Erik Poulsen är språkrör för det politiska partiet Befria Skåne från Sverige. Han blev intervjuad i artikeln "Han vill se Skåne som ett eget land" (Metro Skåne 2008-04-21).
Det finns också en, fortfarande aktiv, omröstning i anslutning till artikeln, på Metros webbplats, där 71 % har svarat ja på frågan "Ska Skåne vara självständigt?" medan 23 % svarat nej och 6 % "bryr mig inte". Jag hörde också en diskussion om ämnet i bilradion senare på dagen efter att Metros artikel publicerats (någon kommersiell kanal), där folk skulle ringa in.
Bredvid intervjun med Poulsen finns en liten artikel, där Jonas Frykman, professor i etnologi, får uttala sig om förutsättningarna (finns bara i den fulla tidningsversionen, alltså här):
Professor: Enfaldigt.
FÖUTSÄTTNINGAR En självständig stat måste ha en egen bank, ett eget polisväsende och egna ministrar. Bland mycket annat. Skåne saknar förutsättningar för detta, enligt Jonas Frykman, professor i etnologi vid Lunds universitet.
– Det skulle leda till ekonomisk ruin. Det är oerhört enfaldigt att tro att Skåne kan bli en självständig stat. Och att dra paralleller mellan Kosovos självständighet och Skåne är ett dåligt populistiskt knep, menar Jonas Frykman.
– Skåne har ju varit svenskt de senaste 350 åren och självklart känner de flesta skåningar sig som svenskar.
Undertecknad är inte heller för någon självständighet för Skåne eller Scania. Jag fortsätter att arbeta vidare för federalism inom Sverige, så som centerns riksstämma tagit beslut om, och där Skåne plus eventuellt andra delar av nuvarande Sverige ska utgöra en delstat. Tyskland är en förebild.
Men det här uttalandet i Metro är ett av de mest intressanta jag läst i Skånedebatten. Det har funnits många akademiker som uttalat sig kritiskt om identitetssträvanden för Skåne. Det har framför allt varit historiker och etnologer, samt en och annan samhällsgeograf. På något sätt har dessa personer framställt saken som om det var forskning som låg bakom deras yviga uttalanden. Nu går dock en av Lunds universitets etnologer ett steg längre och kommer med ett rent politiskt uttalande, till synes helt utan ens försök att koppla till forskning. Det känns lite befriande i sin ärlighet.
Men är det detta som ligger bakom en stor del av den nuvarande forskningen kring skånsk identitet, kultur och historia? Ett rent politiskt ställningstagande, så som uttryckt av Frykman ovan? Det är uppenbart problematiskt om det är så, men det förvånar mig tyvärr inte alls med tanke på vad jag sett hittills i den debatt där akademiker uttalat sig i alla möjliga frågor som har med eller inte har med ämnet att göra.
torsdag, maj 01, 2008
Regionala skånska helgdagar?
Sydsvenskan har gjort en sammanställning av helgdagar i Sverige och Danmark på "Sverige och Danmark har olika helgdagar" (2008-03-17). Många är gemensamma, men skillnaderna är intressanta. I Danmark är Skärtorsdagen, Store Bededag, Annandag pingst och Grundlovsdag helgdagar. I Sverige är däremot Alla helgons dag, Trettondag jul, Midsommardagen, 1 maj (halv helgdag i Danmark) och Sveriges nationaldag helgdagar.
Moderna länder har inte enbart "nationella" helgdagar som Sverige, utan helgdagarna - liksom övriga delen av kulturpolitiken - är ofta regionala. Tyskland har visserligen en Tag der Deutschen Einheit den 3 oktober, men i övrigt bestämms helgdagarna av delstaterna. För en tabell, se här. Även ett centraliserat land som Frankrike har regionala helgdagar. När jag bodde i Strasbourg gällde det att hålla reda på Alsaces helgdagar.
Region Skåne borde, med ändrad svensk lagstiftning, kunna bestämma helgdagar i Skåne. Hur kunde det se ut med en ny regional helgdagsordning?
En naturlig utgångspunkt är att man samordnar helgdagarna i Öresundsregionen. Man skulle väl inte ha olika helgdagar i Stockholm norr om Mälaren och söder om? Samtidigt har någon påpekat denna skillnad i helgdagar som en styrka i Öresundsregionen. Det ger t ex möjlighet för invånare på ena sidan att på sin fritid, under en helgdag, möta en vardag på den andra sidan. Mångfald är än en gång en konkurrensfördel?
Store Bededag och Grundlovsdag är specifikt nudanska dagar. Bededagen kom till 1686, efter Roskildefreden, som ett resultat av kunglig rationalisering. En av de dagar som då försvann var Mortensdag. Det är en dag som idag istället kunde bli helgdag i Skåne med tanke på Mårtensaftons betydelse i landskapet. Vår principiella motsvarighet till Store Bededag kan alltså vara Mårtensdagen, om än under helt olika årstider.
De svenska unika helgdagarna Alla helgons dag och Trettondag jul, kan troligen tas bort. De kan inte jämföras med de andra tunga helgdagarna i Skåne. Jag föreslår att de ersätts av Europadagen den 9 maj och Skåneländska Flaggans Dag, den tredje söndagen i juli. Att däremot åter göra den s k "Sveriges nationaldag" till vardag (liksom innan 2005) är nog inte realistiskt ens i Skåne, eller?
Moderna länder har inte enbart "nationella" helgdagar som Sverige, utan helgdagarna - liksom övriga delen av kulturpolitiken - är ofta regionala. Tyskland har visserligen en Tag der Deutschen Einheit den 3 oktober, men i övrigt bestämms helgdagarna av delstaterna. För en tabell, se här. Även ett centraliserat land som Frankrike har regionala helgdagar. När jag bodde i Strasbourg gällde det att hålla reda på Alsaces helgdagar.
Region Skåne borde, med ändrad svensk lagstiftning, kunna bestämma helgdagar i Skåne. Hur kunde det se ut med en ny regional helgdagsordning?
En naturlig utgångspunkt är att man samordnar helgdagarna i Öresundsregionen. Man skulle väl inte ha olika helgdagar i Stockholm norr om Mälaren och söder om? Samtidigt har någon påpekat denna skillnad i helgdagar som en styrka i Öresundsregionen. Det ger t ex möjlighet för invånare på ena sidan att på sin fritid, under en helgdag, möta en vardag på den andra sidan. Mångfald är än en gång en konkurrensfördel?
Store Bededag och Grundlovsdag är specifikt nudanska dagar. Bededagen kom till 1686, efter Roskildefreden, som ett resultat av kunglig rationalisering. En av de dagar som då försvann var Mortensdag. Det är en dag som idag istället kunde bli helgdag i Skåne med tanke på Mårtensaftons betydelse i landskapet. Vår principiella motsvarighet till Store Bededag kan alltså vara Mårtensdagen, om än under helt olika årstider.
De svenska unika helgdagarna Alla helgons dag och Trettondag jul, kan troligen tas bort. De kan inte jämföras med de andra tunga helgdagarna i Skåne. Jag föreslår att de ersätts av Europadagen den 9 maj och Skåneländska Flaggans Dag, den tredje söndagen i juli. Att däremot åter göra den s k "Sveriges nationaldag" till vardag (liksom innan 2005) är nog inte realistiskt ens i Skåne, eller?
Ge oss en region, inte ett regionförsök
Det har diskuterats en del om Region Skåne ska bli större och innehålla andra delar av Sverige också. Häromdagen skedde ett tydligt ställningstagande på Sydsvenskans debattplats, "Gör regionen permanent", 2008-04-28. Författare är Hans Wallmark, riksdagsledamot och medlem av moderaternas partistyrelse, och Lars-Ingvar Ljungman (m), kommunstyrelseordförande i Vellinge.
De två moderaterna menar att regionförsöket bör permanentas utan att vänta på att en (eventuell) regionindelning i övriga Sverige reds ut i sina gränser och ansvarsområden. Problemet som hindrar en permanentning i Skåne, menar de, är att det "börjat föras en sidodiskussion om breddning. Skall delar av Småland och Blekinge också föras till Region Skåne?" Vi kan få vänta länge om vi ska vänta på en regionlösning för hela Sverige, troligen till 2010-2014.
Jag är enig med Wallmark och Ljungman. Statens ständiga önskan om enhetlighet visar sig tyvärr också här, om Skåne ska vänta in hela Sveriges regionala indelning. Det är inte tiden nu att utöka Region Skåne geografiskt. Nu ska man satsa på en permanentning av regionen och en fördjupning av Region Skånes befogenheter.
Regionförsöket har varat i nästan tio år. Det är förnedrande för Skåne att man placerar en region med 1.2 miljoner invånare i sådan lång osäkerhet. Uppenbarligen är Skåne helt oprioriterat från statens sida. Fördröjningen kommer minnas som en del av Skånes historia. Men nu, när det är en ny regering, så förväntar jag mig snabba, ny besked i frågan. Så svårt kan det inte vara.
En geografisk utökning kan bara gälla Blekinge (och i teorin Halland, men orealistiskt idag - det finns inget stöd där). Att Småland inte bör ingå befästs ytterligare i "Är du nordskåning eller smålänning?" i Smålandsposten (2008-04-08). Region Skåne kan göras varaktig utan att frågan om Blekinge på sikt ska ingå måste avgöras nu.
De två moderaterna menar att regionförsöket bör permanentas utan att vänta på att en (eventuell) regionindelning i övriga Sverige reds ut i sina gränser och ansvarsområden. Problemet som hindrar en permanentning i Skåne, menar de, är att det "börjat föras en sidodiskussion om breddning. Skall delar av Småland och Blekinge också föras till Region Skåne?" Vi kan få vänta länge om vi ska vänta på en regionlösning för hela Sverige, troligen till 2010-2014.
Jag är enig med Wallmark och Ljungman. Statens ständiga önskan om enhetlighet visar sig tyvärr också här, om Skåne ska vänta in hela Sveriges regionala indelning. Det är inte tiden nu att utöka Region Skåne geografiskt. Nu ska man satsa på en permanentning av regionen och en fördjupning av Region Skånes befogenheter.
Regionförsöket har varat i nästan tio år. Det är förnedrande för Skåne att man placerar en region med 1.2 miljoner invånare i sådan lång osäkerhet. Uppenbarligen är Skåne helt oprioriterat från statens sida. Fördröjningen kommer minnas som en del av Skånes historia. Men nu, när det är en ny regering, så förväntar jag mig snabba, ny besked i frågan. Så svårt kan det inte vara.
En geografisk utökning kan bara gälla Blekinge (och i teorin Halland, men orealistiskt idag - det finns inget stöd där). Att Småland inte bör ingå befästs ytterligare i "Är du nordskåning eller smålänning?" i Smålandsposten (2008-04-08). Region Skåne kan göras varaktig utan att frågan om Blekinge på sikt ska ingå måste avgöras nu.
fredag, april 25, 2008
Skånes sjöbevakning kommer styras utifrån
Först var nyheten att pansarregementet P7 skulle läggas ner. Sydligaste Sverige skulle bli utan arméförband. Senare samma dag motsatta besked att regementet istället skulle utökas.
Jag är kluven. Det vore skönt att bli av med svensk militärmakt i Skåne. Skånes framtid som del i Regionernas Europa är ändå i en helt annan värld, den civila. Så kunde, så att säga, norra Sverige försvara sig bäst man ville mot fiktiva fiender... Samtidigt är det inte bra om skåningar som vill bli militärer inte kan göra en sådan utbildning i en skånsk modern kulturmiljö.
Dessutom, med ökat antal militära övningar mellan Danmark och Sverige, så är det naturligt att skånsk militär får spela en stor roll. Det gör också att man inte behöver se militären i Skåne på samma sätt. Man kan nu se det som en del i ett samarbete mellan de två Östersjöstaterna och därmed som en uppluckring av synen på militären som en ren svensk statsangelägenhet. Militär idag är helt enkelt något annat än det var för 5, 10 och 20 år sedan.
Nu kommer besked om att tre av Sveriges sex sjöbevakningscentraler ska läggas ner, bl a den i Malmö. De lär dessutom ha den mest avancerade högteknologin där. Centraler i Göteborg och Mälardalen återstår.
Det är i grunden en militär verksamhet. Men att döma av Sydsvenskans artikel "Malmö släpper kollen på Öresund" (2008-04-25), så är användningen delvis civil, i meningen att man håller reda på icke-militär brottslig verksamhet i vattnen.
En kompanichef är bekymrad: "Det går inte att bara titta på en radarskärm och se vad som händer i vattnen kring Skåne. Det händer väldigt mycket här som kräver lokalkännedom." Chefen för Malmöcentralen säger: "Det känns helt konstigt att portvakten ska sitta så långt borta. Porten till Östersjön finns ju här."
Så oavsett ens inställning till svensk militär närvaro i Skåne, tycks det här handla om en övertro på centrala lösningar. När sjöbevakningscentraler i övriga Sverige hämtat in information om tvivelaktig verksamhet i Öresund, så kommer man väl att ge besked till skånska kustvakter hur de ska agera. Det blir en direktstyrning över stora avstånd, som inte minst kan vara mentalt problematisk, för den som tror på väl sammansatta lokala och regionala samhällen.
Dessutom kommer frågan om möjlighet till lokal/regional utbildning in igen.
Jag är kluven. Det vore skönt att bli av med svensk militärmakt i Skåne. Skånes framtid som del i Regionernas Europa är ändå i en helt annan värld, den civila. Så kunde, så att säga, norra Sverige försvara sig bäst man ville mot fiktiva fiender... Samtidigt är det inte bra om skåningar som vill bli militärer inte kan göra en sådan utbildning i en skånsk modern kulturmiljö.
Dessutom, med ökat antal militära övningar mellan Danmark och Sverige, så är det naturligt att skånsk militär får spela en stor roll. Det gör också att man inte behöver se militären i Skåne på samma sätt. Man kan nu se det som en del i ett samarbete mellan de två Östersjöstaterna och därmed som en uppluckring av synen på militären som en ren svensk statsangelägenhet. Militär idag är helt enkelt något annat än det var för 5, 10 och 20 år sedan.
Nu kommer besked om att tre av Sveriges sex sjöbevakningscentraler ska läggas ner, bl a den i Malmö. De lär dessutom ha den mest avancerade högteknologin där. Centraler i Göteborg och Mälardalen återstår.Det är i grunden en militär verksamhet. Men att döma av Sydsvenskans artikel "Malmö släpper kollen på Öresund" (2008-04-25), så är användningen delvis civil, i meningen att man håller reda på icke-militär brottslig verksamhet i vattnen.
En kompanichef är bekymrad: "Det går inte att bara titta på en radarskärm och se vad som händer i vattnen kring Skåne. Det händer väldigt mycket här som kräver lokalkännedom." Chefen för Malmöcentralen säger: "Det känns helt konstigt att portvakten ska sitta så långt borta. Porten till Östersjön finns ju här."
Så oavsett ens inställning till svensk militär närvaro i Skåne, tycks det här handla om en övertro på centrala lösningar. När sjöbevakningscentraler i övriga Sverige hämtat in information om tvivelaktig verksamhet i Öresund, så kommer man väl att ge besked till skånska kustvakter hur de ska agera. Det blir en direktstyrning över stora avstånd, som inte minst kan vara mentalt problematisk, för den som tror på väl sammansatta lokala och regionala samhällen.
Dessutom kommer frågan om möjlighet till lokal/regional utbildning in igen.
onsdag, april 16, 2008
Brott inom nationalstaten - och utanför
Försvinnandet av - och senare mordet på - Engla i Dalarna har i veckan upprört "en hel nation", som det brukar heta. Låt mig däremot gissa att regionala skånska media, förutom en inledande artikel, kommer att vara genuint ointresserade av den femåriga pojke från Virum i Nordsjälland som så spektakulärt fördes bort av tre maskerade män idag kl 1630. ("Femårig dansk pojke bortrövad", Sydsvenskans webb 2008-04-16)Varför? För att händelsen med Engla skedde inom nationalstaten (på ett avstånd ungefär motsvarande Tjeckiens avstånd från Sverige). Nordsjälland ligger däremot fortfarande i "utlandet", enligt de gamla kulturella strukturerna. Så det lär inte vara tillnärmelsevis lika intressant. Får se om jag har rätt eller fel.
tisdag, april 15, 2008
Svensk historia krav i Svedala?
Miljöpartiets ende ledamot i kommunfullmäktige i Svedala, René Lundström, hotas av uteslutning ur partiet. Han lade ned sin röst när Svedala kommunfullmäktige beslutade att ta emot flyktingar. Och så la han en motion där han enligt Sydsvenskan kräver "att de flyktingar som kommer till Svedala ska skriva på ett kontrakt. De ska förbinda sig att lära sig svenska men också svensk kultur och historia, kvinnors lika värde och förbud mot barnaga och könsstympning."
Sydsvenskan skriver vidare att "Kravet på uteslutning kommer från Maria Ferm, språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom, och Rasmus Ling, aktiv i miljöpartiet i Malmö."
Svedále är faktiskt folkkulturellt till och med en del av det "själländska Skåne". Därför blir det extra intressant att en kommunfullmäktigeledamot vill förbinda invandrare "att lära sig svenska men också svensk kultur och historia". Det är extra osmakligt att använda invandrare som slagträ i en modern utbildningsförsvenskning av gammal dansk bygd. Det borde vara självklart att Svedala har en dubbel historia - före och efter 1658 - och en delvis dubbel kvardröjande folkkultur.
Vore jag medlem i mp i Svedala skulle jag också ha en del att säga om den motionen som deras fullmäktigeledamot lagt.
Sydsvenskan skriver vidare att "Kravet på uteslutning kommer från Maria Ferm, språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom, och Rasmus Ling, aktiv i miljöpartiet i Malmö."
Svedále är faktiskt folkkulturellt till och med en del av det "själländska Skåne". Därför blir det extra intressant att en kommunfullmäktigeledamot vill förbinda invandrare "att lära sig svenska men också svensk kultur och historia". Det är extra osmakligt att använda invandrare som slagträ i en modern utbildningsförsvenskning av gammal dansk bygd. Det borde vara självklart att Svedala har en dubbel historia - före och efter 1658 - och en delvis dubbel kvardröjande folkkultur.
Vore jag medlem i mp i Svedala skulle jag också ha en del att säga om den motionen som deras fullmäktigeledamot lagt.
måndag, april 07, 2008
Stamming oskrivet kort i det väsentliga
Man kan läsa "Mikael Stamming - ny chef för Öresundskomiteen" i Sydsvenskan (webb 2008-04-07). Stamming har vi som följt regiondebatten mest sett i infrastruktursammanhang hittills. Han arbetade hårt för en HH-tunnel (Vd för Europakorridoren i Helsingborg, innan han blev Malmö stads informationsdirektör). I våra kretsar fick han en del kritik för att han inte drev frågan om en motorväg i tunneln utan envist talade om järnväg.
Åtminstone har inte Stamming satt foten i munnen när det gällde identitet och kultur. På samma sätt som Birger Olofsson gjorde på sin tid som vd i Öresundskomiteen. Det var tacksamt när Olofsson slutade 2005 (och efterträddes av den lite mer anonyme Peter Møller).
Slutsatsen är att Mikael Stamming är, offentligt sett, lite av ett oskrivet kort när det gäller de viktigare bitarna av Öresundsintegrationen, de som har med innehållet, kulturen och människomötena att göra. Han har i alla fall bott här i Skåne i 20 år och då både i Malmö och Helsingborg så han kan möjligen se Skåne istället för den utvidgade bypolitiken. Vi får se.
Sedan kan man undra varför Sydsvenskan konsekvent stavar Öresundskomiteen fel i sin artikel. Envist ska de försvenska ett namn som Öresundskomiteen bestämt sig för att bara vilja ha en enda öresundsk stavning av.
Fyra dagar efter mitt blogginlägg publicerades en intervju med Mikael Stamming i NFO i artikeln "Det ska kännas som ett och samma land" (2008-04-11). Intervjun ger ett ganska positivt intryck, där Stamming funderar på om Öresundskomiteen kanske blir som ett parlament i framtiden. Han kritiserar underförstått Stockholm för att man inte förstår gränsproblemen och menar att när det gäller infrastrukturen så bör Öresundsregionen "kännas som om det är ett och samma land". Han är också ivrig när han talar om den "folkliga förankringen som måste till" för regionen.
Åtminstone har inte Stamming satt foten i munnen när det gällde identitet och kultur. På samma sätt som Birger Olofsson gjorde på sin tid som vd i Öresundskomiteen. Det var tacksamt när Olofsson slutade 2005 (och efterträddes av den lite mer anonyme Peter Møller).
Slutsatsen är att Mikael Stamming är, offentligt sett, lite av ett oskrivet kort när det gäller de viktigare bitarna av Öresundsintegrationen, de som har med innehållet, kulturen och människomötena att göra. Han har i alla fall bott här i Skåne i 20 år och då både i Malmö och Helsingborg så han kan möjligen se Skåne istället för den utvidgade bypolitiken. Vi får se.
Sedan kan man undra varför Sydsvenskan konsekvent stavar Öresundskomiteen fel i sin artikel. Envist ska de försvenska ett namn som Öresundskomiteen bestämt sig för att bara vilja ha en enda öresundsk stavning av.
Fyra dagar efter mitt blogginlägg publicerades en intervju med Mikael Stamming i NFO i artikeln "Det ska kännas som ett och samma land" (2008-04-11). Intervjun ger ett ganska positivt intryck, där Stamming funderar på om Öresundskomiteen kanske blir som ett parlament i framtiden. Han kritiserar underförstått Stockholm för att man inte förstår gränsproblemen och menar att när det gäller infrastrukturen så bör Öresundsregionen "kännas som om det är ett och samma land". Han är också ivrig när han talar om den "folkliga förankringen som måste till" för regionen.
torsdag, april 03, 2008
Postfusionen, portot och huvudkontoret
"Svenska och danska Posten slås ihop" kan man läsa i Sydsvenskan 2008-04-01. Med den framtida avregleringen inom EU på området så blir det en nödvändighet för riksomfattande (s k "nationella" - tack till Sven Bergström (c) i trafikutskottet för att han inte använder det uttrycket) postverksamheter att hitta nya partner eller helt enkelt att fusionera, så som Posten och Post Danmark nu gjort. Följande gäller dock tyvärr fortfarande:
"Den traditionella postverksamheten i respektive land kommer att bedrivas i nationella bolag som följer nationell reglering och verkar under samma varumärken som i dag, Posten och Post Danmark."
"No change" inom förändringen alltså. Ingen brevutbärning på lördagar i Sverige - det har vi varit utan sedan 1987-03-28. Inga röda brevlådor på Mårtenstorget i Lund. Inget ska förändras helst egentligen. Uppdatering: nu på eftermiddagen kommer besked om att det kan bli förändring trots allt - till det sämre! Danmark kan bli av med lördagsutbärningen: "Dansk lördagspost hotas" (Sydsvenskan webb 2008-04-03).
I en annan artikel i Sydsvenskan svarar Per Mossberg, kommunikationsdirektör på Posten AB uttryckligen på vad det kan komma att innebära för vanliga människor:
"Inga större förändringar, den danska posten kommer att fortsätta vara röd och vit och den svenska kommer att fortsätta vara gul och blå."
Trots att Posten alltså fortsätter vara en del i det kvarvarande nationalistiska projektet är det här ett positivt steg mot ökad internationalisering inom Skandinavien. Kanske kommer ändå någon sorts medvetenhet om att det är tillåtet att göra jämförelser, att lära av varandra och - gud förbjude? - göra saker tillsammans.
När Posten och Post Danmark tidigare har samarbetat var knappast Öresundsperspektivet i fokus. I étt tryckt reklaminslag var det tvärtom Carl XVI Gustav i Stockholm och Dronning Margrethe i Köpenhamn som nu snabbt skulle kunna skicka brev till varandra.
Fram till 1 januari 2002 hade vi ett nordiskt porto. Då kostade brev inom Norden och till Baltikum 6 kr för 1:a-klassbrev och 5 kr för ekonomibrev. Samtidigt kostade samma sak inom Sverige 5 kr respektive 4.50 kr. Efter nyåret höjde Posten portot de fyra kilometerna mellan Helsingborg och Helsingør till 8 kr eftersom brevet då gick till "Europa". Idag kostar brev inom Sverige 5.50 kr (5 kr med ekonomibrev) och till "Europa" (inkl Helsingør, ekonomibrev finns inte) 11 kr! Man har alltså ytterligare nationaliserat synen på postverksamheten i världen.
I min förening, Skåneländsk Samling, blir det så dyrt att skicka brev till de danska medlemmarna, att vi får ha en person som fysiskt åker över till Danmark för att posta dem där. Verkligen en praktisk symbol för att föreningen behövs. Om vi någonsin skulle glömma.
När Nordenportot togs bort så agerade en del personer för dess bevarande. Föreningen Norden gjorde det t ex i "Brevporto för högt" i Helsingborgs Dagblad 2002-03-17. Och politikern Percy Nessling (fp), en av deras medlemmar, skrev en insändare 2002-03-23. Han skrev bl a:
"Bakgrunden är att Föreningen Norden, som är en gammal fin opolitisk folkrörelse, redan på 1950-talet fick igenom att portot för inrikes brev också skulle gälla för post till de nordiska grannländerna för att göra det lättare att ha kontakt mellan dessa! I början av 1990-talet blev Posten bolag. Då blev plötsligt Danmark ett "utland". Portot för brev en sträcka som vi kan se över Öresund blev högre än motsvarande försändelse till Kiruna!"
Tre år senare var frågan fortfarande aktuell. Helena Bargholtz (fp) skrev en riksdagsmotion "Gemensamt porto i Norden" 2005-09-28.
Regionpolitikern Pia Kinhult menade vid en näringslivskonferens i Köpenhamn (NFÖ 2004-03-12) att man skulle ha gemensamt porto i Öresundsregionen. Men i "Köpenhamn eller Sydney? - brevportot blir detsamma" (Sydsvenskan, 2002-11-17) så säger Postens presschef, Mattias af Geijerstam "att Posten aldrig diskuterat att ha speciella taxor för brev inom till exempel Öresundsregionen".
Man kan alltid hoppas att Posten nu, 2008, börjar tänka lite nytt när man fusionerat med Post Danmark. Men det finns en sak till att säga om detta. Så här står det i Sydsvenskans artikel:
"Svenska staten kommer att äga 60 procent av bolaget. Moderbolaget kommer att vara svenskt och huvudkontoret kommer att ligga i Stockholm."
Bloggen Liberum-Weto menar att det hade varit naturligare att lägga "Huvudkontor[et] i Malmö". Han/hon säger: "Har Olofsson glömt att Centern förr vill[e] utlokalisera?" (Näringslivsminister Maud Olofsson är den som representerat Sverige i sammanslagningsprocessen och på presskonferensen.)
Desto mer man tänker på det desto mer idiotiskt är det att lägga ett huvudkontor för något som känsligt som två riksomfattande postverksamheter i Stockholm när Skåne finns. I Sverige, men nära Danmark! Varför tillåts inte Skåne fungera som brobyggarland mellan Danmark och Sverige?
"Den traditionella postverksamheten i respektive land kommer att bedrivas i nationella bolag som följer nationell reglering och verkar under samma varumärken som i dag, Posten och Post Danmark."
"No change" inom förändringen alltså. Ingen brevutbärning på lördagar i Sverige - det har vi varit utan sedan 1987-03-28. Inga röda brevlådor på Mårtenstorget i Lund. Inget ska förändras helst egentligen. Uppdatering: nu på eftermiddagen kommer besked om att det kan bli förändring trots allt - till det sämre! Danmark kan bli av med lördagsutbärningen: "Dansk lördagspost hotas" (Sydsvenskan webb 2008-04-03).I en annan artikel i Sydsvenskan svarar Per Mossberg, kommunikationsdirektör på Posten AB uttryckligen på vad det kan komma att innebära för vanliga människor:
"Inga större förändringar, den danska posten kommer att fortsätta vara röd och vit och den svenska kommer att fortsätta vara gul och blå."
Trots att Posten alltså fortsätter vara en del i det kvarvarande nationalistiska projektet är det här ett positivt steg mot ökad internationalisering inom Skandinavien. Kanske kommer ändå någon sorts medvetenhet om att det är tillåtet att göra jämförelser, att lära av varandra och - gud förbjude? - göra saker tillsammans.
När Posten och Post Danmark tidigare har samarbetat var knappast Öresundsperspektivet i fokus. I étt tryckt reklaminslag var det tvärtom Carl XVI Gustav i Stockholm och Dronning Margrethe i Köpenhamn som nu snabbt skulle kunna skicka brev till varandra.
Fram till 1 januari 2002 hade vi ett nordiskt porto. Då kostade brev inom Norden och till Baltikum 6 kr för 1:a-klassbrev och 5 kr för ekonomibrev. Samtidigt kostade samma sak inom Sverige 5 kr respektive 4.50 kr. Efter nyåret höjde Posten portot de fyra kilometerna mellan Helsingborg och Helsingør till 8 kr eftersom brevet då gick till "Europa". Idag kostar brev inom Sverige 5.50 kr (5 kr med ekonomibrev) och till "Europa" (inkl Helsingør, ekonomibrev finns inte) 11 kr! Man har alltså ytterligare nationaliserat synen på postverksamheten i världen.
I min förening, Skåneländsk Samling, blir det så dyrt att skicka brev till de danska medlemmarna, att vi får ha en person som fysiskt åker över till Danmark för att posta dem där. Verkligen en praktisk symbol för att föreningen behövs. Om vi någonsin skulle glömma.
När Nordenportot togs bort så agerade en del personer för dess bevarande. Föreningen Norden gjorde det t ex i "Brevporto för högt" i Helsingborgs Dagblad 2002-03-17. Och politikern Percy Nessling (fp), en av deras medlemmar, skrev en insändare 2002-03-23. Han skrev bl a:
"Bakgrunden är att Föreningen Norden, som är en gammal fin opolitisk folkrörelse, redan på 1950-talet fick igenom att portot för inrikes brev också skulle gälla för post till de nordiska grannländerna för att göra det lättare att ha kontakt mellan dessa! I början av 1990-talet blev Posten bolag. Då blev plötsligt Danmark ett "utland". Portot för brev en sträcka som vi kan se över Öresund blev högre än motsvarande försändelse till Kiruna!"
Tre år senare var frågan fortfarande aktuell. Helena Bargholtz (fp) skrev en riksdagsmotion "Gemensamt porto i Norden" 2005-09-28.
Regionpolitikern Pia Kinhult menade vid en näringslivskonferens i Köpenhamn (NFÖ 2004-03-12) att man skulle ha gemensamt porto i Öresundsregionen. Men i "Köpenhamn eller Sydney? - brevportot blir detsamma" (Sydsvenskan, 2002-11-17) så säger Postens presschef, Mattias af Geijerstam "att Posten aldrig diskuterat att ha speciella taxor för brev inom till exempel Öresundsregionen".
Man kan alltid hoppas att Posten nu, 2008, börjar tänka lite nytt när man fusionerat med Post Danmark. Men det finns en sak till att säga om detta. Så här står det i Sydsvenskans artikel:
"Svenska staten kommer att äga 60 procent av bolaget. Moderbolaget kommer att vara svenskt och huvudkontoret kommer att ligga i Stockholm."
Bloggen Liberum-Weto menar att det hade varit naturligare att lägga "Huvudkontor[et] i Malmö". Han/hon säger: "Har Olofsson glömt att Centern förr vill[e] utlokalisera?" (Näringslivsminister Maud Olofsson är den som representerat Sverige i sammanslagningsprocessen och på presskonferensen.)
Desto mer man tänker på det desto mer idiotiskt är det att lägga ett huvudkontor för något som känsligt som två riksomfattande postverksamheter i Stockholm när Skåne finns. I Sverige, men nära Danmark! Varför tillåts inte Skåne fungera som brobyggarland mellan Danmark och Sverige?
torsdag, mars 20, 2008
Dialekterna och Öresund glöms bort
Regeringen har i dagarna presenterat betänkandet "Värna språken - förslag till språklag", SOU 2008:26. I förslaget ingår att svenskan ska lagfästas som Sveriges huvudspråk. Trots min oro för allt som kan liknas vid kulturcentralism, så har jag inte så mycket emot förslaget i grunden. Sydsvenskans ledare skriver i "Snacka går ju, typ" (2008-03-20): "om vi har officiella minoritetsspråk, så bör vi i logikens namn också ha ett nationellt huvudspråk" och det är nog en poäng. Kanske lika bra att vi får den här lagändringen nu, som kommer i vilket fall.
Utredningen är noggrann med att uttrycka att svenskans nya status inte ska utgöra ett problem för Sveriges officiella minoritetsspråk, d v s samiska, meänkieli (tornedalsfinska), finska, romani chib och jiddisch (jag tycker f ö att bara de två första, i egenskap av territoriella språk borde ha den statusen). Minoritetsspråken nämns alltså frekvent i betänkandet. Invandrarspråk nämns också.
Vad som inte nämns är dialekter - på ett resonerande sätt. Ordet dialekt förkommer bara tre gånger i texten, i organisatoriska sammanhang.
Sverige har åtskilliga levande skandinaviska dialekter även i den traditionella meningen: med flera frekventa radikalt andra ord och egen grammatik. Älvdalsmålet är kanske det mest kända. Det finns även ett fåtal dialekttalare kvar i Skåne (det inre av Österlen, Bjärehalvön) och lite fler i Blekinge (Listerlandet) och i Halland (Glommen, Morup, Träslövsläge). Det är underligt att föra en diskussion om svenskan som huvudspråk i Sverige utan att dialekterna är med.
En annan aspekt är de nordiska grannspråkens status i gränsregioner. Bör t ex inte danska kunna ha en särskild status i Skåne? Vad händer när våra myndigheter blandar språken? Malmö stad publicerade för några år sedan tillsammans med Københavns Kommune ett dokument "Handlingsplan för samarbetet Malmö/København år 2004 - 2006" skriven på ett öresundskt blandspråk. Tänk om det visar sig att det snabbaste sättet att läsa gemensamma dokument i Öresundsregionen innebär att vissa ord byts ut.
Går dialekternas status och användningen av ett Öresundsblandspråk ihop med den föreslagna lagparagrafen "Språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska." Går skånsk dialekt ihop med lagparagrafen "Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt." Eller innebär det att vi inte kan använda skånska ord i offentliga texter ens om sådana initiativ skulle blir mer och mer accepterade i vår region?
Ökad användning av skånska måste uppstå ur en ganska oreglerad situation innan det kan bli etablerat och i någon som helst mening börja kunna ses som "vårdat". Det gäller ju etymologin bakom varje ord i dagens svenska.
Och, borde inte utredningstexten klart och tydligt tala om vad man menar med svenska? Ingår dialekterna, även de som inte kan förstås av utomstående? När "Svenska är Sveriges officiella språk i internationella sammanhang", är verkligen alla typer av dialektal svenska ok utomlands då? Eller inte alls?
En förelagen lagparagraf lyder: "Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas". Vore det inte på sin plats att tala om dialekterna här? Om de möjligen skulle ingå i denna definition av "svenskan", skriv då ut det!
Man kan ställa ytterligare frågor om lagförslagets påverkan för dialekten och språk i en integrerad Öresundsregion, men det gör varken utredningen eller Sydsvenskans ledare. Man är inte i närheten av en sådan diskussion.
Utredningen är noggrann med att uttrycka att svenskans nya status inte ska utgöra ett problem för Sveriges officiella minoritetsspråk, d v s samiska, meänkieli (tornedalsfinska), finska, romani chib och jiddisch (jag tycker f ö att bara de två första, i egenskap av territoriella språk borde ha den statusen). Minoritetsspråken nämns alltså frekvent i betänkandet. Invandrarspråk nämns också.
Vad som inte nämns är dialekter - på ett resonerande sätt. Ordet dialekt förkommer bara tre gånger i texten, i organisatoriska sammanhang.
Sverige har åtskilliga levande skandinaviska dialekter även i den traditionella meningen: med flera frekventa radikalt andra ord och egen grammatik. Älvdalsmålet är kanske det mest kända. Det finns även ett fåtal dialekttalare kvar i Skåne (det inre av Österlen, Bjärehalvön) och lite fler i Blekinge (Listerlandet) och i Halland (Glommen, Morup, Träslövsläge). Det är underligt att föra en diskussion om svenskan som huvudspråk i Sverige utan att dialekterna är med.
En annan aspekt är de nordiska grannspråkens status i gränsregioner. Bör t ex inte danska kunna ha en särskild status i Skåne? Vad händer när våra myndigheter blandar språken? Malmö stad publicerade för några år sedan tillsammans med Københavns Kommune ett dokument "Handlingsplan för samarbetet Malmö/København år 2004 - 2006" skriven på ett öresundskt blandspråk. Tänk om det visar sig att det snabbaste sättet att läsa gemensamma dokument i Öresundsregionen innebär att vissa ord byts ut.
Går dialekternas status och användningen av ett Öresundsblandspråk ihop med den föreslagna lagparagrafen "Språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska." Går skånsk dialekt ihop med lagparagrafen "Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt." Eller innebär det att vi inte kan använda skånska ord i offentliga texter ens om sådana initiativ skulle blir mer och mer accepterade i vår region?
Ökad användning av skånska måste uppstå ur en ganska oreglerad situation innan det kan bli etablerat och i någon som helst mening börja kunna ses som "vårdat". Det gäller ju etymologin bakom varje ord i dagens svenska.
Och, borde inte utredningstexten klart och tydligt tala om vad man menar med svenska? Ingår dialekterna, även de som inte kan förstås av utomstående? När "Svenska är Sveriges officiella språk i internationella sammanhang", är verkligen alla typer av dialektal svenska ok utomlands då? Eller inte alls?
En förelagen lagparagraf lyder: "Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas". Vore det inte på sin plats att tala om dialekterna här? Om de möjligen skulle ingå i denna definition av "svenskan", skriv då ut det!
Man kan ställa ytterligare frågor om lagförslagets påverkan för dialekten och språk i en integrerad Öresundsregion, men det gör varken utredningen eller Sydsvenskans ledare. Man är inte i närheten av en sådan diskussion.
måndag, mars 17, 2008
Fixa trängselskatten på Lilla Fiskaregatan
Så här är det att leva i en region, som till stor del är (försöker vara) en kopia av ett nutida politiskt och kulturellt centrum 600 km bort. På 7-Eleven på Lilla Fiskaregatan i Lund kan man fixa sin trängselskatt för Stockholms innerstad.Idén lär alltså inte ha några nämnvärda praktiska fördelar. Trängselskatten kan man säkerligen ordna lite varstans när man kommer fram om man till äventyrs skulle bila den här sträckan rakt norrut. Men 7-Eleven är ett butikskoncept och allt ser likadant ut överallt. Det här är bara det mest uppenbara. Börjar du kolla på varuutbud m m så skulle det inte förvåna mig om det speglar en normalstockholmares vardagsinköp. Etc.
Nationalstaten är en social konstruktion som påverkar i stort sett allt i våra liv, från det vi föds till det vi dör. Vi kan förstås också bryta med dess kulturella och sociala innebörd om vi vill. Men då måste vi börja fundera och bli pålästa - och vi måste våga vara ganska så störiga.
Nu, några månader senare, ser jag att Svenska Dagbladet ingår i alla frukostmenyer på 7-Eleven. Så alla skånska morgonkunder får möjlighet att läsa om inbrottsförsök i Solna eller festandet på Sturecompagniet i Stockholms innerstad - eller varför inte om trängelskattens konsekvenser?Hur vore det om 7-Eleven i Skåne istället tecknade avtal med tidningarna som rapporterar från den plats där butikerna befinner sig? Se också mitt blogginlägg om Dagens nyheter på Max hamburgerrestauranger. [Bilden till vänster är tagen från samma butik som bilden överst.]
lördag, mars 15, 2008
Minnet av Roskildefreden gav Skånelandsdebatt
Jag ska skriva om något som gått denna blogg förbi, eftersom jag var upptagen med annat under en lång period. Så här kommer en sammanfattning av de senaste tre månaderna i media.
Roskildefreden slöts den 27 februari 1658 (Høje Taastrups kyrka på bilden, i byn där Roskildefreden framförhandlades). Den har uppmärksammats i Skåne och i Danmark under 2008, 350 år efteråt. Intressant nog har minnet inte bara lett till en historisk återblick, utan också lett till att historia och identitet i Skåneland kommit i blickfånget igen. Det har skett på flera vis. Det berättas här, efter datum.
2007-11-22 öppnar Malmö sitt webbforum för en diskussion med temat "Hur tycker du Stortorget ska utformas och användas?" Det är en öppen frågeställning. Mycket snart finns där dock åtskilliga inlägg som handlar om att ta bort statyn över Karl X Gustav. På julafton rapporterar Sydsvenskan under rubriken "Ut med kungen" om alla bland "hundratals debattinlägg" som skrivit i webbforumet och vill avlägsna Karl X Gustav från Stortorget:
Med rubriker som ”Bort med kungen!”, ”Bort med varbölden!”, ”Ta bort gubben till häst!”, ”Skamlig kungastaty” vill många att statyn av Karl X Gustav tas bort. Några hänvisar till den död och förödelse som följde i krigarkungens spår, inte minst i Skåne. En debattör menar att kungen borde ersättas med en staty av Jörgen Kock, borgmästaren som anlade torget och lät bygga Rådhuset.
2007-12-22. Søren Krarup, folketingsmedlem för Dansk Folkeparti, säger i en intervju till nyhedsbyrån Ritzau att han hoppas att Skåne, Halland och Blekinge åter kan bli en del av Danmark, på samma sätt som Sydslevig skulle kunna bli. Krarup talar i artikeln bl a om tvångsförsvenskningen av skåningarna med hjälp av "ohyggliga terrormetoder".
Krarups uttalanden hamnar överallt i svensk press, från SVT Text till Dagens nyheter och t o m (i bantad version) till Sydsvenskan. Det blir startskottet för en utbredd debatt och ett antal webbomröstningar. En av de tre skånska tidningar som håller omröstning är Helsingborgs dagblad där webbläsarna får svara på frågan "Vilket land skulle du helst vilja tillhöra?" 48.3 % svarar "Danmark", 40.3 % svarar "Sverige" och 9.5 % svarar "Inget av dem" (1.9 % svarar "Vet inte"). Omröstningen startar 2007-12-22 och upphör strax efter 2008-01-01 då 1943 läsare har angivit rösterna enligt ovan.
Kanske ännu mer slående är debatterna i två "trådar" (här och här) på Helsingborgs dagblads webbplats där många olika personer diskuterar om Skåne ska tillhöra Sverige eller Danmark. De som föredrar Danmark dominerar ganska stort.
Den andra skånska tidningen är - två månader senare - Kristianstadsbladet 2008-02-26. Frågan är "Vad skulle du helst vilja vara - svensk eller dansk?" Bara några få hundra röstar och ca 55 % svarar "svensk" och 45 % svarar "dansk". Den tredje är Norra Skåne (2008-02-27) där resultatet blir ungefär detsamma med ungefär lika många (eller få) röstande.
De stora omröstningarna på Expressen.se/KvP.se (omröstning uppdelad efter om man påstod sig vara skåning eller inte), Aftonbladet.se och på Svenska dagbladets webbsajt är ganska jämna 50-50 där alla svenskar röstar om Skåne fortsatt ska vara svenskt. I dessa tidningar är antalet röstande många gånger fler (ca 20 000, 100 000 och 10 000 röstande resp). På Politiken.dk vill 63 % att Skåne ska vara en del av Danmark, medan 31 % svarar "nej" (ca 10 000 röstande).
2008-02-26 publiceras den första tunga akademiska kritiken mot skåneländsk historieskrivning. Det hela liknar debatten efter tv-serien Snapphanar med dokumentär ett år tidigare. Akademikerna agerar på så sätt på nytt. Denna första artikel är skriven i Sydsvenskan av Fredrik Persson, doktorand i historia på Lunds universitet. Harald Gustafsson, professor i historia vid Lunds universitet, fyller på med en understreckare i Svenska Dagbladet 2008-02-26.
Dick Harrison, professor i historia, är också med i debatten på Sveriges Radio 2008-02-26, dock med ett delvis annorlunda budskap i och med att han menar att etnisk resning ägde rum i Skåne. Historikern Gunnar Ståhl uttalar sig i Kristianstadsbladet 2008-02-28. Gemensamt för alla ovannämnda är att man menar att övergången från Danmark till Sverige inte var ett så stort problem för befolkningen i Skåneland på 1600-talet.
Även en del tidningskrönikörer uttalar sig om Skåne. Daniel Rydén skriver en kontrafaktisk text om Skåne fortsatt hade varit danskt. Han raljerar då över att vi hade avskytt Köpenhamn istället för Stockholm (mycket tveksamt med tanke på avståndet). Claes Fürstenberg, Malmös ständige Malmökolumnist försvarar Karl X-statyn, om än på ett skämtsamt sätt. Det leder i sig till en upprörd debatt i Sydsvenskans forum, med två sidor av saken representerade.
Bland de som funderat på 350-årsminnet brukar det heta att vi ska "uppmärksamma" eller "markera" det, men inte "fira" det. Inte så förvånande är det en del övertramp på det området. Det börjar med underrubriken "2008 ska Karl X Gustavs fredsavtal i Roskilde firas" i Punkt SE 2007-12-21. Och "350 år sedan Skåne blev svenskt - nästa år blir det fest". Konstigt nog framkommer det sedan i brödtexten att någon menar att just de uttrycken är olämpliga.
På webbsajten roskildefreden.dk står det i den svenska versionen: "350-årsminnet av Roskildefreden kommer att uppmärksammas i hela regionen." Länge stod det i den danska texten: "Initiativet til fejringen af 350-året for Roskildefreden er taget af..." I Sverige uppmärksammar man; i Danmark firar man? Senare blev den danska texten rättad till "markeringen" istället för "fejringen".
Debatten om historia och identitet har de senaste tre månaderna alltså blossat upp i och med minnet av Roskildefreden. Undertecknad har nog aldrig sett så mycket intresse och aktitivet kring de här frågorna. Många skåningar tycks kritiska, kanske t o m förbaskade, över den nuvarande situationen där Skåne kulturellt och politiskt bara är en landsända i ett centralistiskt Sverige. Man kan tycka att det är utmärkt att de här frågorna diskuteras om man vill ha en förändring.
Roskildefreden slöts den 27 februari 1658 (Høje Taastrups kyrka på bilden, i byn där Roskildefreden framförhandlades). Den har uppmärksammats i Skåne och i Danmark under 2008, 350 år efteråt. Intressant nog har minnet inte bara lett till en historisk återblick, utan också lett till att historia och identitet i Skåneland kommit i blickfånget igen. Det har skett på flera vis. Det berättas här, efter datum.2007-11-22 öppnar Malmö sitt webbforum för en diskussion med temat "Hur tycker du Stortorget ska utformas och användas?" Det är en öppen frågeställning. Mycket snart finns där dock åtskilliga inlägg som handlar om att ta bort statyn över Karl X Gustav. På julafton rapporterar Sydsvenskan under rubriken "Ut med kungen" om alla bland "hundratals debattinlägg" som skrivit i webbforumet och vill avlägsna Karl X Gustav från Stortorget:
Med rubriker som ”Bort med kungen!”, ”Bort med varbölden!”, ”Ta bort gubben till häst!”, ”Skamlig kungastaty” vill många att statyn av Karl X Gustav tas bort. Några hänvisar till den död och förödelse som följde i krigarkungens spår, inte minst i Skåne. En debattör menar att kungen borde ersättas med en staty av Jörgen Kock, borgmästaren som anlade torget och lät bygga Rådhuset.
2007-12-22. Søren Krarup, folketingsmedlem för Dansk Folkeparti, säger i en intervju till nyhedsbyrån Ritzau att han hoppas att Skåne, Halland och Blekinge åter kan bli en del av Danmark, på samma sätt som Sydslevig skulle kunna bli. Krarup talar i artikeln bl a om tvångsförsvenskningen av skåningarna med hjälp av "ohyggliga terrormetoder".
Krarups uttalanden hamnar överallt i svensk press, från SVT Text till Dagens nyheter och t o m (i bantad version) till Sydsvenskan. Det blir startskottet för en utbredd debatt och ett antal webbomröstningar. En av de tre skånska tidningar som håller omröstning är Helsingborgs dagblad där webbläsarna får svara på frågan "Vilket land skulle du helst vilja tillhöra?" 48.3 % svarar "Danmark", 40.3 % svarar "Sverige" och 9.5 % svarar "Inget av dem" (1.9 % svarar "Vet inte"). Omröstningen startar 2007-12-22 och upphör strax efter 2008-01-01 då 1943 läsare har angivit rösterna enligt ovan.
Kanske ännu mer slående är debatterna i två "trådar" (här och här) på Helsingborgs dagblads webbplats där många olika personer diskuterar om Skåne ska tillhöra Sverige eller Danmark. De som föredrar Danmark dominerar ganska stort.
Den andra skånska tidningen är - två månader senare - Kristianstadsbladet 2008-02-26. Frågan är "Vad skulle du helst vilja vara - svensk eller dansk?" Bara några få hundra röstar och ca 55 % svarar "svensk" och 45 % svarar "dansk". Den tredje är Norra Skåne (2008-02-27) där resultatet blir ungefär detsamma med ungefär lika många (eller få) röstande.
De stora omröstningarna på Expressen.se/KvP.se (omröstning uppdelad efter om man påstod sig vara skåning eller inte), Aftonbladet.se och på Svenska dagbladets webbsajt är ganska jämna 50-50 där alla svenskar röstar om Skåne fortsatt ska vara svenskt. I dessa tidningar är antalet röstande många gånger fler (ca 20 000, 100 000 och 10 000 röstande resp). På Politiken.dk vill 63 % att Skåne ska vara en del av Danmark, medan 31 % svarar "nej" (ca 10 000 röstande).
2008-02-26 publiceras den första tunga akademiska kritiken mot skåneländsk historieskrivning. Det hela liknar debatten efter tv-serien Snapphanar med dokumentär ett år tidigare. Akademikerna agerar på så sätt på nytt. Denna första artikel är skriven i Sydsvenskan av Fredrik Persson, doktorand i historia på Lunds universitet. Harald Gustafsson, professor i historia vid Lunds universitet, fyller på med en understreckare i Svenska Dagbladet 2008-02-26.
Dick Harrison, professor i historia, är också med i debatten på Sveriges Radio 2008-02-26, dock med ett delvis annorlunda budskap i och med att han menar att etnisk resning ägde rum i Skåne. Historikern Gunnar Ståhl uttalar sig i Kristianstadsbladet 2008-02-28. Gemensamt för alla ovannämnda är att man menar att övergången från Danmark till Sverige inte var ett så stort problem för befolkningen i Skåneland på 1600-talet.
Även en del tidningskrönikörer uttalar sig om Skåne. Daniel Rydén skriver en kontrafaktisk text om Skåne fortsatt hade varit danskt. Han raljerar då över att vi hade avskytt Köpenhamn istället för Stockholm (mycket tveksamt med tanke på avståndet). Claes Fürstenberg, Malmös ständige Malmökolumnist försvarar Karl X-statyn, om än på ett skämtsamt sätt. Det leder i sig till en upprörd debatt i Sydsvenskans forum, med två sidor av saken representerade.
Bland de som funderat på 350-årsminnet brukar det heta att vi ska "uppmärksamma" eller "markera" det, men inte "fira" det. Inte så förvånande är det en del övertramp på det området. Det börjar med underrubriken "2008 ska Karl X Gustavs fredsavtal i Roskilde firas" i Punkt SE 2007-12-21. Och "350 år sedan Skåne blev svenskt - nästa år blir det fest". Konstigt nog framkommer det sedan i brödtexten att någon menar att just de uttrycken är olämpliga.
På webbsajten roskildefreden.dk står det i den svenska versionen: "350-årsminnet av Roskildefreden kommer att uppmärksammas i hela regionen." Länge stod det i den danska texten: "Initiativet til fejringen af 350-året for Roskildefreden er taget af..." I Sverige uppmärksammar man; i Danmark firar man? Senare blev den danska texten rättad till "markeringen" istället för "fejringen".
Debatten om historia och identitet har de senaste tre månaderna alltså blossat upp i och med minnet av Roskildefreden. Undertecknad har nog aldrig sett så mycket intresse och aktitivet kring de här frågorna. Många skåningar tycks kritiska, kanske t o m förbaskade, över den nuvarande situationen där Skåne kulturellt och politiskt bara är en landsända i ett centralistiskt Sverige. Man kan tycka att det är utmärkt att de här frågorna diskuteras om man vill ha en förändring.
Skåne gjorde debut i melodifestivalen
Jag är ingen direkt fan av melodifestivalen. Det är lite för mycket "one happy family" över den. Jag såg dock andra halvan, omröstningen m m, ikväll. Det var lite kul att se hur jurygrupperna röstade. Sanna Nielsen fick sin t ex enda 12-poängare från Växjö-juryn, med säte så nära hennes hemort Bromölla. (Hon vann också tittarnas omröstning.)
Melodifestivalen har pågått sedan 1959 i Sverige. Jag tror inte att någon sång fram till i år sjungits på skånska. Vårt talspråk anses som bekant inte fint nog för att sjungas och det har vi skåningar varit mycket noga med att efterfölja under 1900-talet. Sanna Nielsen är väl en av dem som varit "duktiga" med att frambringa toner på uppsvenska.
I år sjöng dock Frida, i Frida feat. Headlines "Upp och hoppa", på skånska, och bröt konventionen. Hon fick ikväll tummen ner av tio jurygrupper från SVT:s nordligare distrikt, men fick en fjärdeplats ensamt av Malmöjuryn. Tittaromröstningen gav henne/dem heller inga poäng.
Malmöjuryn gav f ö ensamma förstaplatsen till Sibel från Kristianstad, så nog var den lokalpatriotisk, även om Sanna Nielsen fick nöja sig med lite lägre poäng.
Det är kul att Frida vågade sticka ut på det här viset i år. Tillsammans gav deras grupp dessutom den skåneländska flaggan en välkommen skjuts genom att i direktsändning flagga stort med några ex av den på bordet där gruppen satt och väntade på omröstningsresultaten. Man kan säga att för första gången deltog ett oförställt Skåne i melodifestivalen.
Melodifestivalen har pågått sedan 1959 i Sverige. Jag tror inte att någon sång fram till i år sjungits på skånska. Vårt talspråk anses som bekant inte fint nog för att sjungas och det har vi skåningar varit mycket noga med att efterfölja under 1900-talet. Sanna Nielsen är väl en av dem som varit "duktiga" med att frambringa toner på uppsvenska.
I år sjöng dock Frida, i Frida feat. Headlines "Upp och hoppa", på skånska, och bröt konventionen. Hon fick ikväll tummen ner av tio jurygrupper från SVT:s nordligare distrikt, men fick en fjärdeplats ensamt av Malmöjuryn. Tittaromröstningen gav henne/dem heller inga poäng.
Malmöjuryn gav f ö ensamma förstaplatsen till Sibel från Kristianstad, så nog var den lokalpatriotisk, även om Sanna Nielsen fick nöja sig med lite lägre poäng.
Det är kul att Frida vågade sticka ut på det här viset i år. Tillsammans gav deras grupp dessutom den skåneländska flaggan en välkommen skjuts genom att i direktsändning flagga stort med några ex av den på bordet där gruppen satt och väntade på omröstningsresultaten. Man kan säga att för första gången deltog ett oförställt Skåne i melodifestivalen.
fredag, mars 14, 2008
Mitt partis agerande håller inte måttet
Det ska bli hårdare tag mot olaglig fildelning. Det kommer regeringen att besluta sig för. Statsråden Beatrice Ask och Lena Adelsohn Liljeroth skriver idag på SvD:s Brännpunkt, "Kulturarbetare får stöd av domstol" (2008-03-14).
Jag tycker saken fortfarande är lite oklar. Upphovsrättshavarna kommer inte kunna begära IP-nummer direkt hos Internetleverantörerna. Men de behöver inte gå igenom en full rättegång som idag. Istället kan man möjligen hävda att regeringen fastnat för ett mellanalternativ, där upphovsrättshavarna måste gå till domstol som kan ta beslut i endera eller andra riktningen.
Men man går nu från att det idag krävs fängelse i en eventuell dom för att lämna ut IP-nummer till - inte bara att det krävs dagsböter i en fällande dom utan - att rättegång inte ens behövs. Slutsatsen är att det blir en betydligt enklare process för upphovsrättshavarna att jaga fildelare än det är idag. Och att människors integritetställning blir s a s två steg svagare än idag, i ett bräde.
Webbundersökningarna visar att folk är enormt kritiska. "Bör internetleverantörer tvingas att lämna ut ip-adresser?" besvaras av Svenska Dagbladets webbläsare som "nej" till 84 % och "ja" till 13 % när 4562 personer röstat. Detta är fantastiskt tydligt svar. Aftonbladet.se:s läsare är ännu tydligare till frågan "Behövs det hårdare regler för att komma åt fildelare?". 6.2 % säger "ja". 93.8 % säger "nej". 40355 röstande. Betänk då att även statsråden skulle hålla med om det är just hårdare regler - uttrycket som används i webbfrågan - som de vill införa.
Det regeringen vill införa är absurt med tanke på hur mycket det går mot folkviljan. Oavsett att webbomröstningar har sina tiltningar av oika skäl, så är beskedet i detta fallet så klart att det inte på något sätt går att argumentera bort och fundera ordentligt kring det.
Hur kunde det då gå så här? Centerpartiet har varit starka motståndare till de tuffare tagen och markerat det i debatten flera gånger. En intressant artikel "Regeringspartierna inte överens om fildelning" i Svenska Dagbladet 2008-03-14 klargör en del. Annie Johansson, partiets talesperson i fildelningsfrågor, uttalar sig: "I förhandlingar kan man inte få igenom allt till 100 procent. Det är med viss beklagan vi har fått ge med oss på den här punkten". Och, fortsätter det i artikeln: "Men, konstaterar Annie Johansson, centern är ensamt om sin ståndpunkt i regeringen. Och partiet är ändå nöjt med att ha fått igenom vissa tillägg."
Det här duger inte. Jag sitter själv i en politisk nämnd. Är det en viktig fråga, är det en profilfråga, så säger man "nej". Man väljer sina slag. Man kompromissar i många fall, men sätter också stopp, när det behövs. Kan man inte komma överens så får man skjuta på lagändringen och köra vidare på den nuvarande lagen, tills man kan komma i närheten av varandra.
Det totalt överväldigande webbomröstningarna visar att politikerna lever i sin egen värld. De förstår inte vad som pågår. Fredrik Reinfeldt har beslutat sig för att vi gör bäst i att "jaga en hel ungdomsgeneration", trots allt. Trots vallöftet. Han är förbrukad som politiker för mig nu. Han är ett argument mot en borgerlig regering.
C borde stoppat det här. Jag är centerpartist p g a partiets federalistiska ståndpunkt. Har vi fått ökat självstyre i Skåne med den nya regeringen? Har vi fått en regionindelning för Sverige? Nej. Får centerpartiets, för mig, andra viktiga profilering genomslag i regeringssamarbetet? Nej. Tydligen inte. Bara när det gäller en del detaljer. Vad är poängen med det hela? Det är mycket tveksamt om det blir sämre för de frågor som jag bryr mig om om vänsterblocket tar över 2010. Det är nog ungefär likadant.
Jag tycker saken fortfarande är lite oklar. Upphovsrättshavarna kommer inte kunna begära IP-nummer direkt hos Internetleverantörerna. Men de behöver inte gå igenom en full rättegång som idag. Istället kan man möjligen hävda att regeringen fastnat för ett mellanalternativ, där upphovsrättshavarna måste gå till domstol som kan ta beslut i endera eller andra riktningen.
Men man går nu från att det idag krävs fängelse i en eventuell dom för att lämna ut IP-nummer till - inte bara att det krävs dagsböter i en fällande dom utan - att rättegång inte ens behövs. Slutsatsen är att det blir en betydligt enklare process för upphovsrättshavarna att jaga fildelare än det är idag. Och att människors integritetställning blir s a s två steg svagare än idag, i ett bräde.
Webbundersökningarna visar att folk är enormt kritiska. "Bör internetleverantörer tvingas att lämna ut ip-adresser?" besvaras av Svenska Dagbladets webbläsare som "nej" till 84 % och "ja" till 13 % när 4562 personer röstat. Detta är fantastiskt tydligt svar. Aftonbladet.se:s läsare är ännu tydligare till frågan "Behövs det hårdare regler för att komma åt fildelare?". 6.2 % säger "ja". 93.8 % säger "nej". 40355 röstande. Betänk då att även statsråden skulle hålla med om det är just hårdare regler - uttrycket som används i webbfrågan - som de vill införa.
Det regeringen vill införa är absurt med tanke på hur mycket det går mot folkviljan. Oavsett att webbomröstningar har sina tiltningar av oika skäl, så är beskedet i detta fallet så klart att det inte på något sätt går att argumentera bort och fundera ordentligt kring det.
Hur kunde det då gå så här? Centerpartiet har varit starka motståndare till de tuffare tagen och markerat det i debatten flera gånger. En intressant artikel "Regeringspartierna inte överens om fildelning" i Svenska Dagbladet 2008-03-14 klargör en del. Annie Johansson, partiets talesperson i fildelningsfrågor, uttalar sig: "I förhandlingar kan man inte få igenom allt till 100 procent. Det är med viss beklagan vi har fått ge med oss på den här punkten". Och, fortsätter det i artikeln: "Men, konstaterar Annie Johansson, centern är ensamt om sin ståndpunkt i regeringen. Och partiet är ändå nöjt med att ha fått igenom vissa tillägg."
Det här duger inte. Jag sitter själv i en politisk nämnd. Är det en viktig fråga, är det en profilfråga, så säger man "nej". Man väljer sina slag. Man kompromissar i många fall, men sätter också stopp, när det behövs. Kan man inte komma överens så får man skjuta på lagändringen och köra vidare på den nuvarande lagen, tills man kan komma i närheten av varandra.
Det totalt överväldigande webbomröstningarna visar att politikerna lever i sin egen värld. De förstår inte vad som pågår. Fredrik Reinfeldt har beslutat sig för att vi gör bäst i att "jaga en hel ungdomsgeneration", trots allt. Trots vallöftet. Han är förbrukad som politiker för mig nu. Han är ett argument mot en borgerlig regering.
C borde stoppat det här. Jag är centerpartist p g a partiets federalistiska ståndpunkt. Har vi fått ökat självstyre i Skåne med den nya regeringen? Har vi fått en regionindelning för Sverige? Nej. Får centerpartiets, för mig, andra viktiga profilering genomslag i regeringssamarbetet? Nej. Tydligen inte. Bara när det gäller en del detaljer. Vad är poängen med det hela? Det är mycket tveksamt om det blir sämre för de frågor som jag bryr mig om om vänsterblocket tar över 2010. Det är nog ungefär likadant.
onsdag, mars 12, 2008
Årets mest meningslösa flaggdag
Idag är eventuellt en stor dag. Det flaggas lite överallt på stan. Svenska flaggan vajar stolt utanför regionhuset i Lund och på Stortorget i Lund. Troligen åker alla lokalbussar omkring med små flaggor längst fram. Vad är det då för dag? Det är kronprinsessans namnsdag.
Kollar man på Wikipedia ser man att flaggvännerna i samarbete med staten (förordning från justitiedepartementet 1982:270) samlat på sig en ganska diger lista av saker som man kan flagga för. Sverige har inte mindre än 16 flaggdagar plus en extra under riksdagsvalsår. Nobeldagen är én; 1 maj är én. På FN-dagen ska man flagga svenskt. (Men Europadagen ska man tydligen inte flagga på, i alla fall inte svenskt.)
Av alla meningslösa flaggdagar tror jag ändå att kronprinsessans namnsdag utgör den allra sämsta ursäkten för flaggning i Skåne. Först och främst, enligt en hel del bör man inte ha någon kung eller kronprinsessa överhuvudtaget. Jag är förstås medlem i Republikanska föreningen.
Sedan: jag tog några minuter på mig att gå igenom hur ofta kronprinsessan vistas i Skåne i år 2008. Det gör hon én gång: "söndag 3/6 Nä[r]varo vid högtidlighållandet av Carl von Linnés minne, Alnarp". Inom parentes sagt: i Stockholm har hon så många lokala besök att namnet på staden inte ens sätts ut; det står bara "Slottskyrkan" eller "Försvarshögskolan". Nu ser jag att hon faktiskt gick på spex i Lund i april ("Kronprinsessan Victoria togs emot av lundaspexare" (Sydsvenskan 2008-04-26), så det innebär ett besök till i Skåne i år.
Ändå ska Lunds 40 bussar (jan 2006) åka omkring och flagga för denna, ur vår synvinkel, närmast fiktiva person bosatt 600 km bort. Om det ändå varit hennes födelsedag det handlade om, men namnsdag - det firar vi ju enligt traditionen inte alls i Skåne (eller Danmark). Det är en uppsvensk tradition. Det har ingen större betydelse i Skåne ens idag.
Idag kan vara årets meningslösa svenska och skånska flaggdag. Det är något att uppmärksamma. För att se om vi kan slippa fler i den kalibern i framtiden.
Kollar man på Wikipedia ser man att flaggvännerna i samarbete med staten (förordning från justitiedepartementet 1982:270) samlat på sig en ganska diger lista av saker som man kan flagga för. Sverige har inte mindre än 16 flaggdagar plus en extra under riksdagsvalsår. Nobeldagen är én; 1 maj är én. På FN-dagen ska man flagga svenskt. (Men Europadagen ska man tydligen inte flagga på, i alla fall inte svenskt.)
Av alla meningslösa flaggdagar tror jag ändå att kronprinsessans namnsdag utgör den allra sämsta ursäkten för flaggning i Skåne. Först och främst, enligt en hel del bör man inte ha någon kung eller kronprinsessa överhuvudtaget. Jag är förstås medlem i Republikanska föreningen.Sedan: jag tog några minuter på mig att gå igenom hur ofta kronprinsessan vistas i Skåne i år 2008. Det gör hon én gång: "söndag 3/6 Nä[r]varo vid högtidlighållandet av Carl von Linnés minne, Alnarp". Inom parentes sagt: i Stockholm har hon så många lokala besök att namnet på staden inte ens sätts ut; det står bara "Slottskyrkan" eller "Försvarshögskolan". Nu ser jag att hon faktiskt gick på spex i Lund i april ("Kronprinsessan Victoria togs emot av lundaspexare" (Sydsvenskan 2008-04-26), så det innebär ett besök till i Skåne i år.
Ändå ska Lunds 40 bussar (jan 2006) åka omkring och flagga för denna, ur vår synvinkel, närmast fiktiva person bosatt 600 km bort. Om det ändå varit hennes födelsedag det handlade om, men namnsdag - det firar vi ju enligt traditionen inte alls i Skåne (eller Danmark). Det är en uppsvensk tradition. Det har ingen större betydelse i Skåne ens idag.
Idag kan vara årets meningslösa svenska och skånska flaggdag. Det är något att uppmärksamma. För att se om vi kan slippa fler i den kalibern i framtiden.
Flyktingmottagandet del av självstyret
Mona Sahlin förklarade vid en pressträff i går "att hon vill ha en ny lagstiftning som tvingar alla kommuner att ta sin del av flyktingmottagandet" ("Kraven ökar från båda sidor", Sydsvenskan 2008-03-12). Jag kan själv tycka att många kommuner beter sig osolidariskt mot andra på detta område, så jag förstår Sahlins utgångspunkt.
Men centerns flyktingpolitiske talesman Fredrik Federley har rätt när han kallar förslaget "ett övergrepp mot kommunernas självbestämmande". Jag är stolt över c att man profilerar sig här. Ska beslutanderätten över flyktingmottagning flyttas upp, så kan den som högst flyttas till den regionala nivån. Ska den flyttas högre kräver jag något motsvarande som decentraliseras istället.
Maltes princip: [Sverige är så centraliserat att] ingen centralisering får ske på något område om det inte samtidigt sker en decentralisering på ett annat område i åtminstone lika utsträckning.
Men centerns flyktingpolitiske talesman Fredrik Federley har rätt när han kallar förslaget "ett övergrepp mot kommunernas självbestämmande". Jag är stolt över c att man profilerar sig här. Ska beslutanderätten över flyktingmottagning flyttas upp, så kan den som högst flyttas till den regionala nivån. Ska den flyttas högre kräver jag något motsvarande som decentraliseras istället.
Maltes princip: [Sverige är så centraliserat att] ingen centralisering får ske på något område om det inte samtidigt sker en decentralisering på ett annat område i åtminstone lika utsträckning.
fredag, mars 07, 2008
Dubbelt främlingsskap för invandrare
Idag publiceras en artikel i Sydsvenskan om en kurs för invandrare i Studiefrämjandet i Lunds regi. En deltagare säger "Skånska är svårt. Riktig svenska är mycket lättare." En annan deltagare säger "Skåningar pratar jättekonstigt. Varför säger de pu? Det heter ju på. Nej, stockholmska är mycket lättare."
Det mest intressanta är kanske vem som lärt de här invandrarna att det nödvändigtvis heter "på" istället för "pu". Och vem har lärt dem att det finns en "riktig svenska" och att skånska inte tillhör denna. Och varför?
Det naturliga är väl att invandrare i allmänhet lär sig den dominerande språkvariant som talas i den trakt dit de kommer. Det vore t ex anmärkningsvärt om invandrare skulle lära sig tungspets-r när de flesta i denna region inte använder det. Det är också anmärkningsvärt om de inte har blivit införstådda med att man kan säga både "pu" och "på" - regionalt finns ju här två språkvarianter att välja mellan. I vilket fall borde ingå i språkinlärning att man kan förstå båda. Och att ingen i sig har företräde.
Ett exempel: jag har tillbringat ganska mycket tid i Andalucien i Spanien. Jag har då aktivit försökt ta till mig av den regionala spanskan där. Varför skulle jag insistera på att i alla lägen tala "korrekt" Madrid-spanska i Sevilla?
Lär sig inte invandrare om sin regions kultur och språk (här: dialekt), så kommer de att vara onödigt mycket främlingar i sin egen miljö. I artikeln lovordar en kursdeltagare istället språket i en annan trakt, en trakt över 600 km från kursdeltagarens boort. Det ger en obalanserad situation. Invandrarnas mottagande lägger ett främlingsskap på det andra. Det gör dem ingen tjänst. Ingen annan heller.
Det mest intressanta är kanske vem som lärt de här invandrarna att det nödvändigtvis heter "på" istället för "pu". Och vem har lärt dem att det finns en "riktig svenska" och att skånska inte tillhör denna. Och varför?
Det naturliga är väl att invandrare i allmänhet lär sig den dominerande språkvariant som talas i den trakt dit de kommer. Det vore t ex anmärkningsvärt om invandrare skulle lära sig tungspets-r när de flesta i denna region inte använder det. Det är också anmärkningsvärt om de inte har blivit införstådda med att man kan säga både "pu" och "på" - regionalt finns ju här två språkvarianter att välja mellan. I vilket fall borde ingå i språkinlärning att man kan förstå båda. Och att ingen i sig har företräde.
Ett exempel: jag har tillbringat ganska mycket tid i Andalucien i Spanien. Jag har då aktivit försökt ta till mig av den regionala spanskan där. Varför skulle jag insistera på att i alla lägen tala "korrekt" Madrid-spanska i Sevilla?
Lär sig inte invandrare om sin regions kultur och språk (här: dialekt), så kommer de att vara onödigt mycket främlingar i sin egen miljö. I artikeln lovordar en kursdeltagare istället språket i en annan trakt, en trakt över 600 km från kursdeltagarens boort. Det ger en obalanserad situation. Invandrarnas mottagande lägger ett främlingsskap på det andra. Det gör dem ingen tjänst. Ingen annan heller.
tisdag, mars 04, 2008
Positivt om Trelleborgstullen läggs ner
Tydligen har Tullverket i en intern rapport föreslagit att Trelleborg ska bli utan fast tullbemanning. Och tydligen är Johan Linander och Centerpartiet i Skåne oroade av det.
Jag har inte läst rapporten, men jag blir på något sätt hoppfull. Det låter helt i linje med det gränslösa Europa om vi kan bli av med fast tullbemanning i Trelleborg. Spännande! Tullverket menar att det låter sig göras - även om jag förutsätter att deras motiv är rent ekonomiska. (Och jag antar att jag kommer på tvärs med Centern i Skåne då.)
Med Schengenavtalet (implementerad 2001-03-25 i Sverige) kom avskaffad dokumentkontroll inom ett stort område i Europa. Lik förbaskat möttes man av män i tjocka "TULL"-jackor och ilskna hundar på Malmö järnvägsstation efter en enkel resa till Köpenhamn en lördag förmiddag. Hela det brutala nationalstatseuropa fortsatte att materialiseras i en punkt: (stationerna efter) gränsen. Det hade en psykologisk betydelse; det var symboliskt.
Men hur kom det sig då att tullen var kvar: jo, den påverkas helt enkelt inte nämnvärt av Schengen:
"Sweden and Finland maintain some customs checks in order to control the smuggling of drugs and alcohol. In accordance with the Schengen Borders Code, this is permissible, as long as cars are only stopped when a suspicion of smuggling has been established.", "Schengen Agreement" i en.Wikipedia
Idag ser jag inte hundarna på Malmö station längre. Men jag kan tänka mig hur det ser ut i Trelleborg, där resenärer kommer från det "skumma Polen", enligt det fördomsfulla Sverige. Polen är lyckligen med i Schengen sedan 1 januari 2008. Men tullen får alltså Sverige ha kvar.
Jag menar att inga särskilda kontroller ska få ske i Europa bara av anledningen att det finns en gräns. Att en nationalstat börjar och en annan slutar är inte skäl nog. Jag har inget emot kontroller, men de ska alltid ske oavsett staters gränser. (Och då kan väl kontrollerna egentligen lika gärna ske av polisen?) Däremot kan man motivera koncentrerade kontroller kring punkter där många passerar i allmänhet: färjor och viktiga vägar inom och utom länderna.
Ett Trelleborg utan fast tullbemanning låter som en framgång för det gränslösa Europa, om det kan bli verklighet.
Jag har inte läst rapporten, men jag blir på något sätt hoppfull. Det låter helt i linje med det gränslösa Europa om vi kan bli av med fast tullbemanning i Trelleborg. Spännande! Tullverket menar att det låter sig göras - även om jag förutsätter att deras motiv är rent ekonomiska. (Och jag antar att jag kommer på tvärs med Centern i Skåne då.)
Med Schengenavtalet (implementerad 2001-03-25 i Sverige) kom avskaffad dokumentkontroll inom ett stort område i Europa. Lik förbaskat möttes man av män i tjocka "TULL"-jackor och ilskna hundar på Malmö järnvägsstation efter en enkel resa till Köpenhamn en lördag förmiddag. Hela det brutala nationalstatseuropa fortsatte att materialiseras i en punkt: (stationerna efter) gränsen. Det hade en psykologisk betydelse; det var symboliskt.
Men hur kom det sig då att tullen var kvar: jo, den påverkas helt enkelt inte nämnvärt av Schengen:
"Sweden and Finland maintain some customs checks in order to control the smuggling of drugs and alcohol. In accordance with the Schengen Borders Code, this is permissible, as long as cars are only stopped when a suspicion of smuggling has been established.", "Schengen Agreement" i en.Wikipedia
Idag ser jag inte hundarna på Malmö station längre. Men jag kan tänka mig hur det ser ut i Trelleborg, där resenärer kommer från det "skumma Polen", enligt det fördomsfulla Sverige. Polen är lyckligen med i Schengen sedan 1 januari 2008. Men tullen får alltså Sverige ha kvar.
Jag menar att inga särskilda kontroller ska få ske i Europa bara av anledningen att det finns en gräns. Att en nationalstat börjar och en annan slutar är inte skäl nog. Jag har inget emot kontroller, men de ska alltid ske oavsett staters gränser. (Och då kan väl kontrollerna egentligen lika gärna ske av polisen?) Däremot kan man motivera koncentrerade kontroller kring punkter där många passerar i allmänhet: färjor och viktiga vägar inom och utom länderna.
Ett Trelleborg utan fast tullbemanning låter som en framgång för det gränslösa Europa, om det kan bli verklighet.
Folkens självbestämmande viktig princip
Sverige erkände Kosovo som självständig stat idag. Det rapporterar Sydsvenskan i "Sverige erkänner Kosovo" (2008-03-04). Det är positivt.
Frågan i sig är ganska enkel eftersom en generell princip bör tillämpas: det är befolkningen i varje territorium, och ingen annan, som bestämmer det territoriets status. Det är det som ingår i principen om folkens självbestämmande så som jag tolkar det politiskt-filosofiskt. Det är också en omistlig del av demokratin som koncept.
Principen är t o m praktisk på en mikronivå vilket ett extremt exempel visar: även en mindre stad i Sverige borde kunna förklara sig ensidigt självständig efter en folkomröstning. Kruxet är att det kommer aldrig att ske eftersom (1) inte 1 % av invånarna vill det i någon svensk stad och (2) det omgivande landet inte har några krav alls på sig att göra det praktiskt möjligt för staden att förklara sig självständigt. Man kan alltså t ex helt förhindra de nya invånarna att korsa gränsen till Sverige i detta fiktiva exempel; man kan hindra landtransporter av mat dit m m.
Men om vi inte lägger några krav på andra länder att i verkligheten låta länder som utropar sig självständiga fungera som fria, har det då några praktiska konsekvenser?
Ja, icke-våldsprincipen råder ändå. En ensidigt utropad fredlig mikrostat bör aldrig kunna tillrättavisas genom våld, inte heller genom polisinsatser från en annan stat. Överhuvudtaget kräver den politiska moralen att mikrostaten kan ställa de krav de vill på vilka som får vistas inom sitt territorium. Får den inte stöd från andra stater i världen, blir den inte långlivad ändå. På så sätt är detta lite av en "staternas marknad" - den är alltså självreglerande.
Frågan i sig är ganska enkel eftersom en generell princip bör tillämpas: det är befolkningen i varje territorium, och ingen annan, som bestämmer det territoriets status. Det är det som ingår i principen om folkens självbestämmande så som jag tolkar det politiskt-filosofiskt. Det är också en omistlig del av demokratin som koncept.
Principen är t o m praktisk på en mikronivå vilket ett extremt exempel visar: även en mindre stad i Sverige borde kunna förklara sig ensidigt självständig efter en folkomröstning. Kruxet är att det kommer aldrig att ske eftersom (1) inte 1 % av invånarna vill det i någon svensk stad och (2) det omgivande landet inte har några krav alls på sig att göra det praktiskt möjligt för staden att förklara sig självständigt. Man kan alltså t ex helt förhindra de nya invånarna att korsa gränsen till Sverige i detta fiktiva exempel; man kan hindra landtransporter av mat dit m m.
Men om vi inte lägger några krav på andra länder att i verkligheten låta länder som utropar sig självständiga fungera som fria, har det då några praktiska konsekvenser?
Ja, icke-våldsprincipen råder ändå. En ensidigt utropad fredlig mikrostat bör aldrig kunna tillrättavisas genom våld, inte heller genom polisinsatser från en annan stat. Överhuvudtaget kräver den politiska moralen att mikrostaten kan ställa de krav de vill på vilka som får vistas inom sitt territorium. Får den inte stöd från andra stater i världen, blir den inte långlivad ändå. På så sätt är detta lite av en "staternas marknad" - den är alltså självreglerande.
torsdag, februari 28, 2008
Det skånska kriget - ett nationellt krig?
Centrum för Danmarksstudier kommer att stå som värd för en del av uppmärksammandet kring 350-årsminnet av Skånelands övergång till Sverige 1658. Det börjar i huvudsak nu på lördag den 1 mars.
Centret har dels fått kritik för onödigt fokus på stora nationalstater som möts i Öresund snarare än att ha ett regionalt kulturellt perspektiv. Dels har centret fått kritik för att vara överdrivet kritisk mot måttliga mängder av resonerande politisk regionalism, samtidigt som man inte gör någon analys eller ens enkel konstaterande jämförelse med de existerande nationalsstaternas extrema nationalism av idag.
När centret arrangerar föredrag om Roskildefreden 1658, så är föredragshållarna historiker Harald Gustafsson, entolog Fredrik Nilsson, historiker Fredrik Persson och historiker Hanne Sanders. Förvånande nog får teol. dr och kyrkoherde Stig Alenäs vara med i den samlingen.
Søren Madsen, vice ordförande i Foreningen Skånsk Fremtid, skrev för tre år sedan en utmärkt artikel som bl a publicerades Weekendavisen 8-14 juli 2005. Den är inte minst intressant med tanke på Harald Gustafssons motvilja mot att använda termerna "etnisk rensning" och "försvenskning" i sin artikel i Svenska Dagbladet "Att göra svenskar av skåningar" (2008-02-26). Jag har fått Sørens tillstånd att publicera hans artikel här:
Den Skånske Krig var national
Hanne Sanders – leder af Centrum för Danmarksstudier på Lund Universitet – fik i Weekendavisen i fredags publiceret en artikel om Skånes overgang til Sverige.
Hun fandt det problematisk at beskrive 1600-tallets dansk-svenske konflikter i etnisk-nationale termer.
Hendes hovedpåstand kan sammenfattes i blot et enkelt citat: ”Den etniske tankegang fandtes i Skåne, men den var ikke styrende for menneskers tanker og handlinger”.
Men der findes konkrete kilder, der viser, at den faktisk var styrende.
Tag blot Skånske Krig 1676-79, hvor de dansk-svenske modsætninger var skarpest. I en indberetning fra 1676 skrev en dansk ridefoged om den kompromisløse kampvilje hos de indfødte danskere i Blegind: ”De agter nu ikke ret, hvad de gør, særdeles over for dem, som er af svensk nation; være sig borger eller bonde, så enten skyder de ham eller stikker ham ihjel med deres lange knive. Ihvorvel jeg mange gange har ladet læse ordrer [om skånsomhed] på prækestolene, så svarer bonden, at det er ikke kongens ord, uden de siger, vil have alle svenske ud af landet.”
Hertil kommer, at der under krigen blev oprettet såkaldte friskyttekompagnier. Friskytterne var frivillige østdanske mænd – fortrinsvis bønder – som var usædvanlig hårdkogte og stålsatte i deres modstand mod det svenske regime.
Friskytterne fik kongeligt dansk fuldmagt til at "forfølge alle svenske inføde eller betiente och svensk gesinte undersaatter i Skaane, som derris næste och oss tro værende bønder och indbyggere søger i saa maade at forrede och at forderfve...".
Og at man ikke kun havde en klar opfattelse af hvem fjenden var, men også hvem man selv var, er friskyttekaptajn Niels Tommesen Tidemans trusselsbrev til den svenske svenske kommandant i Engelholm 1678 et eksempel på. Han forsikrede kommandanten, at selvom enkelte af hans folk havde overgivet sig, ville hans skarer af friskytter fortsætte med at vokse, thi "...friskytterne, er nu 3-dobbelt, og håbes til hver dag at blive stærkere, så længe, som her er friske folk udi lande, som haver endnu dansk blod udi sit liv."
Det undrer mig også, at Sanders ikke vil acceptere begrebet forsvenskning. Selvom begrebet ikke eksplicit nævnes i 1600-tallet, så var det jo det, som var svenskernes formål. Klarest udtrykt sker det i kong Karl XI’s proklamation fra 1678: ” ...att uti allt emellan våre svenske och besagda länder den uniformiteten och likheten måtte blive introducerad, genom vilken med tiden invånerna och undersåterna uti desse måtte vinnas till de svenske ifrån de danskes seder och skick och således med tiden komma till att förlora hågen till Danmark, vilken eljest otvivelaktigt hos dem förblivandes varder eftersom likmäktigheten i ceremonier, konstitutioner, seder och språk gemüterne sinsemellan ofelbart plägar sammanhålla.”
Den umiddelbart moderate, men i virkeligheden særdeles durkdrevne, svenske guvernør i de erobrede danske landskaber, Rutger v. Ascheberg skrev i 1693 en embedsberettelse om tilstanden i sit område siden overgangen til Sverige. Om stemningen da Skånske Krig begyndte, skrev han: ”...dhe svenske hölle dhem för ett fremmat folck och ville intet låtha dhem med sig utj dhet svänska nampnet participera uthan kallade dhem danske och juthar eller i Bohuus lähn norbaggar; sielfve kallade dhe sig ochså danske och inbillade sig, att dhe äntel. måste komma till sitt corpus igen.” og han brugte tillige ordet ”dansk-sinnade” til at beskrive befolkningens sindelag.
Hvad angår spørgsmålet om etnisk udrensning, som Sanders blank afviser, så kommer Ascheberg senere i sin beretning ind på nogle af de uhyggelige tanker, som fandtes hos visse svenskere, vedrørende den endelige løsning på det danske problem i Skåne, Halland og Blegind: ”...hvarföre de föle på dhe tanckar, att dhet vore rådeligast, det man dhe gambla jnbyggare på hvariehanda sätt uthrootade och heller äga ett öde land än med så många malcontanter uppfyllt, till des man effter handen med nya jnbyggiare uppe ifrån landet igen populera kunde,”
Vi kan kun glæde os over, at disse tanker ikke blev realiseret, for ellers ville der i dag ikke have fandtes skåninger (defineret som efterkommere af den oprindelige danske befolkning i Skåne) og dermed ingen skånsk bevægelse. Men som man kan se var tanken om etnisk udrensning ikke fjern.
Dog gennemførte svenskerne en anden og ligeså nationalt motiveret udrensning i lille målestok, som var af afgørende betydning. Den gamle danske adel, byernes danske ledelse og de danske præster, blev i løbet af en årrække byttet ud med ”infödde suenske”, hvilket var en helt bevidst politik. Et folk kan nemlig bedst kues, hvis det ikke får mulighed for at have eller udvikle en øvrighed til at lede en sindelagskamp.
Centrum för Danmarksstudier på Lund Universitet, der blev oprettet i 2005, burde egentlig være selvskrevet til at tage fat på alle relevante problemstillinger i de gamle østdanske landskabers fortid og nutid.
Men jeg har fulgt dette mærkelige centrums virke tæt siden dets dannelse, og ærlig talt virker det mere optaget af dels at bekæmpe skånske selvstyrebestræbelser og historiebevidsthed, dels at deltage i den danske kulturkamp på den anti-kulturkonservative fløj, end at beskæftige sig objektivt med dansk historie og samfundsforhold.
Centret har dels fått kritik för onödigt fokus på stora nationalstater som möts i Öresund snarare än att ha ett regionalt kulturellt perspektiv. Dels har centret fått kritik för att vara överdrivet kritisk mot måttliga mängder av resonerande politisk regionalism, samtidigt som man inte gör någon analys eller ens enkel konstaterande jämförelse med de existerande nationalsstaternas extrema nationalism av idag.
När centret arrangerar föredrag om Roskildefreden 1658, så är föredragshållarna historiker Harald Gustafsson, entolog Fredrik Nilsson, historiker Fredrik Persson och historiker Hanne Sanders. Förvånande nog får teol. dr och kyrkoherde Stig Alenäs vara med i den samlingen.
Søren Madsen, vice ordförande i Foreningen Skånsk Fremtid, skrev för tre år sedan en utmärkt artikel som bl a publicerades Weekendavisen 8-14 juli 2005. Den är inte minst intressant med tanke på Harald Gustafssons motvilja mot att använda termerna "etnisk rensning" och "försvenskning" i sin artikel i Svenska Dagbladet "Att göra svenskar av skåningar" (2008-02-26). Jag har fått Sørens tillstånd att publicera hans artikel här:
Den Skånske Krig var national
Hanne Sanders – leder af Centrum för Danmarksstudier på Lund Universitet – fik i Weekendavisen i fredags publiceret en artikel om Skånes overgang til Sverige.
Hun fandt det problematisk at beskrive 1600-tallets dansk-svenske konflikter i etnisk-nationale termer.
Hendes hovedpåstand kan sammenfattes i blot et enkelt citat: ”Den etniske tankegang fandtes i Skåne, men den var ikke styrende for menneskers tanker og handlinger”.
Men der findes konkrete kilder, der viser, at den faktisk var styrende.
Tag blot Skånske Krig 1676-79, hvor de dansk-svenske modsætninger var skarpest. I en indberetning fra 1676 skrev en dansk ridefoged om den kompromisløse kampvilje hos de indfødte danskere i Blegind: ”De agter nu ikke ret, hvad de gør, særdeles over for dem, som er af svensk nation; være sig borger eller bonde, så enten skyder de ham eller stikker ham ihjel med deres lange knive. Ihvorvel jeg mange gange har ladet læse ordrer [om skånsomhed] på prækestolene, så svarer bonden, at det er ikke kongens ord, uden de siger, vil have alle svenske ud af landet.”
Hertil kommer, at der under krigen blev oprettet såkaldte friskyttekompagnier. Friskytterne var frivillige østdanske mænd – fortrinsvis bønder – som var usædvanlig hårdkogte og stålsatte i deres modstand mod det svenske regime.
Friskytterne fik kongeligt dansk fuldmagt til at "forfølge alle svenske inføde eller betiente och svensk gesinte undersaatter i Skaane, som derris næste och oss tro værende bønder och indbyggere søger i saa maade at forrede och at forderfve...".
Og at man ikke kun havde en klar opfattelse af hvem fjenden var, men også hvem man selv var, er friskyttekaptajn Niels Tommesen Tidemans trusselsbrev til den svenske svenske kommandant i Engelholm 1678 et eksempel på. Han forsikrede kommandanten, at selvom enkelte af hans folk havde overgivet sig, ville hans skarer af friskytter fortsætte med at vokse, thi "...friskytterne, er nu 3-dobbelt, og håbes til hver dag at blive stærkere, så længe, som her er friske folk udi lande, som haver endnu dansk blod udi sit liv."
Det undrer mig også, at Sanders ikke vil acceptere begrebet forsvenskning. Selvom begrebet ikke eksplicit nævnes i 1600-tallet, så var det jo det, som var svenskernes formål. Klarest udtrykt sker det i kong Karl XI’s proklamation fra 1678: ” ...att uti allt emellan våre svenske och besagda länder den uniformiteten och likheten måtte blive introducerad, genom vilken med tiden invånerna och undersåterna uti desse måtte vinnas till de svenske ifrån de danskes seder och skick och således med tiden komma till att förlora hågen till Danmark, vilken eljest otvivelaktigt hos dem förblivandes varder eftersom likmäktigheten i ceremonier, konstitutioner, seder och språk gemüterne sinsemellan ofelbart plägar sammanhålla.”
Den umiddelbart moderate, men i virkeligheden særdeles durkdrevne, svenske guvernør i de erobrede danske landskaber, Rutger v. Ascheberg skrev i 1693 en embedsberettelse om tilstanden i sit område siden overgangen til Sverige. Om stemningen da Skånske Krig begyndte, skrev han: ”...dhe svenske hölle dhem för ett fremmat folck och ville intet låtha dhem med sig utj dhet svänska nampnet participera uthan kallade dhem danske och juthar eller i Bohuus lähn norbaggar; sielfve kallade dhe sig ochså danske och inbillade sig, att dhe äntel. måste komma till sitt corpus igen.” og han brugte tillige ordet ”dansk-sinnade” til at beskrive befolkningens sindelag.
Hvad angår spørgsmålet om etnisk udrensning, som Sanders blank afviser, så kommer Ascheberg senere i sin beretning ind på nogle af de uhyggelige tanker, som fandtes hos visse svenskere, vedrørende den endelige løsning på det danske problem i Skåne, Halland og Blegind: ”...hvarföre de föle på dhe tanckar, att dhet vore rådeligast, det man dhe gambla jnbyggare på hvariehanda sätt uthrootade och heller äga ett öde land än med så många malcontanter uppfyllt, till des man effter handen med nya jnbyggiare uppe ifrån landet igen populera kunde,”
Vi kan kun glæde os over, at disse tanker ikke blev realiseret, for ellers ville der i dag ikke have fandtes skåninger (defineret som efterkommere af den oprindelige danske befolkning i Skåne) og dermed ingen skånsk bevægelse. Men som man kan se var tanken om etnisk udrensning ikke fjern.
Dog gennemførte svenskerne en anden og ligeså nationalt motiveret udrensning i lille målestok, som var af afgørende betydning. Den gamle danske adel, byernes danske ledelse og de danske præster, blev i løbet af en årrække byttet ud med ”infödde suenske”, hvilket var en helt bevidst politik. Et folk kan nemlig bedst kues, hvis det ikke får mulighed for at have eller udvikle en øvrighed til at lede en sindelagskamp.
Centrum för Danmarksstudier på Lund Universitet, der blev oprettet i 2005, burde egentlig være selvskrevet til at tage fat på alle relevante problemstillinger i de gamle østdanske landskabers fortid og nutid.
Men jeg har fulgt dette mærkelige centrums virke tæt siden dets dannelse, og ærlig talt virker det mere optaget af dels at bekæmpe skånske selvstyrebestræbelser og historiebevidsthed, dels at deltage i den danske kulturkamp på den anti-kulturkonservative fløj, end at beskæftige sig objektivt med dansk historie og samfundsforhold.
onsdag, februari 27, 2008
Absurt kontrafaktiskt om Skåne
En krönikör, Daniel Rydén, i Sydsvenskan spekulerar skämtsamt i "Om Skåne hade förblivit danskt...". Och tycks tro att skåningarna hade varit närmast mer irriterade på Köpenhamn och det köpenhamnska än de är på Stockholm idag.
Det låter helt förryckt. Malmö ligger närmare Köpenhamn än större delen av Storstockholm ligger nära Sergels torg. Om Skåne aldrig hade tillhört Sverige, så hade inte ens tanken uppstått att markera mot ett centrumnav som man själv var del av. Annorlunda uttryckt: Malmö hade inte varit mer lokalpatriotiskt än Køge.
Det är säkert många som går på historien i Sydsvenskan och som tänker: det hade nog varit likadant, fast tvärtom, om Skåne kvarstannat i Danmark.
Öh, nej, det hade det inte...
Det låter helt förryckt. Malmö ligger närmare Köpenhamn än större delen av Storstockholm ligger nära Sergels torg. Om Skåne aldrig hade tillhört Sverige, så hade inte ens tanken uppstått att markera mot ett centrumnav som man själv var del av. Annorlunda uttryckt: Malmö hade inte varit mer lokalpatriotiskt än Køge.
Det är säkert många som går på historien i Sydsvenskan och som tänker: det hade nog varit likadant, fast tvärtom, om Skåne kvarstannat i Danmark.
Öh, nej, det hade det inte...
tisdag, februari 26, 2008
Harrison: skåningarna fick uppleva etnisk resning
Det märks på något sätt att Dick Harrison inte badat bastu med de andra grabbarna - för det är bara män - på Historiska institutionen i Lund. I en radioutsändning "Skåne en del av Sverige sedan 350 år " på SR (2008-02-26) får man hans "take" på 1600-talet. För det första har han en sådan extrem bild av att ingen visste något om vilka länder de tillhörde, att man fascineras. En så schablonartad bild har, vad jag vet, samtliga andra historiker lämnat bakom sig.
Sedan stöder han användningen av begreppet "etnisk rensning" på den tiden. Heller definitivt inget från bastun:
Först på 1670-talet började svenskarna gå riktigt hårt fram i Skåne.
– Då vidtar den svenska regimen en hel rad drakoniska åtgärder som vi idag skulle benämna folkmord eller etnisk rensning. Man bestämmer att alla i Örkeneds socken ska utplånas och alla byggnader ska brännas ned på 1670-talet för att statuera exempel. Det är sådant som idag lett till någon förhandling vid krigstribunalen i Haag, säger Dick Harrison.
Till sist säger han "Man kan titta på att det senaste riksdags- och kommunvalet så gick de här skånsk-nationalistiska partierna kraftigt tillbaka medan Sverigedemokraterna gick väldigt framtåt till exempel i Landskrona." Att han kallar stackars Skånes väl, uppenbarligen, för skånsk-nationalistiskt, visar att hans område är den äldre historien och inte nutida politik.
Skånes väl var i och för sig en ordenligt förvirrat parti. I ena ögonblicket kunde de tala om fullständlig självständighet och i andra så motionerade ledande medlemmar om svenska flaggan i kommunfullmäktige. Men Skånefrågan intresserade de sig aldrig för i den aktuella politiken. De hade Skåne i namnet; det var i huvudsak allt. Det var ingen framgång för det skånska när de kom till makten och definitivt inget bakslag när de försvann. Traditionella populister.
Att Sverigedemokraterna nu går fram tolkar jag som en ökad polarisering mellan det skånska och svenska i Skåne idag. Det svenska har kunnat mobiliera sig, inte det skånska. Det här är sånt som sker i områden i världen med en oklar identitet och historia. Ett annat bra exempel är delvis tyskspråkiga Alsace i Frankrike där Front National skördat stora framgånger genom åren.
Sedan stöder han användningen av begreppet "etnisk rensning" på den tiden. Heller definitivt inget från bastun:
Först på 1670-talet började svenskarna gå riktigt hårt fram i Skåne.
– Då vidtar den svenska regimen en hel rad drakoniska åtgärder som vi idag skulle benämna folkmord eller etnisk rensning. Man bestämmer att alla i Örkeneds socken ska utplånas och alla byggnader ska brännas ned på 1670-talet för att statuera exempel. Det är sådant som idag lett till någon förhandling vid krigstribunalen i Haag, säger Dick Harrison.
Till sist säger han "Man kan titta på att det senaste riksdags- och kommunvalet så gick de här skånsk-nationalistiska partierna kraftigt tillbaka medan Sverigedemokraterna gick väldigt framtåt till exempel i Landskrona." Att han kallar stackars Skånes väl, uppenbarligen, för skånsk-nationalistiskt, visar att hans område är den äldre historien och inte nutida politik.
Skånes väl var i och för sig en ordenligt förvirrat parti. I ena ögonblicket kunde de tala om fullständlig självständighet och i andra så motionerade ledande medlemmar om svenska flaggan i kommunfullmäktige. Men Skånefrågan intresserade de sig aldrig för i den aktuella politiken. De hade Skåne i namnet; det var i huvudsak allt. Det var ingen framgång för det skånska när de kom till makten och definitivt inget bakslag när de försvann. Traditionella populister.
Att Sverigedemokraterna nu går fram tolkar jag som en ökad polarisering mellan det skånska och svenska i Skåne idag. Det svenska har kunnat mobiliera sig, inte det skånska. Det här är sånt som sker i områden i världen med en oklar identitet och historia. Ett annat bra exempel är delvis tyskspråkiga Alsace i Frankrike där Front National skördat stora framgånger genom åren.
Harald Gustafsson ljuger
Harald Gustafsson, professor i historia vid Lunds universitet, har skrivit en understreckare i Svenska Dagbladet "Att göra svenskar av skåningar" (2008-02-26). Där skriver han bland annat:
Myten om en brutal försvenskning har det senaste decenniet varit starkast och flitigt brukats av extrema politiska grupper i Skåne, grupper som har hävdat en skånsk nationalitet och särskilt utmärkt sig genom främlingsfientlig högerpopulism. Man har annekterat det moderna begreppet ”etnisk rensning” och menar att skåningarna utsattes för en sådan, vilket skulle ge Skåne rätt till regionalt självstyrelse och avvisande av ”icke-skåningar” idag. Dessa grupper har ofta lycktas väl med att komma ut i medierna och deras tolkning låg 2006 till grund för SVT-produktionen ”Snapphanar”. Den forskning som har bedrivits de senaste åren visar emellertid en annan bild.
Jag utmanar Harald Gustafsson att presentera för oss namnen på dessa extrema politiska grupper. Jag har stor överblick över fältet av organisationer som intresserar sig för skånsk historia, identitet och kultur. Jag har försökt googla på vad åtminstone Skånepartiet skulle kunna ha slängt ur sig, men deras intresse är mest kärnkraft, pensioner och NATO. På ett ställe på nätet ser jag att de kort beklagar vad Skåne allmänt sett fick utstå vid övergången från Danmark till Sverige.
Nej, det är en ren fabrikation att de skulle finnas en sådan flora av högerextrema grupper som arbetat med den retorik som Gustafsson talar om. Lägger man till att de dessutom ofta "ofta lycktas väl med att komma ut i medierna" så blir det helt obegripligt. Högerextrema grupper är tvärtom nästan osvikligt svensknationalistiska och är t ex säkert mycket nöjda över de "överslätande" formuleringarna beträffande försvenskningen som Gustafsson producerar i sin understreckare den 26 februari. Visar det sig att jag har fel och dessa organisationer verkligen skulle existera, så kommer det en offentlig ursäkt till Gustafsson i en uppdatering av denna artikel.
Gustafssons artikel är i flera avseenden en ganska egendomlig artikel. På åtskilliga ställen får man först en hel del exempel på något som man hört om förut från det icke-nationalistiska historieberättandet, t ex att övergången var mycket besvärlig eller att det fanns kulturella inslag i försvenskningen redan på 1600-talet. Sedan "gills" de här exemplen på något sätt inte i slutledningarna. Jag känner igen exemplen som Gustafsson kommer med och har läst många i den genren, så jag skulle kunna utöka listan med ännu fler. Jag talar då om en ganska imponerande samling av fakta från primärkällor. Men i detta fallet är det som om Gustafsson redan på förhand valt att tolka fakta på ett särskilt sätt i sammanfattningarna.
För visst är det här en tolkningsfråga. Var övergången från Danmark till Sverige besvärlig? Det beror på vem i Skåneland under dessa åren du intresserar dig för. Och det beror på vilken tid man tittar på. Det beror på vilka problem som övergången ställde till med som du väljer att lägga vikt vid. Det beror på vad du personligen tycker att befolkningen då borde bry sig om och vad de inte borde bry sig om. De flesta akademiker som ägnar sig åt denna tiden i sin forskning tycks mer upptagna av att (national)ideologiskt enkelt "slå hål på myter" (och därmed generalisera) än att försöka ge den mer nyanserade, faktaspäckade bilden, som jag talar om ovan.
Det är också rätt så praktiskt för dessa att välja vilka företeeler som får och inte får jämföras med dagens situation. Nationalideologiska forskare slår ofta bakut när man jämför etnisk rensing idag och då. "Då fanns inte etnisk rensning", menar man. Gemensamma drag, när de finns, ogiltigförklaras för att de inte skulle berättiga termen.
Men gör en jämförelse: tänk på att t ex termen "krig" gärna används för en förteelse då och nu och det finns inte jättemycket gemensamt. Där finns vissa ideologiska skäl till att vissa temer får användas i båda tidsåldrarna och andra inte, fast vissa drag är desamma och andra inte. Notera alltså när forskare gör sådana här urval. Är urvalet tendentiöst beror det på att de snabbt ska komma till en "slutsats".
Harald Gustafsson ger också exempel på åtgärder från Sveriges sida som han betraktar mest som formella. "Man ville hindra flyktingar från kriget att återvända och i stället uppmuntra invandring från Sverige." I själva verket, säger han, återvände många flyktingar "från Danmark efter kriget och slog sig ner på sina gamla gårdar, medan någon omfattande invandring från Sverige inte kan beläggas." Jag tvivlar inte på att 1600-talstaten var ganska skral på att upprätthålla lagar och regler i jämförelse med en modern stat. Men på ett plan är Sveriges försök och strävanden i sig ett mycket intressant fenomen för försvenskningen av Skånelandskapen. Här fanns tidiga ambitioner! Att svenskarna sedan var kassa på att i praktiken tvinga igenom dem är en annan sak.
Till sist, i en genomgång hans text, kan man notera att Harald Gustafsson menar att följande också är en myt: att mena att "övergången gick lätt och snabbt, eftersom det inte var stora skillnader mellan att vara dansk och att vara svensk och den svenska statsmakten förde en försiktig integrationspolitik." Han tänker väl här på Alf Åberg.
Jag har börjat uppskatta Harald Gustafsson som historiker mer och mer. Vissa av de saker han har sagt har jag i min tur citerat vidare i andra sammanhang. Den här understreckaren var dock inte vad jag hoppades på. Det är tillbaka i de gamla gängorna. Och så var det det där stycket med de påhittade organisationerna...!
Myten om en brutal försvenskning har det senaste decenniet varit starkast och flitigt brukats av extrema politiska grupper i Skåne, grupper som har hävdat en skånsk nationalitet och särskilt utmärkt sig genom främlingsfientlig högerpopulism. Man har annekterat det moderna begreppet ”etnisk rensning” och menar att skåningarna utsattes för en sådan, vilket skulle ge Skåne rätt till regionalt självstyrelse och avvisande av ”icke-skåningar” idag. Dessa grupper har ofta lycktas väl med att komma ut i medierna och deras tolkning låg 2006 till grund för SVT-produktionen ”Snapphanar”. Den forskning som har bedrivits de senaste åren visar emellertid en annan bild.
Jag utmanar Harald Gustafsson att presentera för oss namnen på dessa extrema politiska grupper. Jag har stor överblick över fältet av organisationer som intresserar sig för skånsk historia, identitet och kultur. Jag har försökt googla på vad åtminstone Skånepartiet skulle kunna ha slängt ur sig, men deras intresse är mest kärnkraft, pensioner och NATO. På ett ställe på nätet ser jag att de kort beklagar vad Skåne allmänt sett fick utstå vid övergången från Danmark till Sverige.
Nej, det är en ren fabrikation att de skulle finnas en sådan flora av högerextrema grupper som arbetat med den retorik som Gustafsson talar om. Lägger man till att de dessutom ofta "ofta lycktas väl med att komma ut i medierna" så blir det helt obegripligt. Högerextrema grupper är tvärtom nästan osvikligt svensknationalistiska och är t ex säkert mycket nöjda över de "överslätande" formuleringarna beträffande försvenskningen som Gustafsson producerar i sin understreckare den 26 februari. Visar det sig att jag har fel och dessa organisationer verkligen skulle existera, så kommer det en offentlig ursäkt till Gustafsson i en uppdatering av denna artikel.
Gustafssons artikel är i flera avseenden en ganska egendomlig artikel. På åtskilliga ställen får man först en hel del exempel på något som man hört om förut från det icke-nationalistiska historieberättandet, t ex att övergången var mycket besvärlig eller att det fanns kulturella inslag i försvenskningen redan på 1600-talet. Sedan "gills" de här exemplen på något sätt inte i slutledningarna. Jag känner igen exemplen som Gustafsson kommer med och har läst många i den genren, så jag skulle kunna utöka listan med ännu fler. Jag talar då om en ganska imponerande samling av fakta från primärkällor. Men i detta fallet är det som om Gustafsson redan på förhand valt att tolka fakta på ett särskilt sätt i sammanfattningarna.
För visst är det här en tolkningsfråga. Var övergången från Danmark till Sverige besvärlig? Det beror på vem i Skåneland under dessa åren du intresserar dig för. Och det beror på vilken tid man tittar på. Det beror på vilka problem som övergången ställde till med som du väljer att lägga vikt vid. Det beror på vad du personligen tycker att befolkningen då borde bry sig om och vad de inte borde bry sig om. De flesta akademiker som ägnar sig åt denna tiden i sin forskning tycks mer upptagna av att (national)ideologiskt enkelt "slå hål på myter" (och därmed generalisera) än att försöka ge den mer nyanserade, faktaspäckade bilden, som jag talar om ovan.
Det är också rätt så praktiskt för dessa att välja vilka företeeler som får och inte får jämföras med dagens situation. Nationalideologiska forskare slår ofta bakut när man jämför etnisk rensing idag och då. "Då fanns inte etnisk rensning", menar man. Gemensamma drag, när de finns, ogiltigförklaras för att de inte skulle berättiga termen.
Men gör en jämförelse: tänk på att t ex termen "krig" gärna används för en förteelse då och nu och det finns inte jättemycket gemensamt. Där finns vissa ideologiska skäl till att vissa temer får användas i båda tidsåldrarna och andra inte, fast vissa drag är desamma och andra inte. Notera alltså när forskare gör sådana här urval. Är urvalet tendentiöst beror det på att de snabbt ska komma till en "slutsats".
Harald Gustafsson ger också exempel på åtgärder från Sveriges sida som han betraktar mest som formella. "Man ville hindra flyktingar från kriget att återvända och i stället uppmuntra invandring från Sverige." I själva verket, säger han, återvände många flyktingar "från Danmark efter kriget och slog sig ner på sina gamla gårdar, medan någon omfattande invandring från Sverige inte kan beläggas." Jag tvivlar inte på att 1600-talstaten var ganska skral på att upprätthålla lagar och regler i jämförelse med en modern stat. Men på ett plan är Sveriges försök och strävanden i sig ett mycket intressant fenomen för försvenskningen av Skånelandskapen. Här fanns tidiga ambitioner! Att svenskarna sedan var kassa på att i praktiken tvinga igenom dem är en annan sak.
Till sist, i en genomgång hans text, kan man notera att Harald Gustafsson menar att följande också är en myt: att mena att "övergången gick lätt och snabbt, eftersom det inte var stora skillnader mellan att vara dansk och att vara svensk och den svenska statsmakten förde en försiktig integrationspolitik." Han tänker väl här på Alf Åberg.
Jag har börjat uppskatta Harald Gustafsson som historiker mer och mer. Vissa av de saker han har sagt har jag i min tur citerat vidare i andra sammanhang. Den här understreckaren var dock inte vad jag hoppades på. Det är tillbaka i de gamla gängorna. Och så var det det där stycket med de påhittade organisationerna...!
Statsnationalistisk forskning som "skola"
Fredrik Persson, doktorand i historia vid Lunds universitet, har på ett sätt, det senaste året eller så, tagit över stafettpinnen när det gäller att vara aktiv med att ifrågasätta skåneländsk historiskt baserad regionalism. Det har funnits en del personer på etnologiska institutionen. Historiska institutionen har också flera sådana exempel. Det gäller också ett par namn vid samhällsgeografiska institutionen. Vad forskarna har gemensamt är att man inte är särskilt intresserad av att göra upp med en förkrossande svensk historisk nationalism och vardagsnationalism idag (ett undantag är Försvenskningen av Sverige (1993) av Billy Ehn, Jonas Frykman & Orvar Löfgren, men det är ett separat projekt, som de tyvärr glömde bort i sin diskussion av det skånska senare).
Vi vet att den svenska nationalismen och nationalstatsperspektivet genomsyrar minsta tanke i samhällslivet. Det är kanske den viktigaste sociala tanken i modern historia. Ett exempel på den väldigt ojämna styrkan i kulturer kan man se i hur nationaldagen firas på något hundratal platser i Skåne med fanborg, flaggviftande, marschorkestrar och högstämda sånger till Sverige. Det finns ingen kritik eller forskningsintresse från universitet, tycks det som. Skåneländska flaggans dag firas färemot på en plats varje år (de senaste åren i Burlöv kommun) med betydligt mindre excesser.
Forskarna som jag skriver om har däremot varit oerhört känsliga och ifrågasättande för även mycket små utslag av patriotism från skånsk och skåneländsk sida. Där har skett en granskning som heter duga. Skåneländsk argumentation nagelfars och snedsteg har fått omfattande analys och kritik. Med tanke på det kolossala flödet av svensk nationalism i samhällslivets alla hörn i Sverige år 2008 dyker citatet "Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders." (Luk 6:42) upp i min tanke.
Visst har man all rätt att koncentrera sig på det man tycker är mest intressant. Men perspektiven i analysen är i övrigt ofta breda och ändå väljer dessa forskare att inte göra den uppenbara jämförelsen med dagens situation av svensk nationalism och alltså att sätta in frågan i sitt perspektiv. De använder sig av en ganska våldsam kritik där de gärna blandar in företeelser som fascism och rasbiologi (!) - utan att skämmas ett dugg för att man använder guilt-by-association som främsta debatteknik.
Den ensidiga granskningen och de ensidiga perspektiven gör att jag känner att jag kan sätta etiketten "statsnationalistisk" till sin karaktär på denna typ av forskning. Den ende forskaren som överhuvudtaget någonsin (kort) diskuterat detta som ett möjligt problem för sin egna skånska regionalismkritiska forskning är etnologen Fredrik Nilsson som gör det i "Regional extas" i Nord Nytt - Nordisk tidskrift for etnologi och folkloristik. Nr 83. April 2002. Samme person är i samma text ganska öppen med att kulturforskare naturligt bör hamna i en "polemik mot mikronationalisternas projekt". Därmed blir denna "forskning" snarare en ideologi och en politisk rörelse i sig, kanske en typ av kultiverad nationalistisk modern rörelse.
Fredrik Persson tar i sin artikel "Myten om det kuvade Skåne" visserligen upp problemet med generell nationalistisk historieskrivning, men när det handlar om nutid får man intrycket att det enbart är den skåneländska regionalismen som står för att blanda historia och nationalism. Triumfkorten i artikeln ska troligen vara "ett par grundläggande antaganden" som "den nya forskningen vilar på". Det ena är att etnicitet var något annorlunda på 1600-talet (men fanns). Det andra är att den tidigmoderna staten var en mer splittrad stat än den "moderna enhetsstaten". Jag är inte imponerad. Att det finns skillnader mellan 1600-tal och 2000-tal förvånar mig inte. Vad jag tycker är intressant är det som trots allt var ganska lika.
Harald Gustafsson talar i Gamla riken, nya stater från 2000 om en känsla i de nordiska staterna under sen medeltid och reformation av att tillhöra ett gammalt rike, genom historia och traditioner skilt från de övriga. Vanligt folk i Danmark, Norge och Sverige hade en egen separat identitet. I en doktorsavhandling 2000 Ett fattigt men fritt folk av historikern Jonas Nordin i Stockholm är en av de viktigaste slutsatserna att man i Sverige betraktade sig som svenskar redan på 1600-talet.
Hur som helst, när man följt debatterna under åren, så börjar man ana en del mönster. Det finns en löst sammansatt "skola" för forskning inom universitetsvärlden på flera institutioner som delvis liknar en politisk rörelse. Dagens nationalistiska situation ifrågasätts inte utan betraktas mer eller mindre som "naturlig". Förändringar i perspektiv på vilka vi är och om saker och ting kunde varit annorlunda granskas hårt och jämförs med de mest misslyckade extrema politiska projekten under 1900-talen. I praktiken har man köpt nationalismens viktigaste tanke: just att den inte får ifrågasättas. I alla fall inte den version som råder i samtiden.
Vi vet att den svenska nationalismen och nationalstatsperspektivet genomsyrar minsta tanke i samhällslivet. Det är kanske den viktigaste sociala tanken i modern historia. Ett exempel på den väldigt ojämna styrkan i kulturer kan man se i hur nationaldagen firas på något hundratal platser i Skåne med fanborg, flaggviftande, marschorkestrar och högstämda sånger till Sverige. Det finns ingen kritik eller forskningsintresse från universitet, tycks det som. Skåneländska flaggans dag firas färemot på en plats varje år (de senaste åren i Burlöv kommun) med betydligt mindre excesser.
Forskarna som jag skriver om har däremot varit oerhört känsliga och ifrågasättande för även mycket små utslag av patriotism från skånsk och skåneländsk sida. Där har skett en granskning som heter duga. Skåneländsk argumentation nagelfars och snedsteg har fått omfattande analys och kritik. Med tanke på det kolossala flödet av svensk nationalism i samhällslivets alla hörn i Sverige år 2008 dyker citatet "Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders." (Luk 6:42) upp i min tanke.
Visst har man all rätt att koncentrera sig på det man tycker är mest intressant. Men perspektiven i analysen är i övrigt ofta breda och ändå väljer dessa forskare att inte göra den uppenbara jämförelsen med dagens situation av svensk nationalism och alltså att sätta in frågan i sitt perspektiv. De använder sig av en ganska våldsam kritik där de gärna blandar in företeelser som fascism och rasbiologi (!) - utan att skämmas ett dugg för att man använder guilt-by-association som främsta debatteknik.
Den ensidiga granskningen och de ensidiga perspektiven gör att jag känner att jag kan sätta etiketten "statsnationalistisk" till sin karaktär på denna typ av forskning. Den ende forskaren som överhuvudtaget någonsin (kort) diskuterat detta som ett möjligt problem för sin egna skånska regionalismkritiska forskning är etnologen Fredrik Nilsson som gör det i "Regional extas" i Nord Nytt - Nordisk tidskrift for etnologi och folkloristik. Nr 83. April 2002. Samme person är i samma text ganska öppen med att kulturforskare naturligt bör hamna i en "polemik mot mikronationalisternas projekt". Därmed blir denna "forskning" snarare en ideologi och en politisk rörelse i sig, kanske en typ av kultiverad nationalistisk modern rörelse.
Fredrik Persson tar i sin artikel "Myten om det kuvade Skåne" visserligen upp problemet med generell nationalistisk historieskrivning, men när det handlar om nutid får man intrycket att det enbart är den skåneländska regionalismen som står för att blanda historia och nationalism. Triumfkorten i artikeln ska troligen vara "ett par grundläggande antaganden" som "den nya forskningen vilar på". Det ena är att etnicitet var något annorlunda på 1600-talet (men fanns). Det andra är att den tidigmoderna staten var en mer splittrad stat än den "moderna enhetsstaten". Jag är inte imponerad. Att det finns skillnader mellan 1600-tal och 2000-tal förvånar mig inte. Vad jag tycker är intressant är det som trots allt var ganska lika.
Harald Gustafsson talar i Gamla riken, nya stater från 2000 om en känsla i de nordiska staterna under sen medeltid och reformation av att tillhöra ett gammalt rike, genom historia och traditioner skilt från de övriga. Vanligt folk i Danmark, Norge och Sverige hade en egen separat identitet. I en doktorsavhandling 2000 Ett fattigt men fritt folk av historikern Jonas Nordin i Stockholm är en av de viktigaste slutsatserna att man i Sverige betraktade sig som svenskar redan på 1600-talet.
Hur som helst, när man följt debatterna under åren, så börjar man ana en del mönster. Det finns en löst sammansatt "skola" för forskning inom universitetsvärlden på flera institutioner som delvis liknar en politisk rörelse. Dagens nationalistiska situation ifrågasätts inte utan betraktas mer eller mindre som "naturlig". Förändringar i perspektiv på vilka vi är och om saker och ting kunde varit annorlunda granskas hårt och jämförs med de mest misslyckade extrema politiska projekten under 1900-talen. I praktiken har man köpt nationalismens viktigaste tanke: just att den inte får ifrågasättas. I alla fall inte den version som råder i samtiden.
torsdag, februari 14, 2008
Kollaktivanslutningarnas tid är förbi
Kår- och nationsobligatoriet ska försvinna. Det kommer regeringen att se till. Sydsvenskan rapporterar i "Obligatoriet försvinner" (2007-02-14). Och utbildningsminister Lars Leijonborg formulerar sig väl i en en intervju i Ergo, Uppsala studentkårs tidning, 2/3-15/3:
- Ni har för avsikt att avskaffa kårobligatoriet senast 2010. Varför?
- Det handlar om föreningsfrihet. Ingen i Sverige bör tvingas tillhöra en förening, och kårerna och nationerna kan ju bara definieras som föreningar. Om jag får ta ett historiskt perspektiv så har under min aktiva tid som politiker kollektivanslutningen till socialdemokraterna upphört, och statskyrkan är avskaffad. Det skulle bli tredje gången gillt för min del att också få uppleva att kårobligatoriet försvinner.
Sedan 1991 har det funnits en ny trend av avskaffande av kollektivanslutningar. Det går i linje med individens frihet från staten och de förväntade oklippbara banden med det offentliga Sverige och dess kultur. Låt individerna gå sina egna vägar.
- Ni har för avsikt att avskaffa kårobligatoriet senast 2010. Varför?
- Det handlar om föreningsfrihet. Ingen i Sverige bör tvingas tillhöra en förening, och kårerna och nationerna kan ju bara definieras som föreningar. Om jag får ta ett historiskt perspektiv så har under min aktiva tid som politiker kollektivanslutningen till socialdemokraterna upphört, och statskyrkan är avskaffad. Det skulle bli tredje gången gillt för min del att också få uppleva att kårobligatoriet försvinner.
Sedan 1991 har det funnits en ny trend av avskaffande av kollektivanslutningar. Det går i linje med individens frihet från staten och de förväntade oklippbara banden med det offentliga Sverige och dess kultur. Låt individerna gå sina egna vägar.
tisdag, januari 29, 2008
Karl IX del av "vår" historia i recension
Håkan Arvidsson, historiker och universitetslektor i Roskilde, recenserar en ny bok "Den skoningslöse. En biografi över Karl IX". Det sker i en artikel Erik Petersson: "Den skoningslöse. En biografi över Karl IX" (Sydsvenskan, 2008-02-28). Boken är skriven av en bara 22 år gammal man. Jag har ingen aning om i vilket perspektiv boken i sig är skriven, men mot slutet av Arvidssons recension står det så här:
"Vid avslutad läsning kan man inte underlåta att ägna en tanke åt vad kampen om makten betytt i vår historia. Den har ansetts värt varje offer och varje övergrepp. Intrigerna är som klippta och skurna ur Machiavellis furstespegel. Ingen av aktörerna i Vasasönernas blodiga uppgörelser har emellertid varit bekant med skriften."
Detta är alltså en historiker och universitetslektor som skriver så i en skånsk tidning år 2007. Hans säger att Vasasönernas blodiga uppgörelser kring sekelskiftet 1500-/1600-tal är en del av "vår historia". Fortfarande bankas det in, medvetet eller omedvetet, att det är rikets norr om oss historia som är vår. Hur kan en universitetslektor inte tänkt igenom att man inte kan skriva så här? Eller har han tänkt igenom det?
Det handlar alltså dessutom om en universitetslektor som verkar i Roskilde. Under hela denna tiden hette kungen Christian IV. I Roskilde och i Lund. Inga konstigheter. Har aldrig varit några konstigheter. Karl IX tillhör ett, vid den tiden, annat lands historia.
"Vid avslutad läsning kan man inte underlåta att ägna en tanke åt vad kampen om makten betytt i vår historia. Den har ansetts värt varje offer och varje övergrepp. Intrigerna är som klippta och skurna ur Machiavellis furstespegel. Ingen av aktörerna i Vasasönernas blodiga uppgörelser har emellertid varit bekant med skriften."
Detta är alltså en historiker och universitetslektor som skriver så i en skånsk tidning år 2007. Hans säger att Vasasönernas blodiga uppgörelser kring sekelskiftet 1500-/1600-tal är en del av "vår historia". Fortfarande bankas det in, medvetet eller omedvetet, att det är rikets norr om oss historia som är vår. Hur kan en universitetslektor inte tänkt igenom att man inte kan skriva så här? Eller har han tänkt igenom det?
Det handlar alltså dessutom om en universitetslektor som verkar i Roskilde. Under hela denna tiden hette kungen Christian IV. I Roskilde och i Lund. Inga konstigheter. Har aldrig varit några konstigheter. Karl IX tillhör ett, vid den tiden, annat lands historia.
söndag, januari 13, 2008
Död historia i medeltidsriket
Kolla in följande artikel i Sydsvenskan "Levande historia i medeltidsriket", 2007-12-10. Ola Bogren , till vardags tydligen kommendörkapten, men också gjutare på Koggmuseet i Malmö:
"Firade man jul i 1399-års upplaga av Malmö?
– Ja visst, i Sverige firades jul långt innan kristendomen kom men den var inte lika viktig som den är nu."
Jag har aldrig förstått hur vi kunnat bli så omedvetna om vår egen historia. Och det här är en historiskt intresserad person som jobbar på Koggmuseet i Malmö.
En för mig närstående person som växte upp i Lund flyttade till Uppsverige kring de tjugo och är doktor vid universitetet. Han berättade för mig nu i jul att han inte visste att Skåne varit danskt. Han hade ett vagt minne av det kanske skiftat tillhörighet under en period.
"Firade man jul i 1399-års upplaga av Malmö?
– Ja visst, i Sverige firades jul långt innan kristendomen kom men den var inte lika viktig som den är nu."
Jag har aldrig förstått hur vi kunnat bli så omedvetna om vår egen historia. Och det här är en historiskt intresserad person som jobbar på Koggmuseet i Malmö.
En för mig närstående person som växte upp i Lund flyttade till Uppsverige kring de tjugo och är doktor vid universitetet. Han berättade för mig nu i jul att han inte visste att Skåne varit danskt. Han hade ett vagt minne av det kanske skiftat tillhörighet under en period.
måndag, november 12, 2007
Spelar rätt i händerna på sd
Posten vägrar dela ut Sverigedemokraternas partitidning i Svedala eftersom Lars Vilks rondellhund finns på bild i tidningen ("Posten vägrar dela ut partitidning" (Sydsvenskan, webb.publ 2007-11-12). Det viktigaste skälet att dela ut den borde vara att upprätthålla yttrandefriheten.
Men dessutom är det idiotiskt av Posten att både ta överdriven hänsyn till extrema muslimer - sticker i folks ögon - och att än en gång låta Sverigedemokraterna bli drabbade av "etablissemanget". Det spelar rätt i händerna på Sverigedemokraterna. Posten, i sin taffliga strävan efter några sorts pk-poäng, blir de facto nationalisterna Sverigedemokraternas bästa vänner.
Men dessutom är det idiotiskt av Posten att både ta överdriven hänsyn till extrema muslimer - sticker i folks ögon - och att än en gång låta Sverigedemokraterna bli drabbade av "etablissemanget". Det spelar rätt i händerna på Sverigedemokraterna. Posten, i sin taffliga strävan efter några sorts pk-poäng, blir de facto nationalisterna Sverigedemokraternas bästa vänner.
onsdag, oktober 31, 2007
M-stämman räddar Region Skåne
Sydsvenskan rapporterar att i fredags "moderata partistämman röstade [...] ja till att permanenta Region Skåne och regionförsöket i Västra Götaland" i "Rungande ja till Skåne efter het debatt" (Sydsvenskan 2007-10-27). "Samtidigt välkomnade stämmoombuden bildandet av regioner även på andra håll i Sverige – om de bara har folkligt stöd." Stämman gick därmed emot partistyrelsen.Moderaterna har så länge i pressen beskrivits som antiregion-partiet. Men nu visar det sig att den bilden till stor del präglats av en mindre elit i toppen och deras åsikter. Stämmombuden från hela landet tvekade inte åt andra hållet. Rysligt trevligt.
En Mikael Söderlund från Stockholm hade i och för sig en möjlig poäng utifrån sitt sitt perspektiv: "Regiontanken fungerar kanske i Skåne, men inte i Mälardalen". Dock tror jag han har fel. En Mälardalsregion är perfekt för Stockholm.
Intressant är också följande bit: "I den fyra timmar långa debatten försvarades regiontanken av ytterligare fyra Skånepolitiker: Hans Wallmark, Jerker Swanstein, André Assarsson och Mats Helmfrid." Jag har varit med på några borgerliga gruppmöten med Helmfrid här i Lund. Överhuvudtaget känner jag inte till honom så väl. Men det här gladde mig väldigt mycket. Kul att äntligen en kommunstyrelseordförande från Lund syns i denna debatt - och på "rätt" sida! Man kan jämföra med tidigare kommunstyrelseordföranden Lennart Prytz (s) och hans beklagliga "Identitet med unken doft" (Sydsv, Aktuella frågor 2001-04-11). Lund ska, som Skånes tredje största stad, vara drivande här!
lördag, september 08, 2007
Hatinlägg i debatt om skånskan
Alex Schulman är en välkänd krönikör på Aftonbladet och i Punkt SE. Han skrev ett inlägg på sin blogg 2007-07-03 "Att tala skånska är att kräkas en smula". Det utgör ett extremt utbrott över den skånska dialekten. Han tycker den låter som om någon kräks. Han betonar två gånger att det är "Inte på skämt. På allvar."
Särskilt intressant är kanske den etnifierade berättelsen han också drar. Han säger sig alltså vara "övertygad om att urskåningen, den första man som någonsin satte sin spade i den skånska myllan för 2000 år sedan eller så, var ett cp. Rejält utvecklingsstörd, alltså. Och denne urskåning lärde sina barn prata på det där konstiga, utvecklingsstörda sättet, och barnen lärde i sin tur sina barn att göra detsamma. Och till slut var det norm. Idag kräks hela Skåne."
Den sista biten borde, enligt mig, kunnat ge en åtgärd hos justitiekanslern (JK) för hets mot folkgrupp eller liknande. Det var inte bara nutidsspråket som stod i skottlinjen utan en historisk berättelse om en folkgrupp eller något motsvarande. JK avskriver dock ärendet eftersom "det var inget brott mot tryck- eller yttrandefriheten" ("Okej kalla skånska kräkdialekt", Sydvenskan, 2007-08-23).
Många har kommenterat på Schulmans blogg. Just nu är det drygt 600 inlägg. Det är intressant att läsa dessa inlägg. Först är det många kommentarer som "Haha hata skåne!", "Kan inte göra annat än att hålla med. Skåne åt danskarna", "Haha, håller med till fullo!" och "Har just avslutat en kavalkad av skrikskratt. Mina lungor är troligtvis blåa på grund av syrebrist. Mer Alex, mer...."
Sedan kommer en mer kreativ fas då folk försöker lägga på ännu mer hat mot skånskan och skåningarna: "Du har naturligtvis fullständigt rätt. stryk skulle dom ha, de där skåningarna", "Skåningar borde hålla sig till något LAN för enbart skåningar där alla förstår varandra. Internet är enbart till för alla andra.", "För allas bästa och den goda smakens skull - det är inte okej att tala er spy-skånska. Det är direkt oförskämt. Kul att du tog upp det Schulman.", "Stockholm har en helt annan -högre- toleransnivå mot 'invandrare' än ni skånska byfånar har. Det lär ni få erfara när ni kommer hit, själva som invandrare från er inavlade gödselstack."
Och så kommer skåningarna och ber om ursäkt: "Visst finns det nästan obegriplig skånska, men dra inte alla över en kam.. de flesta har en begriplig skånska.", "Kan inte mer än hålla med, jag själv som skåning har fått undertexta mig själv ända sedan min flytt till Jönköping. Väldigt jobbigt och inget som jag varken själv valt eller trivs med. Nä usch varför föddes man inte dövstum", "Men jag håller med dig i att Roland Andersson pratar en grötig version av skånskan, men det gör inte alla" och "Är från skåne och kan tillviss del hålla med om att det ibland kan låta konstigt när vi pratar".
I slutet av inläggen - från andra halvan i alla fall - har de mer rättframma skåningarna hittat dit och då är 19 av 20 personer förbannade på Schulman och stockholmare med tidigare nämnda attityder. De tidigare "Hahaha, du är så lustig, Schulman"-inläggen försvinner i stort sett helt. Kanske flera trots allt fått något att fundera över i och med de ilskna motinläggen.
Jag tycker blogginlägget och kommentarerna blir ett intressant vittnesmål på hur samhället i grunden fortfarande ser ut. Vi ser de mest extrema uttrycken för vad många tycker och tänker hemma vid köksborden. Det här är inte första gången jag läser sådana här "debatter". Jag skapade en gång en s k newsgrupp på Internet för Skåne och snart blev det överbefolkad av folk som kom dit och skulle spy sin galla över Skåne. Man plockade sinsemellan poäng på att vara värst. Jag tror att toleransen för andra måste ingå i skolans arbete och samhällsdebatten på ett vidare sätt. Det får inte bara gälla ett fåtal utvalda områden.
Särskilt intressant är kanske den etnifierade berättelsen han också drar. Han säger sig alltså vara "övertygad om att urskåningen, den första man som någonsin satte sin spade i den skånska myllan för 2000 år sedan eller så, var ett cp. Rejält utvecklingsstörd, alltså. Och denne urskåning lärde sina barn prata på det där konstiga, utvecklingsstörda sättet, och barnen lärde i sin tur sina barn att göra detsamma. Och till slut var det norm. Idag kräks hela Skåne."
Den sista biten borde, enligt mig, kunnat ge en åtgärd hos justitiekanslern (JK) för hets mot folkgrupp eller liknande. Det var inte bara nutidsspråket som stod i skottlinjen utan en historisk berättelse om en folkgrupp eller något motsvarande. JK avskriver dock ärendet eftersom "det var inget brott mot tryck- eller yttrandefriheten" ("Okej kalla skånska kräkdialekt", Sydvenskan, 2007-08-23).
Många har kommenterat på Schulmans blogg. Just nu är det drygt 600 inlägg. Det är intressant att läsa dessa inlägg. Först är det många kommentarer som "Haha hata skåne!", "Kan inte göra annat än att hålla med. Skåne åt danskarna", "Haha, håller med till fullo!" och "Har just avslutat en kavalkad av skrikskratt. Mina lungor är troligtvis blåa på grund av syrebrist. Mer Alex, mer...."
Sedan kommer en mer kreativ fas då folk försöker lägga på ännu mer hat mot skånskan och skåningarna: "Du har naturligtvis fullständigt rätt. stryk skulle dom ha, de där skåningarna", "Skåningar borde hålla sig till något LAN för enbart skåningar där alla förstår varandra. Internet är enbart till för alla andra.", "För allas bästa och den goda smakens skull - det är inte okej att tala er spy-skånska. Det är direkt oförskämt. Kul att du tog upp det Schulman.", "Stockholm har en helt annan -högre- toleransnivå mot 'invandrare' än ni skånska byfånar har. Det lär ni få erfara när ni kommer hit, själva som invandrare från er inavlade gödselstack."
Och så kommer skåningarna och ber om ursäkt: "Visst finns det nästan obegriplig skånska, men dra inte alla över en kam.. de flesta har en begriplig skånska.", "Kan inte mer än hålla med, jag själv som skåning har fått undertexta mig själv ända sedan min flytt till Jönköping. Väldigt jobbigt och inget som jag varken själv valt eller trivs med. Nä usch varför föddes man inte dövstum", "Men jag håller med dig i att Roland Andersson pratar en grötig version av skånskan, men det gör inte alla" och "Är från skåne och kan tillviss del hålla med om att det ibland kan låta konstigt när vi pratar".
I slutet av inläggen - från andra halvan i alla fall - har de mer rättframma skåningarna hittat dit och då är 19 av 20 personer förbannade på Schulman och stockholmare med tidigare nämnda attityder. De tidigare "Hahaha, du är så lustig, Schulman"-inläggen försvinner i stort sett helt. Kanske flera trots allt fått något att fundera över i och med de ilskna motinläggen.
Jag tycker blogginlägget och kommentarerna blir ett intressant vittnesmål på hur samhället i grunden fortfarande ser ut. Vi ser de mest extrema uttrycken för vad många tycker och tänker hemma vid köksborden. Det här är inte första gången jag läser sådana här "debatter". Jag skapade en gång en s k newsgrupp på Internet för Skåne och snart blev det överbefolkad av folk som kom dit och skulle spy sin galla över Skåne. Man plockade sinsemellan poäng på att vara värst. Jag tror att toleransen för andra måste ingå i skolans arbete och samhällsdebatten på ett vidare sätt. Det får inte bara gälla ett fåtal utvalda områden.
fredag, september 07, 2007
Riksstämman om federalism
Centerns riksstämma ägde rum i förra veckan med avslutning i helgen. Jag följde besluten på webben - jag är nog inte mycket av en talare i vilket fall. De frågor som intresserade mig mest var som vanligt statsskicket, kommunerna och federalismen. Under rubriken "Demokrati kräver ständig återerövring / Federalism - den sunda demokratin / Grundlagarna - en aktualitetsfråga" tog man ett beslut bestående av åtskilliga delar. Partistyrelsens förslag modifierades på åtskilliga punkter. Slutresultatet blev:
Centerpartiet vill:
2.1. Bygga Sverige enligt federalismens principer;
2.2. Bejaka bildandet av regionkommuner;
2.3. Regionkommuner ska växa fram underifrån;
2.4. Att statens regionala organisation anpassas till de regionkommuner som bildas;
2.5. Att beslut överförs från staten till direktvalda regionkommuner;
2.6. Att kommunallagen reformeras så att större frihet ges till kommuner att själva bestämma sina styrformer exempelvis genom att ge möjligheter till kommuner att avskaffa kommunstyrelsen och endast utse ett fullmäktige som också utgör kommunstyrelse, eller införa direktvald borgmästare, eller pröva majoritetsstyre;
2.7. Införa en författningsdomstol;
2.8. Att kommunerna ska ges möjlighet att utlysa extra val när särskilda skäl föreligger;
2.9. Införa utjämningsmandat i kommunval;
2.10. Utveckla personvalsystemet utan spärrar;
2.11. Att kandidater i allmänna val ska ha samtyckt till sin nominering;
2.12. Införa skilda valdagar för Riksdag och Kommun/landstingsval;
2.13. Att ge möjlighet för kommuner att ha 16 år som rösträttsålder och valbarhetsålder till kommunfullmäktige
Jag är nöjd över det mesta i detta. Jag gillar inte att man pratar om "regionkommuner". Det har Skånes distriktsstämma redan uttalat sig emot och jag är förvånad över att ingen skånsk representant reservererade sig. Det där med att regionerna "ska växa fram underifrån" låter bra, men kan lätt leda till oöverskådlighet. Jag tror att Sverige måste satsa på en klar delstatsnivå som hela landet är indelad i. Sedan får man lokalt bestämma vart man vill höra.
Jag är nöjd med att man repeterar att centern vill "Bygga Sverige enligt federalismens principer". Jag ser också som positivt "Att beslut överförs från staten till direktvalda regionkommuner", även om det inte säger något alls om hur mycket. Författningsdomstol och skilda valdagar är också nödvändiga reformer förstås. Möjlighet till borgmästare är också bra.
Centerpartiet vill:
2.1. Bygga Sverige enligt federalismens principer;
2.2. Bejaka bildandet av regionkommuner;
2.3. Regionkommuner ska växa fram underifrån;
2.4. Att statens regionala organisation anpassas till de regionkommuner som bildas;
2.5. Att beslut överförs från staten till direktvalda regionkommuner;
2.6. Att kommunallagen reformeras så att större frihet ges till kommuner att själva bestämma sina styrformer exempelvis genom att ge möjligheter till kommuner att avskaffa kommunstyrelsen och endast utse ett fullmäktige som också utgör kommunstyrelse, eller införa direktvald borgmästare, eller pröva majoritetsstyre;
2.7. Införa en författningsdomstol;
2.8. Att kommunerna ska ges möjlighet att utlysa extra val när särskilda skäl föreligger;
2.9. Införa utjämningsmandat i kommunval;
2.10. Utveckla personvalsystemet utan spärrar;
2.11. Att kandidater i allmänna val ska ha samtyckt till sin nominering;
2.12. Införa skilda valdagar för Riksdag och Kommun/landstingsval;
2.13. Att ge möjlighet för kommuner att ha 16 år som rösträttsålder och valbarhetsålder till kommunfullmäktige
Jag är nöjd över det mesta i detta. Jag gillar inte att man pratar om "regionkommuner". Det har Skånes distriktsstämma redan uttalat sig emot och jag är förvånad över att ingen skånsk representant reservererade sig. Det där med att regionerna "ska växa fram underifrån" låter bra, men kan lätt leda till oöverskådlighet. Jag tror att Sverige måste satsa på en klar delstatsnivå som hela landet är indelad i. Sedan får man lokalt bestämma vart man vill höra.
Jag är nöjd med att man repeterar att centern vill "Bygga Sverige enligt federalismens principer". Jag ser också som positivt "Att beslut överförs från staten till direktvalda regionkommuner", även om det inte säger något alls om hur mycket. Författningsdomstol och skilda valdagar är också nödvändiga reformer förstås. Möjlighet till borgmästare är också bra.
torsdag, september 06, 2007
Dåligt omdöme med "Mitt fädernesland" på tröjan
Det är mycket snack nu om att vissa elever blivit nekade att ta skolfoton p g a att de burit landslagströjor. Imorgon kommer en ny artikel "Flera landslags- och Sverigetröjor har stoppats" i Sydsvenskan (2007-09-07). I artikeln framgår att det varit flera varianter av "svenska tröjor", bl a en tröja med "det stora svenska riksvapnet (samma som kung Carl XVI Gustaf använder), två svenska örlogsflaggor, texten 'Mitt fädernesland' och på ryggen nationalsången."
På Sydsvenskans kommentarsida i fråga är folk rasande över en rektors beslut att förhindra fotograferingen med landslagströjan på. Alla försvarar svenskheten och de blågula färgerna. Sorgligt, med tanke på att vår multinationella historia borde gett oss en önskan om mer diversifierade symboler.
Som social libertarian har jag visserligen svårt att förstå att man skulle förbjuda en elev att att ha vilka kläder han/hon vill på ett skolfoto. Men samtidigt visar det på ett dåligt omdöme från en elevs sida att, på ett skolfoto, ha en tröja som det står "Mitt fädernesland" på. I det sammanhanget blir de andra tröjorna också besvärande, särskilt som det är riktigt idiotiskt med ett nationaliserande av EM-fotbollsmatchen där båda lagen denna gång är från vår egen region, Öresundsregionen.
På Sydsvenskans kommentarsida i fråga är folk rasande över en rektors beslut att förhindra fotograferingen med landslagströjan på. Alla försvarar svenskheten och de blågula färgerna. Sorgligt, med tanke på att vår multinationella historia borde gett oss en önskan om mer diversifierade symboler.
Som social libertarian har jag visserligen svårt att förstå att man skulle förbjuda en elev att att ha vilka kläder han/hon vill på ett skolfoto. Men samtidigt visar det på ett dåligt omdöme från en elevs sida att, på ett skolfoto, ha en tröja som det står "Mitt fädernesland" på. I det sammanhanget blir de andra tröjorna också besvärande, särskilt som det är riktigt idiotiskt med ett nationaliserande av EM-fotbollsmatchen där båda lagen denna gång är från vår egen region, Öresundsregionen.
tisdag, augusti 28, 2007
Maud kopplar storregioner med federalism
Maud Olofsson och två centerpartistiska kommunstyrelseordförande skrev 2007-08-27 på Svenska Dagbladets brännpunkt. Artikeln hette "Kraftsamla i nya stora regioner". Den tycks gå emot centerns tidigare utspel tillsammans med allianspartierna, då partisekreterare Anders Flanking stod som centerpartistisk underskrivare: "Vi säger nu gemensamt nej till att bilda storregioner" i Dagens Nyheter 2008-07-07.
Det ska påpekas att DN har fått lite kritik för den rubrik de satt på den senare artikeln. Ändå ser det illa ut med dessa till synes olika utmälningar. Det ser oproffsigt ut, som om man inte tog frågan på allvar. Men låt oss ändå denna gång fokusera på Mauds klara besked som är underbart tydligt där storregionerna för första gången av centerpartiet överhuvudtaget, vad jag vet, kopplas ihop med federalism. Jag har hört alltför mycket underligheter i centerleden där det verkar som om man tror att federalismen mest har med kommunerna att göra. Citat från artikeln:
"Centerpartiet har alltsedan tidigt 2000-tal fört en spännande, spänstig och konstruktiv idédebatt om federalism. För oss har det varit naturligt och självklart att stå bakom de regionbildningar som drivits fram i Västra Götaland, Skåne och Kalmar. Även om Ansvarskommittén inte gick så långt som vi i önskat i en konsekvent federalistisk riktning ser vi kommitténs förslag som en tydlig tyngdpunktsförskjutning i rätt rörelse."
Debatten fortsätter - hoppas jag. Storregionerna behövs. Bl a som motvikt til staten, som Peter J Olsson påpekar i en utmärkt ledare "Maud visar vägen" i Kvällsposten 2007-08-27.
Det ska påpekas att DN har fått lite kritik för den rubrik de satt på den senare artikeln. Ändå ser det illa ut med dessa till synes olika utmälningar. Det ser oproffsigt ut, som om man inte tog frågan på allvar. Men låt oss ändå denna gång fokusera på Mauds klara besked som är underbart tydligt där storregionerna för första gången av centerpartiet överhuvudtaget, vad jag vet, kopplas ihop med federalism. Jag har hört alltför mycket underligheter i centerleden där det verkar som om man tror att federalismen mest har med kommunerna att göra. Citat från artikeln:
"Centerpartiet har alltsedan tidigt 2000-tal fört en spännande, spänstig och konstruktiv idédebatt om federalism. För oss har det varit naturligt och självklart att stå bakom de regionbildningar som drivits fram i Västra Götaland, Skåne och Kalmar. Även om Ansvarskommittén inte gick så långt som vi i önskat i en konsekvent federalistisk riktning ser vi kommitténs förslag som en tydlig tyngdpunktsförskjutning i rätt rörelse."
Debatten fortsätter - hoppas jag. Storregionerna behövs. Bl a som motvikt til staten, som Peter J Olsson påpekar i en utmärkt ledare "Maud visar vägen" i Kvällsposten 2007-08-27.
söndag, augusti 05, 2007
Youtubevideor och Karl X
Nu har de första skåneländska regionalistiska Youtube-videorna kommit. Dessa är:Check it!
På tal om Karl X Gustav så hade City Malmö Lund en tävling "Rösta och vinn" 2007-06-15: "Nu är det dags igen – plocka fram mobiltelefonen och rösta fram månadens Malmö-Lundabo. [...] Den här omgångens startfält skvallrar om att det åter kan bli en rysare. [...] Och i vår är det 350 år sedan kung Karl X Gustav inledde kriget som gjorde Skåne svenskt - därför är han en värdig kandidat." De två andra alternativen var bandbokaren Anna Storåkers och MFF-spelaren Anders Andersson. Mer om första alternativet:
"Karl X Gustav - mannen som gjorde Skåne svenskt. För exakt 350 år sedan satt en småknubbig svensk konung och smidde stora planer. Nu skulle dansken en gång för alla jagas ut ur Skåne. Och ett år senare lyckades Karl den tionde - efter freden i Roskilde 1658 har Skåne förblivit svenskt. Kalle har aldrig bott i Skåne men står som staty på Stortorget i falafelstaden."
Hur omröstningen avlöpte går inte att ta reda på genom Internet i alla fall.
fredag, augusti 03, 2007
Sverige del av Kalmarunionen, och...?
En artikel "På Enighet af Elbogen är året 1399" i Sydsvenskan 2007-08-03 handlar om koggprojektet i Malmö, där man har byggt två av världens sex koggar. På museet/projektplatsen låtsar man att det är 1399. Journalisten skriver om året: "Erik av Pommern var kung och Sverige var en del av Kalmarunionen."
Allt det stämmer, men vad har det med saken att göra att Sverige var en del av Kalmarunionen? Man kunde nämna att det var Norge också. Aha, journalisten kanske förutsätter att Malmö alltid varit svenskt "egentligen". Inget ovanligt i och för sig. Det är vanligare än tvärtom i media vill jag påstå.
Allt det stämmer, men vad har det med saken att göra att Sverige var en del av Kalmarunionen? Man kunde nämna att det var Norge också. Aha, journalisten kanske förutsätter att Malmö alltid varit svenskt "egentligen". Inget ovanligt i och för sig. Det är vanligare än tvärtom i media vill jag påstå.
onsdag, juli 04, 2007
Upprop för skånsk nattrafik
Jag tycker inte Skånetrafiken gör tillräckligt för att binda ihop Skånes knutpunkter. För mig är Skåne lite som en stad, dvs det är ett stadskluster. Och där saknas det essentiella kommunikationer, särskilt nattetid. Efter kl 01 kan du inte ta dig med buss eller tåg mellan Malmö Lund en vardag. Och du kan som sydvästskåning aldrig festa ens en fredag eller lördag kväll i Helsingborg om du ska ta dig hem med allmänna kommunikationsmedel. Dessa faktum isolerar städerna från varandra inte minst mentalt. Det innebär t ex att inga unga helsingborgare har gått ut sent i Malmö eller Lund.
Jag har skapat en uppropslista, där jag tar tag i det första kravet: nattrafik varje dag mellan Malmö och Lund. Det är nästan en symbolisk fråga. Petitionen hittar du här.
Jag har skapat en uppropslista, där jag tar tag i det första kravet: nattrafik varje dag mellan Malmö och Lund. Det är nästan en symbolisk fråga. Petitionen hittar du här.
tisdag, juli 03, 2007
Centraliserade krav på simundervisning
Svenska barn har blivit sämre på att simma, och nu skärps kraven på skolornas simundervisning. Det handlar om ett nytt förslag från regeringen ("Skärpta krav på simundervisningen", Sydsvenskan, webbpubl. 2007-07-03). I nuläget har läroplanen (kursplanen i idrott) ett krav på simkunnighet, men det är lite luddigt. Med regeringens förslag blir det tydligt vad man vill. Ingen kritik mot förslaget finns i artikeln i Sydsvenskan, bara en utbildningsansvarig på Svenska Livräddningssällskapet (SLS) som är väldigt glad över förslaget.Detta är ett exempel på en centraliserande politik av regeringen. Vänster- eller högerregering tycks inte spela någon roll när det gäller detta. Centern, som arbetar för decentralisering, borde stoppa detta förslag. Den tidigare otydligheten gav ett spelrum för kommunerna att välja sin nivå. Om det finns önskemål om ökade krav på simkunnighet hos barnen finns det kommunala demokratier att verka inom. Det behöver inte bestämmas ifrån Stockholm.
Det finns ytterligare en utväg för politikerna som jag varit inne på innan i denna blogg. Om man känner sig tvingad att ta ett beslut som innebär centralisering, så bör man samtidigt flytta något annat till en lägre nivå. Men det vågar jag knappast hoppas på.
fredag, juni 15, 2007
Glömmer 439 år med danska flaggan
Idag är det Danska Flaggans Dag eller Valdemardagen. Sydsvenskan lyckas skriva en ganska lång artikel "Danskarna firar skänken från ovan" (2007-06-15) om den danska flaggan och firandet av densamma utan att nämna att det var den skånske ärkebiskopen Anders Sunesen som enligt legenden skulle tagit emot flaggan från himlen. Och utan att nämna att flaggan var vår nationalsymbol i 439 år. Artikeln är helt skriven utifrån perspektivet "utlandsreportage" från Danmark.
Jag kan också omtala att den svenska flaggan, som så många skånska studenter nu i dagarna så glatt viftar med, en gång var en motståndsflagga specifikt riktad mot danskar, dvs inte minst mot skåningar. Herman Lindqvist har skrivit om det i "Sveriges flagga en av världens äldsta" (Aftonbladet 2004-06-06). Jag undrar hur många av världens invånare som viftar med flaggor som tidigare var motståndsflaggor mot dem själva.
Man kan också ställa sig frågan: spelar det här med motståndsflaggan någon roll? Det beror väl helt på om man har ett i någon mån känslomässigt förhållande till ursprung och historia. Vissa har det, andra inte. Det enda underliga är väl att många som har det när det gäller rikssvenska företeelser inte har det alls när det gäller regionala företeelser.
Jag kan också omtala att den svenska flaggan, som så många skånska studenter nu i dagarna så glatt viftar med, en gång var en motståndsflagga specifikt riktad mot danskar, dvs inte minst mot skåningar. Herman Lindqvist har skrivit om det i "Sveriges flagga en av världens äldsta" (Aftonbladet 2004-06-06). Jag undrar hur många av världens invånare som viftar med flaggor som tidigare var motståndsflaggor mot dem själva.Man kan också ställa sig frågan: spelar det här med motståndsflaggan någon roll? Det beror väl helt på om man har ett i någon mån känslomässigt förhållande till ursprung och historia. Vissa har det, andra inte. Det enda underliga är väl att många som har det när det gäller rikssvenska företeelser inte har det alls när det gäller regionala företeelser.
torsdag, juni 07, 2007
Republikanska föreningen i Sydsvenskan
Sydsvenskan tog upp Republikanska föreningen i Skånes aktion igår (fast vi fick, trots uppmaning från vår sida, bara heta "lokalföreningen" förstås). Det var trevligt. Vi fick rubriken "Nationaldagen - då fällde republikanerna kungen" (2007-06-07) och artikeln var längst fram i C-delan av Sydsvenskans lundaupplaga.För mig är frågan om kung eller inte inte jätteviktig. Men visst ska han bort, dvs han ska inte längre vara statschef. Om ingen annan driver denna egentligen självklara fråga så får vi ta ansvaret.
En person som kom fram till oss på Stortorget menade att kungen kanske var god marknadsföring för Sverige. Jag menar att Sverige har marknadsförts tillräckligt. Nu ska vi få fram våra största städer och regioner istället så att inte den ålderdomliga bilden av Sverige som enhetsstat och enhetskultur tillåts dominera. Kungen blir närmast ett problem i det sammanhanget.
Det är inte det enda sättet att se det, man jag valde att se vår aktion som en snyting mot nationaldagen och dess nationalistiska symboler, i detta fallet kungen. Det fick mig att klara mig genom dagen.
onsdag, juni 06, 2007
Börja med mellanölet
Förbudet mot privatimport av alkohol strider mot EG-rätten, konstaterade EU:s domstol i sin dom igår. Sydsvenskan har en artikel om saken, där man tyvärr får höra att Maud "Olofsson försvarar Systembolaget". Det är partiledaren i det parti som jag är med i: "Vi får se över verktygen för att få in skatten. Vi för en restriktiv alkoholpolitik och har valt Systembolaget som distributör. Då får vi försvara det, säger hon."
Vad jag vet har fyra länder i världen alkoholmonopol i detaljhandelsförsäljningen (om alkohol överhuvudtaget är tillåtet förstås, vilket det ofta inte är i muslimska länder). Det är Finland, Norge, Island och Sverige. Danmark tillhör inte skaran och Skåneland hade säkerligen inte tillhört det gänget om man inte blivit en del av Sverige för några hundra år sedan. I Folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922 var Sverige nästan helt delat i sina röster. Men 81 % av skåningarna ville inte ha rusdrycksförbudet (och 89 % av Lundaborna ville inte ha det). Än idag ser man liknande regionala tendenser i opinionsundersökningar.
Ordförande Niclas Lidström i Svensk blåbandsungdom (en organisation som jobbar för nykterhet) sa i Helsingborgs Dagblad 2004-12-05: "Förbundet har 3180 medlemmar i landet. Men inga alls i Skåne. - Jag vet inte riktigt varför. Skåne är en vit fläck på kartan. Skaraborg, Västerbotten och Stockholm är våra starka distrikt."
Inte nog med att dessa fyra nordliga länder tillsammans är unika med sina alkoholmonopol. I Norge och Finland kan drycker med en procenthalt på under 4.7 volymprocent trots allt säljas i vanliga butiker. I Sverige är den gränsen 3.5 %. På mellanölets tid, innan 1977, var Sverige på så vis mer likt Norge och Finland.
Men sedan skaffade sig Sverige västvärldens mest alkoholrestriktiva politik (tillsammans med Island?). Nu slåss nykterhetsorganisationerna för att t o m folkölet med sina max 3.5 volymprocent ska förbjudas att säljas i livsmedelsbutiker. Kvar i butikerna så fall blir lättölet med sina max 2.25 %. Istället hoppas jag verkligen att mellanölet kan säljas i vanliga butiker igen!
I Kanada ligger alkoholpolitiken helt och hållet på delstatsnivå. Det borde den göra i ett federalt Sverige också.
Vad jag vet har fyra länder i världen alkoholmonopol i detaljhandelsförsäljningen (om alkohol överhuvudtaget är tillåtet förstås, vilket det ofta inte är i muslimska länder). Det är Finland, Norge, Island och Sverige. Danmark tillhör inte skaran och Skåneland hade säkerligen inte tillhört det gänget om man inte blivit en del av Sverige för några hundra år sedan. I Folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922 var Sverige nästan helt delat i sina röster. Men 81 % av skåningarna ville inte ha rusdrycksförbudet (och 89 % av Lundaborna ville inte ha det). Än idag ser man liknande regionala tendenser i opinionsundersökningar.
Ordförande Niclas Lidström i Svensk blåbandsungdom (en organisation som jobbar för nykterhet) sa i Helsingborgs Dagblad 2004-12-05: "Förbundet har 3180 medlemmar i landet. Men inga alls i Skåne. - Jag vet inte riktigt varför. Skåne är en vit fläck på kartan. Skaraborg, Västerbotten och Stockholm är våra starka distrikt."
Inte nog med att dessa fyra nordliga länder tillsammans är unika med sina alkoholmonopol. I Norge och Finland kan drycker med en procenthalt på under 4.7 volymprocent trots allt säljas i vanliga butiker. I Sverige är den gränsen 3.5 %. På mellanölets tid, innan 1977, var Sverige på så vis mer likt Norge och Finland.Men sedan skaffade sig Sverige västvärldens mest alkoholrestriktiva politik (tillsammans med Island?). Nu slåss nykterhetsorganisationerna för att t o m folkölet med sina max 3.5 volymprocent ska förbjudas att säljas i livsmedelsbutiker. Kvar i butikerna så fall blir lättölet med sina max 2.25 %. Istället hoppas jag verkligen att mellanölet kan säljas i vanliga butiker igen!
I Kanada ligger alkoholpolitiken helt och hållet på delstatsnivå. Det borde den göra i ett federalt Sverige också.
tisdag, juni 05, 2007
Republikens dag i morgon
Idag firar vi Grundlovsdag. I morgon är det Svenska flaggans dag, men också Republikens dag. Jag och andra i Republikanska Föreningen i Skåne kommer att stå på torget och informera om monarkin och Republikanska föreningen. Det sker mellan kl 11 och 14. Sydsvenskan rapporterar om "Republikansk fika i Lund" (2007-06-05).Det finns två broschyrer som kan vara intressanta: Republikens dag på Stortorget och Gå med i Republikanska föreningen. Jag hoppas att se läsare av denna blogg där!
söndag, juni 03, 2007
Bryt ner det nationalistiska samhället
Ni vet. En dansk supporter sprang in på plan i fotbollsmatchen mellan Sverige och Danmark. Han attackerade domaren som just dömt rött kort för en dansk spelare, Christian Poulsen. Domaren bröt matchen efter attacken. Patrik Svensson i Sydsvenskan beskriver det så här: "Efter en veckas förberedande krigsretorik var det en kille som tog det på allvar." (webb.publ 2007-06-09) Så, bakgrunden var bl a att det var "Oroligt i Köpenhamn inför EM-kvalet" (Sydsvenskan 2007-06-02):"Vid Kongens Nytorv har de svenska fansen rört sig sedan tidigt på förmiddagen. Platsen har blivit en blågul bas. Mitt på torget är Christian V-statyn klädd i blått och gult. Flera gånger har danskar försökt rensa statyn men mötts av intensiv flaskkastning. Den danska polisen har ökat sin bevakning av området och gjort flera gripanden. Enligt uppgifter till TT har polisen gått in och stävjat flera slagsmål mellan svenskar och danskar - men också mellan olika svenska grupperingar."
De har också funnits rapporter om hur danska fans kastat ner småsaker på svensk publik nedanför på arenan under själva matchen.
Och vilka har eldat på? Jo, det hela har bl a föregåtts av provocerande, kontrasterande reklam av Öresundskonsoriet (vilka annars?) i danska och skånska tidningar och Sydsvenskan har "skojat" med Havefruen. Det här är bara ett par exempel i media.Jag har inte ord för mycket jag avskyr de nationalistiska media som har underblåst dessa stämningar. Det nationalistiska samhället måste brytas upp och måste brytas ner i ett skarpa och troligen kontroversiella politiska beslut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)