheten att föra över skattebaser från staten till regionerna bör undersökas."

"Centerpartiet i Skåne ser det som mycket väsentligt att det finns massmedier som är baserade i regionen och har regionalt bevakningsområde. Privata alternativ till public service måste t ex få goda villkor, utan krångel med sändningstillstånd. Man bör även överväga bildandet av en regional public service-stiftelse, så länge systemet med offentligt ägda medier finns kvar. Projektet skulle kunna ske i samverkan med aktörer på Själland."

"[R]egionen [borde] visa ett engagemang i delar av den skolpolitik som idag är statlig, såväl gällande grundskolan som gymnasiet. Exempelvis borde undervisningen i danska språket få en betydligt större plats i skånska skolor än idag, liksom det borde ställas krav på en historieundervisning som även avspeglar den skånska historien."

Geografisk indelning och benämningar

"För Skånes del ser Centerpartiet i Skåne inte något omedelbart behov av att slå sig samman med grannlän. Samtidigt bör inte dörren vara stängd, ifall ömsesidigt intresse finns. Historiskt, geografiskt och med hänsyn tagen till dagens förhållanden torde Blekinge ligga närmast för ett eventuellt samgående.

Namnet "Södra Götaland" på en sydlig region, t ex bestående av Skåne och Blekinge, nämns inte i Ansvarskommitténs slutbetänkande. I gengäld har det på senare tid konstruerats av media och där börjat användas ganska flitigt. Namnet "Södra Götaland bör undvikas. Det är viktigt att "Skåne" finns i regionnamnet för att medborgare ska kunna känna identifikation. En regionbeteckning som t ex "Skåne-Blekinge" är helt möjlig. Ett annat skäl att undvika namnet "Södra Götaland" är att det enligt Nationalencyklopedin är "historiskt oegentligt" att använda den beteckningen på landskapen Skåne, Halland och Blekinge.

Vidare bör beteckningen "regionkommun" på morgondagens regioner undvikas. Istället fungerar beteckningen "region" alldeles utmärkt. Det senare är kortare, har en motsvarighet i andra länder och markerar att det handlar om en separat nivå med sina egna befogenheter och ansvarsområden."

Originaldokumenten är Program om regionala självstyrets framtid i Skåne och Sammanställning av enkäten om regionalt självstyre

En centraliserad kyrka

Antje Jackelén vigdes igår till Lundabiskop. Sydsvenskan rapporterar att "Ny Lundabiskop vigdes i Uppsala" (webbpubl. 2007-04-15). Tydligen hade de strålande försommarväder när de vigde vår biskop däruppe. Efter cermonien reste hon och andra biskopar till Skottland på en halv vecka. Att Lund skulle ha något med saken att göra under denna första tid har tydligen inte varit aktuellt. På lördag får dock stadens invånare se sin nye biskop i en så kallad mottagningsgudstjänst.

Fram till 1315 var det precis tvärtom beträffande Lund och Uppsala. Den svenske ärkebiskopen blev tvungen att komma ner till Lund för att vigas, ett unikt arrangemang för en ärkebiskop.

Att jag gick ur svenska kyrkan för några år sedan beror till stor del på dess centralisering och nationalisering. I Danmark vigs biskoparna i de egna domkyrkorna. Så är det inte i den centraliserade svenska kyrkan. Även om jag inte begär att Uppsalas biskop ska vigas i Lunds domkyrka som "förr i tiden", önskar jag att Lunds biskop vigs i sin egen kyrka, i Nordens äldsta domkyrka.

Dessutom ser jag gärna att Lunds stift åter blir det historiska stiftet från innan 1645. Halland tillhör idag Göteborgs stift. Hallands placering kunde, av praktiska skäl, lika gärna tillhöra Lunds stift. Den historiska kontinuiteten menar jag skulle ha ett värde i något så gammalt och traditionsbundet som en kyrka. Det har ett symbolvärde.

I det centrala kyrkomötet i Uppsala "avgörs gemensamma frågor som exempelvis rör kyrkans interna regelverk (kyrkoordningen), gudstjänstböcker eller vilka psalmer som ska ingå i Svenska kyrkans psalmbok." (Källa: Svenska kyrkans brochyr inför valet 2002 - ungefär samma här). Enligt en undersökning publicerad i Sydsvenskan 1998-06-10 är psalmerna väldigt olika populära i åtminstone Skåne och övriga Sverige.

Idag har vi bara åtta psalmer av N.F.S. Grundtvig i Den Svenska Psalmboken, medan det finns 170 stycken original i danska psalmboken (och ett hundratal till med Grundtvig som översättare). Man kunde överväga att använda många fler.

Här är också en nyhet som illustrerar Svenska kyrkans centraliserade karaktär. Avdelningschefen vid ärkebiskopens kansli uttalade sig i "Hallå Skånskan" 2001-05-29: "De vanliga gudstjänsterna regleras ganska hårt av den kyrkohandbok som kom 1986, vilket betyder att man får uppleva ungefär samma sak oavsett om man besöker en högmässa i Kråkemåla eller Örkelljunga. De tydliga reglerna finns just för att man ska känna igen sig var man än är."

Till slut kan det påpekas att Skåne har flesta antal utträden ur Svenska kyrkan (Sydsvenskan, "Svenska kyrkan tappar greppet om skåningarna" 2003-04-15) och att skåningarna gör minst antal besök i kyrkor och andra församlingar (Sydsvenskan, "Skåningarna minst religiösa", 2001-11-29).

Primitiv kolonistdebatt

Nu bär det frukt, allt tjatande om Sverige, det svenska och "vi svenskar" i skolorna. Sydsvenskan har i artikeln "Inga danskar på svenska lotter" gått runt på kolonilotter i Malmö och frågat om staden ska låta Köpenhamns invånare inneha odlingslotter där. Och nationalismen sitter, som inlärd, i ryggraden hos vanligt folk. "Nej" är svaret bland koloniägarna.

En person drar till med primitiva argument à la territorium och makt: "Om danskar ska få kolonilotter i Malmö bör alla svenskar som vill ha komma först. De håller ju på att sälja ut Skåne till Danmark".

Något mer intressant är svaret att det "är orättvist om danskar få odla i Malmö så länge svenskar inte får köpa fritidshus i Köpenhamn". Jag menar att om man kan få danska makthavare att förstå att vissa skåningar gör den jämförelsen, så kan det ha sin poäng. Men kan vi inte det, kan vi lika gärna separera frågorna och inte låta vanliga köpenhamnare komma i kläm.

Tydligen är det också så att "Enligt de regler som gäller nu måste en person som vill ha koloni i Malmö vara skriven i Sverige." Där har vi nationalstatens idioti än en gång. Representanter för nio av tio koloniföreningar tyckte också att dessa regler borde bevaras - färgade som de är av den förträffliga (?) idén av nationalstaten som bas för inordnandet av människor i klaner.

Min åsikt är att en regel om att bara stadens egna invånare får tillgång är ok, men inte en regel som diskriminerar danskar. Ska köpenhamnare inte få tillträde till kolonilotter i Malmö så ska t ex inte heller Lundabor få det.

Nationalistisk arbetsmarknadspolitik

I nästa vecka lägger regeringen en ny proposition. Jag läser om den i artikeln "Sökkrav i a-kassan stramas åt" på Sydsvenskans webbplats. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (m) står bakom propositionen. Enligt den måste arbetslösa från och med den 2 juli söka jobb i hela landet för att få a-kassa. Något krav för skåningar att söka jobb i hela Öresundsregionen finns dock inte. (Inte för att någon viktig politiker eller journalist med sina konventionella tankar ens nämnt något sådant.)

Det är en speciell idé det här, att om skåningar inte får jobb hemma, så ska de tvingas norrut till andra delar av nationalstaten. Sverige har EU:s största avstånd, så en sådan typ av förslag får ovanligt omfattande konsekvenser här. En trelleborgare kan bli tvungen att flytta 1884 km till Kiruna för att jobba på Radiotjänst AB. Det är i avstånd i stort sett detsamma som att flytta till Rom i Italien (1920 km). Inga andra än skåningar och norrlänningar tvingas så långt. Övriga bor ju åtminstone något mer mitt i.

Förslaget innebär en påtvingad onaturlig omflyttning av medborgare inom staten, men inga motsvarande eller kompenserande krav på att söka arbete i andra riktningar. Det är gammal hederlig nationalistisk politik. Centern som har det lokala och regionala perspektivet som utgångspunkt måste stoppa förslaget. Förslaget har på några timmar genererat 102 kommentarer på Sydsvenskans kommentarsida. Majoriteten tycker det är vansinne.

I en federal stat ligger denna typ av lagstiftning regionalt och kraven på de arbetslösa får då rimligtvis delstaten, inte nationalstaten, som utgångspunkt.

Idén att man måste lämna sin hembygd eller förlora sina pengar för livsuppehället ger mig associationer till 1600-talets Skåne. Det handlar ju om en påtvingad folkförflyttning för en viss grupp människor.

Nu är förslaget till riksdagen klart. Det blev så illa som jag befarade. Littorin talar visserligen löst om att ta "ta hänsyn till personliga omständigheter", men dels finns inga som helst garantier eller regler på det området, dels gäller det i praktiken inte alls unga "flyttbara".

[ Andra bloggar om: arbetsmarknadspolitik, Sven-Otto Littorin ]

Skåningar ville inte telefonrösta

Expressen gjorde en opinionsundersökning precis innan Melodifestivalen som bland annat angav hur många som tänkte rösta. Det blev ganska stora skillnader. Stockholmsområdet var röstvilligast på 25 procent, medan skåningarna var minst röstbenägna på 16 procent. Den sydliga bristen på intresse för röstandet bör väl t o m ha missgynnat Sanna Nielsen och Måns Zelmerlöw något. The Arks småländske Ola Salo bor f ö i Malmö, kan tilläggas. Möllevångstorget lär ha kampanjat för honom.

Jag vet inte om det finns någon statistik på hur mycket man i olika regioner slutligen röstade, men jag undrar över de stora regionala skillnaderna i hur många som tänkte rösta. Vanligtvis brukar åtminstone storstäderna likna varandra. I detta fallet låg de i var sin extrem.

Är skåningarna mindre benägna att delta i Stockholmsmedias olika spektakel? Eller ligger det i en en äldre kultur att vara mer misstänksam mot att lägga ut pengar på telefontjänster? Det är inte lätt att hitta någon bra teori för sådana stora skillnader. Gissa gärna vidare... Att vi är lite annorlunda igen är däremot ingen nyhet.

Mer danskt i gymnasieskolan!

"Svenska gymnasieelever är eftertraktade i Danmark" (2007-02-09) står i en artikel i Oresunddirekt.com:s nyhetsarkiv. Det handlar om en dansk utbildningsmässa "UtbildningsKaravanen" som nu kommer till flera skånska gymnasieskolor. En hel rad danska företag och utbildningsinstitutioner följer med.

Dessutom skriver NFÖ en artikel om "Unga danskar i svenska skolor" (2007-03-14). Det står bl a: "Det blir allt mer populärt bland unga danskar att studera i svenska gymnasier. Till hösten börjar 50 danskar i skolor i Skåne - 30 går där redan."

Jag tror att om fem, tio eller femton år kommer flyttströmmarna ha skiftat på ett omfattande sätt i Öresundsregionen. Vi ser redan en kraftigt förändrad statistik för pendling och inflyttning. Våra gymnasieelever kommer i högsta grad att bli en del av det.

Hur väl rustade är då skånska gymnasieelever för arbete och studier i Danmark? Tja, i Lund, där jag är ny ledamot i utbildningsnämnden, finns det en enda danskklass i en enda skola, Polhem. Det bör vi rätta till.

Jag menar att vi måste förändra utbildningen avsevärt i Skåne. Förutom språket danska som bör följa eleverna i många år, ska dansk kultur och danskt samhällsliv så småningom in på jämförbar fot med det svenska i kurser inom humaniora och samhällsvetenskap. Det är för att vi bor i en region som delvis ligger i Danmark, delvis i Sverige.

Vi bör inte avvakta under flera år. Att bestämma vilka kurser som ska ingå i skolan har alltid varit en form av spekulation av hur samhället kommer att se ut senare, flera år fram i tiden. Det gäller här också. Men de ändrade sociala förutsättningar som vi ser idag ger oss en hel del på fötterna om vi vill förändra gymnasieskolan på detta område.

Sd ensamt emot regionalisering

Region Skåne ville nyligen gå ut med ett gemensamt uttalande om att man ser positivt på Ansvarskommitténs slutbetänkande (som skulle skapa permanenta regioner i Sverige med något mer makt än dagens Region Skåne). Sverigedemokraterna uttalade sig dock som enda parti i fullmäktige emot och hindrade således det gemensamma yttrandet. Sd:s pressmeddelande från 27/2 innehåller:

"Vi är visserligen för ett visst regionalt självstyre, framförallt i frågor som rör sjukvården och regional utveckling, men vi ser en fara för nationalstaten i den allt mer ökande politiska viljan att regionalisera landet och låta regionerna få allt mer självbestämmande och ansvar även i frågor som traditionellt sett varit inom statens ansvarsområde" [....]

Vi ser vidare skapandet av nya regioner - ibland gränsöverskridande genom EU:s försorg - som en början till att slå sönder nationalstaterna och bildandet av ett federalt EU."

Det här visar än en gång att sverigedemokaterna är regionalismens största meningsmotståndare. Denna underliga samling människor vill till varje pris se att Skåne ensidigt styrs via centralism från Stockholm. Fokuset på den statliga politiska nivån tillhör deras grundideologi kan man läsa sig till på deras webbsajt.

Region Skånes övriga partier kommenterar ansvarskommitténs rapport här.

MUF Stockholm bränner en skånsk flagga

När MUF Stockholm samlade distriktsstyrelsen nyligen brändes en skånsk flagga, berättar en frilansande nyhetsbyrå, Politikerbloggen, här och här. Nyvalde ordföranden i MUF Stockholm, Daniel Somos, uppgavs vara en av dem som låg bakom flaggbränningen. Alltihop filmades och skickades till Skåne via den interna BBSen. Någon okänd lade ut filmen på Youtube. Flaggbränningen utlöste en proteststorm bland Skånemoderaterna, skriver Politikerbloggen också. Nu har den person som lagt upp filmen tagit ner den igen från sin tidigare plats.

Det finns inte ens en antydan i artikeln till varför MUF Stockholm ville bränna den skånska flaggan. En spontan gissning skulle kunna vara att man tycker skåningarna var kaxiga på något sätt. En annan närliggande skulle kunna vara att man tycker att skåningarna är provocerande med sin nära på självständighetsiver. En ledning kan man få på MUF Skånes blogg där André Assarsson, ordförande i MUF Skåne, skriver (längst ner):

"Ungdomsförbundet valde i helgen [2006-12-02] ny förbundsordförande med styrelse med ett 30-tal skåningar på plats i Sollentuna på förbundsstämman. Vår skånska delegation syntes flitigt med rödgula flaggor och många duktiga var uppe i talarstolen med bra argumentation."

Det har tillkommit lite information i Metro Skåne: "Ungmoderater brände den skånska flaggan" (2007-03-06) och i Politikerbloggen här och här. Det framgår bl a att det finns en tradition av skämtande, men samtidigt att det här tycker medlemmar i MUF Skåne alldeles gått över gränsen, enligt ordföranden i MUF Skåne. Dessutom finns det icke verifierade uppgifter om att händelsen polisanmälts.

Mer nyheter om saken. KvP skriver om "Muf-ordförande eldade upp skånska flaggan" (2007-03-06) och vi får reda på att Daniel Somos nu skriftligen bett MUF Skåne om ursäkt. Marko Huttunen och Raven bloggar mer om saken här respektive här.

Husmark Pehrsson överger regionala lösningar

2002-10-23.
"Skåne som tillväxtmotor", Motion 2002/03:N346, av Cristina Husmark Pehrsson och Margareta Pålsson (m): "För att uppnå denna önskade samverkan mellan grannländer [i Öresundsregionen] och samtidigt göra det både enkelt och praktiskt för folk som bor och arbetar nära ett annat land, krävs dessa regionala särlösningar.

2007-03-03.
"Trycket hårt från de svenska pendlarna" (Sydsvenskan 2007-03-03): "[Cristina Husmark Pehrsson] gjorde [vid gårdagens Öresundshearing] emellertid alldeles tydligt att det inte ska införas särskilda regler för någon gränsregion, inte heller för Öresundsregionen."

Kommentar
Nationalstatens problem: den som kommer att ingå i en regering riskerar att socialiseras in i en centralistisk/nationalistisk kultur. Det gäller såvida man inte har sin regionalistiska/europeiska ideologi riktigt klart för sig innan man går in och ständigt är uppmärksam på de centrala institutionernas inbyggda sociala fällor. Den blogg du nu läser strävar efter att ge folk denna ideologiska bakgrund.

För övrigt sa Husmark Pehrsson enligt Sydsvenskan: "Vi är överens med Danmark att vi är två länder och ska så förbli." Nationalstaterna har kommit överens på högsta nivå, men är det någon som frågat folk som bor i regionen? Tydligen inte, för årets replik (hittills) kom från föreningen Öresundsborgers ordförande Lars Hougaard:

"För mig är det här inte två länder utan en region, Öresundsregionen".

Det rekommenderar jag Husmark Pehrsson att ta till sig. Läs mer på Ilan Sadés blogg om Husmark Pehrsson och hearingen. Jag har tidigare skrivit långt om Cristina Husmark Pehrsson.

Hyckleri från Öresundsbrokonsortiet

Öresundsbrons marknadsdirektör, Jacob Vestergaard, vill nu ha en Öresundsdebatt som är "proaktiv, förnyande och visionär", rapporterar NFÖ ("Vill ha proaktiv Öresundsprocess", 2007-02-27). NFÖ skriver: att Vestergaard anser att det viktigaste som regeringar och region kan göra tillsammans är "att etablera en kontinuerlig process där nya utmaningar, barriärer eller lagar och bestämmelser, kan anpassas så att de fungerar i den öresundsregionala vardagen".

Men ursäkta, börja hemma i er egen sjuka organisation. Sänk broavgifterna! Kvällsposten har haft kravet stående på sin ledarsida sedan våren 2001. Oppositionen mot er prispolitik försvinner inte. Ändå lägger ni ytterligare bränsle på elden: 1 januari höjdes broavgifterna till 300 SEK enkel resa och 600 SEK tur och retur.

Ni är inte trovärdiga att uttala er om "barriärer" och den "öresundsregionala vardagen". Ni är själva ett av de största problemen för Öresundsintegrationen. Ett annat är svenska och danska regeringen, som satt de stora ramarna.

Det borde vara - med avseende på vägavgifter - gratis att ta bilen till Köpenhamn, liksom det är gratis att ta bilen till Stockholm. Den sistnämnda vägen har antagligen kostat lika minst mycket att bygga. Allt annat är ett aktivt gränshinder. Och allt annat är hyckleri.

"Tjugohundra" och nordiska språkråd

I den kommunala politiska jargongen och förvaltningsspråket har, till min förvåning, helt språkbruket om årtal "tjugohundra-" tagit över. Först hoppade jag till. Det är ju mest sånt man hör på tv från huvudstaden. Men den lokala eliten kopierar väl vad man kan från den stora riksvärlden. Det låter kanske fint och seriöst, vad vet jag.

Sverige lär vara det enda landet i världen som började använda en "tjugohundra"-variant kring millenieskiftet. Annars heter det two thousand and seven, deux milles sept, dvi hiljade sedme, twee duizend zeven, due milla e sette, do hezar haft, dois mil e sete, to tusind og syv... Dåvarande Svenska språknämnden (nu Språkrådet) genomförde uttrycket "tjugohundra" och riksmedia och politiker på alla nivåer följde fogligt efter.

En del - faktiskt nästan alla som bryr sig om att skriva om det - opponerar sig fortfarande och en liten omröstning antyder att de flesta i Sverige fortfarande inte har detta språkbruk.

På sv.Wikipedia kan man läsa att "Dansk Sprognævn har daglig kontakt med sins systernämnder i de andra nordiska länderna, Språkrådet och Norsk språkråd, för att se till att de tre språken inte glider ifrån varandra mer än nödvändigt."

Enligt mig borde råden snarare gå ihop. Samarbetet - som också mycket kort nämns på Svenska språkrådets hemsida - tycks helt misslyckat när årtalet blir "to tusind" på danska och "tjugohundra" på svenska.

Det finns ett Nordisk sprogråd (mer här på s 15), upprättat av nordiska ministerrådet, sedan 2003. Troligen får de inte en bråkdel av de resurser som de riksomfattande språknämnderna får. En vink av deras respektive betydelse ges av att "nordisk sprogråd" och "nordiska språkrådet" har ca tvåhundra gånger färre träffar på Google än "svenska språknämnden" t ex.

Mitt största skäl att använda beteckningen "tvåtusen" på årtalen är just att danska och svenska i Öresundsregionen inte ska "glida ifrån varandra mer än nödvändigt".

Jag har nu t o m börjat skriva ut de datum jag använder i samband med underskrifter som "tvåtusen-". Det är det som socialantropologen Thomas Hylland Eriksen kallar det "subversiva nejet" till en lag eller ett kulturfenomen. [Han skriver f ö om de två andra nejen, det revolutionära nejet och det defensiva nejet i "Thomas Hylland Eriksen om att våga säga ifrån" i Sydsvenskan 2005-08-01 (webbpubl).]

Mina visioner efter ansvarsutredningen

Låt mig skriva några ord om hur jag själv hoppas utgången av diskussionen kring ansvarskommitténs arbete blir. Vi börjar med kartan.

Jag hoppas att Skåne och Blekinge bildar en region och ett län. (Blekinge är f ö det enda av Sveriges län som överenstämmer helt med ett landskap.) Namnet på länet ska vara "Skåne-Blekinge", analogt med sex tyska delstater med dubbelnamn. Adjektivet "skåne-blekingsk" kan i vissa fall användas om det som hör till regionen. Invånare är skåningar och blekingar. TV-kanal blir Skåne-Blekinge Nytt etc.

Vill delar av sydligaste Småland mycket gärna ansluta sig till sådan region, ska det gå, men de får acceptera att man i Skåne-Blekinge då bortser från det småländska inslaget i regionnamn och i inbyggarnamn, precis som vi länge gjort med halländska Östra Karups församling i nordvästra Skåne län.

Jag hoppas att Hallands län består, men utan nuvarande småländska Hyltebruks kommun och västgötska Älvsered och Gunnarsjö, såvida inte dessa delar starkt önskar att kvarstå i Hallands län. Jag ser gärna att Skåne-Blekinge och Halland omedelbart efter de nya regionernas stadfästelser i ett särskilt program utarbetar ett unikt regionalt samarbete där Halland kan få alla fördelar av närheten till Öresundsregionen. De två regionerna bör också t ex tillsammans kunna dela på representation i nyckelstäder inom EU etc.

Beträffande befogenheterna har jag ännu inte satt mig in i hur ansvarskommittén diskuterar dessa i sin utredning. Jag vill dock att följande, som Olle Schmidt (fp) tar upp i "Debatt: Dags gå upp ur skyttegravarna" (2007-02-27), bör bli nya befogenheter för regionen: "Också inom arbetsmarknads- och näringslivspolitiken och utbildningsområdet finns expansiva idéer. Det förs en diskussion om regionalt ansvar för gymnasierna, liksom ett ökat regionalt engagemang inom högskolepolitiken."

[ Andra bloggar om: ansvarskommittén, regionalism ]

Sydsvenskan om "Södra Götalandsregionen"

Sydsvenskan skriver igen på ledarplats i "Ge Svegfors en chans" 2007-02-27 om ansvarskommittén. De inleder: "En skåning är en skåning är en skåning. Ingen politisk reform lär ändra på det. Skåne ligger där det ligger. Landskapet Skåne, alltså. Däremot kan det bli så att Region Skåne, som administrativ enhet, försvinner. Är det något att gråta över?"

Det tycks inte som om de läst Anders L Hanssons satiriska krönika "En svensk pusselbit", som bara är riktad mot Sydsvenskans förra ledare och inget annat, eller så låtsas de inte om det. Där skriver han bl a i en travesti: "Skulle svenskarna förlora något av sin identitet om Sverige försvann ur statsnamnet? Knappast. Förr var det Sverige med Finland, och svensken var inte mindre svensk då. Dessutom vore det bara skönt att slippa blågul chauvinism."

Så fortsätter Sydsvenskan genom att använda sitt favoritnamn på en skåneländsk/småländsk region: "Mycket av jobbet är redan gjort i försökslänet Skåne. Men så småningom kommer kanske Blekinge, kanske även någon del av Småland, att följa Skåne till Södra Götalandsregionen [min kursivering]. I så fall: Var hälsade, blekingar och smålänningar." Avslutning: "Södra Götalandsregionen bör bli lyckad. Ja, storleken har betydelse. Men det förutsätter också att skåningar, blekingar och smålänningar hittar harmoni i samspelet." Att det är "historiskt oegentligt" enligt Nationalencyklopedin att föra Skånelandskapen till "Götaland", bekymrar inte, noterar jag.

"Skåneromantiker" får sig en känga igen: "Den dagen [då staten sätter ned foten så att allt är klart före valet 2014] kommer beskyllningar om demokratiförakt att hagla... Protester hörs från Halland, från Gotland, från Uppsalas landshövding Anders Björck, från Skåneromantiker."

Intressant tycker jag också är att kommentarerna från läsarna, som jag tidigare berättat om, "Läsare: Dela upp Sverige i fyra delar", aldrig nådde papperstidningen. Det var den enda artikeln från webben som inte gick till pappersläsarna. Dessa kommentarer var som sagt, av förvånande många, väldigt långtgående i sin skånskpatriotiska läggning. Det var synd att de inte kom i papperstidningen, för de gav en annan dimension på debatten.

[ Andra bloggar om: ansvarskommittén, regionalism ]

Debatten om regioner har startat

Det kommer så mycket skrivet nu om ansvarskommittén, så jag ägnar bara tid åt att läsa, snarare än skriva. Men med 43 träffar igår måste jag ändå ge något livstecken från mig idag. Mats Svegfors fick äran att skriva på DN Debatt idag med "Planeringen kan inte göra halt vid våra länsgränser". Artikeln var inte jätteinnehållsrik.

Det har varit ganska mycket kritik mot ansvarsutredningen. Jag är inte tillräckligt erfaren för att säga om det var väntat eller inte. Samtidigt har den klart stöd också från många inflytelserika personer. Men idag ska ju vara kommitténs dag då den får ljuset på och kan framföra sina åsikter. Det kan bli tuffare redan imorgon t o m.

Olle Schmidt (fp) från kommittén är förstås i princip för storregioner, men skrev lite oroväckande saker i "Dags gå upp ur skyttegravarna" där han också "gärna en förnyad diskussion om ett ökat statligt ansvar för skolan"! Han har också lämnat in ett särskilt yttrande "till betänkandet där han beklagar att utredningen inte innehåller tankar om en nationell rättighetslagstiftning för sjukvården"!

Den moderate ledamoten Carl Cederschiöld skriver formellt på resten av utredningens slutsatser, men säger "Jag vill ha beskattningsrätt för regionkommunerna så länge man inte lyckats ta bort sjukvården vilket man bör göra. Sjukvården vill jag liksom andra moderater ha under statligt ansvar". Det gör att hans stöd till utredningen bara är en formalitet.

Den moderate partisekreteraren Per Schlingmann skriver bl a att han kan tänka sig ett assymetriskt regionsystem, så att t ex Region Skåne och Region Västra Götaland blir kvar. Samtidigt kan man läsa sig till att han vill plocka 80-90 procent av deras budget och ansvar genom att förstatliga sjukvården över hela Sverige. Så var det med den assymetrin.

Uppsalsa Nya Tidning skriver den festligaste ledaren där man är så övertygad om att man redan vunnit sin strid mot ansvarskommitténs förslag (innan man läst det) att man tycks tycka att övrig debatt är överflödig. De blev nog nästan förvånade att Svegfors ens brydde sig om att lägga fram utredningen dagen efter. :-)

HD:s ledare är kanske den mest negativa upplevelsen att läsa eftersom denna skånska tidning faktiskt tycks vara emot sjukvårdsregioner: "Landshövding Anders Björck har en klar poäng när han efterlyser en anständig demokratisk process. Han tycker att man i stället skulle ha börjat i en annan ände. Vi borde göra som i Norge, nämligen att förstatliga den högspecialiserade vården." Eller citerar man bara Björck?

Sydsvenskan skriver mycket om regioner och dagens uppslag har en bild på en ganska stor skånsk flagga i mitten. En artikel heter "En fråga om identitet, tillhörighet och rötter". I en annan artikel vill man att läsarna ska uttala sig. Då börjar mer än en handfull tala om vikten av historia och identitet och önska en samlad region Skåneland eller ett fritt Skåne. Det stämmer inte riktigt överens med förra artikelns (troligen korrekta) uppgifter om att den skåneländska flaggan börjat sälja sämre igen. Jag är överraskad. Så låter det säkert inte i någon annan region. Jag kände inte igen något av namnen från föreningslivet heller.

Jag återkommer.

[ Andra bloggar om: ansvarskommittén, ansvarsutredningen ]

Europas InterRail-tragedi

Ett av EU:s och järnvägsbolagens stora felgrepp var när man tillät chockhöjningarna på Interrailkortet i mitten på 90-talet. Så förlorades en europeisk generation. Jag tillhörde de sista som hann med under flera år. Det var mäktigt när vi unga européer samlades på tåg på vissa linjer.

Nu blir det som förr igen, lovar bl a SJ och tidningarna hänger på. Antalet tågluffare har ju minskat från 70 000 till 5000 sedan början av 90-talet. Så här säger SJ:

"Nu ska det bli enklare och smartare igen att se Europa med InterRail. Zonindelningen försvinner och räknar man in inflationen så är priset för ungdomar i princip detsamma som det var för 35 år sen, när det lanserades första gången. [...] Kortet är mer flexibelt än det var ursprungligen. De allra flesta ägnar ju inte en hel månad åt att åka tåg."

Så låt oss jämföra förra årets priser med de nya. Andra klass global kostade 2006 5190 kr för vuxna och 3660 kr för ungdom 12-25 år. Nu har priserna höjts till 5520 kr för vuxna och 3680 kr för ungdom samma ålder.

På 90-talet, i samband med prishöjningarna, infördes ett zon-system som var ett alternativ för en resenär som ville hålla nere sina kostnader. Då hette det att zon-systemet skulle göra tågluffandet ännu billigare. Nu heter det tvärtom att vi "äntligen" blir av med zon-systemet för att vi nu ska kunna resa överallt (dumheter, för global-kortet har alltid funnits).

Denna gång, när de höjer priserna, är det det nya flexikortet som ska avleda uppmärksamheten. Med flexikortet global (10 valfria resdagar inom 22 dagar!) är priset 3310 kr för vuxna och 2200 kr för ungdomar. Men det är bara ett annat sätt att resa med sina nackdelar - grundkortet har hur som helst blivit dyrare 2007. Som varje år sedan 90-talet.

Kanske ännu viktigare är att järnvägsbolagen inte tycks ha gjort upp med sina komplicerade tilläggsavgifter på de flesta tåg. I början på 90-talet hörde dessa till undantagen. Man bara satte sig på ett tåg. Idag ska man stå i kö för att köpa tillägg på nästan alla tåg. Vi kan namnet på många språk - Zuschlag, supplément, suplemento etc - eftersom många har träffat en arg tysk eller fransk viftande konduktör som begärt dessa. Tilläggen kan vara 10 kr eller 100 kr på en sträcka. Man kan inte kostnadsplanera i förväg för tilläggspriserna är olika från land till land och inte sällan även komplicerade inom ett land.

Till sist finns det åtskilliga snabbtågslinjer där InterRailkortet helt enkelt inte gäller. Tilläggen och tillgången till resor på alla sträckor borde ha inkluderats i priset - högt eller lågt - för två eller tre decennier sedan, eftersom nuvarande kortpris är en exercis i att gömma det finstilta.

Prishöjningarna i år och bristen på heltäckande kort visar att Europas politiker inte har förstått vad de borde förstå: en europeisk identitet uppstår inte av sig själv utan när folk reser. InterRail, denna unika typ av resande, integrerad i sin omgivning, är en fantastisk praktisk utbildning i det europeiska.

[ Andra bloggar om: EU, resor ]

Länkar om ansvarskommittén

I morgon tisdag 27/2 är det fest. Fram med chipspåsen och läsk. Bänka er framför datorn. Då lämnar äntligen ansvarskommittén över sitt slutbetänkande till regeringen. Vi har väntat sedan 2003 och nu är det dags. Min analys kommer.

Under tiden har jag hittat två intressanta länksamlingar beträffande Ansvarskommittén. Det är dels Debatt/nyheter om Ansvarskommittén, dels Bloggar om ansvarskommitten. Check it out! Wicked!

[ Andra bloggar om: ansvarskommittén, regionalism ]

Internetröstning i parlamentsval

Estland blir det första landet i världen att införa internetröstning i ett parlamentsval rapporterar DN i "Estland röstar via internet". Datumen för internetröstning är den 26 - 28 februari; det ordinarie valet hålls den 4 mars. Äntligen, kan man säga.

Jag har i och för sig varit tveksam länge. Jag har menat att just valet är den institution som ska elektronifieras sist av alla p g a att det är en så oerhört känslig process. Där är ett viss mått av konservatism positivt. Sättet vi gör det på idag fungerar och det är inga större problem att en gång vart fjärde år göra en tur till en vallokal i närmsta skola eller bibliotek. Men då utgår jag från ett gammalt sätt att se på val och vad val kan vara.

Nu är vi tekniskt framme vid att kunna sköta även detta med Internet. Om jag kan hantera tiotusentals och hundratusentals kronor hemifrån med hjälp av bank-id, ska det också gå att rösta. Fördelarna är följande:

• Miljöskäl (transporter till vallokaler, papper för valsedlar, transporter av valsedlar till 5783 vallokaler).
• Snabbare valresultat inklusive alla personval. Analysen och eftervalsdebatten kan börja när intresset är som högst.
• Troligen högre valdeltagande och möjlighet till utökad demokrati i form av fler omröstningar. Man behöver inte heller längre "samla" frågor - och därmed splittra fokus - för att få rimligt valdetagande.
• Små partier kommer i én teknisk mening på lika fot med stora när den omfattande distributionen av valsedlar blir mindre viktig. Det ger en mer dynamisk demokrati där de stora partierna måste anstränga sig för att försvara sina röstetal.
• Utlandsröstande lättaregörs.

Vivan Nilsson, informationschef på Valmyndigheten, är dock mycket skeptisk. Hon menar att det är en säkerhetsfråga. Hon säger också: "Om valresultatet blir lite märkligt, hur skulle folk tro på det som bara stoppas in i en maskin?"

Men hur funkar det idag då? Vi har ju Valdatasystemet och vi förväntas alltså tro på sammanställningen som helt ligger i datorer redan. Inte hjälper det mig att det ligger ett antal tusen fysiska valsedlar i min vallokal då, som jag möjligtvis kan få lov att verifiera senare.

Det har, enligt Nilsson, "i Sverige aldrig varit på fråga att svenskarna skulle få rösta hemifrån".

Problemet med svensk demokrati är att så många är så övertygade om dess förträfflighet att det sker mycket få förändringar. Men få länder i EU har troligen en så begränsad demokrati som Sverige. Mellan valen med fyra års mellanrum förekommer t ex ingen formell input från invånarna utom i EU-valen; jag tror det är unikt inom unionen. Nu naggas yttrandefriheten dessutom i kanten bl a när sverigedemokraterna hindras i sitt valarbete, t ex genom att inte kunna annonsera på samma villkor som andra eller ha tillträde till skolor som andra partier. Det finns många andra exempel på hur yttrandefriheten står mindre stark än på länge.

Rent tekniskt kan vi, genom att införa internetröstning, på ett sätt förändra svensk demokrati i positiv riktning.

Från sakfråga till centralism

Det var en debatt i förrgår i "Argument" (2007-02-20) på SVT om barnomsorg på obekväm arbetstid: "I Röda Stolen sitter Pirjo Dall. Hon jobbar skift och kämpar för att hennes barn ska få gå på nattis. Får hon inte baromsorg på natten måste hon byta jobb. Se henne debattera med statssekreteraren Bertil Östberg (fp) och Anna-Karin Simlund från TCO. Tycker du att det är kommunens skyldighet att hjälpa Pirjo?" Programmet finns på nätet på dess hemsida (under "Se programmet").

Det riktigt märkliga med debatten var att det bara diskuterades om dels sakfrågan, dels om diskussionen skulle leda till ett behov av tvingande nationell lagstiftning. Ingen tog upp den tredje synpunkten att det är en poäng att kommunerna i enlighet med sitt självstyre är den nivå som beslutar om saken. Där kan man ha en lokal diskussion. Där finns redan en demokratisk nivå som kan ta ett beslut om att införa nattdagis eller ej (delvis en ekonomisk fråga).

Vad skulle de dra in statssekreteraren i debatten för? Allt han möjligen kan "bidra" med är ytterligare centralisering. Han verkade tacknämligt nog avstå - dock inte av uttryckliga kommunaldemokratiska skäl tyvärr.