onsdag, januari 15, 2014

Unik skånsk mat är ”Swedish hospitality”

"Med maten som vapen ska Skåne erövra världen. Hittills finns det ett 100-tal matambassadörer, som har utbildats för att kunna bjuda in och laga mat till internationella gäster." Namnet på denna regionala satsning? ”Swedish hospitality”. Detta var innehållet i en artikel i Skånskan idag, "Matambassadörer ska ta emot gäster" (2014-01-15).

Så här kommenterade jag i deras Disqus-forum:
"maten som vapen ska Skåne erövra världen" och "...möta och smaka på den skånska livsstilen vid ett besök i ett skånskt hem". Skåne är välbehövligt kaxigt och vågar ta för sig. Men sedan namnet? Allmänsvenska "Swedish hospitality". Låter som det kom direkt från en officiell turistmyndighet i Stockholm eller kanske ett konsulats trötta marknadsföring för staten Sverige.
Några timmar senare hade Skånskan tagit bort min kommentar och hela Disqus-forumet i anslutning till artikeln. Tur att jag sparade undan min kommentarstext, för den var alltså (utan förvarning) deletad på deras server. [Edit: däremot ligger denna text precis efter artikeln som "blogginlägg [som] länkar till den här artikeln".]

Overklig nedmontering av regionala språkliga arkiv

Institutet för språk och folkminnens avdelningar i Lund och Umeå läggs ned ("Arkiv i Lund och Umeå läggs ned: 'En dyster dag för kulturarvet'", Språktidningen, 2013-10-17). Det är på ett sätt inte så förvånande eftersom man på Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund i princip gjort vad man kunnat för att förhindra ökat intresse för skånskan med stark status som unik dialekt eller regionalt språk. Man har publicerat tre kontroversiella och polemiska artiklar i ämnet som är det första som möter besökande på webbplatsen. Nedläggningen kommer dryga året efteråt.

Samtidigt tycks arkivet i Umeå ha varit mer offensiv i sitt försvar av mångfald och sin kulturregion med bland annat språken meänkieli och samiska. Det är förstås välkommet, men även de har, så att säga, alltså bitit i gräset.

Förutom artikeln i Språktidningen i oktober, fanns det innan dess en artikel i juni ("Sågar planerad nedläggning av arkiv i Umeå och Lund", Språktidningen, 2013-06-14). Båda artiklarna är fyllda med egendomlig information om regeringens politik på området. Så jag har hittat några citat:

Harriet Kuoppa, forskningsarkivarie för meänkieli vid DAUM, Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå "har dock inte gett upp hoppet om arkivets framtid. Europarådet har tidigare kritiserat Sverige för bristande samordning mellan myndigheter när det gäller frågor rörande nationella minoriteter. Europarådet har fått flera skrivelser om arkivnedläggningen. Om Europarådet ger Sverige bakläxa för bristande ansvar för statlig arkivverksamhet för nationella minoriteter – i det här fallet samiska och meänkieli – skulle frågan på nytt kunna hamna på regeringens bord."

Detta är ironiskt:

"Samtidigt som tjänsten som forskningsarkivarie för meänkieli [i Umeå] försvinner från DAUM skapas en ny tjänst som språkvårdare för meänkieli vid Språkrådet i Stockholm, något som regeringen öronmärkt pengar för i budgeten för 2014."

Man flyttar alltså forskningen om Meänkieli från Umeå till Stockholm. Man kan se det som att regeringen är gränslöst utmanande i sin minoritets- och regionpolitik och till synes planlös i sin strategi. Mer, nu från juniartikeln:

"Vi såg framför oss en förändring av vårt arbetssätt och besparingar på löpande kostnader. Men att man skulle kapa hela Norrland för en myndighet som har ansvar för hela Sverige, och som så sent som i september 2012 i ett regeringsuppdrag markerar behovet av ökat regionalt perspektiv och utveckling av arkivet, kunde vi inte föreställa oss ens i vår vildaste fantasi, säger Harriet Kuoppa".

Det (kanske) mest spännande är att det är samtidigt som Umeå planerar inför att bli kulturhuvudstad för 2014!

"Lennart Holmlund, socialdemokratiskt kommunalråd i Umeå, tar ställning mot förslaget. I ett blogginlägg ifrågasätter han att avdelningen i Umeå ska läggas ned samtidigt som myndigheten av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth fått uppdraget att prioritera samarbete med kommunen inför det kommande kulturhuvudstadsåret."

Och specifikt om organisationen som läggs ned: "DAUM utgör dessutom en av de viktiga regionala aktörerna under kulturhuvudstadsåret 2014 vilket också påpekades i regleringsbrevet till myndigheten i fjol."

Regeringen agerande blir mer och mer egendomlig allt eftersom man läser synpunkter och information i saken. "Centerpartisterna Per Lodenius och Sven-Olov Edvinsson kritiserar förslaget med motiveringen att det är "obegripligt och dåligt tajmat". De skriver en debattartikel i Västerbottens-Kuriren.

Det kommer också en ordentlig bredsida från en sameorganisation. "En av de organisationer som protesterar mot planerna är Umeå sameförening. I ett öppet brev till Ingrid Johansson Lind kräver ordföranden Michael Lindblad att förslaget skrotas":

"En sådan nedläggning skulle innebära att Sveriges största samling av samiskt folkminne, med bland annat den unika Tirénska samlingen av hundratals inspelade samiska jojker och Erik Nilsson-Mankoks inspelningar av talad Umesamiska, inte längre skulle få ha sin fysiska hemvist i samiskt kärnområde. Relationen och samarbetet med Umeå universitet gällande forskning och undervisning med samiskt innehåll riskerar också att helt utarmas. Den samiska kulturen behöver stärkas, inte försvagas. Närhet till arkiv och folkminne är en förutsättning för revitaliseringen av den samiska kulturen och för den långsiktiga processen att göra upp med vårt koloniala arv. Förslaget att lägga ner DAUM i Umeå går i rakt motsatt riktning, och är därmed inte acceptabelt."

Så kommer även frågan om donatorer. Kuoppa "berättar att det finns personer som har donerat material till arkivet som nu frågar om de får ta tillbaka det. Donatorerna har lämnat material till arkivet i tron att det ska finnas tillgängligt i närområdet – både för dagens och för kommande generationer."

Hon säger vidare: "Det är så overkligt att det här händer i Sverige 2013. Den allmänna trenden har varit att man för tillbaka föremål och dokument till sin rätta miljö och den region där minoriteterna verkar. Här går man i motsatt riktning, säger Harriet Kuoppa."

Jag undertecknad, har personligen aldrig sett en sådan stark konfrontation från en svensk regering med företrädare för minoriteter och regionala kulturella intressen. Det känns som, ja, overklig läsning.

måndag, januari 13, 2014

SOM-institutet 2002: skåningar mer skånska än svenska

I artiklar i Sydsvenskan (2014-01-13), "Influenser utifrån har gjort Skåne skånskt" och "Hur skånsk är du?" framstår den skånska identiteten som ganska svag. Framför allt har man intervjuat sex personer på gatan varav ingen valde att betona den skånska identiteten. Som opinionsundersökning betraktat måste ju urvalet anses vara extremt litet. Det är kanske på sin plats att påminna om några av de få data vi har.

SOM-Institutet vid Göteborgs universitet undersökte 2002 saken. Resultatet blev Flernivådemokrati i förändring (bokserien nr 27) med Lennart Nilsson som redaktör. Kapitlet skrevs av Folke Johansson och hette "Minskad tro på regionerna. Attityder i Västra Götaland och Skåne". Man frågade 1678 personer i Skåne. Tabell 1 nedan gav de tillfrågades svar på Känsla av tillhörighet (procent), s 199. Det visade sig att fler skåningar känner sig mer skånska än svenska:


söndag, januari 12, 2014

Så försvinner ett regionalt språk

Idag var det en artikel i Skånskan (”Fluefitt” och ”kasekrockar”, 2014-01-12) med inskickade skånska uttryck, ord och ibland en liten historia kring dessa. Så här skrev en läsare:
”Tjyssebär.” Har ett minne av detta från min skolgång i slutet av 1950-talet i Skivarps folkskola, då vår lärare bad oss räkna upp vilka frukter vi kände till och jag svarade just ”tjyssebär”, varvid läraren småleende bad övriga klassen att berätta för mig vad bären i fråga egentligen hette, och jag fick skamsen lära mig att de hette körsbär.
För den som är intresserad av hur språk försvinner var denna berättelse ett bra exempel på en socio-kulturell process som pågått under framför allt 3-4 generationer. Där finns normen, där finns myndighetspersonens roll och så skammen som driver allt framåt.

Det enda som inte är med är åtgärden som stoppar en onödig, destruktiv och - för inblandade - stressig process. Åtgärden bör vara att från offentligt håll lyfta upp det regionala språket/dialekten till en resurs som samhället deklarerar att man står bakom och som har betydelse för regionen. Man ger det helt enkelt någon form av officiell status inom ett geografiskt område, inom en region. Man behöver i ett första steg inte ha en bestämd form av talat språk eller standardiserat skriftspråk för att göra detta.

Ibland kommer vi in på berättelser om social och kulturell centralism. Men vi talar i stort sett aldrig generaliserat om dess mekanismer. Och vi talar aldrig om åtgärder.

Siffror stöder Skåne som arbetsmarknadsregion

I tisdagens Metro Skåne (9788 Malmöbor pendlar till Lund - och tvärtom, Johan Mårtensson, 2014-01-07) finns siffror som stöder min synpunkt att Skåne är en naturlig arbetsmarknadsregion. 9788 Malmöbor pendlar till Lund; precis lika många, 9788 Lundabor, pendlar till Malmö. Men bemärk, 4046 helsingborgare pendlar till Malmö-Lund varje dag, nästan hälften av pendlingen mellan Malmö och Lund. Pratar vi om arbetsmarknadsregioner är alltså Malmö-Lund för litet tänkt; det är Skåne som närmast gäller. Kommunikationerna inom Skåne har förbättrats, pendlingen har närmast exploderat och tycks inte mattas enligt siffror från SCB.

Att chunka upp Skåne i ett antal konkurrerande storkommuner stjälper mer än det hjälper. Regionen är en naturlig enhet inte bara för identitet, det sociala limmet, tänket, och av tradition för många myndigheter och organisationer utan också inte minst som modern arbetsmarknadsregion.

Moderna museets finanisering

Klicka in på webbsajten Moderna Museet. Det finns i Stockholm och i Malmö. Man kan välja flik på webbsidan. Väljer man 'Stockholm' och funderar kring finansiering, så är det helt enkelt "en statlig förvaltningsmyndighet, som sorterar under Kulturdepartementet". Väljer man 'Malmö'-fliken (för f d Rooseum) så får man beskedet att "Moderna Museet Malmö finansieras till lika delar av Malmö stad, Region Skåne och svenska staten."

Stockholmarna är med och betalar via skatten till Moderna museet i Stockholm. Malmöborna betalar via skatten till Moderna museet i Stockholm och Malmö. Så styr man ett land.

onsdag, januari 01, 2014

Centraliseras Sverige nu?

Jag hittade en artikel i Aftonbladet om nya lagar som träder i kraft 2014-01-01. Två innebar någon form av inskränkning i det kommunala självstyret:

* Kommunerna måste i sina planer för bostadsförsörjningen redovisa hur de har tagit hänsyn till nationella och regionala mål på området. Regeringen kan beordra en kommun att göra om en plan. [Civilutskottet 2013/14:5 Beslut 13 november]

* Kommuner får inte vägra att ta emot ensamkommande flyktingbarn. [Socialförsäkringsutskottet 2012/13:11 Beslut 19 september]

Å andra sidan så ökar kommunernas självständighet på ett sätt. Man får börja samarbeta på ett särskilt område:

* Kommuner får samverka i kontrollen av ekologisk produktion. Kontrollmyndigheten får beslagta varor som inte uppfyller reglerna. [Miljö- och jordbruksutskottet 2012/13:14 Beslut 15 maj]

Och en minoritets rättigheter stärks:

* Förbudet mot att använda metallsökare upphävs, men användningen kräver tillstånd. Gränsen för när något är ett fornfynd sätts till år 1850 eller äldre. Meänkieli kan användas på gatskyltar i flerspråkiga områden. [Kulturutskottet 2012/13:9 Beslut 13 juni]

I en krönika i Dagens Samhälle (2013-12-12) av Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och författare, så bedömer han att Sverige centraliseras:

"Skolsystemet tas gradvis över av centrum igen. Vi kan i vart fall se hur vi på alla områden – inte bara skolan – får mer av centralism. Demokratiproblemet definieras som behov av ökad styrbarhet. Effektivitet skapas genom att dirigera det välfärdsindustriella komplexet enligt standardiserade processer."

Det stämmer väl överens med att FP-ledaren Jan Björklund vill "göra skolan statlig under nästa mandatperiod" (DN rapporterar från hans sommartal, 2013-08-11). Och att KD-ledaren Göran Hägglund (DN rapporterar från partiets riksting, 2013-09-26) kan tänka sig "att avskaffa landstingen och förstatliga sjukvården". Det är i samma anda som när fyra riksdagsledamöter för M på Brännpunkt i SvD idag 2014-01-01 vill låta staten ta över ansvaret för sjukvården. En lite annan variant är KD-riksdagsledamoten Stefan Svanström som i Dagens Samhälle Debatt (2013-12-27) vill att staten ska ta initiativ till att slå ihop kommuner (och därmed på sikt göra regioner onödiga, antar jag).

torsdag, juni 06, 2013

Schizofrena Sydsvenskan

Jag har slutat läsa Sydsvenskan på nätet. Det kanske är tillfälligt, men kanske inte. Det finns flera skäl. Ett är att man inte listar alla nya nyheter på första sidan med ingress och bild. I stället är det något sorts underligt axplock. Ett annat är att man nu helt enkelt inte kan läsa mer än ett tjugotal i månaden innan de blockerar ens IP-adress.

Ett tredje, som gör att jag med ganska stor glädje gått över till Dagens nyheter, är att Dagens nyheter är tidning som är sann mot sig själv och sin utgivningsort. Den kommer ut i Stockholm och handlar om Stockholm och världen. Det är rakt och logiskt. Sydsvenskan däremot kommer ut i Skåne och handlar till stor del om Stockholm. Dagens nyheter är alltså mindre schizofren och det känns väldigt befriande.

Dagens exempel på fenomenet är Sydvenskans artikel om Öppet slott på nationaldagen. Dagens nyheter skulle inte nedlåta sig till en liknande bildartikel om något firande i Malmö. Med all rätt. Så fram för stolta stockholmare snarare än hunsade skåningar som söker godkännande. Man kanske skulle flytta dit.

fredag, april 12, 2013

Norge som flerkulturellt land

I Norge tycks man kommit ganska mycket längre i att acceptera förekomsten av regionala kulturella skillnader. Till exempel, den här diskussionen norrmän emellan (om något helt annat än politik) fick jag mig till livs idag:
For det tredje, folkens, Norge er et FLERKULTURELT land, så når Nisse som er nordlending sier "idiot" så betyr det oversatt for oss trauste østlendinger "dumminger" eller "teitinger" slik som barna i barnehagen sier til hverandre.
[...] 
Og hvis noen vil være med å diskutere Norges ulike kulturelle uttrykk, blant annet i hvordan folk snakker med hverandre, kom igjen. Jeg som er gift med en bergenser med far fra Drammen og mor fra Karmøy vet alt om kulturforskjeller i Norge. Østlendinger har per definisjon totalt annen forståelse av humor, ironi, drittprat osv enn det feks bergensere eller nordlendinger har.

söndag, april 07, 2013

Anders W Johnsson om decentralism

Jag var på centerpartiet i Skånes distriktsstämma i Tyringe i Hässleholms kommun idag. Centerpartiets vice ordförande, Anders W Johnsson, talade. Han är mycket lättillgänglig som talare och är även stark i uttrycket. Jag förstår mycket väl att han kunde utmana om partiledarposten vid det senaste ledarvalet.

Jag ställde en fråga till honom på stämman:

Debatten om friskolor är en aktiv diskussion i svensk politik. Det är så inte minst med socialdemokraternas partistämma nu i helgen [där man vill ge kommunerna makten att besluta om friskolor lokalt]. Jag är stor anhängare av den valfriheten inom skolan. Dock undrar jag: ser du inte ett problem i att samma politiska vägval i denna fråga ska gälla hela Sverige? Kommunerna är demokratiska församlingar som tar lokala demokratiska beslut; det är medborgarnas val och beslut. Kan det vara motsägelsefullt för dig att självstyret inte gäller i denna fråga? Kommunala självstyret är trots allt en hjärtefråga för centern.
Jag blev överraskad över svaret på två punkter, som jag tycker kan vara värt att redogöra för på denna blogg. Dels var hans mening att debatten om kommunala självstyret var död inte bara sedan några år utan snarare avslutades på 90-talet. Han antydde, på ett trevligt sätt, att jag var en gammalmodig kommunal självstyre-"kramare" som inte hängt med. [Jag känner inte igen mig i denna beskrivning av den politiska utvecklingen och debatten på området och jag har ändå haft detta som en speciell intressefråga i många år.]

Dels menade han att personlig frihet bara var ytterligare ett oproblematiskt steg i fullföljandet av decentralisering. Decentralisering för honom hade tillsynes inget att göra med var, på vilken nivå, den offentliga, demokratiska makten ligger, utan är en exakt synonym till människors frihet att fatta egna beslut. På så sätt raderas skillnaden ut i denna fråga mellan moderater och centerpartister, som jag ser det. Det handlar bara om individens frihet. Och centern använder ett annat ord för att beskriva samma sak.

Wikipedia definierar decentralisering så här:
Decentralisering är en förskjutning av makt eller ansvar i höjdled och innebär en förändring i förhållandet mellan de territoriella nivåerna i en organisation eller ett annat system. Politisk eller administrativ makt och kompetens eller faktiskt ansvar flyttas från ett fåtal större centrala instanser på hög nivå till ett flertal mindre instanser på lägre nivå. Motsatsen till detta är centralisering.
Man talar alltså om "nivåer" och "instanser" INOM en organisation snarare än om personers och individers handlingsfrihet. Det stämmer överens med min bild av hur ordet av tradition används.

...

En annan, delvis relaterad fråga, som Anders W Johnsson fick på distriktstämman av en annan deltagare, var hur han såg på att framtidsstämman i Uppsala nyligen röstat ja till federalistiska principer, men röstat nej till regionala skattebaser. Här svarade Johnsson dels att han inte såg det som att framtidsstämman avgjort denna sak slutgiltigt utan att man delvis lämnat det öppet och att det nog snarare skulle avgöras på riksstämman senare (19-22 september 2013 i Karlstad).

Dels förtydligade han vad som åsyftas med kommunala (han tycktes bara i andra hand se dem som eventuellt regionala) skattebaser i denna debatt. (Kommuner och regioner beskattar ju nämligen redan sina medborgare med avsevärda kommunala skatter.) Johnsson förklarar då att den nya debatten gäller om kommuner (och regioner) ska få lov att ta över beskattningen av företag, vattenkraft, gruvor och kanske t o m jordbruk (citat). Johnsson är övertygad motståndare till detta eftersom han han menar att denna idé motverkar det kommunala utjämnningssystemet.

Undertecknad tycker det var ett spännande tal/föredragning/frågestund med Anders W Johnsson. Han tycks vara ett lättillgänglig och trevlig person och han har intressanta åsikter. Slutsatsen måste dock vara att jag ideologiskt ser honom som en veritabel mardröm för ett parti som kallar sig decentralistiskt och federalistiskt.

torsdag, mars 28, 2013

Urvattnade "federalistiska principer" i idéprogram

22-24 mars 2013 höll centerpartiet "framtidsstämma" i Mälardalen för att anta ett nytt idéprogram. Den fråga som intresserade mig mest berörde decentralisering och federalism. En idéprogramsgrupp hade fått i uppdrag att presentera sitt förslag 2012-12-18. I det förslaget fanns en rubrik som just löd "Decentralisering och federalism". Där stod:
Det demokratiska system som har bäst förutsättningar att möjliggöra denna typ av decentralisering och maktdelning är federalismen. Centerpartiet har som mål att omvandla Sverige i enlighet med federalismens principer. [...]
De grundläggande krav vi ställer på välfärd och trygghet måste kunna upprätthållas. Detta kan dock uppnås på olika sätt. Olika delar av landet måste finna de lösningar som bäst motsvarar de egna utmaningarna. Därför behöver både skattebaser och lagstiftning regionaliseras eller kommunaliseras. Genom ett federalt beslutsfattande där regioner och kommuner har starkt självbestämmande kommer effektiva lösningar på olika samhällsutmaningar att mejslas fram. Detta skapar regionala och lokala olikheter, vilka är positiva eftersom de ger människor makt och valmöjligheter.
När partistyrelsen fått ge sitt förslag 2013-02-18 blev rubriken "Ett samhälle byggt underifrån". Då hade man skrivit om ungefär ovanstående till:
Ett samhälle byggt underifrån är en beslutsmodell som bygger på federalistiska principer och som knyter an till Centerpartiets långa tradition om ett decentraliserat beslutsfattande – där makten finns så nära den enskilda människan som möjligt. [...]
De grundläggande krav vi ställer på välfärd och trygghet måste kunna upprätthållas, för oss är likvärdighet i hela landet avgörande. Men kraven kan nås på olika sätt och olika delar av landet kan finna de olika lösningar som bäst tar vara på de egna förutsättningarna. Med regioner och kommuner med starkt självbestämmande kommer effektiva lösningar på olika samhällsutmaningar att mejslas fram.
Partistyrelsen hade alltså tagit bort "behöver både skattebaser och lagstiftning regionaliseras" samt andra omnämnandet av vikten av federalism: "federalt beslutsfattande där regioner och kommuner har starkt självbestämmande". Man talade inte längre om federalismen som demokratiskt system utan bara om dess "principer". Dessutom hade man infört "likvärdighet i hela landet avgörande". Likvärdig/likvärdighet är det mest förekommande argumentet mot självstyre i debatten i Sverige. Det fanns inte alls i idéprogramgruppens förslag. I partistyrelsens förslag hade man däremot infört det vid åtta tillfällen i texten.

När sedan framtidsstämman tog slutlig ställning till idéprogrammet, uppstod en diskussion om ens "federalistiska principer" skulle vara kvar. Det fick dock vara kvar efter en jämn omröstning. Man behöll också partistyrelsens formulering om "regioner och kommuner med starkt självbestämmande".

Idéprogramgruppens formulering ovan ("Därför behöver både skattebaser och lagstiftning regionaliseras eller kommunaliseras.") hade också slutligen avvisats. En kommitté på stämman hade lagt ett förslag att man skulle skriva "Därför är det viktigt att också decentralisera skattebaser, avgifter och möjligheter till vissa regionala regleringar och lagstiftning." Det avvisade stämman också. Medan partistyrelsens formulering "likvärdighet i hela landet avgörande" fick vara kvar. Dessvärre, menar jag.

Slutsats: centern driver som parti i mycket begränsad omfattning decentralisering och federalism. Dessa begrepp är för organisationen så urvattnade i såväl teori som praktik så frågan är om de betyder något väsentligt. Samtidigt är det det enda partiet i Sverige som alls för en debatt om tung decentralisering dvs federalism. Och trots allt fick "federalistiska principer" vara med i idéprogrammet. Jag var på väg ut ur partiet, men hänger kvar lite till. Så länge "federalistiska principer" får vara kvar.

Idéprogrammet antogs under söndagen, dvs 2013-03-24, och ligger här.

söndag, januari 06, 2013

Förnyar mitt medlemskap i centern

Jag har idag förnyat mitt medlemskap för ett år i centern. Jag förlåter inte FRA, jag förlåter inte IPRED, jag förlåter inte centerns utspel (SvD, 2009-03-03) och senare beslut att avskaffa de 21 länsmyndigheterna och göra en enda s k nationell myndighet av polisen och jag förlåter inte möjligheten till chockhöjning av broavgifterna (riksdagsbeslut 2010-12-21).

Men centern är det enda parti som marknadsför sig på decentralisering och federalisering (SVT 2012-12-18) och det indirekta demokratiska partisystemet handlar om att väljare och partiaktiva måste göra kompromisser. Det är inte lätt när partiet tar ett antal skitbeslut. Och jag kommer för lång tid framåt att låta centerns val i dessa frågor påverka min allmänna relation till partiet som sådant. Men jag har i alla fall tagit mitt beslut för 2013.

torsdag, juni 28, 2012

Karl Bergman avvisar utan tillräckligt stöd "försvenskning"

Karl Bergman är universitetslektor/docent vid Blekinge Tekniska Högskola. Jag har läst fakultetsopponent Per Frohnerts text i Historisk Tidskrift 2004-1 om Karl Bergmans avhandling från 2002 (Lund). Avhandlingen heter Makt, möten, gränser. Skånska kommissionen i Blekinge 1669–70. Jag är kritisk till flera delar i Bergmans avhandling; jag förklarar varför nedan.

Ett kapitel i avhandlingen handlar om identitetsfrågor. Bergman vill tona ner den nationella identiteten vid Skånelandskapens övergång till Sverige. Frohnert beskriver Bergmans synpunkter: "'Dansk' och 'svensk' användes mest i rent praktisk och inte i etnisk mening." I en artikel i Blekinge Tekniska Högskolas Intranät "Tidigt intresse för historia och het debatt om snapphanar" så kritiserar Bergman att SVT:s dramatisering och dokumentär om snapphanarna från 2006 använder etniska termer.

Frohnert tycks vara ense med Bergman i flera av identitetsfrågorna, men särskilt i ett stycke tycker även han att Bergman går för långt i att "nedtona det politiska brottet" som det innebar för Blekingeborna i att byta statstillhörighet. Frohnert ser sig nödsakad att avsluta stycket med: "Man kommer knappast runt att Blekingeborna fick erfara att man kom att överta en annan politisk ordning." Det kan närmast tyckas vara en underdrift, är undertecknads kommentar.

Bergman menar att begreppet "försvenskning" är oanvändbart. I stället vill han tala om "homogenisering". Här går opponenten Frohnert ännu längre och frågar sig om situationen kanske snarast skulle kunna likna relationen mellan centralmakt och lokalsamhälle för ett län i Uppsverige vid denna tid (!)

Samtidigt tycker Frohnert att Bergman avvisar begreppet "försvenskning" lite väl lätt. Här måste Bergman göra mer, menar den förstnämnde. Bergman kan inte hitta den "prövning" som skulle varit nödvändig för att avfärda begreppet; det kan Frohnert inte ens hitta hos Lundahistorikern Harald Gustafsson "vars arbeten Bergman här stöder sig på".

Undertecknad bloggare vill här sticka in att det har skrivits en hel del i denna debatt om dansk etnicitet bland skåningar fram till statsövergången till Sverige. Det har inte minst diskuterats bland historieintresserade personer som är politiskt regionalistiska och det är svårt att komma förbi deras argumentation som jag vill påstå framför allt består av: (1) tidiga specifika citat som visar på en kraftigt etnifierad bild under medeltiden inom flera samhällslager, (2) av hänvisningar till historieforskare med en annan syn på denna tid i Skandinavien samt (3) generella hänvisningar till de s k primordialisterna inom historieforskningen.

Bergman tycks erkänna, som opponenten Frohnert uttrycker det, "försvenskningsplaner under Karl X Gustavs tid men det var först under det skånska kriget som den etniska dimensionen verkligen kom att bli viktig och försvenskningsåtgärderna kom med enväldets införande". Frohnert säger att det kan stämma att "mycket litet hände på försvenskningsfronten och att de etniska dimensionerna över huvud taget spelade en underordnad roll under 1660-talet". Men, menar han, det säger inte, utan kanske t o m förstärker bilden av, att den svenska centralmakten blev aktiv med försvenskning under skånska kriget och vid enväldet (i slutet av 1670- och början av 1680-talen).

Därmed kanske Bergmans slutsatser är betydligt mer begränsade än han senare i intervjuer gjort dem till och diskussionen kommer mest att handla om när försvenskningen infördes, antingen med full kraft på 1660- eller på 1680-talet.

måndag, juni 25, 2012

Nationalistisk reklam i lådan

Jag accepterar fortfarande reklamutskick från alla butiker/magasin i min brevlåda. De ger också ofta en bra bild av företagen som skickar ut dem. Särskilt finns det i en del utskick svenskt nationalistiska tendenser. De är dessa som detta inlägg kommer att handla om.

Många livsmedelsföretag gör reklam för svensk mat. Det är orimligt och närmast provocerande i en multistatlig livsmedelsregion som Öresundsregionen. Ännu mer negativt är det opåkallade flaggandet och andra "nationella" symboler i utskick, som inte står i samband med en särskild produkt.

Som konsument är man möjligen tveksam eller kanske t o m klart negativ till stödja denna typ av budskap och företag. Detta inlägg är ett försök att lista företag med nationella symboler och nationalistiskt budskap i sin marknadsföring i Skåne. På så sätt kan man underlätta för konsumenter att välja bort dessa företag. Jag kommer att uppdatera denna lista. Det företag som i stället väljer en neutral marknadsföring under två år, kommer jag att ta bort från listan.

Mest nationalistiska av skånska företag är troligen City Gross. I senaste utskicket har man blågula ballonger, girlanger, tårtor, hattar (!) och flaggor. Prisskyltarna är ofta blågula, man gör reklam för "svenskt kött" på allt kött och en stavhopperska finns med, insvept i en gigantisk svensk flagga. Lite överraskande finns också en sida om "Italiensk sommarbuffé", så där hyllar man oväntat plötsligt något av det där (otäcka?) utländska.

Alternativ för konsumenten till City Gross är ganska många: Ica, Coop, Hemköp, Willys och Lidl. Dessa företag ägnar sig då och då åt vanlig matnationalism, men det är inte genomfört på samma sätt konsekvent som City Gross har gjort.

Harald Nyborg pryder i sitt senaste utskick samtliga 64 sidor med svenska flaggor utan att det har något med produkterna att göra. Det är tio flaggor per uppslag vilket ger 320 flaggor som man tagit sig tid med att peta in mellan produkterna. Mindre oväntat är alltså danskarna de som bidrar mest till att hylla svenskheten i Skåne.

Här är alternativen bl a Bauhaus och Jula. Dessa företag har inte samma nationalistiska tendenser. Tyska företag som Bauhaus, Lidl och XXXLutz har överhuvudtaget inte samma problematik.

Också danska Netto nöjer sig denna gång med en svensk flagga på framsidan. Tidigare gånger har de lagt in svenska symboler på varje sida.

Se ovan. De fungerande alternativen är Ica, Coop, Hemköp, Willys och Lidl.

Och danska Jysk hade också en nationalistisk kampanj för en eller två veckor sedan. Nu sist var det faktiskt ingenting. Förutom en blågul idrottare mitt i tidningen. [Uppdatering: nytt utskick 2012-08-27. Alla sidor är fulla av flaggor inte minst första sidan. Uppslaget 2-3 har de lyckats pressa in 157 svenska flaggor på, se bilden.]

Byt här ut Jysk mot neutrala företag som Jula, Överskottsbolaget och Sängjätten.

Slutsatsen är att - med undantag för City Gross - det är de danska företagen som driver den svenska nationella ideologin hårdast i sitt symbolspråk i Skåne. Man kan tycka att det vore önskvärt om dessa företag valde att inte verka i denna region, eftersom de inte tycks klara av att använda ett neutralt reklamspråk. Kanske skulle de då bli ersatta av mer seriösa aktörer som är helt fokuserade på att sälja produkter snarare än att blanda det med att sprida statsideologi.

lördag, juni 23, 2012

Nyansera mer?

Ibland får jag antydan från något håll att jag borde vara mer nyanserad, mer vägande, mer rättvis på denna blogg. Se allt från två eller flera håll. Och ja, det hade jag kunnat vara/göra.

Jag har kanske också tenderat att välja att tolka en beklaglig situation som ett resultat av uttrycklig kulturkamp snarare än kanske ren dumhet och oförståelse för att jag och andra diskuterar utifrån en annan paradigm, som vi har valt. Jag har kanske någon gång målat upp en "fiende", som inte har en aning om att hen skulle kunna vara en fiende. (Öresundbrons VD Caroline Ullman-Hammer är kanske en sådan person. Möjligen, som en garant för nuvarande mycket höga broavgifter, den enskilt mest förstörande kraften i hela Öresundsregionen, men tror sig göra gott och rätt och tror sig knappt har några kritiker att bry sig om.)

Samtidigt vill jag röra om i grytan. Och jag tror man måste ta i lite. Vara skarp och tydlig. Faktiskt inte ens alltid rättvis, inte förrän den (eventuella) efterföljande diskussionen börjar. Jag tänker särskilt på ett citat av den tysk-amerikanske poeten och författaren Charles Bukowski (1920-1994):
The problem with the world is that the intelligent people are full of doubts, while the stupid ones are full of confidence.
Och så finns det de som tycker jag är alltför svävande, resonerande och otydlig. Någonstans måste man välja att ligga. Det kan vara svårt att kombinera. Kanske är mitt emellan ofta då bra.

tisdag, maj 22, 2012

Leker med gränserna: 1990 och 2011

Fortfarande är förslaget aktuellt med en förstorad sydsvensk region där man slår ihop Region Skåne med Blekinge, Kronobergs län och Kalmar län. Det är det vi syftar på när vi talar om en bastardregion.

Jag läste om en intressant text av Göran Hansson i 333-årsboken. Där blev man påmind om politikers tidigare planer (en tidigare bastardregion):
Så sent som i november 1990 satt ett antal representanter för den svenska centralmakten i TV-rutan och debatterade en uppdelning av det svenska riket i ett färre antal län. Man ville spara pengar sades det. En plan gick ut på att bilda ett större län bestående av hela Skåne, Halland, halva Småland och en bit av Västergötland. Blekinge hamnade ihop med andra halvan av Småland, Öland, Gotland och en bit av Östergötland. Inte en enda av de medverkande i programmet visade ambitionen att söka en naturlig uppdelning på kulturellt baserade organiska regioner. Som äkta imperialister som ingenting lärt av historien eller av utvecklingen i Europa satt de med linjal och blyertspenna och ritade raka fina streck tvärs över etniska, historiska och kulturella regioner. Precis som kolonialmakternas tjänstemän som på sin tid drog streck över Afrika och Mellanöstern med de olyckliga följder för befolkningen som vi nu får bevittna. Och detta skall komma från svenska politiker så sent som i November 1990, samma månad som den franske presidenten Mitterrand i samband med nedrustningskonferensen i Paris uttalade: "En sak har historien lärt oss - man leker inte med gränserna"!
Så 1990 så bestod planen av en, jämfört med dagens förslag, total spegelvänd vision där de västra delarna av Sverige ovanför Skåne ("Halland, halva Småland och en bit av Västergötland") skulle ingå. Medan Blekinge och Kalmar län definitivt den gången inte skulle ingå utan tillhöra en nordlig region.

Det finns ett enormt godtycke i det här. Man leker i högsta grad med gränserna. Både nu och då.

tisdag, maj 08, 2012

Skånefederalisternas sjupunktsprogram

I början på 2000-talet startade jag och ett gäng andra ett politiskt parti, Skånefederalisterna, som ställde upp i valet 2002. Vi fick ett tag en del uppmärksamhet i vanliga media och tidningar och jag blev t o m intervjuad i Sydnytt. Partiet är nu nedlagt. Än idag tycker jag att vårt sjupunktsprogram är bland det bästa som jag varit med om att skriva (även om jag skulle vilka klargöra några punkter, som jag nu tycker ser otydliga ut).

Vilken anständig regional avdelning som helst av dagens stora partier borde i princip kunna skriva under och driva de här frågorna utan att man skulle behöva starta ett eget parti. Så här kommer de i repris tio år senare:



Skånefederalisternas sju punkter

• Det skånska självstyret ska skrivas in i grundlagen med lagstiftningsrätt och en regional författning

Det skånska självstyret ska skrivas in i Sveriges grundlag. Skåne ska ha lagstiftningsrätt på flera områden där riksdagen idag beslutar. Ett särskilt politiskt dokument, en regional författning, ska reglera formerna för denna lagstiftningsrätt.

• Skåne är först och främst en del av Europa

Skåne ska, beträffande de beslut som tas i och gällande regionen, ses i sitt geografiska sammanhang som del i Öresundsregionen, i Södra Östersjöregionen och som en del av regionernas Europa. Detta gäller inte minst utbildningsfrågor. Partiet är positivt till europeisk integration.

• Öresundsregionen ska vara gränslös som inom en stat

Administrativa och strukturella hinder inom Öresundsregionen ska inte vara större än de är inom staterna ifråga. Gränsen i sig ska inte märkas. Två avgiftsfria fasta förbindelser mellan Skåne och Själland ska finnas.

• Mångkultur ska främjas

Mångkultur i alla former är tillgångar som ska stödjas och nyttjas. Det gäller regionala vardagskulturer i Sverige, det gäller europeiska kulturer och det gäller kulturer från övriga delar av världen.

• Skånsk kultur, språk och historia stärker identiteten

Framlyftandet av skånsk kultur, språk och historia stärker identiteten för regionen som helhet. Dess institutioner ska främjas. Med skånsk kultur menas både traditionell kultur och nyare blandformer och vidareutvecklingar.

• Media och organisationer bör vara regionala eller lokala

Media och organisationer som stöds av stat, region eller kommun ska som huvudregel finnas i en regional eller lokal variant. Det ska finnas välmotiverade skäl för att dessa media och organisationer ska vara organiserade för större områden.

• Personval, medborgarinitierade folkomröstningar och sann lokaldemokrati ska införas

Partiet arbetar för en en konkret och nära demokrati. Det innebär bl a personval och medborgarinitierade beslutande folkomröstningar. Demokratin ska stärkas i mindre områden än dagens kommuner.

fredag, april 27, 2012

Varför skånska inte är ett språk?

Det är en lite egendomlig upplevelse att läsa den text som Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund (DAL) under myndigheten Institutet för språk och folkminnen skrivit om Missuppfattningar om skånska. Man har flera poänger och jag, som amatörforskat mycket om de gamla skånska bygdemålen, känner igen mig väldigt mycket. "Det är rätt", "det är rätt", "det kan man inte säga emot" tänker jag flera gånger. Ändå hamnar man ganska så fel.

Om man läser om det institut som Dialekt- och ortnamnsarkivet ligger under, så ser man följande på webbplatsen: "Institutet för språk och folkminnen är central myndighet på språkets område i Sverige."

Det leder till min reaktion att det mest egendomliga i texten helt enkelt är polemiken från en statlig myndighet. Jag har aldrig sett det förr; för mig är det unikt. Det ser i delar ut som ett blogginlägg från en engagerad privatperson med ett antal käpphästar på området. Det finns utropstecken ("Det är helt olika sorters skånska man då talar om!") och man går i polemik med en författare eller grupp med en annan synpunkt och kallar dennes/deras slutsatser för "nonsens". Kort sagt, språkbruket i artikeln får karaktär av partsinlaga av från en entusiast snarare än från en vetenskapsman som strävar efter att höja sig över detta och försöker sammanfatta en diskussion och se olika sidor/perspektiv ur ett vetenskapligt perspektiv.

Jag har mött en del oerhört kunniga personer i olika debatter som alltid tenderar att landa i slutsatsen att regionala och dialektala uttryck delvis inte är på riktigt - så kan jag nog uttrycka det - och inte kan jämföras med det svenska etablerade. Dessa diskussioner kan gälla i stort sett vad som helst. Men slutsatsen är alltid densamma. Det här känns om ytterligare ett sådant möte, alltså bara ett i raden. Det är mest forumet som förvånar i detta fall.

Men låt oss diskutera sakfrågan. Som sagt är ju så mycket i texten obestridligen sant: det finns ingen enhetlig skånska, skånska är inte väldigt annorlunda i de svenska dialekternas värld, skånskan har historiskt aldrig varit ett tydligt definierat språk etc.

I texten "Varför skånska inte är ett språk" börjar man med en sund sammanfattning på den infekterade språkdebatten: "Vad som är språk och vad som är dialekt är lika lite som mycket annat en gång för alla givet. Ordet språk har många betydelser och man skulle t.ex. kunna hävda att varje människa har sitt eget språk." Sedan gör man ett tankehopp och är snabbt tillbaka i de möjligen lite meningslösa semantiska diskussionerna: "Vad det handlar om här är dock språk i betydelsen ’konventionellt teckensystem som används som gemensamt uttrycksmedel inom ett område, för en nation, ett folk, en stam e. dyl’ (jfr SAOB). Och i det sammanhanget kan skånska inte ses som ett språk."

Diskussionerna om vad som är språk och vad som är dialekt är gamla - och tröttsamma, enligt mig - och Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund deltar överraskande nog med frenesi. Man väljer en av troligen hundratals definitioner - jag har läst min andel när jag läste lingvistik - och baserar allt på denna. Tydligen krävs det ett teckensystem som många använder, enligt Dialekt- och ortnamnsarkivet. Ja, med den definitionen så slutar debatten där: skånska är inget språk eftersom det ännu inte fått ett eget skriftspråk som används av allmänheten. Men, en följd skulle då vara att om ett av de teckensystem som föreslagits blir etablerat, så blir det ett språk (min slutsats, inget som DAL villigt påpekar).

Sedan lämnar författaren bakom texten sin första definition på språk och öppnar för att den kanske inte behöver vara allenarådande: "Att trots ovanstående hävda att skånska skulle vara ett aldrig erkänt, enbart talat, minoritetsspråk utan någon medveten språkgemenskap håller inte heller. Man hade då velat se ett större språkstrukturellt avstånd till danska, svenska och omgivande dialekter."

Nu kommer vi in på min åsikt. Jag menar att debatten om skånska som språk eller dialekt är ganska meningslös. Det gäller alla dialekter i Sverige som avviker väsentligt från riksspråket. De gamla Skånemålen avviker väsentligt från riksspråket. Det är de inte på något sätt unika med. Dalmålen och flera norrländska dialekter avviker ännu mycket mer. Men det är inte intressant.

En ganska vanlig definition - inte den enda - på språk är att just att den har en väsentlig avvikelse, vanligen så stor så att andra talare inte förstår varieteten. Enligt denna definition finns det ett flertal dialekter i Sverige som avviker så kraftigt från svenska standardspråket så att man, om man så vill, även kan kalla dem för språk. De skånska målen, i den form som de talades av en majoritet för hundra år sedan, kan av denna anledning kallas för språk om man vill. Eller så kallar man de dialekter (det föredrar jag ofta). Att det finns många olika dialekter inom dialekten/språket är också ointressant i detta sammanhang; detta gäller givetvis många språk.

Jag vill göra ytterligare några kommentarer på en av de tre texterna i ämnet på DALs webbsida. Den handlar om Dialekternas status. Man skriver:
"Dialekterna är alltså värdefulla, men de är inga artefakter, inget som kan konserveras och bevaras i ursprungsskick, så som man väljer att göra med ett urval av t.ex. gamla byggnader. Det språkliga som vi upptecknar, spelar in, arkiverar eller för den delen hör, blir historia: vi får en ögonblicksbild av ett skeende som i samma sekund som inspelningen är gjord och det hörda är hört fortsätter att ske, på nya sätt och utifrån nya förutsättningar."
Detta låter förnuftigt, men jag är delvis inte överens. Bevarandet av gamla byggnader är positivt på många sätt, men det handlar ändå bara om materiella ting. Att förhålla sig till och låta det gamla språket blir en synlig del av vår nutida vardag är ännu mer relevant. Det handlar om människor och den kultur som vi bär med oss. Det finns oerhört mycket intressant, lärorikt och givande i att förhålla sig till den gamla kulturen och språket även i vårt nutidssamhälle. Samtidigt som vi går framåt och låter vårt samhälle utvecklas på så enormt många andra områden. Där finns ingen motsättning. Vi kan använda gamla tiders sociala arv (språk och kultur) aktivt idag och inte bara "uppteckna, spela in och arkivera" så som DALs normativa ideal beklagligtvis tycks vara. (Jag tycker inte de borde ha något ideal alls utan uteslutande syssla med den vetenskapliga biten, men det är en annan sak.)

Ännu ett citat från sidan om "Dialekternas status":
Om man på allvar betraktade de äldre skånemålen som ett eget språk vilket då skulle normeras och användas i Skåne (och angränsande landskap?) skulle man i praktiken utsätta skåningarna för ett övergrepp som frånsett sociala och politiska sidor av saken rent språkligt skulle vara jämförbart med att idag tvinga alla svenskar att använda Karl den tolftes bibel som språkligt rättesnöre.
Dialekt- och ortnamnsarkivet väljer att avsluta med en tillspetsad formulering som tyvärr säger mer om den polemiska karaktär som hela texten andas än som verkligen innehåller någon information eller seriös diskussion som läsaren kanske förväntar sig. Jag blir helt enkelt osäker på hur den statliga myndigheten lyckas tänka sig fram till ett sådant scenario med en tvingande språksituation, som man tydligen tycker är viktigt att varna för. I argumentationsteoretiska kretsar brukar man kalla detta för en halmdocka ("straw man").

Jag tror att Dialekt- och ortnamnsarkivet skulle ha glädje av att titta igenom den text som man lagt upp på sin webbplats en gång till. Det finns en del förbättringar och kanske framför allt nyanseringar som man skulle kunna göra.

söndag, februari 05, 2012

Samernas nationaldag och andra "dagar"

Samerna firar nationaldag i morgon. Trevligt, inte minst för att det är en liten utmaning mot staterna om vad innebörden av nation är. Det har staterna försökt (ganska lyckosamt) ta monopol på och använda synonymt med medborgarskap, t ex i begreppet "nationell".

Men sedan önskar jag att olika regioner i Norden skulle ha sina egna officiellt sanktionerade "dagar", där man sätter fokus på den egna regionens situation, förutsättningar och även marknadsföring. Tyvärr betraktas troligen även detta som en liten utmaning mot staten och tankarna sorteras bort redan innan förslagen formellt skulle vara lagda i olika regionala politiska församlingar.

måndag, november 14, 2011

Mer KvP-argumentation för bastardregionen

Peter J Olsson på Kvällsposten argumenterar vidare för en "sydsvensk region" där man formellt sett har tagit bort det skånska ur ekvationen ("Peter J Olsson: Skåne ingår i många regioner", 2011-10-31). Förutom särfallet med pendlarna till (Ikea i) Älmhult så är han bland annat imponerad av 500 dagpendlare från hela Skåne till Växjö. Det är Smålands i särklass största stad efter Jönköping.

Det visar hur mycket Skåne och Kronoberg är en och samma funktionella region kanske? Jämförelsevis finns det 18000 pendlare över sundet och det görs 45000 resor varje dag mellan kommunerna Malmö och Lund. Så nej KvP, pendlarsiffrorna till Småland som redovisas i artikeln är inte imponerande. I övrigt tycker jag några citat är särskilt intressanta:
Och visst har den starka identifikationen med Skåne landskap gynnat regionbildningen - det finns, och kommer troligen alltid att finnas en etnisk och kulturell skånskhet. Har den överlevt så länge i ett administrativt delat landskap, så klarar den det mesta.
Attityden är alltså att det är ok att utsätta den identitetsbaserade skånskheten för starka påfrestningar, för den brukar överleva. Det är ok att skapa en organisation som kan ses gå på tvärs mot identiteten och se om det fungerar även denna gång att den senare klarar sig hjälpligt? Svaret är nej; det är inte ok.

Och jag förstår inte. För mig är den skånska identiteten en tillgång, inte en bisak av kulturell karaktär som vi kan registrera bland befolkningen och som eventuellt klarar sig. Även:
Herrschel [regionforskare vid University of Westminster i London, min anm.] pekade på det intressanta att näringslivet ofta var mer intresserade av stabila former och villkor än de politiskt styrda organen.
Så om näringslivet vill ha stabilitet så blir slutsatsen: att vi bör bryta upp det tusenåriga Skåne som nu äntligen än en gång samlats under dryga tiotalet arbetsamma sammanslagna år? Och skapa något helt nytt, som rent visuellt geografiskt har en överraskande form, som är kontroversiellt i politiska kretsar och som saknar folkligt stöd? Med denne regionforskares idéer om stabilitet så skulle de flesta komma till en annan slutsats...

Jag gör det.