Sydsvenskan om "Södra Götalandsregionen"

Sydsvenskan skriver igen på ledarplats i "Ge Svegfors en chans" 2007-02-27 om ansvarskommittén. De inleder: "En skåning är en skåning är en skåning. Ingen politisk reform lär ändra på det. Skåne ligger där det ligger. Landskapet Skåne, alltså. Däremot kan det bli så att Region Skåne, som administrativ enhet, försvinner. Är det något att gråta över?"

Det tycks inte som om de läst Anders L Hanssons satiriska krönika "En svensk pusselbit", som bara är riktad mot Sydsvenskans förra ledare och inget annat, eller så låtsas de inte om det. Där skriver han bl a i en travesti: "Skulle svenskarna förlora något av sin identitet om Sverige försvann ur statsnamnet? Knappast. Förr var det Sverige med Finland, och svensken var inte mindre svensk då. Dessutom vore det bara skönt att slippa blågul chauvinism."

Så fortsätter Sydsvenskan genom att använda sitt favoritnamn på en skåneländsk/småländsk region: "Mycket av jobbet är redan gjort i försökslänet Skåne. Men så småningom kommer kanske Blekinge, kanske även någon del av Småland, att följa Skåne till Södra Götalandsregionen [min kursivering]. I så fall: Var hälsade, blekingar och smålänningar." Avslutning: "Södra Götalandsregionen bör bli lyckad. Ja, storleken har betydelse. Men det förutsätter också att skåningar, blekingar och smålänningar hittar harmoni i samspelet." Att det är "historiskt oegentligt" enligt Nationalencyklopedin att föra Skånelandskapen till "Götaland", bekymrar inte, noterar jag.

"Skåneromantiker" får sig en känga igen: "Den dagen [då staten sätter ned foten så att allt är klart före valet 2014] kommer beskyllningar om demokratiförakt att hagla... Protester hörs från Halland, från Gotland, från Uppsalas landshövding Anders Björck, från Skåneromantiker."

Intressant tycker jag också är att kommentarerna från läsarna, som jag tidigare berättat om, "Läsare: Dela upp Sverige i fyra delar", aldrig nådde papperstidningen. Det var den enda artikeln från webben som inte gick till pappersläsarna. Dessa kommentarer var som sagt, av förvånande många, väldigt långtgående i sin skånskpatriotiska läggning. Det var synd att de inte kom i papperstidningen, för de gav en annan dimension på debatten.

[ Andra bloggar om: ansvarskommittén, regionalism ]

Debatten om regioner har startat

Det kommer så mycket skrivet nu om ansvarskommittén, så jag ägnar bara tid åt att läsa, snarare än skriva. Men med 43 träffar igår måste jag ändå ge något livstecken från mig idag. Mats Svegfors fick äran att skriva på DN Debatt idag med "Planeringen kan inte göra halt vid våra länsgränser". Artikeln var inte jätteinnehållsrik.

Det har varit ganska mycket kritik mot ansvarsutredningen. Jag är inte tillräckligt erfaren för att säga om det var väntat eller inte. Samtidigt har den klart stöd också från många inflytelserika personer. Men idag ska ju vara kommitténs dag då den får ljuset på och kan framföra sina åsikter. Det kan bli tuffare redan imorgon t o m.

Olle Schmidt (fp) från kommittén är förstås i princip för storregioner, men skrev lite oroväckande saker i "Dags gå upp ur skyttegravarna" där han också "gärna en förnyad diskussion om ett ökat statligt ansvar för skolan"! Han har också lämnat in ett särskilt yttrande "till betänkandet där han beklagar att utredningen inte innehåller tankar om en nationell rättighetslagstiftning för sjukvården"!

Den moderate ledamoten Carl Cederschiöld skriver formellt på resten av utredningens slutsatser, men säger "Jag vill ha beskattningsrätt för regionkommunerna så länge man inte lyckats ta bort sjukvården vilket man bör göra. Sjukvården vill jag liksom andra moderater ha under statligt ansvar". Det gör att hans stöd till utredningen bara är en formalitet.

Den moderate partisekreteraren Per Schlingmann skriver bl a att han kan tänka sig ett assymetriskt regionsystem, så att t ex Region Skåne och Region Västra Götaland blir kvar. Samtidigt kan man läsa sig till att han vill plocka 80-90 procent av deras budget och ansvar genom att förstatliga sjukvården över hela Sverige. Så var det med den assymetrin.

Uppsalsa Nya Tidning skriver den festligaste ledaren där man är så övertygad om att man redan vunnit sin strid mot ansvarskommitténs förslag (innan man läst det) att man tycks tycka att övrig debatt är överflödig. De blev nog nästan förvånade att Svegfors ens brydde sig om att lägga fram utredningen dagen efter. :-)

HD:s ledare är kanske den mest negativa upplevelsen att läsa eftersom denna skånska tidning faktiskt tycks vara emot sjukvårdsregioner: "Landshövding Anders Björck har en klar poäng när han efterlyser en anständig demokratisk process. Han tycker att man i stället skulle ha börjat i en annan ände. Vi borde göra som i Norge, nämligen att förstatliga den högspecialiserade vården." Eller citerar man bara Björck?

Sydsvenskan skriver mycket om regioner och dagens uppslag har en bild på en ganska stor skånsk flagga i mitten. En artikel heter "En fråga om identitet, tillhörighet och rötter". I en annan artikel vill man att läsarna ska uttala sig. Då börjar mer än en handfull tala om vikten av historia och identitet och önska en samlad region Skåneland eller ett fritt Skåne. Det stämmer inte riktigt överens med förra artikelns (troligen korrekta) uppgifter om att den skåneländska flaggan börjat sälja sämre igen. Jag är överraskad. Så låter det säkert inte i någon annan region. Jag kände inte igen något av namnen från föreningslivet heller.

Jag återkommer.

[ Andra bloggar om: ansvarskommittén, ansvarsutredningen ]

Europas InterRail-tragedi

Ett av EU:s och järnvägsbolagens stora felgrepp var när man tillät chockhöjningarna på Interrailkortet i mitten på 90-talet. Så förlorades en europeisk generation. Jag tillhörde de sista som hann med under flera år. Det var mäktigt när vi unga européer samlades på tåg på vissa linjer.

Nu blir det som förr igen, lovar bl a SJ och tidningarna hänger på. Antalet tågluffare har ju minskat från 70 000 till 5000 sedan början av 90-talet. Så här säger SJ:

"Nu ska det bli enklare och smartare igen att se Europa med InterRail. Zonindelningen försvinner och räknar man in inflationen så är priset för ungdomar i princip detsamma som det var för 35 år sen, när det lanserades första gången. [...] Kortet är mer flexibelt än det var ursprungligen. De allra flesta ägnar ju inte en hel månad åt att åka tåg."

Så låt oss jämföra förra årets priser med de nya. Andra klass global kostade 2006 5190 kr för vuxna och 3660 kr för ungdom 12-25 år. Nu har priserna höjts till 5520 kr för vuxna och 3680 kr för ungdom samma ålder.

På 90-talet, i samband med prishöjningarna, infördes ett zon-system som var ett alternativ för en resenär som ville hålla nere sina kostnader. Då hette det att zon-systemet skulle göra tågluffandet ännu billigare. Nu heter det tvärtom att vi "äntligen" blir av med zon-systemet för att vi nu ska kunna resa överallt (dumheter, för global-kortet har alltid funnits).

Denna gång, när de höjer priserna, är det det nya flexikortet som ska avleda uppmärksamheten. Med flexikortet global (10 valfria resdagar inom 22 dagar!) är priset 3310 kr för vuxna och 2200 kr för ungdomar. Men det är bara ett annat sätt att resa med sina nackdelar - grundkortet har hur som helst blivit dyrare 2007. Som varje år sedan 90-talet.

Kanske ännu viktigare är att järnvägsbolagen inte tycks ha gjort upp med sina komplicerade tilläggsavgifter på de flesta tåg. I början på 90-talet hörde dessa till undantagen. Man bara satte sig på ett tåg. Idag ska man stå i kö för att köpa tillägg på nästan alla tåg. Vi kan namnet på många språk - Zuschlag, supplément, suplemento etc - eftersom många har träffat en arg tysk eller fransk viftande konduktör som begärt dessa. Tilläggen kan vara 10 kr eller 100 kr på en sträcka. Man kan inte kostnadsplanera i förväg för tilläggspriserna är olika från land till land och inte sällan även komplicerade inom ett land.

Till sist finns det åtskilliga snabbtågslinjer där InterRailkortet helt enkelt inte gäller. Tilläggen och tillgången till resor på alla sträckor borde ha inkluderats i priset - högt eller lågt - för två eller tre decennier sedan, eftersom nuvarande kortpris är en exercis i att gömma det finstilta.

Prishöjningarna i år och bristen på heltäckande kort visar att Europas politiker inte har förstått vad de borde förstå: en europeisk identitet uppstår inte av sig själv utan när folk reser. InterRail, denna unika typ av resande, integrerad i sin omgivning, är en fantastisk praktisk utbildning i det europeiska.

[ Andra bloggar om: EU, resor ]

Länkar om ansvarskommittén

I morgon tisdag 27/2 är det fest. Fram med chipspåsen och läsk. Bänka er framför datorn. Då lämnar äntligen ansvarskommittén över sitt slutbetänkande till regeringen. Vi har väntat sedan 2003 och nu är det dags. Min analys kommer.

Under tiden har jag hittat två intressanta länksamlingar beträffande Ansvarskommittén. Det är dels Debatt/nyheter om Ansvarskommittén, dels Bloggar om ansvarskommitten. Check it out! Wicked!

[ Andra bloggar om: ansvarskommittén, regionalism ]

Internetröstning i parlamentsval

Estland blir det första landet i världen att införa internetröstning i ett parlamentsval rapporterar DN i "Estland röstar via internet". Datumen för internetröstning är den 26 - 28 februari; det ordinarie valet hålls den 4 mars. Äntligen, kan man säga.

Jag har i och för sig varit tveksam länge. Jag har menat att just valet är den institution som ska elektronifieras sist av alla p g a att det är en så oerhört känslig process. Där är ett viss mått av konservatism positivt. Sättet vi gör det på idag fungerar och det är inga större problem att en gång vart fjärde år göra en tur till en vallokal i närmsta skola eller bibliotek. Men då utgår jag från ett gammalt sätt att se på val och vad val kan vara.

Nu är vi tekniskt framme vid att kunna sköta även detta med Internet. Om jag kan hantera tiotusentals och hundratusentals kronor hemifrån med hjälp av bank-id, ska det också gå att rösta. Fördelarna är följande:

• Miljöskäl (transporter till vallokaler, papper för valsedlar, transporter av valsedlar till 5783 vallokaler).
• Snabbare valresultat inklusive alla personval. Analysen och eftervalsdebatten kan börja när intresset är som högst.
• Troligen högre valdeltagande och möjlighet till utökad demokrati i form av fler omröstningar. Man behöver inte heller längre "samla" frågor - och därmed splittra fokus - för att få rimligt valdetagande.
• Små partier kommer i én teknisk mening på lika fot med stora när den omfattande distributionen av valsedlar blir mindre viktig. Det ger en mer dynamisk demokrati där de stora partierna måste anstränga sig för att försvara sina röstetal.
• Utlandsröstande lättaregörs.

Vivan Nilsson, informationschef på Valmyndigheten, är dock mycket skeptisk. Hon menar att det är en säkerhetsfråga. Hon säger också: "Om valresultatet blir lite märkligt, hur skulle folk tro på det som bara stoppas in i en maskin?"

Men hur funkar det idag då? Vi har ju Valdatasystemet och vi förväntas alltså tro på sammanställningen som helt ligger i datorer redan. Inte hjälper det mig att det ligger ett antal tusen fysiska valsedlar i min vallokal då, som jag möjligtvis kan få lov att verifiera senare.

Det har, enligt Nilsson, "i Sverige aldrig varit på fråga att svenskarna skulle få rösta hemifrån".

Problemet med svensk demokrati är att så många är så övertygade om dess förträfflighet att det sker mycket få förändringar. Men få länder i EU har troligen en så begränsad demokrati som Sverige. Mellan valen med fyra års mellanrum förekommer t ex ingen formell input från invånarna utom i EU-valen; jag tror det är unikt inom unionen. Nu naggas yttrandefriheten dessutom i kanten bl a när sverigedemokraterna hindras i sitt valarbete, t ex genom att inte kunna annonsera på samma villkor som andra eller ha tillträde till skolor som andra partier. Det finns många andra exempel på hur yttrandefriheten står mindre stark än på länge.

Rent tekniskt kan vi, genom att införa internetröstning, på ett sätt förändra svensk demokrati i positiv riktning.

Från sakfråga till centralism

Det var en debatt i förrgår i "Argument" (2007-02-20) på SVT om barnomsorg på obekväm arbetstid: "I Röda Stolen sitter Pirjo Dall. Hon jobbar skift och kämpar för att hennes barn ska få gå på nattis. Får hon inte baromsorg på natten måste hon byta jobb. Se henne debattera med statssekreteraren Bertil Östberg (fp) och Anna-Karin Simlund från TCO. Tycker du att det är kommunens skyldighet att hjälpa Pirjo?" Programmet finns på nätet på dess hemsida (under "Se programmet").

Det riktigt märkliga med debatten var att det bara diskuterades om dels sakfrågan, dels om diskussionen skulle leda till ett behov av tvingande nationell lagstiftning. Ingen tog upp den tredje synpunkten att det är en poäng att kommunerna i enlighet med sitt självstyre är den nivå som beslutar om saken. Där kan man ha en lokal diskussion. Där finns redan en demokratisk nivå som kan ta ett beslut om att införa nattdagis eller ej (delvis en ekonomisk fråga).

Vad skulle de dra in statssekreteraren i debatten för? Allt han möjligen kan "bidra" med är ytterligare centralisering. Han verkade tacknämligt nog avstå - dock inte av uttryckliga kommunaldemokratiska skäl tyvärr.

Andalusiens omröstning nådde aldrig Sverige

Det finns en väldigt provinsiell inställning i ett antal frågor i Sverige bland alltifrån skånska kommunpolitiker till journalister och ledarskribenter. Det kan gälla att en hel del blir provocerade över förslag om offentlig flaggning med något annat än nationalstatsflaggan. Eller så förstår man ingenting när någon yrkar på stöd för traktens regionala språk. Det räknas inte sällan som Lokalpatriotiskt Svammel™ om någon vill satsa på något motsvarande listalänska i skolan, men inte om någon vill satsa på somaliska, trots att talare av båda finns.

Här är en liten förklaring till det smala svenska perspektivet. Det har med media att göra. Andalusien i södra Spanien röstade 2007-02-18 för att få självstyre motsvarande de tre "historiska" regionernas, Baskien, Katalonien och Galicien (källor här och här). 87 procent röstade för och 9 procent mot! Valdeltagandet var dock bara 36 procent. Trots allt en klar seger för Regionernas Europa.

Men se nu på Google News Sverige vars valspråk är "Sök och bläddra i 100 [svenska] nyhetskällor som uppdateras oavbrutet." Söker man på Andalusien kommer én relevant länk upp (från Sydkusten - "Svenskarnas egen lokaltidning i Spanien, Costa del Sol"). That's it. Mer än så har inte svenska media rapporterat, dvs inte alls. Någon TT-notis på fyra-fem rader i de tryckta upplagorna av de största tidningarna kan dock inte uteslutas; det vet jag helt enkelt inte. En bloggkommentar påpekar att Sesams nyhetssök brukar ge fler träffar. Med hjälp av Sesam hittar vi också DN:s notis, men inga ytterligare.

Med ett så begränsat rapporterande inom det svenska mediala samhället blir också debatten provinsiell. Ska man finna ett lite mer internationellt orienterat intresse, så ska man nog söka sig till de skånska aktörer som också är regionalt orienterade.

De gillar nog inte debatt i alla fall

Sydsvenskans politiske redaktör Heidi Avellan skriver att man på redaktionen inte säger sig fått in insändaren i förra blogginlägget (läs kommentarerna till förra inlägget). Det kan jag inte förklara. Det gick inte att misstolka Gerts reaktion i mail till mig över att han inte blivit publicerad.

I vilket fall avslutar hon kort och gott: "Vi gillar debatter." Det låter positivt. Frågan om de tankemässiga grunderna för en ny regional indelning är då inte ett undantag heller tydligen.

Men om redaktionen verkligen är intresserad av debatt här, varför vill den då så gärna skapa en meningsmotståndarbild av (citat från "Den skånska pusselbiten") "rödgul chauvinism" och berätta om "skånska politiker [som] storvulet talar om Skåneland eller en Scaniaregion, byggd på historia och identitet [och] ligger farligt nära dravel"? Då har man ju diskvalificerat en stor del av debatten redan.

Så länge inte Sydsvenskans ledare i tryckt form väljer att formulera sig annorlunda kan jag bara konstatera att det kvarvarande intrycket definitivt är att politiska redaktionen inte gillar debatt i denna fråga.

Inga reaktioner på Sydsvenskans ledare?

Gert Björk, f d mångårig ordförande i Föreningen Skånelands Framtid (FSF) och numera hedersmedlem, reagerade också på Sydsvenskans ledare Den skånska pusselbiten från 2007-01-28. Han skickade in en insändare samma dag. Ordet-redaktionen skickade i sin tur över den till ledarsidan och där blev den aldrig publicerad.

Så kan man också föra en debatt, när en tidning fungerar som megafon för åsikter men reaktionerna tillåts inte ta sig in. Hade jag trott att jag hade blivit publicerad hade jag nog också skrivit en insändare, men jag har har blivit refuserad allt för många gånger, så det har jag slutat med. Här är Gerts insändare. Den kommer också att hamna i FSF:s medlemstidning:


Den skånska pusselbiten

Så rubricerades ledaren i SDS den 28:e januari. Den handlade om de nu förestående förslagen från ansvarskommittén om bl.a. Sveriges nya regionala organisation. Ledaren tar förtjänstfullt upp en del av de frågor som nu står inför avgörande.

Men, sen visar ledaren som så många gånger förr sin aversion mot den skånska regionala rörelsen: "Dessutom vore det bara skönt att slippa rödgul chauvinism. Det händer att skånska politiker storvulet talar om Skåneland eller en Scaniaregion, byggd på historia och identitet. Det ligger farligt nära dravel."

Flera organisationer har under 90-talet drivit frågan om regionalisering av Sverige grundat på EU:s subsidiaritetsprincip. Alltså att beslut inte skall fattas på högre nivå än nödvändigt och att vi bör bilda Regionernas Europa. Själv har jag stått på barrikaderna åtskilliga gånger i dessa sammanhang. Vi hade tidigt visioner om bl.a. slopandet av Malmöhus och Kristianstad län, ett regionalt parlament, bro till Danmark och ett erkännande av Skånelands historia före år 1658. Som symbol återlanserades den skåneländska flaggan. Drivkraften var regionalism. I förlängningen såg vi ett förändringsarbete som givetvis skulle genomföras av politiker i demokratisk ordning. Viktigast för oss var att få igång en idédebatt men att överlåta åt politikerna att forma detaljer kring regionernas ansvar som t.ex. forskning, hälso- och sjukvård, kommunikationer, arbetsmarknad, m.m.

Det är inte lätt att inför SDS figurera som budbärare eftersom man där inte räds att skjuta på densamme. Men faktum kvarstår: Någon måste föra fram ett budskap första gången hur obehagligt det än är för ledarsidan i SDS. Att budskapet från vissa håll ibland har fått en del övertoner skall inte hindra en seriös tidning som SDS att borra djupare i budskapet för att kunna beskriva den seriösa delen.

Avslutningsvis skriver ledaren: "Så glöm sentimentalt nonsens om hur Skåne såg ut för 350 år sedan." Varför då? Är det inte en mänsklig rättighet att ta del av vår egen historia? Ledaren fortsätter: "Glöm den store förvaltningsorganisatören Axel Oxenstierna, han dog 1654 och lär inte protestera." Ja, han dog ju innan Skåneland införlivades med Sverige så han har vi inte ens kommit ihåg.

Gert Björk

Centralistisk inkomstutjämning bland kommuner

På en av kurserna idag för förtroendevalda berättade på ett förtjänsfullt sätt ekonomidirektör Uldis Skuja (lett?) om kommunens ekonomi. Det finns en inkomstutjämning mellan Sveriges kommuner. För några år sedan innebar det helt enkelt att kommuner som låg över det genomsnittliga skatteunderlaget betalade till de kommuner som låg under. Simple.

Men icke så idag. Idag garanteras alla kommuner ett skatteunderlag uppgående till 115 % av rikets genomsnittliga skatteunderlag. Det betyder att staten skjuter till pengar. En del riktigt rika kommuner betalar fortfarande till fattigare, men även ganska rika kommuner som t ex Lund - som ligger över det genomsnittliga skatteunderlaget - får idag bidrag i inkomstutjämningsssystemet. Det kan uppfattas som om t ex Danderyd genom en "utjämningsavgift" finansierar Lunds intäkter, men egentligen är det staten som skjuter till pengar till systemet.

Varifrån kommer pengarna ursprungligen? De kommer ju från medborgarna på olika sätt. Jag antar att moms och statlig inkomstskatt står för en del. Fastighetsskatten är - än så länge - också en någorlunda stor statlig inkomstkälla. Så pengarna går från medborgarna till staten som sedan graciously delar ut det till kommunerna.

Varför kan inte kommunerna få ta upp den skatten själv? Detta ändå relativt nya system som den tidigare vänstermajoriteten i Sveriges riksdag infört är centralism och det bör nu ändras tillbaka till den gamla enkla modellen, där staten håller tassarna borta från kommunernas utjämningar.

Nybliven i utbildningsnämnden

Som nybliven i Lunds kommuns utbildningsnämnd går jag en hel del kurser just nu. Det här är en något underlig värld, där information som kan får vilken normal person som helst att tänka "boring!" diskuteras som om det vore något... hm...intressant. Och det är väl som med det mesta här i livet att när man väl kommer in i det så blir det intressant. Alla specialintressen bygger ju på det.

Dessutom är nämndsuppdrag en ganska så social aktivitet. Man ska "hantera" ett antal människor som har olika roller i beslutssystemet i ett ganska komplicerat mönster. Men framför allt är så många människor beroende av en och tillräckligt många av dem vet om att det är oss de är beroende av för att de ska höra av sig till oss. Vi kommer att vara med på skolkonferenser och i olika kommunala "temaråd" m m.

Utbildningsförvaltningen - som i stort sett har hand om gymnasieutbildningen - har knappt 950 tills vidare-anställda och budgeten är på ca en miljard. Bortseett från de anställda är givetvis massor av lundabor beroende av vår service. Vi är i nämnden relativt självständiga - inte särskilt hårt styrda av kommunstyrelse/kommunfullmäktige. Tjänstemännen bestämmer mycket, men vi sitter i toppen av förvaltningen och sätter ramarna för verksamheterna. Vi skulle alltså teoeretiskt kunna ta över många av tjänstemännens uppgifter om vi så ville. Inte sällan sätter vi dem i arbete.

Jag tillhör de ordinarie ledamöterna i en borgerlig majoritet som bara har en rösts övervikt i nämnden. Min röst blir på så vis väldigt viktig, liksom var och en av de andra sexs röster är. Det finns bara en ordinarie centerpartist i nämnden, så det blir jag som skriver på borgerliga dokument för centerns räkning. Det känns som ett privilegium att få så mycket att säga till om som relativt ny.

Vi har borgerliga gruppmöten innan nämndssammanträdena som är ca en gång i månaden. På det borgerliga gruppmötet beslutas i princip allt viktigt. Jag kan erkänna att jag har svårt att tvinga mig att engagera mig i något som jag tidigare inte skulle brytt mig alls om. Men när man väl kommer in i ärendena, så kan man så där lagom icke-passionerat argumentera för en ståndpunkt. Det känns ändå naturligt att man inte brinner för alla, eller ens en majoritet, frågor, för de är ofta av en generell administativ karaktär även om man vet att besluten får följder. Här gäller en viss professionalism.

Vi kan lägga s k skrivelser undertecknade med en ledamots namn till nämnden, som väl ungefär motsvarar en motion till kommunfullmäktige. Det kan alla medborgare göra, men sitter man i nämnden för en majoritet får skrivelsen i praktiken klart mer tyngd. Det är kanske då det roliga börjar. När man på så sätt kan driva hjärtefrågor och förhoppningsvis blir lyssnad på av övriga på gruppmötet. Men det mesta är ännu nytt för mig.

Idag var jag på mitt första nämndssammanträde. Det är en konstig värld. Ärendena gick snabbt förbi och det hela kändes effektivt. Förberedelse är essentiellt. Och då satt vi ändå i drygt tre timmar (vilket f ö räknas som lite). Det blev en hel del omröstningar där vi alltid vann 7 röster mot 6 med handuppräkning. (Vi satt rakt mittemot varandra på raka rader så jag fick bilden av två slagskepp som fyrade av kanoner (röster) med bredsidan mot varandra.) Nämndsordföranden gick ändå oppositionen till mötes i några frågor. Oppositionen var ofta konstruktiv, tyckte jag också.

Regionsammanslagningar påtaglig partipolitik

"Blekinge vill fortsätta vara en egen region" är rubriken i Kristianstadsbladet. Regionstyrelseordföranden Mats Johansson (s) säger om en eventuell sammanslagning: "Då kommer besluten längre ifrån människorna. Det finns en ganska tydlig identitet hos blekingarna."

Artikeln tar upp att Skåne och Blekinge redan samarbetar på flera områden, kanske mer än mellan övriga av Skånes grannlän och Skåne. Skånes regionstyrelseordförande, Jerker Swanstein, vill heller "inte forcera fram en större region med Blekinge". Han menar att man "förutsätter att det är en process underifrån".

Bland det mest intressanta är följande: "Rent partipolitiskt är Swanstein inte odelat positiv till att bara få med sig Blekinge i en större region. – Det kan innebära att socialdemokraterna kan vinna ett val."

Det har jag inte ens tänkt på. I 2006 års val fick borgarna 39 104 röster (41.51 % av rösterna) och vänstern (inkl mp) 48 721 (51.71 %). Sverigedemokaterna fick i princip övriga. Mp samarbetar ju med de borgerliga i Region Skåne, så det är lite osäkert hur man ska räkna de 3535 röster som de fick i Blekinge. De extraröster som vänstern i Skåne(-Blekinge) kan räkna med om Blekinge kommer med i en (halv) skåneländsk region är således mellan 9617 och 6082. Det är i och för sig inte jättemycket när blocken i övrigt har i 300 000-röstersklassen i Region Skåne. Det är någonstans 1-1.5 %. Men visst kan det göra skillnaden i ett tajt race.

För Blekinge är situationen den omvända fast mycket mer påtagligt: man kan verkligen förstå att vänsterföreträdare ser med skepsis på en sammanslagning med Skåne eftersom den under många år givna s-majoriteten i Blekinge blir ett minne blott!

Stockholmare på kurs i göingska

Jag beskriver några kvällskurser på skånska idag i mitt bidrag "Skånska igår, idag och imorgon" i Föreningen Skånelands Framtids jubileumsbok Skåneland i förändring (2003, s 51). Jag berättar om en kurs i Ängelholm, en i Sjöbo och en i Broby i Göinge. "Börjar man leta kan man kanske finna ännu fler kvällskurser eller studiecirklar i Skåne. Och i Halland och Blekinge finns säkert också en del."

I tidningen Norra Skåne kan man läsa i en artikel "Göingska pau rikti't" om en kurs i Östanå ca 8 km söder om Osby. Bertil Strömberg håller kursen om den göingska dialekten. Det var också Strömberg som höll i Broby-kursen som jag skev om i boken ovan.

Det är en hel del intressant i artikeln: "Samtliga deltagare är väl bekanta med den göingska dialekten, men det tar inte lång stund innan diskussionerna om dialektskillnaderna mellan Lönsboda, Glimåkra och Broby kommer i gång. [...] Var är då göingedikalekten som mest genuin? – Det är nog i Hunshult utanför Lönsboda, konstaterar Karl-Lennart Svensson. Där finns det väl några kvar som pratar riktig göingska. Att Lönsboda är något av ett epicentrum för göingedialektens utbredning enas gruppen om."

Det står också: "Förra året lyckades en inflyttad stockholmare ta sig in på kursen. – Och han var riktigt duktig, berättar flera vid bordet."

Det är mycket positivt när inflyttade vill lära av den regionala kulturen. Det är en nyfiken och öppen inställning. Det är lite samma fenomen som när nederländare kommer från de stora städerna i väster (Randstat) till den nederländska regionen Brabant i söder och tar till sig det lokala nästan överdrivet. En översatt artikel är från NRC Handelsblad 1998-09-05.

Skånskt Vasalopp "i fäders spår"

"Vasaloppsparollen med texten i 'I fäders spår för framtids segrar' vajade lojt. De blågula flaggorna längs spåret rörde sig knappt." Så börjar Sydsvenskan beskrivningen av Barnens Vasalopp i Vellinge ("Ont om snö i fäders spår", 2007-02-09). Tidigare i år har Sydsvenskan beskrivit loppet i t ex Trelleborg.

Varje år på "vintern", sedan några år tilbaka, turnerar Barnens Vasalopp runt i Skåne. Vi har ju ingen snö, så man får skaffa snöskrap från närmaste ishall. Skånes skidförbund tycker idén är så god så man tillhandahåller ett särskilt "arrangemangspaket". Barnens ska till varje pris åka skidor som Gustav Vasa i "fäders spår" (anfäderna har hastigt och lustigt blivit svenska) omgivna av svenska flaggor och med Dalarnas ortnamn på skyltar som svischar förbi. På Barnens Vasalopps webbsajt kan man läsa om den hjältemodige Vasa som slåss mot den danske kungen, "Kristian Tyrann".

Lars-Olof Larsson, professor i historia vid Växjö universitet, inleder sin text "Vandringssägen gav namnet" på NE:s webbplats: "Dalarnas ära för Gustav Vasas väg till kungamakten är inget annat än en regions sätt att ta makten över det kollektiva minnet, och det fortplantas varje år med bl.a. Vasaloppet." Han skriver också om traditionsbildningen kring Gustav Vasas skidåkande: "Alltsedan 1600-talet har danskhatet varit ett bärande inslag. Nu är det typiskt nog enbart stora skaror danska knektar som jagar 'frihetshjälten'. [...]

Anförda av landshövdingar och officerare, folkskollärare och konstnärer frammanas [under 1800-talet, särskilt dess senare del] bilden av Dalarna som det mest svenska av alla svenska landskap, som nationens vagga. [...] Otaliga monument reses över den folklige frihetshjälten och hans hjälpare. Kungligheter deltar, Dalregementet paraderar, högstämda tal hålls i storvulet nationalistisk anda, leverop utbringas för konungen och fosterlandet, för dess urfader Gustav Vasa och framför allt för Dalarna.

En sådan högstämd invigning, av Anders Zorns staty över den unge frihetshjälten i Mora, ägde rum för jämnt 100 år sedan. Invid denna symbol för svensk frihet och Dalarnas hjältemodiga folk placerades målet för Vasaloppet då detta fick sin urpremiär 1922. Även denna skidtävling, under mottot 'I fäders spår för framtids segrar', fick tydlig karaktär av en nationell manifestation, med Dalarna och Gustav Vasa i fokus.

Vasaloppet är ett av 14 Worldloppet-tävlingar i världen. Om man nu måste kopiera ett befintligt lopp, varför kan inte skånska barn lika gärna åka t ex ett tyskt Kung Ludwig-lopp (efter "sagokungen" i Bayern) eller ett geografiskt ganska närliggande tjeckiskt Jizerska padesatka? De har inte samma historisk-nationalistiska belastning för oss.

Debattartikel om regioner från SSF

Det finns i huvudsak två olika delar av en strömning som driver politiska frågor om kultur och identitet i Skåne. Den ena delen representeras av Stiftelsen Skånsk Framtid (SSF) och den andra av Sällskapet Skånsk Samling/Föreningen Skånelands Framtid. Jag är ensam om att vara styrelsemedlem i båda.

Det finns egentligen inga specifika frågor som särskiljer organisationerna, men den ena sammanslutningen är att alltså organisatoriskt en stiftelse och det andra en medlemsförening. Det har utåt varit tyst ganska tyst från dessa organisationer ett tag, men idag 2007-02-01 fick SSF publicerat en debattartikel "Historia och identitet viktigt för regioner" i Kvällsposten.

Vi angriper idén om en indelning av Sverige där Skåne hamnar i en region med delar av Småland som dessutom kallas "Södra Götalandsregionen". Vi förklarar vad regionalism är för oss, utifrån kapitel 8 i vår bok "Regionalismen inför 2000-talet. (Jag tycker det är en sensationellt bra text som förklarar grunden om regionalism. Det framgår att det är en tredje väg bort från "civic" och etnisk nationalism.) Vi ger också "den största tidningen i regionen" en välförtjänt känga för sin ledare 2007-01-28 och menar att de kanske "ser ohistoriska gränsdragningar för regioner som en positiv del i en svensk nationalistisk ideologi".

Limhamn "Sverige" för danskarna

Danskarna - och då menar jag danskarna i allmänhet - är fenomenala på att nationalisera oss skåningar och generalisera oss till "svenskere" varifrån vi än kommer. Ingen ytterligare specifiering behövs. Men artikeln "Svenskere sætter dansk på skoleskemaet" (Öresunddirekt, 2007-01-29) når ändå nya höjder.

Artikelrubriken ropar alltså ut hur svenskarna nu får danskundervisning. Men läser man artikeln ser man att det handlar om en enda skola, Geijerskolan, i lilla Limhamn som i rubriken får representera "svenskarna" från Ystad till Haparanda.

Och nej, jag hade inte varit nöjd om de, i detta fallet, hade generaliserat ens till Skåne och skåningarna. Vi måste kunna klara att se detaljerna och det lokala och det delregionala i det som sker i Öresundsregionen. Annars kommer vi inte närmare varandra än man gör i vilket internationellt samarbete som helst.

Ett annat sorgligt exempel återfinns i artikeln "Øresundsborgernes nye stemme" i JyllandsPosten (webbpubl 2007-01-31). Det handlar om Foreningen Øresundsborger igen som inte tycks ha lärt sig så mycket på de tre veckor sedan jag sist hade kontakt med medlemmar ur den. Så här skrev en jag känner efter att ha läst artikeln:

"Vet inte om det är föreningen eller journalisten, men inte ett ord om Skåne. Det var Sverige, Sverige, svensker, svenskerne, svensk, svensker, svensker, Dansk-Svensk, svenske och Sverige hit och dit. Inte ens 'sydsvensk' lyckades de få in. Bara svensk. Hmmm..."

Föreningens ordförande vill ha en bred inriktning på föreningens frågor (inte bara pendlarfrågor) och han vill ha med fler med ursprung från denna sidan (i nuläget bara 10 procent). Men hans språkbruk alienerar nog en del som skulle tänkas kunna vara intresserade av en regional, snarare än en internationell förening.

DN:s ledare - ännu en 80-talsdebatt

Dagens nyheters ledare "Landstingen är en onödig mellannivå" bör också kommenteras på denna blogg. Den är f ö helt i överensstämmelse med en linje som bloggaren Dick Erixon drivit.

DN:s ledare saknar, fast på ett annat sätt, liksom Sydsvenskans ledare helt sammanhang med en längre debatt som förts om regioner. Den stiger, liksom Sydsvenskans, nymornad upp från sent 1900-tal. Den ser landstingens/regionernas enda tänkbara uppgift som sjukvården. Inte ens kollektivtrafiken förtjänar mer än en parentes: "(och i en del fall också kollektivtrafik)". Nej, regionala utvecklingsfrågor har man tydligen inte hört talas om. Och så kommer citatet:

"Räcker det verkligen med riksdag och kommuner? Ja, det gör det. Sverige må vara ett vidsträckt land men vi är inte särskilt många, nio miljoner, och Sverige är en enhetsstat - tacka Axel Oxenstierna och Gustav Vasa för det. Här finns ingen tradition av självstyrande delar, inga kulturellt avvikande regioner, och vi har stora krav på likformighet."

Jag vet inte hur många etnologer, politiker, omvärldsanalytiker, statliga utredningar och t o m en proposition (Regeringens proposition 1995/96:38) som observerat åtminstone Skånes och Gotlands regionala identitet ("Regional identitet" i Utsikt mot framtidens regioner. Sju debattinlägg. SOU 1992:64). En utredning nämner också Jämtland (borde varit självklar) och Dalarna (Regionberedningen, SOU 1993:97). Men DN vet inget.

Sedan är det barockt att stirra sig blind på befolkningstalet. Sverige har större avstånd än något annat av EU:s 25 medlemsländer. Inget land inom EU har av avståndskäl större behov av regiondemokrati och federalism. Beträffande kravet på likformighet är det något som jag - och jag hoppas på, mitt parti - bekämpar nästan dagligen. DN:s skribenter fortsätter:

"Däremot har vi en stark uppslutning kring den nationella arenan, regering och riksdag ifrågasätts inte, det är de som ska styra Sverige."

Tja, i Skåne är uppslutningen i alla fall inte överdriven. I artikeln "Skåningar misstror politiker" (NST 2000-06-14) kan man läsa: "Förtroendet för de som styr landet Sverige är som sämst i dess södra delar. I Skåne är det inte många som känner riktigt förtroende varken för riksdagen som institution eller för dess representanter från hembygden. [...]

224 skåningar svarade på enkäten som genomför[d]es under hösten. Det är tillräckligt många för att det statistiskt ska gå att dra slutsatsen att Skåne skiljer sig från resten av landet enligt Martin Brothén [vid Göteborgs universitet som gjort undersökningen]. I Skåne känner bara 12 procent av de tillfrågade mycket stort eller ganska stort förtroende för de riksdagsledamöter som kommer från Skåne. Det är bara i Norrbotten som förtroendet är lägre, nio procent. När det gäller förtroendet för riksdagen som institution hamnar det i botten i Skåne. Bara 16 procent av de tillfrågade anser sig ha mycket stort eller ganska stort förtroende för riksdagen. Det är lägst i landet."

Det är nog idag, men kanske inte bör vara, riksdagen som till största delen ska styra Sverige, DN.

Sydsvenskan tar statsnationaliskt steg

Dagens nyheters artikel "Klart för storregioner" (webbpubl 2007-01-26) reagerade på en slutjustering av Ansvarsutredningens huvudslutsats. Och skapade en nystart för en debatt som legat och puttrat ända sedan Ansvarsutredningen påbörjades våren 2003. SVT hängde på och så kom Sydsvenskans ledare "Den skånska pusselbiten" (2007-01-27) som jag, vis av erfarenhet, tror att jag kommer att citera delar av i år framåt:

"Skulle skåningarna förlora något av sin identitet om Skåne försvann ur regionnamnet? Knappast. Förr hette det Malmöhus respektive Kristianstads län och skåningen var inte mindre skåning då. Dessutom vore det bara skönt att slippa rödgul chauvinism. Det händer att skånska politiker storvulet talar om Skåneland eller en Scaniaregion, byggd på historia och identitet. Det ligger farligt nära dravel. [...] Så glöm sentimentalt nonsens om hur Skåne såg ut för 350 år sedan."

Det känns lite som om man är tillbaka på 80-talet under Skånepartiets glada dagar, och som om debatten inte utvecklats sedan dess. Var har Sydsvenskans ledarredaktion hållit hus? Ut och lufta sig lite i en ny europeisk regional värld! Dåvarande statsminister Göran Persson talade en gång i Regeringsförklaringen 1998-10-06 om att "Kulturen är samtidens känselspröt in i framtiden. Här blandas historiens identitet med förhoppningarnas nyfikenhet."

Den unkna statsnationalistiska syn på en regional identitet och dess historia som Sydsvenskan med sin artikel ger uttryck för ger mig föga smickrande associationer från åsiktsrörelser i andra länder.

Peter J Olsson på Kvällsposten påpekar i ett svar i sin ledare "Levande regioner, tack " (2007-01-29) att Region Skåne "haft en större folklig förankring eftersom invånarna faktiskt identifierat sig som skåningar". Och varför identifierar de sig som skåningar? Jo, svarar jag, p g a historien och av i n g e t annat skäl. Så fortsätter Peter J: "Och att som Sydsvenskan hylla borttagandet av Skånenamnet för att man ogillar 'rödgul chauvinism', det är bara fånigt. Den som tror sig hitta farliga tendenser i skånsk regionalism har säkert styrts av förutfattade meningar."

Jag vill tillägga att jag däremot hittar farliga tendenser i svensk nationalism, men det är inget som jag noterat att Sydsvenskan klagar på. För det är i det lägret de har givit mig intryck att de hör hemma. Fokus är på det svenska. Det har blivit ganska tydligt med Heidi Avellan som politisk redaktör.

"Skåne dagens Tjetjenien"

Snapphane-/folkmordsdebatten är tydligen inte slut ännu. Krönikan i Skånska dagbladet går på temat "Skåne dagens Tjetjenien" (2007-01-26). Alf Ronnby tycks vara frilansskribent. Att döma av hans övriga produktion är han inte specialintresserad av ämnet som sådant, i alla fall inte i sin journalistiska verksamhet.

Jag tycker, till skillnad från en del historiker, om när jämförelser mellan dåtid och nutid görs. Människor som lever nu och människor som levde tidigare har ett band mellan sig. Inte tycker jag heller det skadar så mycket om man försiktigt analyserar dåtid i nutida termer. Det kan tvärtom ge upphov till en uppfriskande syn på vad som hänt och människan i stort.

I alla situationer handlar det om människor och människor har alltid brottats med moral. Jag har dessutom en värdeobjektiv syn på viss grundläggande moral för homo sapiens. Oavsett tid och plats. Det är förstås samma idé som ligger bakom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Det är underligt att en hel del historiker och historieintresserade som jag diskuterat med genom åren tycks avsäga sig den idén. Istället får man höra att många grymheter var "normala" för tiden och därmed, som jag tolkar dem, oantastliga: "det var en grym tid, det bara var så, det är inget vi kan sätta oss till doms över". Med den flexibla synen på moral är det kanske tur att vissa av dem forskar istället för att lägga sig i nutidens världspolitik...

Broavgifterna icke-fråga i Sydsvenskan

Det här måste vara en nyhet i sig. Sydsvenskan har i "Brons nya vd vill ha tätare trafik" 2006-01-27 en ganska lång artikel om kommande vd:n för Öresundsbron Caroline Ullman-Hammer. Vad är speciellt då? Vi får reda på att hon har två franska bulldoggar och gillar skidåkning på fritiden...men inte vad hon anser om broavgifterna.

Har det sjukliga (broavgiften på 300 kr enkel resa) nu till slut blivit norm?

Mufare vill ha frihet till Skåne

Marko Huttunen, styrelseledamot i Moderata ungdomsförbundet (Muf) Skåne, propagerar för ett långtgående självstyre i Skåne i Helsingborgs Dagblad och Kvällsposten 2007-01-08. Även Öresunddirekt refererade artikeln. Huttunen hänvisar till snapphanarna och talar om skåningarnas historiska strävan efter frihet. Vidare: "Det känns förlegat att styras från Stockholm och Bryssel." Han vill ha "ett större inslag av frihet till Skåne och Öresundsregionen".

Huttunen tycks alltså inte vara så förtjust i makten i Bryssel, men om man kollar på ett begrepp, Paneuropa, och en förening han återkommer till, Svenska Paneuropaföreningen, så ser man på föreningens hemsida att det handlar om att fördjupa samarbetet i Europa och att skapa en EU-konstitution etc. Huttunen talar faktiskt själv i artikeln om att de vill ha ett "närmare samarbete mellan Europas stater". Så den föreningen kan jag ställa upp på.

I övrigt skriver inte Marko Huttunen jättemycket om Skåne och Öresund på sin blogg. Något om att broavgiftena borde sänkas, att han tycker det är en kul idé att gräva en kanal mellan Skåne och övriga Sverige och att han gillar skånska. Men jag vet ju hur det är; man kan tycka många åsikter är viktiga som man inte väljer att sätta i fokus på sin blogg.

Det finns nog en viss tradition av frihet/Skåne-koppling inom Muf Skåne. Minns ni Jonas Jacobsson, ordförande i först Muf Malmöhus och sedan i Muf Skåne, när det hade bildats. Här är SVT text från 1999-11-05:

"Muf-bas: Skilj Skåne från Sverige

Skåne bör lämna Sverige. Det anser Jonas Jacobsson, ordförande i Moderata ungdomsförbundet Malmöhus.
-Nationalstaten står inför ett sammanbrott och vi skåningar är därför redo att nu ta steget och lämna Sverige, säger Jacobsson.
Skåningarna behöver ingen överrock i form av ett nationellt parlament i Stockholm, förtydligar han.
Muf-basen vill göra Skåne till en autonom region med beslutanderätt i alla de frågor som riksdag och regering i dag styr över."

Även flera år senare gick ganska långtgående propositioner från distriktstyrelsen igenom på stämmor. Nu har jag inte längre koll på det läget.

Det regionala språket lever ännu i skrift

Allan Nilsson heter en av de sista (?) författarna som skriver på den gamla skånska dialekten/språket (vilket man vill). Jag uppmärksammade honom i mitt bidrag "Skånska igår, idag och imorgon" i Föreningen Skånelands Framtids jubileumsbok Skåneland i förändring (2003, s 52):

"Och i andra hälften av 90-talet har böcker kommit ut av Anders Andersson, Inga-Britta Lindström, Lennart Kjellgren och inte minst Allan Nilsson som skrivit flera. Nilsson skriver också, vad jag vet, det enda bygdemål som förekommer i skånska dagstidningar. Med någon månads mellanrum kan man ännu, när detta skrives [det gäller ännu fyra år efter denna boks utgivning, min blogganm.], läsa honom i Skånska dagbladet."

Nilssons Me´ hjärtad po Lyngby slättor (1998) och Skånsk landsbygd på 30-talet (1999) står sedan ett bra tag i min bokhylla. De köpte jag på Gleerups i Lund för några år sedan. Nilsson har också gett ut Skånsk rapsodi - på bygdemål (2002), som jag inte har. Tidigare kom Fem år med bygdemålskrönikor och nu har precis Sex år med bygdemålskröniker kommit.

Det är ett A4-häfte. Skånskans Jan A Johansson har skrivet baksidans text. Den här typen av böcker säljer dåligt i bokhandlarna och det är inte ofta bokhandlarna - eller antikvariaten ens för den delen - tar emot dem. Men de säljer som smör i de rätta kretsarna, t ex till vänner och i kulturhistoriska föreningar. Här (bläddra till s 3!) kan du se ett smakprov på språket.

Vill du ha Allans Nilsson senaste bok, så måste du ta kontakt med honom själv. Ring honom gärna på 040-967330. Du kan också skicka 90 kr i kontanter direkt i ett kuvert till honom på Per Albin Hanssons v. 61 A, 21463 Malmö. Då skickar han den nya boken till dig!

Mina federalistiska åsikter som kryss

15 juni 2003 tog centerns riksstämma ett beslut om att partiet önskar "en ny grundlag byggd på federalismens principer" efter ett förslag från partistyrelsen. Därmed blev centern Sveriges enda parti som förespråkar svensk (och europeisk) federalism - folkpartiet förespråkar europeisk federalism. Jag gick med i partiet på dagen halvåret senare, som en konsekvens.

Våren 2004 skickade centerledningen ut ett studiematerial till sina distrikt, kommunkretsar och avdelningar. Det fanns en informationsbok och en enkät, ett "frågebatteri". Det kan vem som helst läsa här. I Lunds avdelning svarade vi på enkäten och vi var ganska överens. Jag tycker det kan vara på sin plats att på denna blogg publicera mitt svar idag.

Mitt svar är ganska likt det vi tog 2004, om än inte identiskt. T ex ville jag ha kriminallagstiftning på regional nivå (liksom i USA), men det ville inte gruppen i övrigt. Jag ville däremot att pensionerna skulle ligga på en statlig nivå, medan de andra gruppen förespråkade en regional nivå där.

Enkäten ställer frågor om ens åsikt om federalismen i förbindelse med Sveriges statskick i stort. Det är frågor om symmetrisk eller asymmetrisk federalism, tvåkammarriksdag, författningsdomstol m m. Ett viktigt avsnitt handlar om kompetensfördelningen mellan kommun, region och stat.

Den sista biten handlar om EU och dess institutioner och konstituionella lösningar och också där svarar man på vilka frågor som bör ligga på EU-nivån och vilka som bör ligga lägre. Så den som till äventyrs är intresserad av mina svar (= kryss i rutor) på de ganska välgenomtänkta frågorna, kan ladda ner detta dokument.

Nationalstaten är pervers

Nationalstaten är sjuk, det står klart. Det är dess arv. Det finns förstås hundratals exempel som man kan rota i, men ibland är de extra tydliga. Från nyheterna idag och igår.

1. Här är det staten i sig som står bakom. "Luciano Astudillo, s-riksdagsman från Malmö, undrar varför det är billigare för en Malmöbo att söka jobb i Kiruna än i Köpenhamn." Idag ges inga resebidrag till arbetssökande utanför Sverige. Och det tycks som om arbetsförmedlarna inte ens kan göra det, inte ens i Malmö, några mil från Köpenhamn. Inga regionala undantag gives.

2. När stormen Per härjade på Österlen blev Skåne plötsligt nio meter kortare. "Ystad kommun har kämpat för att få ta sand vid banken utanför Sandhammaren och skydda Löderupsstranden bland annat med hjälp av blockerande stenar." Men regeringen sa nej.

Varför ska ett sådant ärende upp i Stockholm och snurra? Det är fullkomligt orimligt för en som tror på tung lokal beslutsmakt samt ett eget regelverk i form av regionala lagar, liksom i dagens Europas federala stater. Det är, med andra ord, perverst.

Nya länkar till EU och Öresund

Den politiska indelningen av världen ska vara till för människor, inte tvärtom. Alla diskussion om denna indelning och regional makt - i vid mening - blir därför förutsättningslös. Behöver vi då nationalstaten? Mitt starkaste argument för den är ett trygghetsargument. Folk är oerhört uppbundna kring den och revolutionära kast är inte till gagn för människor. Däremot vill jag urholka dess betydelse för människors liv i en ganska enkelriktad process under det sekel som vi just påbörjat.

Jag söker i denna politiska idé ständigt ideologiska allianser och en av dessa partners är Europeiska Unionen. Debatten har svalnat till nära nollpunkten i Sverige. (Å andra sidan är acceptansen nu stark.) Jag var själv mycket engagerad i EU-frågan på 90-talet, men - med undantag för EMU-omröstningen - har jag också i praktiken tappat mitt intresse. Nu ska jag börja bättra mig. Jag gick igenom alla svenska politiska bloggar jag kunde hitta om EU och noterade de som regelbundet uppdaterades. Jag hittade sju stycken. Inte mer. Dessa sju tillhör nu min länklista nere till vänster.

En annan ny länk. Jag har länge följt Nytt från Öresund (NFÖ), trots redaktörens uttalande (privat i mail) att sajten inte riktar sig till mig och andra i Öresundsregionen, utan till invånarna i Stockholm! (Det är bl a därför man skriver "i fjol" och inte "i fjor" trots att det senare är skriftspråklig standard i hela Öresundsregionen: Danmark + skånska dagstidningarna. Sök själv!) NFÖ har ett sant transregionalt perspektiv i nyhetsrapporteringen. Jag har trott att den var ensam i sitt slag.

Men en artikel "Många söker Öresundsinformation" i NFÖ 2007-01-10 uppmärksammade mig på en direkt "konkurrent", Oresunddirekt.com. Den sajten har fördubblat sina träffar på ett år. Dess nyhetsdel är alltså också tillagd länklistan nere till vänster.

Lindqvist om skånsk etnisk rensning

Populärhistorikern Herman Lindqvist har satt ner foten förut mot svensk nationalistisk historieskrivning (t ex i Storhet och fall, 1995, s 179). Nu gör han det igen i en artikel i Aftonbladet "Brutal etnisk rensning när Skåne blev svenskt" (2007-01-14). Artikeln påminner mycket om en artikel "Terror och etnisk rensning gjorde skåningar svenska" i samma tidning 2006-01-15. Det är välkommet att han gör så, eftersom lokala historiker, genom vad jag uppfattar som en viss vinkling, vill släta över denna övergreppsperiod i svensk historia.

I artikeln kommer han också med intressanta siffror som jag tidigare inte sett över befolkningsminskningen i Skåne under slutet av 1600-talet/början av 1700-talet. Samtidigt beskriver han den etniska rensningen. Han framhåller att inte bara Skåne drabbades utan också Halland, Blekinge, Bohuslän, Jämtland, Härjedalen och Gotland. Om man undrar varför denna debatt alls är intressant/nödvändig kan man läsa Föreningen Skånelands Framtids sida "Om revanschism".

Jag hoppas nu att inte Lindqvist hamnar i en "hotsituation" liksom regissören till filmen "Snapphanarna", Mikael Agaton, gjort. Det värsta med hela diskussionen är att den är känslig. Det är en historisk diskussion och vi måste alla förstå att ingen vill att vad som hände då på något sätt ska påverka samtiden - utom just historieskrivningen och den historiska förståelsen. Det ger t ex inte legitimitet till ens en gnutta mer självstyre. Det är något helt annat - folksuveränitetsprincipen - som gör det.

Den goda demokratin kräver STV

Jag har, tror det eller ej, egentligen fler politiska intressen i livet än regionalismen, men det är denna bloggens nisch eftersom i stort sett bara två andra av Sveriges bloggare regelbundet skriver om det. Frågan om demokratiska system, oavsett decentralisering, engagerar mig också mycket. Jag vill i stort sett t ex se Schweiz semi-direkta demokrati kopierad till resten av världen. Med hjälp av Ilan Sadé hittade jag fram till Bo Rothsteins mycket intressanta debattartikel i DN: "Väljaren måste kunna få rösta på flera partier till riksdagen" (2006-01-09).

Ca 1997-2000 var jag med i ett gäng politiska tänkare från olika delar av Europa. Vi kom från väldigt olika utgångspunkter och funderade förutsättningslöst på politiska system och började med tiden få stor respekt för varandra. Allt eftersom konvergerade våra politiska idéer (på vissa områden) och blev "självklara" inom gruppen. Precis när tanken på ett uttryckligt politiskt manifest blev aktuell började dock medlemmarna i gruppen gå sina egna vägar.

I början av våra diskussioner visste jag inte vad STV - "single transferable vote" ("enkel överförbar röst" i sv.Wikipedia) - var, men jag fick omfattande förklaringar. Vi testade det på olika sätt - jag ifrågasatte - och vi hittade dess fördelar och nackdelar. Så småningom blev det en av gruppens politiska självklarheter: ett representativt demokratiskt system måste använda STV för att välja sin kandidater. Något annat var uteslutet.

STV är komplicerat för rösträknaren. Men det är lätt för den som ska rösta. Jag ska inte förklara hela biten om hur det fungerar. Hela förklaringen finns på en.Wikipedia. Poängen är att väljaren bestämmer själv om han vill rösta på parti eller kandidat(er). Han får full suveränitet. Han kan blanda från olika partier. Han ska, enligt mitt sätt att se, ha rätt att plocka exakt som han vill. Eftersom det är att maximera demokratin.

STV är ganska känt i den engelskspråkiga världen (utom USA). Det tillämpas på Irland och Australien och kommer att införas i Skottland i år. Det är alltså ofta närvarande i debatten. I Sverige har jag däremot aldrig träffat någon som hört talas om det. Nu har Bo Rothstein brutit denna tystnad och förordar det i DN. Ingressen:

"Bo Rothstein lanserar ett nytt valsystem där du kan rösta på både Reinfeldt och Sahlin. Det är inte alls självklart att vi ska ha ett valsystem som gynnar de nu existerande riksdagspartierna. Vi bör ha ett valsystem som sätter medborgaren - inte partiorganisationerna - i centrum. Och det finns många väljare som inte har starka partilojaliteter utan som helst vill rösta på en uppsättning kandidater från olika partier."

Låt debatten börja!

Skånsk flykt från Swedish Meats

Jag har tidigare skrivit om försäljningen av Swedish Meats till finska HK Ruokatalo. Affären röstades igenom med minsta möjliga marginal och alla tre skånska styrelsemedlmmar var emot. Enligt vad jag skrivit tidigare tycks den nordliga orienteringen med uppköpet vara en viktig orsak. I Skåne har man istället affärer med Danmark, Tyskland och kontinenten, inte med Finland.

Nu avgår de tre styrelsemedlemmarna samt två andra skånska betydande förtroendevalda inom bland annat valberedningen. Sydsvenskan skriver i "Flykten från Swedish Meat har börjat" (2007-01-12): "Många funderar på att lämna Swedish Meats och istället leverera sina djur någon annanstans." En svinbonde säger: "Det finns flera som diskuterar att bygga privatslakterier och folk som funderar på att dra igång exportverksamhet." Det är en turbulent period nu, efter affären, menar han.

Den 1 januari 1999 gick skånska Skanek upp i Swedish Meats i centralismens och de missriktade sammanslagningarnas tecken. Visst kan bönderna på olika sätt gå sina egna vägar nu, men om det behövs en organisation så varför inte återskapa Skanek?

[ Fler artiklar: "Swedish Meats blir finskt" och "Skåne splittrat i slakterifrågan".]

Foreningen Öresundsborger

Foreningen Öresundsborger grundlades idag måndag 2007-01-08. Så här lydde deras pressmeddelande innan årsmötet:

"Föreningen Öresundsborgers syfte är att med demokratiska medel aktivt arbeta för att förbättra de praktiska förutsättningarna för Öresundsmedborgarens integration över Öresund. Målet är:
• Att skapa en stark gemensam Öresundsregion.
• Att förbättra ÖresundsBorgernes grundläggande demokratiske valrättigheter.
• Att harmonisera regelverket på social- och arbetsmarknadsområdet.
• Att öka samarbetet mellan utbildningsinstitutionerna i Öresundsregionen och möjligheten till undervisning i bägge
ländernas språk, kultur och historia.
• Att öka den fria rörligheten i Öresundsregionen oberoende transportform."

Fokus är i praktiken mycket bropendlarna och deras situation, men de säger också: "Det er vigtigt at slå fast, at FORENINGEN ER FOR ALLE ÖRESUNDSBORGERE – og ikke bare bro-pendlerne og deres problemer lige nu."

De flesta i föreningen är danskar. De har en god debatt på Oresundsinfo.dk:s forum där de pratar om att kunna röra sig obehindrat på båda sidor och att barnen ska bli Öresundsborgare etc.

Det finns ett litet problem som tycks motsäga föreningens syften. Och det är att deras språkbruk i realiteten är helt nationaliserat. Det är motsatsparen "svensk" och "dansk" och "Sverige" och "Danmark" som möts om och om igen i deras texter. Den som tidigare tänkte på sig själv som skåning blir "svensk" och inget annat i deras reklam, meddelanden och debatter. Den som tidigare kanske åkte över sundet till en stad, Köpenhamn, hamnar plötsligt i ett helt land, "Danmark".

Det är synd, för det är just det som Öresundsregionen betyder för mig: det transnationella, när de nationella etiketterna inte spelar så stor roll längre. När geografin, samhällslogiken och delarna av vår Öresundsregion blir det centrala - städerna, områdena - inte hur vi speglar och iklär oss nationella roller. Ska man tala möten över Sundet i stort så borde det på sin höjd bli "skåningar" som möter "själländare". Det är relativt lokala beteckningar som med precision inkluderar vad det handlar om.

Men med rätt inställning att vara Öresundsborgare, så bör det så småningom synas i föreningens texter också. Då blir den riktigt intressant!

Se nu det mycket tänkvärda svaret på mitt inlägg från en av Foreningen Öresundsborgers styrelsemedlemmar! Det är mycket positivt. Det här är en fråga som föreningen kommer att sätta sig in i, lovar hon.

Nu, genom en nyhet på Öresunddirekt 2007-01-11 (som i sin tur läst Skånskan) vet vi att föreningen efter det konstituerande mötet "har cirka 100 medlemmar och de har redan haft ett möte med Øresundsbrokonsortiet".

Mediedrevet mot skånsk historieskrivning

Efter tv-serien Snapphanar har debatten om skånsk identitet växt sig stark. Jag ska här snabbt redogöra för tidningsartiklar om ämnet. Jag har några generella kommentarer på slutet. Jag hoppas kunna kommentera ytterligare senare.

* "Friskyttar förlorade både kriget och äran" i Helsingborgs dagblad 2006-12-20. Historiker Göran Rystad menar att försvenskingen inte var så besvärlig och att det finns en mytbildning kring den skånska särprägeln.

* "Renässans för Skåne" i Kristianstadsbladet 2006-12-22. Historiker Peter Ullgren är kritisk till historiskt baserad regionalism.

* "Ju längre från Stockholm desto bättre..." i Helsingborgs Dagblad 2006-12-24 (julbilagan, s 20, nästan sist i pdf-dokumentet). Journalist Dan Jönsson är kritisk till identitetsbaserad regionalism, men ser också några få poänger. Stiftelsen Skånsk Framtid, där jag är styrelsemedlem, får sig några icke välförtjänta kängor.

* "Fredrik Persson om 'Snapphanar'" i Sydsvenskan 2006-12-30. Historiker Fredrik Persson är starkt kritisk till tv-serien och särskilt dokumentären.

* "SVT gynnar mörka krafter", "Regissören Mikael Agaton: 'Jag är i en hatsituation'" och "Aningslös historieskildring, SVT" i Blekinge Läns Tidning 2006-01-03. Historiker Karl Bergman är starkt kritisk till dokumentären.

* "SVT:s snapphanar spär på etniska spänningar" i Expressen/Kvällsposten 2007-01-06. Historiker Hanne Sanders är kritisk till berättelsen i sig eftersom den har ett känsligt tema.

För att uttala sig generellt ser jag denna anstormning som ett tecken på dålig tolerans för regionala identiteter i Sverige, i synnerhet en skånsk sådan. (Agaton menar sig t o m befinna sig i en "hotsituation" som ett resultat av serien.) Det är framför allt det selektiva i sådan här kritik som jag vänder mig mot. Jag har nämligen aldrig sett dessa historiker och journalister kritiskt granska svensk historieskrivning eller uttryck för svensk vardagsnationalism. Där finns det etnologer som på ett annat sätt har ryggen fri, som t ex Orvar Löfgren och Jonas Frykman.

Det är underligt att skånsk identitet anses så hotfull även på 2000-talet. Det är oftast ganska modesta krav som framförs från representanter för skånska organisationer med inriktning mot identitet, kultur och historia. Inte sällan är de så modesta att de möts av kommentarer av typen "finns det inget viktigare att bry sig om?". Av någon anledning bygger flera aktörer inom media ändå upp något sorts separatisthot (och främlingsfientlighetshot), som gömmer sig någonstans i nästan varje artikel om ämnet. Reaktioner från etablissemanget är vanligtvis hårda och överdrivna.

Nu har jag delvis varit orättvis, för man måste kunna kritisera enskildheter i framställningar av det skånska utan att bli stämplad som "ond representant för en förtryckande majoritetskultur". De personer som uttalar sig i artiklarna ovan har ibland klara poänger. Men jag tror att man, innan man blir del av ett sådant här mediedrev, ska fråga sig om det inte finns historiska exempel - eller även exempel idag i en hel del länder - som förskräcker och som man ska hålla sig riktigt långt ifrån - jag tycker inte man har gjort det. Kanske man då dessutom börjar stå för mer balanserade kommentarer i dessa tidningsartiklar.

Dokumentären "Snapphanarnas krig"

SVT:s julhelgssatsning Snapphanar har väl inte undgått någon. Filmen består av tre delar plus en dokumentär, "Snapphanarnas krig". Allt kan laddas ner från Internet från länken ovan, i alla fall i en månad till. Filmen ser faktiskt händelserna ur ett skånskt perspektiv och det ser jag och en del andra som positivt. Idag såg jag också dokumentären (som finns att se här). Den var också ok, med en del mindre plumpar i protokollet. Det börjar med killen i studion som presenterar programmet som "1600-talets sydsvenska gerillakrig". Det är dock utanför programmet i sig.

Tre personer står för de tveksamma fakta. Militärhistoriker Peter Danielsson kallar snapphanar för "banditer, helt enkelt" och talar om deras röverier utan att bry sig om att det var svenskarnas nedsättande beteckning på alla som mötte dem motstånd inklusive lokala reguljära förband. Det blir lite lustigt för det är det som historiker Dick Harrison reder ut i inslaget innan.

Danielsson säger också: "För bönderna, spelade det ingen roll om man var dansk eller svensk undersåte. Bara herrefolket var så långt bort som möjligt. Man ville leva i fred. Man ville handla med varann. Man ville gifta sig med varann. Det är ju andra saker som gör att man är tvungen att välja sida." (Det här att man "ville gifta sig med varann" motsägs av etnologen Nils-Arvid Bringéus, se längst ner i detta inlägg.) Försvenskningen var, enligt Danielsson, bara att man vill skapa en "starkare centralmakt vars tentakler når ut i lokalsamhället". Det är en naiv, pittoresk syn på lokalbefolkningen som Danielsson framför förstås. Jag trodde också att den förenklade synen på nationella identiteter som bara något modernt helt fått tacka för sig, genom nyare historiska rön (Harald Gustafsson, Jonas Nordin m fl), men den idén lever tydligen kvar.

"Skåne är ett av de få exemplen i världen där en militär makt har integrerat en region", säger Bo Knarrström, slagfältsarkeolog. Han beskriver enorma skillnader för bönderna mellan Danmark och Sverige (som inte stämmer enligt annan ny forskning jag läst av t ex Kalle Bergman, doktorand vid Historiska institutionen i Lund).

Och Knarrström säger: "Svenskarna, som hade upplevt ett otal bonderevolter, man var mycket mer försiktig med hur man behandlade den lokala bondebefolkningen. Skåningarna gavs samma rättigheter som övriga svenska befolkningen. Man kan tänka sig att en del upplevde den här friheten som någonting positivt. Naturligtvis var det så att de här människorna i till exempel Örkeneds socken som då hade bränt och härjats av svenskarna inte hade hållit med. Men i det stora hela så lyckas ju det här som britterna kallar 'hearts and minds' när man vinner över lokalbefolkningens sympatier på sin sida genom att...uppträda mjukt." Det här blir lite komiskt, mot slutet, när man just sett resten av programmet.

"Forsvenskningen går meget hurtigt i Sverige", säger författare Jens Christian Johansen i historiskt presens (syftar på 1600-talet och början av 1700-talet). Det beror ju förstås på vad man menar med försvenskningen. Språkligt och kulturellt skedde i stort sett ingenting förrän i början av 1900-talet. Att det sedan fanns en passiv acceptans i många kretsar för att Skåne nu för gott skulle tillhöra Sverige är en annan sak. Men vad vet vi egentligen om inställningen hos befolkningen? Det har ju under denna tiden inte varit några opinionsundersökningar vart femte år precis. Ännu idag ville de flesta av Trelleborgs allehandas läsare i en webbundersökning hellre tillhöra Danmark...

Filmen menar också att det inte fanns något som helst stöd för danskarna vid invasionen 1709. Enligt en uppgift jag läst var det svagt i övriga Skåne, men ändå starkt i Helsingborg. Jonny Ambrius i Skåneländsk historiska handbok (s 47): "Vid den danska landstigningen i Skåne 1709 svor bl a helsingborgarna omedelbart och frivilligt den danska kungen sin trohet och fälttåget gick inledningvis riktigt bra för danskarna." Hela Skåne intogs också snabbt utom Malmö och Landskrona. Det borde vara svårt att göra om man skulle ha lokalbefolkningen klart emot sig.

Trots vissa underligheter i dokumentären är resten ganska korrekt. Den är en timme lång och de enda svensknationella tveksamheterna jag kunnat hitta är de som ni kan läsa ovan. Så det är en positiv dokumentär. Andra som medverkar i programmet är historiker Stefan Persson, historiker Jojan Vadenbring, författare Ole Hyltoft, vapensmed Magnus Wiberg, författare Sixten Svensson, författare Uno Röndahl och Örkenedsbo Magnus Rosdahl (som 1985-03-07 ordnade en protestlista/-brev till regeringen för att riksbanken skulle utge 500-kronorssedeln med Karl XI Gustav på).

Om giftemål över gränsen. Nils-Arvid Bringéus säger i Livets högtider (1987, s 78-79): "'Så långt sig göra lät skulle ej någon make tagas i annan församling', omtalar Lasse i Lassaberg från S. Unnaryd. Han tillägger att 'det blir sällan lyckligt äktenskap bland bönder och allmogen, där kvinnan tages från främmad ort'. Under en tid då folkkulturen uppvisade stora regionala variationer, som tog sig uttryck t ex i dräktskicket, kan en sådan uppfattning ha haft god grund.

Något konsekvent sockeningifte har inte funnits på svensk landsbygd, men ett flertal undersökningar visar att äktenskapsfälten var trånga. Gunnar Kvillner visar att flickorna i Algutsboda i Småland visserligen kunde hämta sina fästmän från grannsocknarna, men att avståndet från hemmabyarna därvid endast undantagsvis uppgick till mer än en mil under 1700-talet. Undersökningar i Örkelljunga i nordvästra Skåne visar att giftermålsfälten succesivt vidgades, men också att kontaktytorna hade en bestämd riktning. Giftermål över landskapsgränsen Skåne-Småland förekom praktiskt taget aldrig, men väl mellan skåningar och hallänningar."

Go jul!

Idâ e di julaàttan. Metró hâr i âlt gjord julafint å hâr julamaden færi. I vart fall ynsjar jâ jarr en go jul! Men vi ses nokk injan nyåursdá pu dinja bloggen.

Skrivet på vårt nästan förlorade gamla språk. Låt 2007 bli första året då det hörs seriösa röster bland politiker för att se det som en del av vårt kulturarv, med de konsekvenser det för med sig.

Bro behövs över Gedser-Rostock

Färjelinjen Gedser-Rostock har haft en markant trafikökning i år, rapporterar NFÖ 2006-12-20. En av orsakerna anses vara att man effektiviserat linjen så att överfartstiden har kortats med 15 minuter till 1 timme och 45 minuter. Ökningen i trafik är ganska intressant.

Om man ser på en karta (t ex över färjelinjerna), så ser man att medan Rødby-Puttgarten är rutten till Hamburg och Västeuropa, så är Gedser-Rostock en ganska direkt resa till Berlin och sedan Östeuropa. Båda färdvägarna behövs. Men inte bara det. Båda rutterna behöver en bro. Nu ska vi ta det lugnt och först få Femer bält-bron klubbad. Men sedan står en bro mellan Gedser och Rostock på dagordningen! Tåg och bil.

Stockholmsperspektivet hinder i ny Öresundsrapport

Öresundsbrokonsortiet och Region Skåne står bakom en rapport som heter "Öresundsregionen 2020- fyra framtidsscenarier". Den innehåller förvånansvärt lite nytt, men är åtminstone dels ett uttryck för ett intresse för Öresundsregionen, dels sammanfattar den en del gammal kunskap och dagsläget. Den har också lite att tillföra. Sydsvenskan skriver om den idag på ledarsidan under rubriken "Klart Malmö skall ha OS". Sydsvenskan fokuserar nämligen på förslaget i texten att regionen ska ansöka om sommar-OS 2024.

Jag har läst en del i den och jag tycker Delrapport 2 som handlar om hur det ser ut idag är den mer intressanta delen. Vi kan börja med följande. Avsnittet om Stockholmsperspektivet är lite tankeväckande. Intervjuer av Skånes makthavare ger följande bild (s 62-64):

"Det är emellertid en utbredd hållning, som sätter krokben för det öresundsregionala utecklingsprojektet. Många svenskar anser att ju mer Skåne utvecklas, dess bättre går det för Köpenhamn i storstadskonkurrensen och Stockholm blir kanske förloraren i det spelet och förlorar konkurrenskraft. Det gäller till exempel flygplatspolitik och universitetsvärlden. Många märker att stockholmska intressen bromsar skånsk utveckling. Stockholmarna anser att Skåne och skåningarna är ett problem. [...]

Utifrån ett stockholmsperspektiv ser man därför Jan Wifstrands Köpenhamn som en konkurrent, men man förstår inte stadens starka sidor och man tar den inte alltid helt på allvar. Ledare i Stockholm vet mycket litet om potentialen här och verkar närmast tro att Köpenhamn bara är ”Wonderful Copenhagen”. Man kan nästan tala om en stockholmsk ignorans för den sydskandinaviska storstadsregionen. Malmö och Skåne beskrivs som ”där nere” och skåningarna betraktas som ”gnälliga landsortsbor”. [...]

[Professor på Handelshøjskolen i København] Per-Olof Berg konstaterar att man i Stockholm rycker på axlarna åt begreppet Öresundsregionen. Man ler åt oss och betraktar perspektivet, som ett störande element. Den stockholmska arrogansen baseras bland annat av att Öresundsregionen inte uppträder som en enhet i statistiska sammanhang, varken i nationalstatistisk eller i Eurostat, men i bästa fall som ett tillägg. som ingen använder sig av."

En annan småintressant analys (s 70-71): "Efter broinvigningen har politikerna dragit sig tillbaka från öresundsfrågorna och överlåtit denna till marknaden. På regeringsnivån talas det om en funktionell passivitet, vilken man är helt medveten om. Man gör ingenting, eftersom man inte vill skjuta sig själv i foten genom att skapa ett motstånd i de övriga delarna av länderna och eftersom man egentligen inte heller tror på något starkt befolkningsstöd lokalt. Trots detta finns de gamla visionerna kvar, men i en helt ny marknadsdriven regi."

Man menar också att Öresundskomiteen tappat i inflytande. "Den är för tillfället en söndervittrad struktur utan annan uppgift än förvaltning av Interreg-medel. Öresundskomiteen är en övergångslösning", menar en person. Andra menar att det ändå måste anses vara Öresundskomiteen som är den enda organisationen som har haft och har politisk legitimitet. Trots att den blivit mindre synlig.

I slutet av Delrapport 2 diskuterar man marknadsföringen av Öresundsregionen, inte minst internationellt och inte minst namnet. Slutsatsen blir att namnet idag inte kan vara något annat än "Öresund" av de förslag som framförts, men att den diskussionen bör fortgå eftersom det är ett problematiskt namn. Dess största brist är att det knappt är känt utanför Skandinavien.

Denna bloggs slutsatser blir att Stockholmsperpektivet länge kommer att kvarstå. Den bästa lösningen är att det inte tillåts spela någon roll längre. Det gör det inte med omfattande maktbefogenheter i regionen - federalism - istället för att ha makten i Stockholm.

Öresundskomiteen är en lite svår nöt. Det är helt klart vår enda politiska Öresundsinstitution och är som sådan värd stöd. Samtidigt är den indirekt vald genom ett fåtal kommuner på båda sidor. Det är också svårt att välja den direkt eftersom den som officiell myndighet skulle konkurrera med andra myndigheter på båda sidor. Jag tror vi får leva med den som kompromiss ett tag till och då bör vi göra den starkare under den tiden.

Namnet Öresundsregionen är det bästa valet, tror jag, framför allt för att den uttrycker en enighet. Jag tycker man kan lägga betydligt större medel än idag på att marknadsföra den internationellt. Alternativet skulle vara the Copenhagen-Skåne (Scania) region, som är ett jämställt märke. Det använder det mest kända varumärket idag, Copenhagen, och låter dessutom regionnamnet Skåne eller Scania åka snålskjuts på den marknadsföringen.

Tre tunga skånska årspriser

Det börjar dra ihop sig för årspriser i Sverige. Det finns en nästan ändlös samling rikssvenska priser som delas ut i alla möjliga sammanhang. De skånska priserna är färre, men finns de också. Priserna är ett tecken på vilka samhälleliga institutioner som finns i en region. De ingår på så sätt i en regional kultursfär och kan tillsammans vara med att upprätthålla en identitet. Det finns tre priser som är viktigare än de andra:

Ishockeyspelaren Kenny Jönsson fick Skånebragden rapporterar Sydsvenskans webb 2006-12-17. "Det har Sydsvenskans läsare och Skånebragdsjuryn bestämt." Priset delas ut i december.

Det finns Region Skånes kulturpris som i november i år gick till författaren Björn Ranelid. Det priset utses av en jury.

Kanske det största man kan få bli i Skåne är Årets skåning. Då är insatsen inte bunden till en viss kategori av sysselsättning. I år blev fotbollsspelaren Henrik Larsson Årets skåning. "Henrik Larsson har utsetts till Årets skåning av P4 Radio Malmöhus och P4 Radio Kristianstads lyssnare." Det skedde i november.

Tidningarna brukar också ha kulturpriser. Dessa priser har dock inte nödvändigtvis pristagare från hela Skåne. "Skåne" eller "skånsk" nämns därmed inte i utmärkelsen. Det finns Sydsvenskans kulturpris (presenteras alldeles i slutet av december), Skånska dagbladets kulturpris och Helsingborgs dagblads kulturpris. Galleristerna och organisatörerna Margareth Anderberg-Fjellström och Ulf-Melvin Fjellström som arbetar med Tomarps kungsgård fick HDs pris i torsdags (14 december).

Nöjesguiden har en årlig prisutdelning på Slagthuset i Malmö. I år var den femtonde gången. Årets bästa koras inom tolv olika nöjeskategorier: film, litteratur, musik, scen, mode m m. Pristagarna tycks förutsättas vara från regionen.

Slutligen ger många kommuner ut sina egna kulturpriser. Jag har rapporterat om att museichefen Margareta Alin i november tyvärr fick Lunds kommuns kulturpris. Musikdirektören Sixten Nordström fick Malmö stads kulturpris redan i maj.

Nu har Sydsvenskan delat ut sitt kulturpris för 2006. Författarinnan Sigrid Combüchen fick det. Hon är i regionalistiska kretsar kanske känd för sitt citat: "Skåne borde ha en annan flagga än den där fula gul-röda som ser ut som om någon mått dåligt efter ett barnkalas." Från Sydsvenskan 1998-11-12 ("Bevingade ord. Författarinnan Sigrid Combüchen hugger till i P1s tyckarprogram Lobbyn".)

Sydsvenskan, självkänslan och statistiken

Sydsvenskan hade en lite förvånande ledare "Skåne större än Tiffany" 2006-12-06. Vi har i och för sig några gånger sett temat förut på Sydsvenskans ledarsida. Man känner sig förorättad av något banalt från Stockholm och så börjar man blåsa upp sig lite grann. Det blir lite lättsamt och jag ser nästan en kåserianstrykning. Jag trodde det var Per T Ohlsson som hade skrivit de där artiklarna, men såvida han inte gör ett gästspel i det tysta så är det ju någon annan. (Det verkar logiskt, ser jag.)

Det finns också lite tyngre bitar i ledaren. Man säger att det "långsamt, långsamt – håller på att skapas en ny skånsk identitet, en identitet som vilar på stärkt självkänsla". Det är bra att man vågar ta "skånsk identitet" i sin mun. Samtidigt markerar man i nästkommande stycken att det inte handlar om "Edvard Persson" eller "lokalpatriotiskt drömmeri". Sydsvenskan ska man istället ta på allvar för de kommer med en massa statistik och det är seriöst det.

Hur vore det om man istället började analysera lite djupare och se att kultur och utveckling hör ihop. Historia och framtid hör ihop. Genom att gå från det halvstudentikosa till Öresundssiffrorna tycker ledarredaktionen troligen att man klarat en fin balansgång för vad man får skriva. Men vågar man inte ta i de tunga frågorna om kultur, språk, identitet och historia som diskuteras nere på kontinenten så står man bara och stampar i debatten. Det finns en hel del både "varför"-frågor och visioner som man aldrig kommer till.

Men jag är för taskig. Denna ledare ligger i stort i en mycket välkommen riktning. De skriver: "Dagens skåning riktar lika gärna blicken mot Köpenhamn som mot Stockholm." Tänk om Sydsvenskans ledarredaktion från och med nu mer konsekvent kunde hänga på "dagens skåning" och hans nya värld. Vi hoppas.

Jag har inte jättemycket hopp. Av 17 artiklar på Sydsvenskans opinionssida i natt har 5 utrikestema, 11 inrikestema - delat på det rikspolitiska spelet och ekonomi - och 1 handlar om trygghet i Malmös parker. Det finns inget om skånska utvecklingsfrågor och framtiden. Och det är sällan jag ser de senare frågorna i den tidningen. Mycket sällan.

Likgiltig handboll mellan våra två lag

Igår slog Sverige Danmark i damhandboll. Jag läste en artikel i Sydsvenskan 2006-12-13 om det. Det vill säga, ingenstans i artikeln står det att det är fråga om damhandboll. Det är antagligen inte feministiskt korrekt att skriva ut det - som ett svar på att det inte står herrhandboll om det är så. Men att döma av personnamnen handlade det ändå damhandboll upptäckte jag en bit ner.

För oss öresundare är ju en match mellan Danmark och Sverige ganska likgiltig. Drygt hälften av oss bor på den själländska sidan (nationalstaten Danmark) och knappt hälften på den skånska sidan (nationalstaten Sverige). Ändå har artikeln i tidningen från den skånska delen av Öresundsregionen den kryptiska rubriken "Svensk seger över Danmark ger hopp". "Hopp"? För vem?

I kommentarerna efteråt hörs underligt nog bara röster från det svenska laget. Men vad säger våra danska spelare då? Hur tycker de att det gick för de två lag som nu möttes i handbolls-EM? Tyvärr nämns inte det i artikeln.

En av spelarna var "besviken över att så få tagit sig till Hovet för att titta". Det står dock ingen upplysning i Sydsvenskan om var "Hovet" ligger. Eftersom det inte finns någon specificering i den skånska tidningen får det mig att tro att "Hovet" är i Skåne. Underligt att jag inte hört om det om det nu ligger i min hemregion. Jag söker febrilt på nätet. Det är inte så lätt, men jag hittar till slut att det ligger i Stockholm. Så, om en skånsk tidning inte talar om i vilken region en ort/idrottshall ligger, ligger den alltså i...Stockholm. Ok.

(Nu ska vi i och för sig inte påstå att Sydsvenskan är en särskilt skånsk tidning. Den kan nog sägas vara mer - mellansvensk, i sin karaktär.)

En artikel i DN säger att "Stockholmspubliken sviker handbolls-EM" (2006-12-11). Och den artikeln publicerades redan innan vi fick den rekordlåga publiksiffran på 1250 som såg "bragdmatchen mot Danmark" på "Hovet" idag. Men en av arrangörerna "är istället förvånad och positivt överraskad över publiksiffrorna i Malmö och Göteborg. - I Malmö har vi fyllt Baltiska hallen som tar cirka 3000 personer och i Göteborg har det kommit runt 4000 personer."

Handboll är, liksom i Danmark, stort i Skåne och i Halland. Därför fungerar det att hålla internationella mästerskapsturneringar i Malmö och i Göteborg. Men att ha matcher i Stockholm är knappast lönt. De har en främmande kultur där.

Svenskt nationstänkande ger höga mobilavgifter

Sverige vill i EU inte sätta tak för vad det ska kosta att använda en mobil i ett annat land. Det kan man läsa i "Svenskt nej till roaming-tak" (2006-12-11). Idag kan samtalkostnader vara långt över tiodubbla om man är "utomlands", även inom EU. Datatrafik i Spanien kan vara tjugo gånger dyrare än i Sverige om man väljer fel operatör.

Men infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) - som jag rosade i denna blogg för knappt två veckor sen - vill istället stödja en fransk-brittisk kompromiss och säger därmed nej till ett tak för grossistpriserna mellan teleoperatörerna. Resultatet kan bli att vi även i sommar får betala de sjuka priser som vi börjar bli vana vid, om vi har fräckheten att passera en nationalstatsgräns.

Inte minst inom storstadsområdet Öresundsregionen är roamingavgifterna en bisarr företeelse som delar regionen i två ungefär lika stora hälfter. Operatören Tre har - som ensam operatör - avskaffat dem delvis, men de återstår även med Tre om du är i Danmark med en svensk telefon och ringer till ett nummer i Danmark. De återstår också för de Tre-kunder som har ett flatrateabonnemang på datatrafik i Sverige. Då betalar man ändå 15 SEK (!) /MB så fort man är över bron.

Visst kan man mena att politikerna ska lägga sig i marknaden så lite som möjligt - Torstensson anger uttryckligen detta som ett skäl - och man kan ha förhoppningen att detta kan lösa sig över tiden, om politikerna talar om vad de önskar ska ske.

Men (1), den här diskussionen var uppe i somras och jag har inte hört om en enda roaming-avgift som sänkts som resultat av politikernas viljeyttring sedan dess. Och (2), nationalstatstänkandet som bl a mobiloperatörerna går efter här är en av Europas starkaste sociala och politiska krafter. Det måste brytas ned på samma kraftfulla sätt som politiken bryter ner diskriminering i samhället. Det är överhuvudtaget ett av syftena med EU: att med politikens hjälp bryta ner gränser som marknaderna inte klarar.

Jag tror att orsaken bakom Sveriges agerande i EU mot ett roaming-tak i själva verket är att Sverige är något mer nationalistiskt än genomsnittet av övriga medlemsstater när det gäller ett visst perspektiv på andra länder. De stora EU-länderna - kanske med undantag av Tyskland - kan vara otroligt introverta, men det finns ändå en allmänt utbredd inställning bland folk i dessa länder att människor i ganska stor utsträckning förflyttar sig mellan europeiska länder också i andra syften än turism. Just det här tror jag att många svenskar ovanför det något mer kontinentala Skåne har svårt att förstå.

Och då kan man få för sig att agera så galet som Åsa Torstensson gör i EU:s ministerråd.

"Sverige" ska upp i rymden

Nu ska hela Sverige upp i rymden, tycks det som. Får Skåne ligga kvar där det ligger? Sydsvenskans artikel "I natt gäller det för Fuglesang" (2006-12-08) inleds med:

"I natt kommer Sverige upp i rymden – om allt går som planerat."

Språket är idag totalnationaliserat. Tidningen har ett helt tema Fuglesang - första svensken i rymden med många artiklar och bl a en speciell artikel "Alla de här var före Sverige i rymden" (2006-12-08). Själv har Christer Fuglesang en stor svensk flagga på rymddräkten. Alla svenskar, från Ystad till Haparanda ska mobiliseras att se starten på tv där den förste svensken i rymden skjuts upp. SVT brukar inte sända rymdfarkosters starter. Som Sydsvenskan skriver i första artikeln i detta inlägg: "uppskjutningar av raketer med satelliter eller rymdfärjor är närmast vardagsmat på Kennedy Space Center". Men nu sänder SVT mitt i natten.

Jag har svårt att tänka mig något mindre nationsbundet än rymdresor. Däruppe i det mörka borde statstillhörigheter försvinna och vi inser att vi bara är människor. Men så funkar det tyvärr inte. "Sverige" ska upp i rymden och föremålet för uppmärksamheten markerar dygnet runt mot sina kolleger sin nationalitet - det viktigaste att veta om honom själv, tycker han måhända - genom flaggan på rymddräkten.

Jag kommer troligen att vara den ende i Sverige idag som skriver en artikel som inriktar sig på denna kritik av mediebevakningen kring Fuglesang. Möjligen kan någon kulturradikal i en blogg eller i en liten tidning skriva något liknande. Om femton år kommer i princip alla att skratta åt tidningarnas nationalistiska språkbruk år 2006. Ungefär som när vi idag läser om "negrer" i Nordisk familjebok.

TT: "Sveriges äldsta vrak" från medeltidens Blekinge

"Ett skepp, som kan vara ett av Sveriges äldsta vrak, har hittats i skärgården vid Sturkö utanför Karlskrona. Provtagningar av vraket talar för att träet som använts till att bygga skeppet har huggits mellan åren 1260 och 1290. Och materialet till skeppet kommer från blekingska trakter" rapporterar TT 2006-11-30.

Men hur kan ett blekingskt skepp från 1200-talet vara "Sveriges äldsta vrak"? Det är överhuvudtaget väldigt svårt att skriva om den nyheten och få med ortnamnet "Sverige" på ett korrekt sätt. Det skulle bli ungefär: "Äldsta vraket som hittats i nuvarande Sverige och varit knutet till vad som nu är Sverige".

Det där är dumheter. Det är ett danskt vrak eftersom det är medeltida blekingskt. Att kalla det "Sveriges äldsta vrak" är att förfalska Skånelands danska historia. När Sveriges helt dominerande nyhetsbyrå hamnar i ett sådant språkbruk blir det närmast ett angrepp på en regional befolknings identitet. Att det är ofrivilligt är ingen ursäkt; det är ett synsätt på Sveriges regioners historia, inte minst Skånelands, som nyhetsbyrån uttryckligen måste bryta med.