SVT:s julhelgssatsning
Snapphanar har väl inte undgått någon. Filmen består av tre delar plus en dokumentär, "Snapphanarnas krig". Allt kan laddas ner från Internet från länken ovan, i alla fall i en månad till. Filmen ser faktiskt händelserna ur ett skånskt perspektiv och det ser jag och en del andra som positivt. Idag såg jag också dokumentären (som finns att se
här). Den var också ok, med en del mindre plumpar i protokollet. Det börjar med killen i studion som presenterar programmet som "1600-talets sydsvenska gerillakrig". Det är dock utanför programmet i sig.
Tre personer står för de tveksamma fakta. Militärhistoriker Peter Danielsson kallar snapphanar för "banditer, helt enkelt" och talar om deras röverier utan att bry sig om att det var svenskarnas nedsättande beteckning på alla som mötte dem motstånd inklusive lokala reguljära förband. Det blir lite lustigt för det är det som historiker Dick Harrison reder ut i inslaget innan.
Danielsson säger också: "För bönderna, spelade det ingen roll om man var dansk eller svensk undersåte. Bara herrefolket var så långt bort som möjligt. Man ville leva i fred. Man ville handla med varann. Man ville gifta sig med varann. Det är ju andra saker som gör att man är tvungen att välja sida." (Det här att man "ville gifta sig med varann" motsägs av etnologen Nils-Arvid Bringéus, se längst ner i detta inlägg.) Försvenskningen var, enligt Danielsson, bara att man vill skapa en "starkare centralmakt vars tentakler når ut i lokalsamhället". Det är en naiv, pittoresk syn på lokalbefolkningen som Danielsson framför förstås. Jag trodde också att den förenklade synen på nationella identiteter som bara något modernt helt fått tacka för sig, genom nyare historiska rön (Harald Gustafsson, Jonas Nordin m fl), men den idén lever tydligen kvar.
"Skåne är ett av de få exemplen i världen där en militär makt har integrerat en region", säger Bo Knarrström, slagfältsarkeolog. Han beskriver enorma skillnader för bönderna mellan Danmark och Sverige (som inte stämmer enligt annan ny forskning jag läst av t ex
Kalle Bergman, doktorand vid Historiska institutionen i Lund).
Och Knarrström säger: "Svenskarna, som hade upplevt ett otal bonderevolter, man var mycket mer försiktig med hur man behandlade den lokala bondebefolkningen. Skåningarna gavs samma rättigheter som övriga svenska befolkningen. Man kan tänka sig att en del upplevde den här friheten som någonting positivt. Naturligtvis var det så att de här människorna i till exempel Örkeneds socken som då hade bränt och härjats av svenskarna inte hade hållit med. Men i det stora hela så lyckas ju det här som britterna kallar 'hearts and minds' när man vinner över lokalbefolkningens sympatier på sin sida genom att...uppträda mjukt." Det här blir lite komiskt, mot slutet, när man just sett resten av programmet.
"Forsvenskningen går meget hurtigt i Sverige", säger författare Jens Christian Johansen i historiskt presens (syftar på 1600-talet och början av 1700-talet). Det beror ju förstås på vad man menar med försvenskningen. Språkligt och kulturellt skedde i stort sett ingenting förrän i början av 1900-talet. Att det sedan fanns en passiv acceptans i många kretsar för att Skåne nu för gott skulle tillhöra Sverige är en annan sak. Men vad vet vi egentligen om inställningen hos befolkningen? Det har ju under denna tiden inte varit några opinionsundersökningar vart femte år precis. Ännu idag ville de flesta av Trelleborgs allehandas läsare i en
webbundersökning hellre tillhöra Danmark...
Filmen menar också att det inte fanns något som helst stöd för danskarna vid invasionen 1709. Enligt en uppgift jag läst var det svagt i övriga Skåne, men ändå starkt i Helsingborg. Jonny Ambrius i
Skåneländsk historiska handbok (s 47): "Vid den danska landstigningen i Skåne 1709 svor bl a helsingborgarna omedelbart och frivilligt den danska kungen sin trohet och fälttåget gick inledningvis riktigt bra för danskarna." Hela Skåne intogs också snabbt utom Malmö och Landskrona. Det borde vara svårt att göra om man skulle ha lokalbefolkningen klart emot sig.
Trots vissa underligheter i dokumentären är resten ganska korrekt. Den är en timme lång och de enda svensknationella tveksamheterna jag kunnat hitta är de som ni kan läsa ovan. Så det är en positiv dokumentär. Andra som medverkar i programmet är historiker Stefan Persson, historiker Jojan Vadenbring, författare Ole Hyltoft, vapensmed Magnus Wiberg, författare Sixten Svensson, författare Uno Röndahl och Örkenedsbo Magnus Rosdahl (som 1985-03-07 ordnade en protestlista/-brev till regeringen för att riksbanken skulle utge 500-kronorssedeln med Karl XI Gustav på).
Om giftemål över gränsen. Nils-Arvid Bringéus säger i Livets högtider
(1987, s 78-79): "'Så långt sig göra lät skulle ej någon make tagas i annan församling', omtalar Lasse i Lassaberg från S. Unnaryd. Han tillägger att 'det blir sällan lyckligt äktenskap bland bönder och allmogen, där kvinnan tages från främmad ort'. Under en tid då folkkulturen uppvisade stora regionala variationer, som tog sig uttryck t ex i dräktskicket, kan en sådan uppfattning ha haft god grund.
Något konsekvent sockeningifte har inte funnits på svensk landsbygd, men ett flertal undersökningar visar att äktenskapsfälten var trånga. Gunnar Kvillner visar att flickorna i Algutsboda i Småland visserligen kunde hämta sina fästmän från grannsocknarna, men att avståndet från hemmabyarna därvid endast undantagsvis uppgick till mer än en mil under 1700-talet. Undersökningar i Örkelljunga i nordvästra Skåne visar att giftermålsfälten succesivt vidgades, men också att kontaktytorna hade en bestämd riktning. Giftermål över landskapsgränsen Skåne-Småland förekom praktiskt taget aldrig, men väl mellan skåningar och hallänningar."
"Vasaloppsparollen med texten i 'I fäders spår för framtids segrar' vajade lojt. De blågula flaggorna längs spåret rörde sig knappt." Så börjar Sydsvenskan beskrivningen av Barnens Vasalopp i Vellinge ("Ont om snö i fäders spår", 2007-02-09). Tidigare i år har Sydsvenskan beskrivit loppet i t ex Trelleborg.
